Vänner!

Så har dagen då kommit. Med denna historia går bloggen i dvala. Det är dags för mig att gå vidare och göra något annat ett tag. Men! Man kan forfarande ta del av Malmös dolda historia i min bok: ”Malme som jag ser det” som släpps, som sig bör, den sista Fredagen i November. Dvs. Den 25:e nästa månad.

Boken kan beställas här …och här kan den ”gillas” på Facebook.

Beställ den och läs ett kapitel när andan faller på, så behövs inte bloggen på ett tag. :-)  Men nu till dagens historia…

 

Hundra spänn i dörren.

Bergsgatan gick fyran i mitten. Längs gatan stod sekelskifteshusen sida vid sida. En aning högre och finare på norra delen och lite enklare på den södra delen av gatan. Vi är på den Norra. I nummer 13 – 15 för att vara exakt. Almbacken 3 byggdes 1906 i något som för en amatör liknar ljusgrå tegel. Då var gatstumpen utanför två år gammal och stenlagd med en gräsmatta i mitten. Man lade spårvagnsspår där och invigde sträckan året efter. Byggnaden som även bestod av Spångatan 30 låg på hörnet av Spångatan. Ett vacker fyravåningshus i Jugend. På hörnet låg där en cigarraffär. Strax sidan om hade Sydsvenskan sitt depeschkontor. Inne på gården stod utedassen på rad och tvättade gjorde man i brygghuset. Det fanns tjugoen lägenheter i huset och i tre av dem hade man lyxen att kunna lätta på trycket i vattenklosett. Resten fick använda dassen på gården. Samma år huset skulle fylla 87 år flyttade jag in. Då hade alla fått innetoaletter och cigarraffären hade blivit krog.

I nästan tio år bodde jag granne med den lilla krogen, som var ett bra och oputsat ställe. Jag hade lägenheten två våningar rakt ovanför och delade svale med restaurangköket. Syltan blev snabbt en av mina favoriter. Laszlo som krögaren hette, det heter han fortfarande förresten, var en man i fyrtioårsåldern, lite under medellängd och lite mer över medelvikt. Svarthårig som den sydeuropé han är och med ett par hundvalpsögon och en ständigt leende mun. En glad och trevlig man med ett stort hjärta. Han bröt på ungerska och rökte tyska Marlboro.

Restaurang Tokai var ett enkelt ställe med hyfsad mat, välhängd bardisk och kvastmålade vita pizzeriaväggar med diverse fynd från ungerska souvenirkiosker på väggarna. Inredning i krom och fejkad marmor och en bardisk med de obligatoriska spotlighten  över flaskorna. Här var Laszlo kung och stjärna. Till skillnad från hemma i sin lägenhet en trappa upp. Där regerade hustrun Angela. Ungraren var inte bara krögaren i det gamla huset. Lazlo och hans familj var också våra grannar och vänner. Han må ha varit resturangcef, men så fort han lämnade krogen var det hustrun som basade. Hon tog hand om hushållsarbetet och barnen och såg till att mannen inte hade det alltför kul med gästerna på jobbet.

Det rådde en ovanligt god grannsämja i kåken. Man passade varandras barn och hundar. Man lånade grejer av varandra men framförallt festade man ihop. Vi satt ofta och fikade på gården tillsammans. Hundarna och barnen lekte medan de vuxna drack kaffe. Ibland dök det upp en flaska vin eller två eller en enkel eftermiddagsöl som lätt växte till en spontan gårdsfest.

En tidig lördagsmorgon på min hundpromenad fick jag se Laszlo stå i restaurangfönstret och täcka för rutorna med ljusbrunt täckpapper och tejp. -God morgon Laszlo, ska du bygga om?  Undrade jag. -Gomorron Staffan, Njae kanske, svarade han kryptiskt och log. Han hälsade på hunden, -Hejsan Nicklas, här får du lite gott. Byrackan som han stack till en köttbit var en tik som hette Mikla och jag heter Stephan, men vi förstod vem han menade. Laszlo berättade att han skickat iväg frugan och barnen på semester några veckor.

Lördagskvällen blev en chips och tv-kväll. Jag satt och zappade mellan kanalerna när jag plötsligt hörde ett glädjevrål nere från Laszlos. -Va? Är det fotboll idag? Tänkte jag. Det lät nämligen precis som när hemmalaget gör mål och publiken jublar. Jag började genast leta efter matchen bland kanalerna på tv:n. Då jublades det igen där nere. En minut senare kommer ett nytt vrål. Det kan inte vara fotboll, det borde snart stå tio noll i så fall. -Han borde ju förresten ha stängt, han renoverar ju. Min nyfikenhet tar nu över och jag släcker tv:n och tassar ner för trapporna. När jag halvvägs nere för trappan möts av tonerna av en smäktande balkanballad inne från syltan, då är förvirringen total. Jag fattar noll. Jag går in genom köksingången som jag brukar och konstaterar att kocken är borta och ingen mat verkar serveras idag. Musiken är hög nu och jag hör sorlet av gästerna i lokalen. Jag gläntar försiktigt på dörren och kikar in. De vanliga stammisarna sitter vid sina bord som de brukar. Allt verkade helt normalt om det inte vore för att alla var uppklädda som till högtid. Vattenkammade och nyrakade sitter gubbarna där som ett gäng konfirmander. Allting känns mycket märkligt. Min hjärna får inte ihop sambandet mellan finkläderna, det stängda köket, musiken och det där jublet. Dessutom skulle han ju renovera? …Då får jag syn på henne! En kvinna står på en provisorisk liten scen, hon dansar till musiken. Kvinnan är hårt sminkad har långt gulblont hår med en brun mittbena. Hon har alldeles för lite kläder på sig och ler som om led av förstoppning. Plötsligt sliter hon av sig kjolen, snurrar den två varv i luften och släpper den med ett leende på golvet. Jubel! Den ena strumpan åker snabbt samma väg. Jubel igen! -Jaha, två noll till di blåe tänker jag och känner mig dum. Att jag inte fattat innan. Varje gång det rök en klädtrasa så steg jublet i loklaen, och det lät ungefär som när fotbollslaget gör mål inför en hemmapublik.

Laszlo passade på när frugan var ivägskickad. Han täckte igen fönsterna och restaurangen blev över en natt en ”privat tillställning”. Med ett par gamla strippor som jobbade skift och hundra spänn i dörren gjorde han succé bland sina stammisar och deras vänner. Ryktet om ungraren som återupplivat den gamla malmötraditionen från sextiotalet spred sig snabbt. Det blev fullt hus var kväll. Singelgubbarna i området tog fram bästa gabardinkostymen, vattenkammade de lilla hår de hade kvar och gick förhoppningsfulla på lokal. Och där satt de, precis som de tiggande hundarna vid grillen på gården, dreglande och väntande.

Laszlo lämnade till slut vår gård, och grannarna har nu skingrats för vinden. Barnen har blivit stora och hundarna är borta. Men lokalen där Laszlo höll hov finns kvar. Idag serverar man pizza och shawarma där under namnet Big Mamas. Angelas semesterveckor gick fort. Bara några timmar innan hon skulle komma hem igen revs pappen på rutorna ner, kocken kom tillbaka och allt blev som vanligt igen.  

Vi märkte aldrig att Angela någonsin fick veta vad som föregick när hon var på semester. Men jag tror hon visste, och jag tror att njöt av sin ferie. Det är väl det som kallas för kvinnlig list…

Stephan Skougaard

Bloggare Författare

PS. Bloggen har varit en fantastisk resa att göra med er. Det är med en tår i ögonvrån jag skriver dessa rader. Ni skall alla ha mitt varmaste tack för all respons jag fått – Utan er hade det aldrig blivit varken blogg eller bok.

Tack!

Edvards bil.

Vänner! Så blev det till slut en fredagshistoria i alla fall, och skönt är det. Vad det gäller boken kan jag meddela att den just nu är ute och reser. Den besöker Berlin för formgivning och Linköping för korrektur. Själv sitter jag kvar i Malmö och klurar på bildtexter och nya historier. Får väl passa på att gratulera Tomas Tranströmer till ett fint diplom och en hyfsad slant. Grattis Herr Tranströmer, det var på tiden.

I mitt ivriga letande efter annat, snubblade jag en gång över en liten papperslapp i ett gammalt familjealbum. Lappen var handskriven och berättade om en pappa och  hans bil på 30-talet. Det fanns dessutom en liten bild på bilen. Min nyfikenhet tvingade mig att ta reda på vad det var som beskrevs.

Alvar Werder som var med när det begav sig berättade för Skånska aftonbladet att han hade varit på dans på Arena när de första smällarna hördes. Klockan var ungefär tio på kvällen när dansgolvet plötsligt skakade av en serie explosioner i närheten. Dansgolvet tömdes och alla sprang ut.

Arena låg ungefär där Sydkraft har sina kontor på Regementsgatan idag.

Borta vid Malmöhus flammade himlen röd av eld, det var något som brann. Det small och exploderade och stora brinnande projektiler for genom luften. Folk från Arena samlades ner vid sjön i Slottsparken för att därifrån beskåda eländet. En ung man, inkallad i flottan fick för sig att det var ett sabotage mot Kockums de bevittnade – De byggde ju krigsbåtar där. Ryktet dog dock innan det fått ordentligt fäste bland åskådarna. En polis var på plats och försökte skingra massan. Han hade precis lyckats flytta på Alvar och hans vänner när en brinnande projektil slog ner i vattnet alldeles där de nyss hade stått.

Föremålet som hade slagit ner var resterna av en sprängd acetylengastub. Det var Aga Faxius som brann och det var lillördag den 15 augusti 1934.

Under cirka tre timmar exploderade 250 tuber en efter en och en del for iväg som raketer. Några av dem flög brinnande flera hundra meter. En slog ner farligt nära slottet, en annan damp ned vid Suellsbron. En sträcka på 800 meter. Idag kan man beskåda resterna av en gastub som de har sparat på brandstationen på Drottninggatan.

Gustav Dalén ( han med Agaspisen och fyrarna) arbetade på AB Gasackumulator, eller AGA som man sa. Där tog han patent på en ny metod att lagra gas på flaska. Så kallad Dissousgas. Malmöpågen Gunnar Faxe som kom från en framgångsrik företagarsläkt i stan fick höra talas om Daléns gasprojekt. De fick kontakt och slog sig samman 1906. Resultatet blev en ackumulatorfabrik vid Citadellskajen i Malmö. G.C. Faxe AB

I början användes gasen mest till belysning på de ställen som inte fått elekricitet än. Det var dyrt och affärerna gick inget vidare. Men så kom något snille på att man kunde svetsa med gas. Detta satte fart på affärerna. Faxe slog sig även ihop med Franska Air Liquid och tog över Happachs såpfabrik på Friisgatan 19. Där började man tillverka gas och 1918 tråcklade man ihop ackumulatorfabriken med Air Liquid. Aga Faxius var fött. För detta byggde man en ny fabrik vid Citadellkajen mitt emot Malmöhus slott.

På fabriken tillverkades Acetylengas. Det var här pappan som nämns i lappen i albumet arbetade som chaufför. Han fraktade gastuber som han levererade runt om i Sydsverige. I väntan på leverans förvarades tuberna han körde omkring med på ett lager i anslutning till fabriken.

Nu stod fabriken i ljusan låga. På olycksplatsen hade polisen fullt sjå med att hålla nyfikna borta från farligheterna. Extra besvärligt blev det med den berusade mannen som envisades så med att ta sig förbi avspärrningarna att han till slut blev arresterad. Han var kontorist på firman och ville tvunget in i eldsvådan. - Men va fan, jag bara måste in och hämta en grej där inne! Envisades han. -E du helt galen karr, du ser väl att det brinner som houndan? Polismannen höll mannen i armen när han förklarade situationen. Men han slet sig ur greppet och sprang mot den brinnande byggnaden. Polismannen kutade i fatt, och fällde mannen med en regelvidrig glidtackling. Båda låg i en hög i gruset och värmen från eldsvådan fick dem att svettas. Kontoristen gapar och skriker. -För helvete, jag hade 5000 kronor liggandes därinne!  Han blir belagd med handfängsel och förd till Davidshall. 5000 kronor var en ansenlig summa – motsvarar cirka 150 000 i dagens penningvärde. Självklart undrade man var han fått pengarna ifrån. Men mannen berättade aldrig vad det var för pengar som hade gått upp i rök framför näsan på honom.

Edvard som pappan på lappen hette hade en dotter. Hon minns sin fars historia och berättade för mig hur han tog sig till fabriken för att se till att lastbilen inte fått alltför allvarliga skador. -Han var alltid så rädd om sin bil. -Bara lacken har klarat sig så…

Pappan var en av de uppskattningsvis 50 000 nyfikna sydvästskåningar som kom för att titta på förödelsen. (-Jag har aldrig riktigt förstått det fenomen att andras elände alltid har väckt folks nyfikenhet.) Många ville komma så nära som möjligt och tog därför vägen över Hönsabron, där Båtajönsson hyrde ut sina små ekor. Hönsabron var en rödmålad pontonbro som låg en liten bit ifrån där Hovrättsbron ligger idag. Det blev sån trängsel på bron att den höll på att sjunka!  Paniken spred sig så sakta när vattnet steg och folk blev blöta om fötterna.

Det rådde fullkomligt kaos i området kring fabriken,  folk var rädda, bilar krockade och när det small som värst fick de nyfikna panik.

Släckningsarbetet som utfördes, gjordes under extremt farliga förhållanden. De värsta någonsin i landet faktiskt. Explosionsrisken var mer än överhängande när hjältarna från brandkåren gjorde sitt jobb. Hela Malmös brandförsvar jobbade hårt och i Limhamn stod kollegorna i full beredskap. Fabriken blev helt ödelagd men man förhindrade lyckligtvis större skador på brandmän och nyfikna. Vid tvåtiden hade man släckt elden. Fönster i hela området hade krossats av tryckvågorna. Elden syntes ända ner till Höllviken. Tack och lov blev det bara några få lätta köttsår orsakade av flygande splitter från explosionerna.

Det lilla som stod kvar av fabriken jämnades med marken och istället byggde man en ny ute på Västkustvägen. Det var härifrån man sålde de berömda Aga-spisarna. 1962 var det dags för en ny flytt, denna gången bar det av till Spillepengen. Man bytte senare namn till Alfax Ab och är idag helt ägt av Fransmännen.

Vad var det som satte fyr på fabriken? Man tror att det förbipasserande ångtåget från Västra station på något sätt skulle satt igång brasan. En olycka helt enkelt.

Men Edvard och hans bil då? Hur gick det med den? Hade lacken klarat sig? Jo den stackars Edvard lyckades ta sig ända fram till den plats där han hade parkerat bilen, alldeles intill förrådet. Lacken hade inte klarat sig. Inte resten av bilen heller.  I en hög av brända rester av lagerbyggnaden hittade han det som en gång varit en välputsad lastbil. En svart hög av bränt och förtvinat järn var allt som fanns kvar, men resterna av en ratt som stack upp avslöjade att högen en gång varit hans kära lastbil.

Stephan

Vänner!

Det är med sorg ihjärtat jag tvingas skjuta upp veckans historia på grund av dödsfall. Jag räknar med att vi väntar en vecka.  Jag hoppas verkligen på förståelse och försöker igen den 7 oktober. Tankarna går till familjen.

Stephan

Fadern, dottern och den oheliga anden. 

Hej igen vänner, hoppas sommaren varit god mot er. Jag strosade runt på gamla begravningsplatsen vid Gustav häromdagen. En av gravstenarna där påminde mig om dagens historia. En sten, rest över en man som påverkade och gjorde skillnad för många små malmöbor. Trots hans goda livsgärning var hans dotter den i familjen som blev berömd för sina gärningar. Han var läkare och hon blev författare.

Barn och regements-läkaren Johan Cronqvist föddes 1866. Han utbildade sig i Lund och i Solna. Sin praktik gjorde han i Berlin hos Robert Koch, mannen som uppfann tuberkulinet och fick Nobelpriset för detta 1905. Inspirerad av Koch blev Cronqvist barnläkare. Malmös första specialist av detta slag. Han brann för välgörenhet och sociala frågor. Den gode Johan hjälpte hundratals arma malmöbor med gratis läkarvård, mat, medicin och pengar. Han arbetade även som regementsläkare på Kronprinsens husarregemente.

Cronqvist bodde med sin fru och en son på Södergatan 17 b. 1897 fick de ytterligare ett barn, en dotter som fick heta Alice. Redan innan Alice fyllt ett så flyttade de till den adress som ibland pekas ut som Alices födelsehem. Hörnlägenheten ovanför dagens Jensen’s Bøfhus på hörnet av Regementsgatan och Södra Försstadsgatan.

Alice var papppas tös och brorsan Ludvig mors lille påg. Den lille Alice följde ofta med far på uppdrag i malmös slum. Hon memorerade och tog intryck. När Alice var tio började pappa arbeta på Malmö barnsjukhus. Där tog man då endast emot patienter över tre år. De som var yngre fick klara sig på huskurer eller ta sig till Lund. Tillsammans med kollegan Bauer drev Cronqvist frågan om ett spädbarnssjukhus i Malmö. När de 1912 fick loss pengar ur Flensburgska fonden löste det sig. 1913 stod Flensburgska barnsjukhuset färdigt.

1918 träffade dottern Alice  en juridikstuderande på en bal i Lund. Hans namn var Yngve Lyttkens. Alice har berättat att när Yngve bad om en dans tackade hon ja och tänkte för sig själv -Honom skall jag gifta mig med.  Redan samma år stod bröllopet. De lämnade Malmö och fick i rask takt tre barn tillsammans. Alice fotsätter berätta om hur Herr Lyttkens en dag hittade henne liggandes på mage i den äkta sängen. I handen hade hon en penna och framför henne låg en skrivbok. -Vad gör du? Undrade mannen. -Jag skriver en roman svarade Alice. För så var det, hon hade börjat skriva på sin debut Synkoper som kom ut 1932. Med tiden blev det fler böcker. Femtiofyra stycken närmare bestämt.

Visst bodde hon utomsocknes länge, men det var på Södergatan hon föddes och i det stora huset på Regementsgatan hon växte upp.

Långt senare, uppe på grannvinden satt jag och några vänner en gång. En vän till mig, Mikael hyrde ett rum där uppe. Ett litet kyffe uppe på den torra mörka gamla vinden i gårdshuset. Golven knakade när man gick och det knirkade i bjälklagren så fort man rörde sig där uppe. Vi hade varit ute en kväll och träffat ett par töser. Det var vinter och kallt så Mikael föreslog rutinerat att vi allihop sticka upp till honom på vinden. Kanon, tyckte jag, vi var ju jämna par. Väl uppe drack vi te och snackade strunt när en av töserna plötsligt undrade om vi hade hört talas om Anden i glaset-Näee sa jag, med en illa dold lögn.

Hon ritade upp en massa cirklar med en kajalpenna direkt på det runda borden vi satt vid. I varje ring plitade hon ner en bokstav från a till ö. Två av cirklarna markerades med ett Ja och ett Nej. Det var genom att föra runt glaset mellan bokstäverna den däringa anden skulle svara på våra frågor. 

När ett lämpligt glas hade plockats fram så släckte Mikael taklampan och tände ett stearinljus istället. Jag kunde märka hur spänningen låg i luften. De stackars småskakiga töserna tyckte det var riktigt kusligt. Jag passade på att ljuga ihop ett par hårresande historier om mord och spöken som fanns i det gamla husen. När de båda var riktigt uppjagade satte vi igång.

Den minsta tösen fick ställa första frågan. -Är det någon mer än vi här? Jag förstod att om det skulle bli några svar så fick jag hjälpa anden lite på traven. Vi höll alla våra händer över det upp-och-ner-vända glaset och jag förde det sakta och försiktigt mot Ja-markeringen på bordet. De andra händerna följde med. Töserna suckade båda med vidöppna munnar och stirrade förskräckt på varandra. Jag hade vansinnigt roligt. Kvällen gick och jag fortsatte att skrämma upp vännerna. Förargligt nog var jag tvungen att bryta upp föra att ta sista bussen hem. Jag drog och lämnade ett par skräckslagna töser kvar uppe på vinden hos Micke. Innan jag hoppar på 37:an upptäcker jag att jag glömt mina nycklar uppe på vinden och går tillbaka. Väl inne i trappuppgången hör jag töserna några våningar upp. De är på väg ner. Utanför den lilla porten som ledde in till trappen stod det en järntrappa med fyra steg. Under trappan fanns ett litet utrymme där en spinkig tonåring kunde krypa in och gömma sig. Det gjorde jag såklart. Det var beckmörkt, skitigt och kallt. Men jag hade planen klar och kunde inte låta bli. När den första spökrädda tösen kom ut och tog stegen ner för den mörka trappan stack jag ut bägge händerna genom mellanrummet mellan trappstegen. Jag grabbade tag i benet på henne och väste högt, allt vad jag kunde.

Att hon skulle bli rädd, det hade jag räknat med. Men att hon skulle bli sådär rädd som hon blev, det var liksom inte meningen. Hon skrek som en stucken gris,  lade sig i fosterställning på marken, skakade i hela kroppen och kissade ner sig och bara grät. Aldrig någonsin har jag känt mig så dum och ond. Förlåt mig kära du, jag minns inte ens vad du hette.

Långt om länge fick jag och väninnan henne på fötter igen. Jag bestämde mig för att dra mig hemåt, och lämnade töserna i fred. För lite hångel var det nog inte att tänka på i det läget, det förstod till och med jag.

När barn och regements-läkaren Johan Cronqvist dog 1921 blev han hedrad av husarerna med en militär begravning. Familjen fick dessutom en gata vid Flensburgska uppkallad efter sig. En stor man som jobbade för de svaga i denna stad och åstadkom mycket.

Micke på vinden flyttade från stan och köpte segelbåt. Var den skrämda tösen tog vägen har jag ingen aning om. Jo, en gång såg jag henne som anställd på Burger King på Gustav. Jag hann aldrig be om ursäkt för när hon fick syn på mig framför disken vände hon på klacken och sprang och gömde sig.

Alice dog i Stockholm hösten 1991 som en av de största författarna vi haft. Hon blev pionjär inom den feministiska literaturen och berömd för sina historiska romaner. Alice Lyttkens var under en lång period den mest lånade författaren på  biblioteken i Sverige. Huset där hon föddes är sedan länge rivet. Där ligger i dag ett Åhlensvaruhus. Men barndomshemmet på Regementsgatan står kvar.

Alice sa en gång -När man skriver så glömmer man omvärlden. Jag har funderat på det. Med mig är det precis tvärtom. Jag ser aldrig min omvärld så tydligt som när jag skriver.

Stephan

.

En planta till trädgårdsmästare.

Förlåt att jag avbryter så här mitt i semestern med en historia som berättats av andra förr, men nog tål den att berättas igen?

Den 26:e april 1819 vaknade varenda malmöbo av ett redigt oväsen. Det tutades i tutor och skramlades i järn. Hundar skällde och vagnar rasslade fram längs gatorna. Det gapades och skrek och folk sprang man ur huse. Från Gustav Adolfs torg kunde man se hur morgonhimmelen lystes upp av en eldsvåda åt möllevångshållet till. Världshuset Mon Bijou stod i ljusan låga. Så gott som varenda malmöbo rusade till, antingen för att hjälpa till med släckningsarbetet. eller bara för att glo. Men inte riktigt alla drog iväg. Inte Hans Henrik Malmborg. Trots att han tillhörde stadens brandbefäl så stannade han envist kvar i sin bostad på Generalsgatan. Malmborgs tvåvåningshus fanns där Baldakinen låg en gång. Inne på gården hade den anställda trädgårdsmästaren Löfberg sin lilla bostad. Även pigan Elna Olsdotter hade sin adress där. Runt gården stod ett högt plank men en låst järngrind ut mot gatan.

Malmborg med titeln Fortifikationskamrer, drev ett välmående bränneri och trädgårdsmästeri på tomten bakom gården. Men den drivne Malmborg nöjde sig inte med detta, han var dessutom procentare. Han lånade alltså ut pengar till behövande fattiglappar i stan till ockerränta. Skulderna drevs ofta in med hot om våld. Som indrivare lejde han stans busar och slagskämpar. Yttersta Domen var det namn han bar bland de arma malmöborna.

Som sagt Yttersta Domen drev en lönande handel och var fullt medveten om sitt rykte som snål och girig skitstövel. Det sades att han förvarade sin förmögenhet hemma och att han därför ogärna lämnade hemmet. Envist satt han kvar i sitt fönster och såg hur stan tömdes på folk. -Gode herr kamreren ska väl osse fara åsta och hjälpa till? Sporde Löfberg hoppfullt sin arbetsgivare och husbonde. -Nä min själ ska jag ej! Malmborg hade bestämt sig för att stanna hemma. Utanför därnere runt hörnan stod ett par skumma individer och lurpassade. De hade räknat med att brandbefälet skulle göra sin plikt och lämna huset. Men de fick besvikna och tomhänta lufsa därifrån.

Knappt två veckor senare smög pigan Elna ut från sin kammare och tassade försiktigt över gården. Klädd i nattsärk och med det långa håret i en knut i nacken smög hon. Det var natten till den 8:e maj när hon försiktigt öppnade grinden för att släppa in de två männen som stod och gömde sig mörkret. De hade svärtat ner ansiktena och såg i Elnas ögon riktigt hemska ut. -Jisses va ni e rälia i synen. Bägge två. -Va nu försiktiga pågar. Det var Arvid Ahlström, en 28 årig fd skrivare av en väl ansedd malmöfamilj. Och så var det Pitter Dansk. Arvid var trots sin fina familj en riktig lathund och slagskämpe, någonstans i ungdomen hade det gått snett. Pitter dansk var en båtkarl och sjåare från hamnen, också hann känd för sitt okristliga leverne. Det var förresten Arvid som tänt på Mon Bijou i syfte att locka ut Yttersta Domen ur sitt hem. För att kunna osedda komma åt hans påstådda förmögenhet. Nu var det plan B som gällde. De båda blev i mörkret insläppta av Pigan.

Trion smög in. Pigan som hållit sin del av avtalet och såg fram emot belöningen gick in till sitt, och de båda männen smög tysta in till Trädgårdsmästaren som satt uppe och väntade dem i det lilla huset inne på gården.. Allt gick enligt planerna.

Pitter Dansk och Ahlström smög upp för trappan till ovanvåningen där Malmborg låg och sov. Yttersta Domen över mannen med öknamnet blev inte nådig. Han blev överfallen av de båda busarna och svårt knivskuren. De band fast honom i sängen för att i lugn och ro leta efter pengar och värdesaker. Efter avslutat ärende tassar de som planerat ner till Löfberg igen.

Löfberg blundade och skrynklade ihop ansiktet när han gjorde sig beredd på smällen. Som de kommit överens om klippte dansken till trädgårdmästaren med ett vedträ. Det svartnade för ögonen på karlen, han vacklade till men stod pall. Blodet rann från skallen och ner på halsen. -Aj som fan! mumlade Löfberg och smetade ut blodet så mycket han kunde. För att inte karlen skulle förblöda lade Ahlgren ett linneförband om skallen på honom. För att  ytterligare få sig själv att framstå som ett offer lät trädgårdsmästaren sig bli bunden till händer och fötter. Nu låg han som ett paket, på bottenvåningen hos Malmborg och blödde nöjt.

Morgonen därpå börjar skådespelet. Elna springer ut på gatan och skriker om att Löfberg blivit överfallen. -Åh Koss i jisse namn de e blo överallt å husbonn e dö som en sill. Man hittar honom i sängen och han berättar hur han slagits med förrövarna innan de övermannade honom. Några mannar med Stadsfiskal Sven Johan Callman i spetsen går upp till Malmborgs gemak. Altt är en enda röra, det är blod övertallt och i sängen ligger en svårt misshandlad och bakbunden Malmborg. Han är sönderskuren i hela ansiktet och badar i blod. För att säkra sig om att Yttersta Domen aldrig slulle vittna hade de med en rakkniv lagt ett djupt snitt över halsen på procentaren, från öra till öra.

Nyheten sprider sig som en löpeld genom stan och folk barrikaderar sina hem och beväpnar sig i rädsla för rövarna. Stadsfiskal Callman samlar ihop ett gäng pålitliga bekanta, dessa ska bedriva spaning i stan. På varenda lönnkrog och utskänkningsställe snokas och tjuvlyssnas det.

Under tiden förhör Callman trädgårdsmästaren. Callman tycker nämligen inte att Löfbergs skador är så stora som Löfberg påstår. Trädgårdsmästaren är misstänkt, det är något som inte stämmer…

Den natten vaknar plötsligt Stadsfiskalen. Han reser sig käpprakt upp i sängen. Med ett finger i luften och klarvaken blick utbrister han. -Bandaget! Det va som houndan! Att ja ente tänkte på det! -De va maj en jävra planta ti trägårsmästare. -Men nu har jag han min sju! Callman hade kommit på vad det var som inte stämde. Nu skulle Löfberg få förklara hur han fått bandaget på skallen.. Hade rånarna först klippt till och bundit honom? För att sedan plåstra om honom innan de gick för att slå ihjäl Malmborg? Knappast! Eller hade han bandagerat sig själv med bakbundna händer? Också det föga troligt.

Löfberg anade förståss oråd och stack ifrån stan. Han hittades dock några dagar senare i Ringsjötrakten. Trädgårdsmästaren sattes på Malmöhus där man torterade fram hans berättelse ur kroppen på honom. Det visade sig att det var han själv som hade kommit på idén och ledde ligan. Nu berättade han för glatta livet allt polisen ville veta. Alla hans kumpaner blev förrådda.

Pigan Elna som hade öppnat grinden hämtades i hemmet. Ahlström som hade tänt eld på Mon Bijou och rånmördat Malmborg greps i Ystad på väg ut ur landet. Pitter Dansk eller som han egnetligen hette Elias Spårläder som hjälpt till åkte också snart fast. Hela kvartetten sattes på Malmöhus.

Hur gick det sen? Jo, Elna fick ett kännbart spöstraff och de tre andra blev dömda till döden. Pitter Dansk hann dock dö på Malmöhus innan avrättningen. De två andra avrättades den 15 Mars 1820 men avrättningen är ett kapitel för sig som jag lovar att återkomma till…

 

Hattmannen & Piraten på Saturnus.

Vänner! Bokskrivandet är kul men jag har verkligen saknat er och responsen jag brukar få på fredagarna. Men nu är det äntligen dags igen. Jag vill passa på att meddela att jag idag har skrivit under kontraktet med förlaget. Boken släpps preliminärt den 28:e november.

På Stortorget låg där en gång två apotek. Lejonet och Fläkta örn. Lejonet finns kvar men låg från början på andra sidan torget. Fläkta örns logga bestod av en örn med utbredda vingar och två huvud vända i profil åt varsitt håll. En fläkt örn alltså. Örn-apoteket låg på Stortorget 8 där Biograf Spegeln ligger idag och hade startats 1893 av Anders Nilsson och Apotekare Fritz Borg. Förutom medikamenter så försåg de också många av skånes brännerier med essenser till deras snaps och likörer. Det gick lysande tills rusdrycksförordningen kom 1905. Då slog så gott som samtliga privata brännerier igen och essensförsäljningen sjönk drastiskt.

Man lade därför om kursen och började även att tillverka lemonader. Det gick bra och de små lokalerna bakom apoteket där man höll till blev så småningom för små. Apotekaren och hans kompis flyttade hela bölet till Grynbodgatan 1912. Där tog man över den gamla cigarrfabrikens lokaler. Både Nilsson och Borg dog några år senare och en Herr Arvid Liepe tog över.

Han fick fart på essenstillverkningen och flyttade 1937 fabriken till de nybyggda lokalerna på Lantmannagatan. En buteljgrön funkisbyggnad ritad av Stig H Johansson, icke att förväxla med travtränaren med samma namn.

De nya lokalerna vid hörnet av Ystadsgatan, eller Rosengårdsvägen som den delen av gatan hette då, låg i Sofielunds municipalsamhälle som först 1947 blev en del av Malmö. Området kallades för Svinaryssland. Dels för att Sibirien eller Ryssland var vanliga benämningar på något som låg långt bort. Dels för att det var många som hyste grisar i sina uthus. Helt enkelt för att det var lönsamt och för att de kunde. Åren gick och Saturnus utvecklade flera produkter. Bland annat den populära Cuba Colan på 50-talet.

Företaget ägs fortfarande av familjen Liepe. Dagens ägare Edward Liepes farfar Nils-Håkan Håkansson var bekant med Fritiof Nilsson Piraten. De skånska skrönornas Zlatan. Piraten var ofta och ”hälsade på” på fabriken. Förmodligen för att låna pengar och diskutera brännvin. Det kan inte ha varit lätt att vara fattig författare då i heller, och brännvin är ju ett kärt ämne för många.

Saturnus tillverkar sedan några år tillbaka Piratens Besk. En kryddad snaps dominerad av malört och en aning kummin bland annat. Perfekt till en bit branteviksill om ni frågar mig. Receptet på besken sägs vara Piratens eget, så det var kanske det de diskuterade på femtiotalet.

Min gode vän Bosse har berättat för mig hur man också kunde köpt billiga skalade apelsiner där. Det gjorde han ibland  som liten påg. Skalet användes i tillverkningen och själva frukten som blev över såldes billigt.

Själv har jag andra minnen från Saturnus. Ett av dem var från en söndagseftermiddag på höstkanten. Jag och min polare Bengt hade väl varit ute på något bus och var på väg hem. Vi kan ha varit i 7-8 års åldern så det bör ha varit kring 1970. Vädret var fint men det blåste rejält som det alltid gör i Malmö. Längs Lantmannagatan brukar det blåsa lite extra och det gjorde det även denna dag. Jag stod och kollade på två cyklister och funderade: Den ena kom från prippshållet och cyklade mot Nobeltorget. Den andra trampade i motsatt riktning med Amiralsgatan i ryggen. Men båda hade motvind. Vad är det som gör att det alltid är motvind när man cyklar här i stan? Och varför är det aldrig vindstilla?

Ett äldre par kom gående längs trottoaren alldeles vid Saturnus gröna byggnad. Fabriken hägnades in av ett staket på gott och väl två och en halv meter. Tanten kurade ihop sig mot blåsten och höll i scharlettknuten under hakan. Farbrorn vek upp kragen och skulle precis dra ner hatten när den blåste av. Huvudbonaden fick liv och virvlade upp luften, gjorde en snygg båge över staketet och rullade iväg längs marken för att slutligen lägga sig att dö intill fabriksväggen.  Gubbens min fick oss båda att brista ut i ett gapflabb. Han såg lite ut som Halvan och nu var han dessutom minst lika kul. -Ah pågar, kan ni göra mig en tjänst? Undrade mannen utan att verka bry sig om att vi skrattade åt honom. Han riktade sig till Bengt och undrade såklart om denne ville klättra över och hämta hatten. Men fick inte något riktigt bra svar av Bengt. Han var alltför upptagen med att försöka hålla sig för skratt -Jag kan göra det! Flikade jag in, som fått lära mig att respektera och vara snäll mot de äldre. Innan den barhuvade mannen hann svara var jag halvvägs över staketet. Jag hämtade hatten och överräckte den med ett Vassego. På tantens uppmaning plockade mannen då upp en välförtjänt 25-öring ur börsen. Han gav mig slanten och jag tog i hand, bockade och sa: Tack så mycket, för så gjorde man då.

Bengt kom senare med förslaget att vi skulle dela den där pengen eftersom det var honom de hade bett om hjälp. Men jag sa nej. Det var ju jag som hade klättrat. Nån rättvisa får det väl ändå vara.

Jag brukar alltid tänka på den där 25-öringen när jag går förbi den gamla fabriken. Staketet är utbytt mot ett nytt, lika högt men inte alls lika klättervänligt. Den gröna hörnan står tom sedan våren 2000 då man flyttade ut verksamheten till Bronsyxegatan. Planeten som satt på taket följde med flyttlasset och försvann. Undrar var den är förresten?

I dag ägs fastigheten av Briggen Fastigheter AB. Magnus Prochéus på Briggen säger att de planerar att bygga om fabriken till affärslokaler och bostäder. De hade tänkt sig cirka 40 hyresrätter. Vi får väl se hur det blir med det… Han lovar dock att den klassiska runda hörnan skall bevaras. Tack för det Magnus. Vill man besöka Fläkta Örn idag så får man bege sig ut till Bellevuegården. Där ligger i dag ett apotek med samma namn som det på Stortorget där allting började.

Trots att de små husen på Sofielund idag säljs för flera miljoner så räknas faktiskt stadsdelen som en av de fattigaste i Malmö. Men ingen har grisar hemma på Sofielund längre. Även om en del gifta kvinnor och vissa feminister påstår annat. Svinaryssarna fick elektricitet först 1917 och de var de sista som hade gaslampor och utedass i stan. De har alltid varit lite åsidosatta där ute på Sofielund.

Spriten som tillverkas på Saturnus ställer till mycket elände, det är sant. Men i sanningens namn så skänker den också en del glädje. När man ser dagens missbrukare så är det nästan så att man saknar en och annan gammeldags Fullegubbe. En av dem skulle en gång förklara skillnaden mellan narkotika och sprit för mig. Jag var då 13 år. -Knark, det blir man bara krokig och sne av. Nä, du förstår. Kröken – Det är det enda raka! Han söp ihjäl sig året efter. Glad midsommar!

Stephan

En olycksalig smäll på käften.

Det var en gång ett korgbinderi. Det hade startats i mitten på 1800-talet av Gustaf Nilsson. Han var korgmakaren som en dag provade att sätta hjul på en av sina korgar, och vips så var Sveriges förmodligen första barnvagn född. Kring 1885 började han tillverka barnvagnar på allvar tills sonen Axel Wilhelm tog över 1891. A W Nilssons barnvagnsfabrik flyttade verksamheten frå Södra Förstadsgatan 32 till Möllevångsgatan. Vid hörnet av Parkgatan. Fabrikören var föga populär bland sina anställda och sommaren 1926 gick ett hundratal av dem ut i strejk. Nilsson såg sig då tvungen till att kalla in strejkbrytare. Motsättningarna mellan de strejkande arbetarna och strejkbrytarna blev hårda och våldsamma För säkerhets skull bodde därför de flesta strejkbrytare inne på fabriken.

Det är natten till den elfte November och en av de som trots omständigheterna vågat ge sig ut var Per Nilsson. En lång och muskulös ung man med hög bred bringa och tjocka kraftiga armar. Den smått nervöse strejkbrytaren går in på Möllevångsgatan. Han är på väg hem till fabriken och ser sig oroligt omkring. Precis här hade en vän fått ordentligt med stryk. Tio meter bakom honom på samma trottoar, dyker plötsligt Wilhelm Jönsson upp. Wilhelm var en av de strejkande från barnvagnsfabriken. Han går och puffar på sin pipa när han får syn på Per Nilsson. Han känner genast igen strejkbrytaren.

Wilhelm skyndar på och genskjuter strejkbrytaren strax innan fabriksportarna. Den undflyende mannen var bara några steg från fabriksporten när plötsligt någon plötslig spärrade hans väg. -God afton. Det svartnade för ögonen på den rädde strejkbrytaren och han drog direkt på med en vänster. En hederlig rejäl rallarsving av den gamla sorten, laddad ända från höften. Strejkaren stupar i ett gnistregn. Svingen har träffat rakt på piphuvudet och slagit in hela skaftet i munnen på honom. Utan att vända sig om slinker gärningsmannen in på fabriken och lämnar sitt offer liggande bakom sig. Kvar på trottoaren ligger korgmakare Wilhelm Jönsson och hostar blod.

Efter en liten stund är han dock på benen och tar sig hem för egen maskin. Det gör fruktansvärt ont i halsen och han hostar och spottar blod, men hem kommer han.

Tidigt på morgonen nästa dag vaknar han av att halsen värker svårt Det är kallt i den lilla lägenheten och han har feberfrossa, på skakiga ben reser han sig för att mata kakelugnen med lite koks. Då faller han. Mitt på golvet ligger den skadade och det forsar blod ur munnen på honom.

I sju dagar ligger han inlagd på Allmänna sjukhuset. Pipskaftet hade slagit upp ett djupt sår i halsen på korgmakaren, såret ville inte läka och hans tillstånd förvärrades. Han har hög feber och i långa perioder är han medvetslös. Men i någon av de stunder han faktiskt är vaken så berättar han för sin hustrun vad som hände, och att det var strejkbrytaren Per Nilsson som var skyldig till alltsammans. Detta gör hustrun blir både arg och upprörd och på den åttonde dagen blir hon änka efter Korgmakare Wilhelm Jönsson.

Den dödes hustru gör naturligtvis en polisanmälan och nyheten om den ihjälslagne arbetaren sprider sig som en löpeld i staden.

En vecka senare obducerades Wilhelm Jönsson och stadsläkaren konstaterade att Jönsson dog av en blodpropp i hjärnan och inte av slaget. Nils Persson släpptes genast ur häktet då man nu ansåg att brottet bara var misshandel. På måndagen skrev Arbetet på sin förstasida att Per Nilsson var på fri fot och endast hade ett bötesföreläggande att vänta. Rubriken var den tändande gnistan som fick krutdurken att explodera. Staden var beredd på det värsta och mobiliserade en hel liten armé av all tillgänglig polis.

Reaktionen kom i form av sjutusen uppretade arbetare. Man drabbade samman med polisen på möllevångstorget och de svarade direkt med att attackera till häst. Med sablar och batonger försökte man tygla folkmassan som svarade med sten och påkar. Kravallerna rasade om kvällarna i ett par dagar för att kulminera den 23:e november. Arbetet räknade till15000 man som demonstrerade. En del av dem tågade på kvällen upp längs Södra Förstadsgatan. Målet var A W Nilssons bostad i fyran. De hinner krossa alla fönster men lyckas inte ta sig in i bostaden innan polisen driver tillbaka dem ner längs Södra Förstadsgatan. Klockan är strax innan nio och gatan är skådeplats stenkastande demonstranter och attackerande polis. Tidpunkten visade sig vara mycket olycklig. Ut ur de mörka biosalongerna som ligger där, vällde publiken från flera biografer plötsligt ut i kaoset på gatan. Flera av dem ramlar i tumultet och blir nedtrampade.

Under tiden satt den fackliga centralorganisationen i möte med polismaktens representanter. De lyckades under kvällen träffa ett avtal om att trappa ner polisvåldet och demonstrationerna. Polisen tvingades dra sig tillbaka och förbundet uppmanade de sina att stanna hemma nästa dag. Det var samma dag som årets skånska senhöst slog till. Det blev kallare och dessutom spöregnade det. Kravallerna avtog och lugnet lade sig åter över Möllevången.

Hur gick det då för Nils och Wilhelm? Jo, Nils Persson som hade utdelat den olycksaliga snytingen fick hundra kronor i böter. Trots det så tystnade kravallerna. Men uppemot 10 000 arbetare följde Wilhelm Jönsson till hans sista vila på Östra Kyrkogården söndagen den 28:e november. I täten gick fackföreningsrörelsen med blåsorkestrar och 59 röda fanor i sorgeflor. Begravningen blev en viktig manifestation för arbetarbefolkningen i Malmö. Men konflikten var inte begraven för detta, nej strejken fortsatte. Först den siste Oktober1928 blåstes den av, och arbetarna kunde efter nästan två och ett halvt år återgå till sina arbeten.

Barnvagnsfabriken levde vidare och tillverkade bl a även tandläkarstolar och möbler. 1971 köptes industrin upp av Brio i Osby och fabriken revs efter det. Idag ligger där ett hyreshus och intill ett servicecenter för pensionärer. Det flesta i kvarteret har idag ingen aning om sitt kvarters historia. Men bland de gamlingar på servicecentret, som drabbats av kommunens äldrevård, sitter det kanske någon gammal korgmakarunge och minns vad som hände runt hörnet för 85 år sedan.

Stephan

 

Blod svett och mandelkubbar.

Hej vänner! Jag vill först passa på att tacka för alla gratulationer jag fått angående boken. Det värmer och och inspirerar. Jag vill också passa på att än en gång klargöra att detta är sista veckohistorien. Hädanefter blir det en gång i månaden. Sista fredagen i varje månad. Med start om två veckor. Alltså den 27:e Maj. Men nu till vecckans historia:

Det var på hösten 1968. Det var på tiden då pensionärerna fortfarande vågade gå ut på kvällarna och en Top Hat kostade en krona (glassen alltså). Vi hade en Tv-kanal och jag var knappt sex år och nyinflyttad med min familj på fina Rosengård. Huset vi bodde i tillhörde de allra nyaste i området. Bortom gården fanns det bara landsbygd. Här tog staden bokstavligen slut. Asfalt och betong övergick i rapsfält och grusvägar. Här träffade jag Bengt första gången. På fem sekunder inledde vi en vänskap som varar än. Bengt var redan då en liten glad kille full av upptåg.

En dag fick vi av någon outgrundlig anledning för oss att vi skulle rymma hemifrån. Eftersom vi tyckte rymningen var en sådan lysande idé, så bestämde vi snabbt att lille Jeff som satt i sandlådan skulle få följa med. Helt plötsligt var vi bara på väg. Två nyfikna sexåringar med solsken i blick, och en stackars fyraåring som var glad över att få vara med de stora pågarna.

Via en lång och krokig vandring ut ur stan, hade vi så småningom lekt oss ända ut till Jägersrovägen. Där låg Arons!

Arons bilskrot som vi sa. Ett plåteldorado. Aldrig förr i hela mitt sexåriga liv hade jag sett något så spännande. Hundratals bilar i alla modeller. Små skruttiga skåpbilar, bulliga jänkare, taxibilar och varubilar. Men mest helt vanliga, men för ett par pågar som oss helt underbara, bilar. Alla i varierande skick, några så gott som nya, andra krockade till oigenkännlighet. Överallt en massa öppna fordon, och inte en enda vuxen i närheten.

Vi lekte lyckliga i skroten hela dagen. Klättrade upp på de tillplattade vraken som hade staplats i högar på upplaget och klev ut och in i alla skrothögar som stod uppställda på tomten. Låtsaskörde varsin kärra,  jag i en svartblank Hillman, Bengt i en häftig Vauxhall och Jeff i en liten skruttig DKV.

-Jag är hungrig, piper Jeff plötsligt och jag känner också med ens hur magen skriker efter något att äta. På några sekunder så faller humöret på oss alla. Från att varit tre överlyckliga små pågar är vi snart gråtfärdiga av hunger alla tre.

Inne på skrotupplaget stod det ett par baracker. -Tänk om det fanns något att äta där? Jag och Bengt gick runt och kände på alla dörrar och fönster i hopp om att hitta en ingång. Jeff satt och grät efter mamma i en brödbil från Påhlssons.

Allt var låst och jag och Bengt kom överens om att gå hem igen och äta för att rymma i morgon istället. Dessutom började det skymma. Nu var det inte alls kul längre. Vi gick tillbaka till brödbilen där vi hade lämnat lille Jeff. Han satt på biltaket och åt mandelkubbar så smulorna sprutade ur munnen på honom! Det visade sig att i den krockade brödbilens lastutrymme låg det fortfarande en stor låda mandelkubbar kvar. Vi gick lös på innehållet och tryckte i oss av bakverken tills de växte i munnen på oss. Proppmätta men törstiga hittade vi också en back med några öl i. Men dessa kunde vi först inte dricka. Kapsylerna utgjorde nämligen ett oöverkomligt hinder. Förståndet försvann där törsten tog vid. Vi öppnade ölen genom att helt enkelt slå av flaskhalsarna mot en sten. Det blev till att dricka försiktigt för att inte skära munnen på den trasiga flaskan. Vi skar oss alla tre.

Solen hade gått ner för länge sen när vi med sönderskurna läppar började trötta och småblodiga gå hemåt. En en svartvit Volvo Duett dök upp, den saktade ner och körde in till sidan och stannade framför oss. En dräglande schäfer satt bakom ett tunt galler i skuffen. En polis stiger ur bilen, öppnar bakdörren och ber oss hoppa in. Den stackars Jeff som var paniskt rädd för hundar bara stod och skakade. Men konstapeln lyfte försiktigt in den livrädde lille pågen i baksätet. Han kom att sitta med nacken alldeles framför käftarna på den flåsande schäfern. Lille Jeff var skräckslagen. -Är hunden farlig? Kved han med darr på rösten. -Ja, han är jättefarlig! Han äter småpågar på rymmen! Grymtade uniformen i framsätet. Jag tittade på min lille kompis och väntade mig ett hysteriskt anfall som reaktion. I stället satt han helt tyst med uppspärrade ögon. Han rörde sig inte ur fläcken. Svetten pärlades i pannan och jag kunde jag se hur han darrade på underläppen. En våt fläck växte fram i sätet under rumpan på honom och ingen sa ett ljud.

Över fyrtio år senare fick jag nöjet att träffa Pia Bergqvist, dotter till Skrot-Aron själv. Hon berättade att hennes far, en dansk värmlänning från Polen, startade firman 1965. Småungar som sprang och lekte bland bilarna var vardagsmat tydligen. De låg ju granne med Jägershills koloniområde som på sextiotalet kryllade av barn. Aron verkar inte ha så mycket emot att skrotupplaget blev en lekplats. Han var nog mest rädd för att någon av barnen skulle göra sig illa. Skrothandlaren lade en stor del av sitt liv på att bygga upp ett av landets största lager av begagnade bildelar. Men han kan inte ha tillbringat all sin tid på firman. Pia har nämligen tolv syskon! Varav några idag sitter i ledningen för Arons Bildemontering AB som det egentligen heter. Aron gick bort 81 år gammal 2008.

Det var en utskällning utan dess like det bjöds på därhemma. Men också massor av kramar och glädjetårar. Jag minns hur ångerfull jag blev av de vuxnas tårar och förtvivlan. Men vad hjälpte det? De följande åren rymde jag flera gånger. Jag var en sån unge redan då. Helt plötsligt var jag bara på väg.

Den kvällen, hemma igen i min säng, gick det upp för mig vilket rabalder vi ställt till med. Alla grannarna och varenda unge i kvarteret var ute och letade. När vi inte var hemma i tid till High Chaparal befarade man att vi var borta mot vår vilja. All tjänstgörande polis fick via polisradion order om att hålla ögonen öppna och det var också de som hittade oss till slut. Innan jag somnade lovade jag mig själv att aldrig mer äta mandelkubbar och dricka öl. Ett löfte jag har hållit i hela mitt liv.

Åtminstone vad det gäller mandelkubbarna.

Stephan

 Vänner!

Bloggen har varit en fantastisk resa att göra tillsammans med er. Men nu är det dags att dra ner på farten. Hädanefter kommer jag att nöja mig med att leverera en historia i månaden.

Anledningen till detta är att Malmöhus ska bli bok! Kira förlag och jag har inlett ett samarbete idag och hoppas på ett släpp i november.

 Ett stort tack till er alla som gjort detta möjligt.

 Stephan

PS Nu på Fredag kommer veckans historia som vanligt. Sedan blir det en gång i månaden. Den sista fredagen i varje månad med start den 27:e Maj.

Den utländske gästen. (Kring Stortorget)

Hej vänner! Jag var länge tveksam till att skriva dagens historia. Den skiljer ju sig en del från det jag brukar ge er. Anledningarna till att jag gör det i alla fall är många. På mellanstadiet fick jag lära mig av magister Kaj, som var min, i övrigt utmärkta, lärare i historia, att vår kung Gustav Vasa var en folkets man. En ståtlig hjälte som i princip  bara reste runt och äventyrade i Dalarna. Ack så fel du hade Kaj.

Gustav Eriksson Vasa föddes 1496 i Vallentuna och dog 1560 i Stockholm. Så långt hade du rätt. Men snälla magistern, Gustav var aldrig vår kung och han var definitivt inte en kung av mitt folk. Vår kung hette Fredrik I vid den tiden. Vi är skåningar och har aldrig haft Gustav Vasa som despot. Jag minns hur du tragglade Vasa genom hela mellanstadiet, men nämnde du någonsin Fredrik I? Du lärde mig att Vasa gömde sig hos en snäll bondmora en gång. Men att han förmodligen slog ihjäl sin fru med en hammare det glömde du berätta. Vi fick läsa om hur han åkte runt på skidor i Dalarna. Men att han var på Stortorget i Malmö och gjorde bort sig, Det stod det inte en rad om i mina historieböcker. Ungarna i Malmö får fortfarande sätta upp skolpjäser med hjälten Vasa. Med bondmoror, dalkarlar och hela baletten. Därför Kaj, därför skriver jag dagens historia.

Stortorgets nordöstra hörn med rådhuset och residenset är en viktig del i Malmös historia. Men det hände grejer på andra sidan också. På hörntomten av Hamngatan – Stortorget har det legat hotell i mannaminne. Fricks Hotell låg här på 1800-talet tills det köptes av paret Anna och Fritz från Hanover. De båda byggde om fullständigt och gav det nya hotellet familjens släktnamn Kramer. Järnvägen och industrierna hade kommit till Malmö och drog folk till stan. Efterfrågan på logi växte och 1897 rev Kramer sitt gamla hotell för att bygga ett nytt. Dansken C F Rasmusen fick äran att rita huset och Sydsvenskan skrev: ”Dess bottenvåning innehåller på hörnet år Stortorget ett elegant café och för öfrigt handelsbutiker som i prydlighet och dyrbar utstyrsel täfla med hvad stora städer hafva att uppvisa” Fritz Kramer dog 1893 men änkan Anna och sonen Herman drev hotellet vidare till 1934. Hermans son Gösta tog dock över och körde på i fyra år till. Sedan sålde han hela rasket till en Direktör Yngve Smedberg. Det var under denne Smedbergs tid en förfriskad Karl Gerhard hoppade upp på restaurangflygeln och började spontandansa alltmedan han skrålade om den ”Ökända hästen från Troja”

Det sägs att det spökar i huset. Sedan Fru Anna Kramer dog 1921 går hon igen på hotellet. Man kan höra henne gå omkring på nätterna på tredje våningen och rycka i dörrarna. Hon bodde själv i hörnrummet på tredje våningen när hon levde. Gäster från just detta rum påstås ha kommit ner i pyjamas till receptionen och klagat över att det står en kvinna mitt i rummet och glor på dem. Rakt nedanför fönstret under detta hörnrum, ute på gatan låg den svenske kungen Gustav Vasa en gång på marken och gormade drygt 400 år tidigare. Hur han hamnade där ska jag nu berätta:

Gustav Eriksson Vasa var en sorglig figur. En halvfet man på 173 centimeter med ett långt smalt rödskäggigt ansikte med en bred låg panna. Han var så gott som tandlös förutom ett par ruttna tänder i överkäken. Tandraderna var så hårt angripna av karies att delar av käkbenet hade ruttnat bort. Detta gjorde hela ansiktet skevt. Som grädde på moset var han stelbent. Han måste dessutom ha plågats av en djävulusisk tandvärk, vilket sannolikt påverkade hans sinne. Så inte nog med han var beväpnad med ett sjuhelsikes humör, han var dessutom en ful fan.

Som kung var Gustav utomlands en enda gång i hela sitt liv. Han besökte Malmö i Danmark sensommaren 1524. Anledningen till besöket var det historikerna idag kallar Malmö recess. Recessen eller fredsmötet var tillfället när svenskarna och danskarna formellt avslutade Vasas befrielsekrig. Representanter från Hansan ledde mötet och fungerade som medlare. Man skulle helt enkelt komma överens om vem som skulle få vad i framtiden och under vilka regler man skulle styra sina länder för att behålla freden. Det gick väl sådär vågar jag påstå.

Vasa kom med sitt följe med hundra hästar och blev som utländsk gäst mycket väl mottagen. Han fick bo hos Myntmästare Kock i huset som står kvar vid Stortorget. Kung Fredrik I  som hade kommit över dagen innan från Köpenhamn inkvarterades tillsammans med en Herman Iserhel och resten av hansaföljet i Kungsgården som bredde ut sig där Malmöhus ligger idag. Förhandlingarna fördes i Helgeandsklostret som  låg på torget alldeles framför dagens Kramer.

Den förste september hade man äntligen kommit fram till en överenskommelse. Den svenske kungen hade förlorat bland annat Blekinge till danskarna. Detta var långt ifrån vad han hoppats på. Hansagubbarna,  Kung Fredrik I och Svensken samlades till sist i rådhuset som låg mellan Petri kyrkogård och Adelgatan alldeles norr om kyrktornet. Ungefär där gamla riksbankshuset eller ”Pittahuset” som det också kallas, står idag. (Kolla in fasaden om du undrar varför det kallas så) Där i rådhuset skrev de berörda och deras män under överenskommelsen. Recessen blev ett svenskt misslyckande.

Det var en besviken kung som gick över torget på kvällen den 1:e september 1524. Han var på ett jäkla humör och längtade hem till Sverige igen. Tyskarna hade svikit honom, danskarna var förargliga och de svarta stumparna i käften de plågade honom. Tandvärken var värre än någonsin. Att han sen kanske hade druckit lite för mycket av vinet det bjöds på, blev han ju inte gladare av. I detta tillstånd får han plötsligt syn på en figur han kände igen. Herman Iserhel. En bekant köpman från Lübeck, tillika representant för Hansan, en ev de smutsiga fredsmäklare som han ansåg lurat honom. -Hörrududu din skitstövel! Vrålade Gustav. -Var tusan tog mina gubbar på Gotland vägen? Han hade inte fått det manskap av Hansan som han tyckte sig behöva för att kunna inta Visby året innan. -Ni har lurat mig allihop ert fanstyg. Iserhel och hans vänner stannar till alldeles vid  hörnan av dagens Kramers hotell där Hamngatan börjar vid Stortorget. De får nu se den svenske kungen komma stapplande på sina stela ben från Kockska huset. Som en drucken skrek och viftade han med armarna. Hans följe hängde snällt på i hasorna när han skyndade sig mot den tyska fredsmäklaren som hade stannat till för att se vad det rörde sig om. -Bitte? Sa tysken och log.

Gustav måttar ett slag mot tysken. Men denne hoppar undan och knuffar till svensken som sätter sig på ändan. Han flyger ilsken som ett bi upp på fötter igen. -Du din skitstövel, jag ska filéa dig! vrålar den tandlöse och drar sin kniv! -E de jiddårr po gång? Undrar någon i den närproducerade hopen som samlats, ditlockade av utlänningens gormande på torget. Vasa vaggar fram och tillbaka med kniven stickandes i luften och gör utfall då och då. Tysken hoppar undvikande runt  och ser den knivhotande kungen i ögonen. -Mein gott, vad han är ful hann han precis tänka innan svenskens egna män hoppade på sin ledare. De drog ner den skrikande monarken på marken och avväpnade honom. Detta räddade förmodligen livet på tysken men det räddade också Vasa från ytterligare danska besvärligheter. Han spottade och fräste svordomar som en galning. Tysken tittade medlidsamt ner på honom och skakade på huvudet, vände ryggen till och gick därifrån. Den svenske kungen låg smutsig kvar på marken. Skammen var total.

Dagen efter lämnade han Malmö och Danmark, och det sägs att han tackade Gud för att han  kommit ut ur Danmark med livet i behåll och lovade dyrt och heligt att aldrig mer sätta sin fot här igen. Ett löfte vilket han till skåningarnas belåtenhet höll.

Varsågod Kaj. Så här hade våra skolpjäser om Vasa sett ut om jag fått bestämma. Bondmoror, hölass och dalkarlar säger nämligen inte malmöungarna så mycket. Men knivöverfall och fylleribravader i Danmark det begriper de sig på.

Stephan