Var i helvete har du hållit hus? (Källargatan på Kirseberg)

Publicerat: 25 februari, 2011 i Backarna, historia, hus, Kirseberg, malmö, Uncategorized
 
 
Källargatan 5, Backarna
 
Var i helvete har du hållit hus?
 
Hej igen! Denna gång tar vi oss ut på Backarna och året är 1948. Kirseberg, eller Backarna som vi Malmöiter säger, hörde vid den här tiden inte till de mest fashionabla kvarteren i stan. Pågarna här ute var fruktade i hela stan. Det sägs att om man mötte en backatös på dans, kunde man inte följa henne hem till porten som sig bör, utan man fick vackert ta adjö under järnvägsbron vid Lundavägen. Där gick nämligen gränsen till det beryktade Backarna, och där fick man passa sig. Och det fanns mycket att passa sig för: Backabusarna, gänget från Gula faran och inte minst pågarna i Tattradalen.
Men som alltid var ryktet betydligt överdrivet. Talar man i dag med gamla backabusar, så mitt i alla historier om fattigdom och elände så är det alltid ord om gemenskap, grannsämja, värme och småstadsidyll som dominerar.

Vi skall göra ett kort nedslag i denna idyll. Adressen är Källargatan 5 på Backarna. Huset är ett typiskt gatuhus i ett plan. Två rum och ett litet kök. Det byggdes år 1866. Nu är det 1948 och det är dragit och kallt. Huset värms upp av av en liten oljekamin i det större av rummen, och av vedspisen i köket.

I detta lilla hus växer en av landets största idrottsmän upp. En idag bortglömd os-hjälte vid namn Carl Westergren. Han tog tre Os-guld i lika många viktklasser, och det var snudd på att han knep ett fjärde. Han hade kvällen innan match ätit middag på krogen. Och när en skåning äter så gör han det ordentligt. Den goda maten hade lagt sig som några gram för mycket runt midjan. Han vägde för mycket vid invägningen och fick därmed aldrig nån chans att ta sitt fjärde guld.

Kalle flyttade så småningom till Floragatan och det kom nya hyresgäster till det lilla huset på Backarna. Nämligen Edvin och Anna-Greta. Edvin, en 39 årig affärsman, cirkusartist, mångsysslare och levnadskonstnär och hans 17 år yngre hustru Anna-Greta. Ett oskyldigt litet småländskt affärsbiträde som följde sin make i vått och torrt. I alla väder stod hon vid hans sida, redo att hämta snuset eller koka hans kaffe. Till Källargatan kom de nyårsdagen 1948.

 

Edvin hade en höstdag någonstans kommit över några tavlor billigt. Affärsman som han var så såg han möjligheten att sälja dom vidare och tjäna sig en slant. Han beordrade därför sin hustru att lasta den gamla bilen, sätta sig bakom ratten och göra sig klar för avfärd. -Här ska jävlar i min själ säljas konst! Men försäljningen gick trögt. De hade kommit ända till Helsingborg utan att ha sålt en enda tavla. Då får Edvin ett av sina många infall. Han tar ett par målningar under armen och knallar in i Zoegas kaffebutik på Drottninggatan i Helsingborg. Ser till att få fatt i förmannen och berättar om dennes livs chans att göra sitt livs klipp. Mannen förklarar att han inte har den sortens kontanter just nu, men är mycket förtjust i konsten. -Okej, det kan väl hända att du är utan pengar. Men kaffe har du ju gott om! tyckte Edvin. En dryg timme och några affärssnapsar senare bar det hem till Malmö igen. Med Anna-Greta bakom ratten i en bil som nu var helt befriad från konst, men upp till taklisterna proppfylld med prima Zoegas.

Väl hemma sent på kvällen lastar han i mörkret, in kaffet i det lilla huset, medan Anna-Greta blandar till en kaffegök åt sin driftige make. Fru Freij i huset intill kommer förbi och gör stora ögon när hon får syn på allt det goda och hett eftertraktade ransoneringsfria kaffet. Edvin säljer ett kvarts kilo till den lyckliga damen, som genast skyndar hem till närmsta väninna och berättar om den gode Edvin och hans kaffe. Väninnan och hennes syster dyker upp och får också köpa lite av det svarta guldet.

Nästa morgon knackar det på dörren. Anna-Greta öppnar och möts av en försvarlig folksamling utanför dörren, alla med börsen redo. Edvin rättade till slipsen och började försäljningen. Skaran med kaffekärringar växte och Edvin hade snart upprättat en liten temporär kaffehandel i huset och folk strömmade till. Ett tag är det kö nästan ända ner till Norra Bulltoftavägen.

Mörkret lade sig över förstaden, lagret var tömt, kaffepengar hade fått en ny innebörd och de välsignade tavlorna hade förräntat sig flera gånger om. Alla var nöjda.

Det skulle firas. Anna-Greta hade fått på sig finaste klänningen och Edvin var klädd i de gråa byxorna till finkostymen och en nystruken skinande vit nylonskjorta. De skulle gå ner till Östergård. Där hölls det gårdsfest som vanligt på helgerna. Anna-Greta hoppades att musikanterna som brukade komma, skulle dyka upp i kväll. Hon var lycklig och ville dansa. Men innan de gav sig iväg så skulle det värmas på ordentligt i kaminen så de slapp att frysa när de kom hem på kvällen. Han såg till att det brann ordentligt i den lilla kaminen. Den var glödhet och Edvin stärkt av en kaffegök, eller två. För säkerhets skull  fyllde han på ytterligare lite olja ur oljeflaskan, skruvade på korken och ställde flaskan i från sig, ovanpå kaminen!  

Smällen hördes ända bort till skolan, Backauniveritetet. Det brann i trasmattorna på golvet och den lilla tyllgardinen i fönstret. Den brinnande oljan hade stänkt över hela rummet. Allt var sot och eld. Anna-Greta fick panik och i hopp om att få hjälp sprang hon ut genom dörren, rakt över gatan och in i den lilla verkstan tvärs över gatan. -Min man brinner! Min man brinner! I fruktan för sin mans liv skrek hon.

En av verkstadsgubbarna tog sig in i huset tillsammans med Anna-Greta. Elden var släckt men röken låg tät i det lilla rummet. Allt var svart. Det enda som syntes i den svarta röken var en skinande vit tandrad, (han hade tänder då).  Där stod Edvin rak som en fura, med kläderna sönderbrända och delar av skjortan fastsmält mot skinnet. Han stod mitt i förödelsen och tittade ömt på sin kära hustru. Kolsvart från topp till tå mullrade han: -Var i helvete har du hållit hus?

Så gick det till den enda gången Anna-Greta vek från sin mans sida.

1977 rev man huset och idag finns där en liten minnesskylt över den gamle brottaren. Gå gärna dit och ta en promenad på, i mitt tycke, Malmös finaste gator. Brottarhjältar i all ära, men varje gång  jag går förbi Källargatan  så tänker jag istället på historien om Edvin och Anna-Greta. Den har aldrig blivit nedskriven förr, inte förrän nu…

Stephan

Kommentarer
  1. Bibbi Kruuse skriver:

    Stephan!
    Min mamma ar ju delvis uppväxt i rundetorn på Backarna och jag har aldrig hört denna berättelse. Vi den tiden 1948 hade familjen flyttat därifrån men en av systrarna bodde som gift, mittför kyrkan . Aldrig har jag hört historien, så det var intressant att höra. Människors livsöden eller delar av dem är alltid spännande att ta del av.
    Mamma och hennes fyra systrar var alla glada för att dansa inne i Malmö och har berättat att de alltid sa till kavaljererna som följde dem hem, däribland min pappa, att de bodde nere på Lundavägen. Husen där var moderna och de sa alltid att ”mamma och pappa” inte fick se dem så de skulle gå själva den sista biten. Därför skildes de åt innan viadukten och till saken hör att det var brukligt att arbetarebarnen sa mor och far, de tyckte det var lite finare att säga mamma och pappa :)
    Kram Tack för din trevliga blogg för övrigt.
    Bibbi

    • malmohus skriver:

      Tack Bibbi
      Jag gillar verkligen kommentarer som din. Som ger historien ännu lite mer kött på benen. Det där med mor/far kontra Mamma/Pappa var precis tvärtom om man kom en liten bit upp i landet.

      Stephan

  2. Arne Wirén skriver:

    Det var en både rörande och mustig historia du berättar. Väl värd att bevaras till eftervärlden. Har aldrig hört den förr, trots att min far och hans bröder växte upp i ”Cylinder-hotellet” som dom kallade det.
    Den öppna platsen kallas väl idag för Källartorget?

    • malmohus skriver:

      Tack Arne.
      Källartorget har jag inte hört förrän nu. men du brukar ha rätt. Jag förmodar att du menar den tomma tomten i knixen på Källargatan? Där har man satt upp en skylt som säger ”Kalles Plats”

      Stephan

  3. Janet skriver:

    Härlig o söt berättelse, Stephan! Hahaha hade velat träffa Edvin :) Kraum

  4. Katinka skriver:

    Kanonblogg!! Läser med stort intresse vad du skriver! Du skriver ju båder bra och underhållande!!Ser fram emot fler historiska historier..

    //Katinka

  5. Cecilia skriver:

    Hoppas att inte kaffepengarna brann upp samtidigt?!

  6. Öbbe skriver:

    Keep up the good work!

    Ja, på den tiden visste alla att man skulle passa sig för backapågarna. Backarna har fostrat ett och annat fotbollsgeni också, inte minst den störste Bosse Larsson. Han var ju sin tids Zlatan. Fast det är ju en helt annan historia ;-)

  7. Peter skriver:

    Jag kan bekräfta det där med backapågarnas revir och risken att ge sig in i det om man bodde på annan plats i Malmö. När mina föräldrar träffades bodde mamma på Backarna medan stackars pappa bodde med sina föräldrar vid Möllevången. Det tog lång tid innan han fick klartecken av mina morbröder att följa mamma hela vägen hem efter att de hade varit ute och dansat. I gengäld fick han själv eskort av mina morbröder på andra hållet, när han skulle hem igen. Men bara så långt som till korsningen Vattenverksvägen-Lundavägen. Sistabiten till viadukten fick han klara sig själv. Det gick bra och till slut gifta sig mamma med pappa och efter många år flyttade hela familjen till Backarna, där jag sen växte upp.

  8. Marre Wirén skriver:

    Tack vare dig Stephan kommer Edvin och Anna-Greta på Källargatan 5 finnas kvar i minnet hos många, länge, länge.
    Tack!
    Marre

  9. Hans Alexanderson skriver:

    Tack Stephan för den roliga och fint skrivna berättelsen. Upplevde området först på slutet av 60-talet då ett par kompisar bodde där men känner igen stämningen från din berätterlse. Backarna har sin egen atmosfär!

  10. Kent Olsson skriver:

    Hej Stephan. Jag gillar ditt initiativ att ge husen liv. Jag har ofta tänkt när jag har sett på ett hus, tänk om det kunde berätta. Nu gör du det.

  11. Anna Opazo skriver:

    Fantastik historia och det mest fantastiska är att den handlar om mina föräldrar. Jag vet att den är sann, minns det som igår. Tack Stephan.

  12. pounehsblog skriver:

    Jävligt intressant bloggide tycker jag!
    Har nog aldrig stött på någon liknande blogg, du får ta det som en komplimang!

  13. Bo Rydebjer skriver:

    Härlig ,mustig och välskriven blogg. Den förser oss inte infödda malmöiter med historia och
    ger en generös bild av de människor, som bott på Kirseberg. Tack för det och ser framemot kommande avsnitt. Stephan you rock!!! Christina, som använt Bosses E-post.

  14. Anne-Lie Kronohage skriver:

    Tack! det var en fin berättelse du delade med dig ….tänk så mycket släkt vi hade på Backarna, det känns härligt att få resa bakåt…:-))

    • Jonas skriver:

      Du är en fantastisk berättare Stephan! Det har jag nog sagt till dig förut. Tänk att lyckas förmedla en känsla av stor äkta kärlek med repliken ”var i helvete har du hållit hus”. Historien om de fruktade backapågarna har t o m nått mig och att kaffet var en hett eftertraktad vara långt efter kriget kan min far (född 1934) bekräfta. Han gillade för övrig också historien om Edvin och Anna-Greta.
      Jag längtar efter nästa historia!

  15. Victor skriver:

    Trodde du inte skulle kunna toppa förra veckan, men det gjorde du utan problem :)

  16. Peter Fahlcrantz skriver:

    Vad kul. Jag som är från Backarna. Bodde på Solgatan och gick til o från Kirsebergsskolan genom Källargatan.
    Tack för en rolig historia!

  17. Håkan Fritz skriver:

    Kul att läsa dina skrönor Stephan!

    Calle Westergren kommer aldrig att glömmas. En annan brottarlegend har också sin minnesskylt uppsatt. Johan Richtoff. På Hantverkaregården i Limhamn.

    Spännande episod om Anna-Greta och Edvin!

    Fortsätt glädja oss med historier!

  18. Malin Liljenberg skriver:

    Stephan! Du gör verkligen en finfin gärning för malmö och malmöborna med din blogg! Eftersom jag bor ungefär där kaffekön slutade på N. Bulltoftavägen var det verkligen kul att läsa denna historia. Jag har ju inte ens sett konturen av en husgavel på väggen där på Kalles plats även om jag går den vägen till Konsum jämt och ständigt. Man blir allt litta himmablind när man är en riktig malmötös. / kram Malin

  19. Eva skriver:

    HEj Ja du den där brottaren han brottades många gånger mot min far Gunnar Lindbäck som också var brottare och dem historierna har jag hört ofta. Dessutom bodde många av kusinerna till min pappa som hette Österlund på just Kirseberg borta vid isbanan. Man fick inte gå vidare under viadukten på Lundavägen eller viadukten på vattenverksvägen för så kom backapågarna Mvh Eva Steele

  20. Backatös skriver:

    Hej Stephan,

    Hamnade på denna sida när jag sökte dokumenterad historia om 50-talets Malmö. Det blev sannerligen en nostalgi kick. Jag har själv bott på backarna (är 60+) och har massor av minnen, både dråpliga och roliga från den tiden. Kommer definitivt att bli en trogen läsare här.

  21. Blogg Bubbel skriver:

    Här känner en ”Backatös” väl igen sin historia. Vet inte hur många gånger pappa berättat om den soliga sommardagen, han och en polare satt i Beijan, i början av
    60-talet, när två snygga tjejer kom gående. ”Jag ska ha den blonda!” upplyste pappa snabbt sin kompis om som snällt fick foga sig och dejta den mörka på Amiralens dans senare på kvällen. Pappa skäms än idag över hur han försökte tvinga av min pryda mamma hennes oskuld med diverse metoder. Den han tycker är mest pinsam är den när han körde henne ut ur stan och släppte av henne ur bilen så hon fick gå hela vägen hem till Kirseberg, ensam.
    Till slut fick han iallafall som han ville och mamma blev gravid med mig, endast 17 år gammal. Pappa gjorde inbrott i min mammas bästa väninnas butik och fick sitta på Kirsebergsanstalten, ett år, för diverse villkorliga domar och fick inte ens permis för att vara med när jag föddes.
    När han kom ut blev vi en familj men visst var han en buse… Mycket våldsamheter och oro blandat med härliga minnen från hans glada, berusade stunder. Honom skulle man definitivt passa sig för. Vem man än månde vara.
    Sorg och förtvivlan skapar dock en stark gemensamhet. Visst hade vi och har en stor gemensamhet och tacksamhet på Backarna. Jag åker fortfarande dit och njuter av de där dagarna i Beijan när alla samlas. Då dansar vi och sjunger tillsammans och ingen vill någonsin gå hem.
    Vi har en egen liten visa också. Melodin är ”Du ska få min gamla cykel när jag dör.”

    Vi e Backabusarna som kommer här
    Vi e Backabusarna som kommer här
    O vi sjunga o vi tralla så att hela jorden skalla
    Vi e Backabusarna som kommer här

  22. Blogg Bubbel skriver:

    Vill tillägga att man som Backatös nog fick lära sig lite ovanliga metoder att hålla pojkarna på avstånd. När jag i lågstadiet började få killarna efter mig så lärde pappa mig helt enkelt att ge dem en fet smäll. Efter att jag golvat den tuffaste killen i klassen så fick jag vara ifred. ;)

  23. Blogg Bubbel skriver:

    TACK du med! Det kommer upp många minnen när jag läser allt du skriver… :)

  24. sara skriver:

    Hej! Där bor vi och jag kan berätta att alla dagis och förskolebarn säger Hej hej flickan när de traskar förbi och på dagarna hänger skolungdomar vid väggen och röker, jag önskar bara att om de nu måste klottra så kunde de väl gjort något snyggt.

  25. Mia skriver:

    Härligt att läsa allt detta
    Själv var jag bara två år när vi flytta ifrån backarna
    mina föräldrar och övrig släkt växte upp på Gulla Faran bara hört en massa härliga o tuffa minnen som man ler åt:)
    Även Robert Prytz en känd fotbollsspelare är från Gula Faran

  26. calle Falkenberg skriver:

    Min mamma kom hit från Danmark/Tyskland 1946 med en väninna för att söka jobb! Hade varit i södra Frankrike för att söka jobb,där hennes dåvarande pojkvän satt internerad efter kriget!
    Bodde inhyrda/rum på solgatan,och börja jobba på sidenväveriet två dagar efter anländan!
    Några månader senare var dom på dans på Amiralen,där min mamma träffa min pappa!
    Väninnan reste tillbaka till Danmark/sönderjylland efter ett par år,och mossan blev gravid 1950(syrran)!
    Sedan kom jag 1957 och bror min 1961!
    Bodde först på Grangatan,och flytta sedan till det nybyggda Vitemöllegatan 20e 1956,där jag kom till världen 5 januari 1957!
    Mossan jobba sedan i garderoben på Amiralen,från 1969 till sin pension 1990!
    Jobbade själv i Folkets park på somrarna/ungdomen,Bingo och olika andra attraktioner som tombola och diverce annat!
    Senare boxa jag som amatör på Amiralen åtskilliga gånger. (1972-1979)
    Nu har vi 2011,mossan i livet (87 taggare) och är ganska nöjd med livet så här långt.
    Har bott i Stockholm och Göteborg,men längtan tillbaka till Malmö är alltid lika stor!
    Det samma är det vid mina åtskilliga resor till Usa,Afrika,Asien,Australien och Oceanien!
    Borta bra,men himma best! :-) Det är bättre med en miljon minnen än en massa dito på banken!
    Born raised and happy in my hometown!
    Mvh
    CF

  27. Barbro Ralfnert (född Kjällsson) skriver:

    Jag är också född på backarna i Källargatan 7…vi bodde där tills jag var tio år…jag fick 4 syskon till och 1951 flyttade vi till Limhamn…min äsdsta dottor bor nu på backarna har gjort detta i många år och trivs mycket bra….jag har också syskonbarn som bor där….jag skulle så gärna flytta tillbaka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s