Arkiv för februari, 2011

 
 
Källargatan 5, Backarna
 
Var i helvete har du hållit hus?
 
Hej igen! Denna gång tar vi oss ut på Backarna och året är 1948. Kirseberg, eller Backarna som vi Malmöiter säger, hörde vid den här tiden inte till de mest fashionabla kvarteren i stan. Pågarna här ute var fruktade i hela stan. Det sägs att om man mötte en backatös på dans, kunde man inte följa henne hem till porten som sig bör, utan man fick vackert ta adjö under järnvägsbron vid Lundavägen. Där gick nämligen gränsen till det beryktade Backarna, och där fick man passa sig. Och det fanns mycket att passa sig för: Backabusarna, gänget från Gula faran och inte minst pågarna i Tattradalen.
Men som alltid var ryktet betydligt överdrivet. Talar man i dag med gamla backabusar, så mitt i alla historier om fattigdom och elände så är det alltid ord om gemenskap, grannsämja, värme och småstadsidyll som dominerar.

Vi skall göra ett kort nedslag i denna idyll. Adressen är Källargatan 5 på Backarna. Huset är ett typiskt gatuhus i ett plan. Två rum och ett litet kök. Det byggdes år 1866. Nu är det 1948 och det är dragit och kallt. Huset värms upp av av en liten oljekamin i det större av rummen, och av vedspisen i köket.

I detta lilla hus växer en av landets största idrottsmän upp. En idag bortglömd os-hjälte vid namn Carl Westergren. Han tog tre Os-guld i lika många viktklasser, och det var snudd på att han knep ett fjärde. Han hade kvällen innan match ätit middag på krogen. Och när en skåning äter så gör han det ordentligt. Den goda maten hade lagt sig som några gram för mycket runt midjan. Han vägde för mycket vid invägningen och fick därmed aldrig nån chans att ta sitt fjärde guld.

Kalle flyttade så småningom till Floragatan och det kom nya hyresgäster till det lilla huset på Backarna. Nämligen Edvin och Anna-Greta. Edvin, en 39 årig affärsman, cirkusartist, mångsysslare och levnadskonstnär och hans 17 år yngre hustru Anna-Greta. Ett oskyldigt litet småländskt affärsbiträde som följde sin make i vått och torrt. I alla väder stod hon vid hans sida, redo att hämta snuset eller koka hans kaffe. Till Källargatan kom de nyårsdagen 1948.

 

Edvin hade en höstdag någonstans kommit över några tavlor billigt. Affärsman som han var så såg han möjligheten att sälja dom vidare och tjäna sig en slant. Han beordrade därför sin hustru att lasta den gamla bilen, sätta sig bakom ratten och göra sig klar för avfärd. –Här ska jävlar i min själ säljas konst! Men försäljningen gick trögt. De hade kommit ända till Helsingborg utan att ha sålt en enda tavla. Då får Edvin ett av sina många infall. Han tar ett par målningar under armen och knallar in i Zoegas kaffebutik på Drottninggatan i Helsingborg. Ser till att få fatt i förmannen och berättar om dennes livs chans att göra sitt livs klipp. Mannen förklarar att han inte har den sortens kontanter just nu, men är mycket förtjust i konsten. -Okej, det kan väl hända att du är utan pengar. Men kaffe har du ju gott om! tyckte Edvin. En dryg timme och några affärssnapsar senare bar det hem till Malmö igen. Med Anna-Greta bakom ratten i en bil som nu var helt befriad från konst, men upp till taklisterna proppfylld med prima Zoegas.

Väl hemma sent på kvällen lastar han i mörkret, in kaffet i det lilla huset, medan Anna-Greta blandar till en kaffegök åt sin driftige make. Fru Freij i huset intill kommer förbi och gör stora ögon när hon får syn på allt det goda och hett eftertraktade ransoneringsfria kaffet. Edvin säljer ett kvarts kilo till den lyckliga damen, som genast skyndar hem till närmsta väninna och berättar om den gode Edvin och hans kaffe. Väninnan och hennes syster dyker upp och får också köpa lite av det svarta guldet.

Nästa morgon knackar det på dörren. Anna-Greta öppnar och möts av en försvarlig folksamling utanför dörren, alla med börsen redo. Edvin rättade till slipsen och började försäljningen. Skaran med kaffekärringar växte och Edvin hade snart upprättat en liten temporär kaffehandel i huset och folk strömmade till. Ett tag är det kö nästan ända ner till Norra Bulltoftavägen.

Mörkret lade sig över förstaden, lagret var tömt, kaffepengar hade fått en ny innebörd och de välsignade tavlorna hade förräntat sig flera gånger om. Alla var nöjda.

Det skulle firas. Anna-Greta hade fått på sig finaste klänningen och Edvin var klädd i de gråa byxorna till finkostymen och en nystruken skinande vit nylonskjorta. De skulle gå ner till Östergård. Där hölls det gårdsfest som vanligt på helgerna. Anna-Greta hoppades att musikanterna som brukade komma, skulle dyka upp i kväll. Hon var lycklig och ville dansa. Men innan de gav sig iväg så skulle det värmas på ordentligt i kaminen så de slapp att frysa när de kom hem på kvällen. Han såg till att det brann ordentligt i den lilla kaminen. Den var glödhet och Edvin stärkt av en kaffegök, eller två. För säkerhets skull  fyllde han på ytterligare lite olja ur oljeflaskan, skruvade på korken och ställde flaskan i från sig, ovanpå kaminen!  

Smällen hördes ända bort till skolan, Backauniveritetet. Det brann i trasmattorna på golvet och den lilla tyllgardinen i fönstret. Den brinnande oljan hade stänkt över hela rummet. Allt var sot och eld. Anna-Greta fick panik och i hopp om att få hjälp sprang hon ut genom dörren, rakt över gatan och in i den lilla verkstan tvärs över gatan. -Min man brinner! Min man brinner! I fruktan för sin mans liv skrek hon.

En av verkstadsgubbarna tog sig in i huset tillsammans med Anna-Greta. Elden var släckt men röken låg tät i det lilla rummet. Allt var svart. Det enda som syntes i den svarta röken var en skinande vit tandrad, (han hade tänder då).  Där stod Edvin rak som en fura, med kläderna sönderbrända och delar av skjortan fastsmält mot skinnet. Han stod mitt i förödelsen och tittade ömt på sin kära hustru. Kolsvart från topp till tå mullrade han: –Var i helvete har du hållit hus?

Så gick det till den enda gången Anna-Greta vek från sin mans sida.

1977 rev man huset och idag finns där en liten minnesskylt över den gamle brottaren. Gå gärna dit och ta en promenad på, i mitt tycke, Malmös finaste gator. Brottarhjältar i all ära, men varje gång  jag går förbi Källargatan  så tänker jag istället på historien om Edvin och Anna-Greta. Den har aldrig blivit nedskriven förr, inte förrän nu…

Stephan

Fria tidningar hörde av sig…

Publicerat: 22 februari, 2011 i Gagarin, historia, hus, malmö, nydala

Skattgömma? Bilden lånad av Vår ungdoms Malmö på Facebook.

Jag fick ett mail häromdan. Det var från  Jasna Bekic, redaktör på Fria tidningar. Hon hade läst bloggen och undrade vem jag är. Jag hoppas jag är Stephan, för det är han jäkla räkningar jag går och betalar tänkte jag först.
Men hon fick en ärlig förklaring på vem jag är och varför jag gör det här. Jag nämnde bla Lugnet i  mitt mail. Men glömde berätta om den inmurade skatten som vi letade efter där 1975.

Vi växlade ett par mail och resultatet blev, som Jasna säger, en kortis i tidningen i morgon, onsdag. Vilket jag bugar och tackar för.

Fria Tidningar är ett mediekooperativ som drivs utan vinstintresse. Ta gärna en titt här!

Stephan

Ps Dagen efter kan jag konstatera att det tyvär inte blev någon ”kortis” igår. Synd. Jag har mailat tidningarna och undrat varför. Återkommer

Pps Jasna svarade snabbt, det blev tydkigen en kortis i pappersupplagan i går i alla fall. Web-folket hade dock missat det. Men det ordnar sig nog. Bra Jasna!

Drömstart!

Publicerat: 18 februari, 2011 i Gagarin, historia, hus, malmö, nydala, Uncategorized

 

Tack för all respons!

Ojoj! Vill bara tacka för all respons på min blogg! TACK! Det inspirerar! Jag hade en siffra i huvudet igår: -Får jag så här många besök första veckan så fortsätter jag. Första dygnet är vi uppe i det tredubbla! Kul! Det tar en stund att knåpa ihop en hushistoria, så jag hoppas ni förstår att ett inlägg i veckan är vad man pallar och hinner med. Det blir på fredagar hädanefter. Är det ok?
Vad blir då nästa hus och historia?
Ja det blir inte den om när den ryske kosmonauten Jurij Gagarin, första människan i rymden, blev bjuden på the och käkade rulltårta i konsumbutiken på Nydala i alla fall. 🙂
Stephan

Foto: Coop Nydala och  www. kosmonaut.se

Foto: Arne Wirén

Foto: Arne Wirén

 

Two beels folty klonol!

Kineshuset på Torpgatan blir först ut på plan. Huset, ja hela kvarteret Morkullan, byggdes på 1890-talet. Kineshuset stod först som hus nummer två på höger sida, om man står med Föreningsgatan i ryggen.Hus nummer ett revs när man skulle bygga cykeltunneln under Föreningsgatan i början på 80-talet, Yngvessons undergång. Kineshuset revs helt i onödan några år senare. Rivningen genomfördes trots att hela kvarteret är Q-märkt, dvs kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Men det var nog inte den kulturhistoria jag tar upp som åsyftades. Byggnadsformen är den helt vanliga för arbetarbostäder från förra sekelskiftet. Inget speciellt med huset alltså, Ett ordinärt rött tegelhus i tre våningar. Det skulle vara ett helt vanlig bortglömd Malmökåk om det inte vore för Kinesen, som hade restaurangen i huset. Vad restaurangen hette på riktigt vet jag inte, jag har aldrig hört nåt annat namn än ”Kinesen”

Kinesen var inhyst i en lägenhet och drevs sedan slutet på sextiotalet av en kines vid namn Lo. Det gick många rykten kring denna Lo. Det sades tex att han var fd polis från Shanghai och någon påstod att han var en del av den danska kinesmaffian. Jag tror han bara var en vanlig Malmöpåg från Kina. Han pratade alltid bara engelska med sina gäster, –You pay now no later och We have no telephone, som det stod på skyltarna på väggen.
Själv åt jag där aldrig och har faktiskt inget minne av att sett någon käka där över huvud taget. Men så har enligt uppgift skett, man har i alla fall i början kunnat äta både friterad krabba och vårrullar där. Men det var innan min tid.

Som sagt, i början av 80-talet hade man ändrat lite på konceptet, då åts det inte så mycket där, men det dracks desto mer.

Kinesen öppnade när alla andra stängde.
”Restaurangen” var inhyst i en lägenhet, eller ett par ihopslagna kanske. Ytterdörren var alltid låst så man fick knacka på, då öppnade Lo dörren på glänt och synade en. Glodde man för mycket tillbaka så kunde han utbrista ” You, bad boy, make big eye to me” och dörren åkte igen med en smäll. Men för det mesta blev man godkänd och fick höra de numera, i vissa kretsar, bevingade orden: ”Two beels folty klonol!” Och för säkerhets skull höll han upp två fingrar framför nyllet på en. Kravet på att få komma in var alltså att man köpte två ljumma Pripps Blå för fyrtio spänn i dörren. Innanför dörren stod en stapel med ölflak, Pripps Blå på burk. Pripps Blå var den enda ölen som fanns. Men man kunde köpa vin också. Och det fanns minsann take-away-möjliigheter både på öl och vin. Efter stängningsdags så expedierades det genom fönstret, bara man hade jämna pengar. Det gick alltså utmärkt att köpa hem drickat till en spontan efterfest.

Inredningen var enkel och sliten. Det fanns ingen bestämd plats för bord och stolar utan det möblerades om efter behov under natten. Röda tapeter med ett blommönster och ett nikotinbrunt tak, alla rökte på denna tiden. Bra nätter var stället proppat med folk. Man satt överallt där det fanns plats. Förutom stolarna användes golvet, borden och fönsterkarmarna som sittplats. Ibland hade någon ett kassettband med sig, och fick det spelat på stereon. Det var Malmöungdomar, konstnärsfolk, teatermänniskor, knegare, studenter och delar av den malmöitiska kulturmaffian. Åldern var det inte så noga med, jag vet en tös som firade sin 18-årsdag där, då ordnade Lo fram en tårta! Ibland dök det upp nån kändis. Jag hamnade bredvid Lena Nyman en natt ,vi drack öl ihop tills solen gick upp.
Kinesen gick ibland runt och kollade att man inte satt och tog plats utan att konsumera. Han tog tag i ens burk och skakade den försiktigt för att se om man hade nån öl kvar. Var den tom så var det bara att köpa en ny eller bli utkastad. De kloka och fattiga Malmöungdomarna överlistade dock kinesen genom att fylla på tomburkarna med vatten inne på dass.

Kinesen var ett fantastiskt ställe och jag är glad att jag fick möjligheten att uppleva detta. Idag finns inga nattöppna kineser och idag får man inte ens one beel för forty klonol.

Stephan

 

Grävskopan sätter tänderna i Kinesen och avslutar ett kapitel i Malmös historia. Foto: Arne Wirén