Lufs och tornet (Södervärns vattentorn)

Lufs och tornet

Vänner! Så var det fredag igen och dax för ett nytt hus. Att kalla veckans hus för hus är inte helt korrekt, men byggnad kan vi väl gå med på. Kärt torn har många namn men Södervärns vattentorn är det officiella.

I början av seklet skötte de två vattentornen vid Pildammarna och Backarna vattenförsörjningen i Malmö. Men när arbetarstadsdelarna växte kring sekelskiftet blev det litta väl torrt i rören. Man var tvungen att bygga ett nytt vattentorn. Stadsarkitekten Salomon Sörensen fick uppdraget att rita tornet. Det kostade drygt 300 tusen och stod klart 1916. Resultatet blev en av Malmös praktbyggnader. Stilen var påverkad av både jugend och nationalromantik, och kallades muskulös i samtida beskrivningar. Jag har hört andra kalla tornet för mycket, mycket annat.

Alldeles sidan om tornet fanns tills i fjol en plaskdamm med en gräsmatta. Här har traktens barn badat i årtionde. Det här var arbetarnas egen swimmingpool. Några kallade den för Söderhavet, men för de flesta var den bara Plaskedammen, vilket var ett bra och beskrivande namn. Vattnet gick upp till knäna och var pissljummet. På gräsmattan trängdes solande hemmamammor med bollspelande pågar. Kiosken på Nobelvägen försåg söderhavsgästerna med gottis och gräddbulleskum i strut, frys var en lyx som ännu inte hade nått den gröna lilla kiosken på hörnet, så glass var uteslutet.
Alla mina barn har badat här som små och själv låg jag också och plaskade här som liten. Beväpnad med lite saft och några mackor kunde man stanna hela dagen. Den stora klockan på Södervärnskolans vägg förkunnade tiden och visade när det var dags att gå hem.

Kring 1980-81 blev jag bekant med en man. Vi kan kalla honom för Lufs, för det gjorde han själv. Lufs var en märklig figur med märkliga idéer. Han såg ut som han hade rånat en UFF-låda och hade två flätor i det långa blonda skägget. Håret stod på ända och han skrattade jämnt. Lufs var väl en bit över tjugo när jag träffade honom första gången . Då hade han nyss varit på semester i Amsterdam. Han hade gått dit, stannat ett par dagar och gått hem igen, …det tog en sommar. I bland gick han omkring med en skylt och demonstrerade på stan. Hata data. Det hade han skrivit på sitt plakat som han gick omkring med. -Ah snälla, hata data, bad han snällt de förbipasserande malmöborna. Han var den sortens man som helt själv utgör en sort.
En kväll hade Lufs varit hemma hos vännen Richard som bodde med ett rivningskontrakt på Monbijougatan. Efter att ha druckit the och diskuterat Marx några timmar lämnade Lufs lägenheten. Klockan var närmare tolv när han tog kökstrappan ner, och gick ut över bakgården. En källardörr stod öppen och av ren nyfikenhet gick Lufs ner i källaren i det gamla huset. Där råkade han hitta lite begagnade målargrejor, bl.a en femliters målarburk med vit färg. Han stod väl där en stund och kollade på burken innan han bestämde sig. Han skulle sprida sitt budskap med hjälp av sitt fynd och alla skulle se det! Han tar burken, och en sån där pensel man slaskar på tapetklister med, med sig, och knallar bort mot Möllan, köper en korv i kiosken på torget och tar Sofielundsvägen ner till vattentornet vid Södervärn. Det glittrar av gatljusen i plaskdammen och det står en smal byggnadsställning rest mot tornet

Jag tror det var 1982*, ett par av plåtarna på koppartaket på vårt vattentorn hade börjat lossna. Risken var överhängande att de skulle falla ner. Man tillkallade därför en plåtfirma som reste en byggnadsställning för att nå taket och reparera skadorna. Den höga smala ställningen stod nu kvar efter att plåtslagarna var klara med sitt jobb. Det var mörkt och Lufs hade nästan 54 meter att klättra med sin burk.

Men han tog sig upp, ända upp till de nya kopparplåtarna. De var helt blanka och nya. -Ah de e synd, sa han till sig själv och klättrade ner en bit. Ner till den murade väggen. Här kunde han öppna burken, kasta ut locket som en frisbee i natten och sätta igång. Han arbetade länge och noga innan han klättrade ner igen.

Väl nere korsade han kvickt Spårvägsgatan och satte sig på trappan till Södervärnsskolan, rullade en cigg och beundrade sitt verk. Strax under koppartaket, på den röda tegelväggen, stod där nu med stora vita blockbokstäver: ”HATA DATA”.* Han satt nöjd och rökte en stund. Men när första morgonbussen rullade förbi, då reste Lufs på sig och gick hem.

Plaskedammen är idag borta men vattentornet står kvar och används faktiskt fortfarande och rymmer 2 300 kubikmeter vatten.
Man tvättade så småningom bort texten på väggen . Men på tornets södra sida, strax under de nyare takplåtarna i koppar, kan man än idag se ett ljusare område i teglet. En tvättad rektangel som ett spår av Lufs, mannen som hatade data.

Stephan

* Det har visat sig så här i efterhand att det var i April 1983 och att han faktiskt skrev ”Mörda bilar” också! Bild finns här.

Jag och Lufs ett år senare.

Foto: Thomas Sjöberg