Lachmanns bad (Badhuset på Föreningsgatan)

 

 

Lachmanns bad

Vi är i de södra utkanterna av Malmö och står på en grusväg med blicken söderut och ett växande Lugnet i ryggen. Grusvägen förenar södra delen av stan med den östra. Framför oss har vi en av stans nymodigheter, Direktör Lauritz Lachmanns badhus. Grusvägen är Föreningsgatan och året är 1902. Bakom sitt eget bostadshus från 1882 har den gode direktören här låtit bygga ett badhus för att ge Malmöborna möjligheten att njuta av ett sötvattensvarmbad. Lachmanns bad- och ångtvättinrättning på Föreningsgatan 18 i norra delen av Kvarteret Örnen.

Lauritz anlitade domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlin för att rita badet. Wåhlin hade nyss avslutat arbetet med tingshuset på Kungsgatan och hade tidigare ritat bl.a Hippodromen. Badet och tvätten bestod av en fyra- nästan femvåningsbyggnad i vit puts och två dekorerade portaler ut mot Föreningsgatan. Lachmann vill skapa ett folkbad, ett bad för alla. Men det var såklart stört omöjligt att låta simpla arbetare bada tillsammans med finare folk. Det skulle aldrig gå för sig. En nästan-femvånings-byggnad blev därför lösningen. I gatunivå hade man badet för arbetarna, andraklassbadet. En trappa upp fanns förstaklassbadet för de medborgare som hade valt lite bättre föräldrar. På tredje och fjärde våningen drevs det tvättinrättng. Genom ett snillrikt rörsystem kunnde man utnyttja varmvatten och ånga till max i både tvätt och bad. Överst på nästan-våningen hade man slutligen ett eget litet vattentorn. In alles 19 meter högt.

Hit kom man alltså för att bada, inte för sitt nöjes skull, utan för att bli ren och för att behålla hälsan.
Man betalade 25 öre i inträde i luckan och fick passera vändkorset i entrén. I priset ingick handduk och tvättning å rygg medelst tvål och borste. Rena och nyskurade på ryggen kunde de på andra våningen även ägna sig åt friskvård. Här hade man förutom badet sk elektriskt bad, högfrekvensbehandling och styrketräning. Vid denna tiden hystes höga tankar om vad som kunde åstadkommas med den märkliga elektriciteten. Förutom att sprida ljus så kunde den säkert bota krämpor. Det elektriska badet var i princip ett värmeskåp, en trälåda med lucka. Man klev in i lådan, stängde luckan och stack ut huvudet genom ett hål i toppen. På insidan satt det massor av glödlampor monterade på innerväggarna. När alla lamporna hade tänts blev det rejält varmt i den lilla boxen och man svettades ut sina krämpor i den kombinerade solariet och bastun. Högfrekvensapparaten var en apparat med glaskolvar laddade med ström, dessa gav en serie el-stötar när de vidrörde huden. Man masserades med ett sprakande och gnistrande och kunde bli botad mot både gikt och flint. Jag har testat några gånger det är synnerligen smärtsamt. Men å andra sidan har jag varken fått flint eller gikt, så vem vet?
Vid denna tid fanns det en läkare och uppfinnare vid namn Gustaf Zander, denne var liksom Lachmann intresserad av friskvård. Zander uppfann den medicinskt mekaniska fysioterapin och konstruerade mekaniska styrketräningsmaskiner för sin terapi. Det sattes upp några maskiner på andra våningen och de två hade skapat Malmös första gym.

Laurits blev så småningom också bekant ned Axel Danielsson, tidningen Arbetets grundare. Han behövde en lokal till Kooperativa förbundet PAN.  Axel lyckades övertala direktören att hyra ut bottenvåningen i sin bostad till de socialistiska pioniärerna. Det ena gav det andra och Solidar kom så småningom att driva tvätteriet.

Årtionderna kom och gick. Badet byggdes om och ändrades några gånger. Men grundtanken var densamma hela tiden friskvård och bad för Malmöborna. Hit skickade skolorna sina klenaste och blekaste ungar för att de skulle få lite sol. Dom gick till Solfröken och fick ligga och grillas i lila kvartslampor. Nåt bad blev det inte, det var för kul. Men de nybelysta arbetarungarna blev pigga och redo för nya bus på malmös bakgårdar.

På sjuttiotalet avvecklades badet och blev en del av området som man lät förfalla på 60-70 talet för att motivera rivningarna. (Författarens slutsats)

Det stod tomt länge men utnyttjades ibland som både festlokal och galleri. Stadens punkare kallade huset ett tag för Ockupationshuset, men mycket till ockupation var det inte. Som en av tuppkammarna säger: ”Vi ockuperade det huset lite då o då..även om det var korta stunder och inte varje dag”  De korta stunderna var mest timmarna innan konserterna på Fredmans, då det skulle drickas Tirnave så man blev lite lagom punkig till kvällen.

1984 kom Studioteatern till badet och det blev nykter aktivitet i huset igen. Man hade rivit husen runt om i kvarteret 1980-81 men sparat badhuset och Lachmannska huset med portalerna ut mot gatan. Dessa var ju Q-märkta precis som Kinesen på Torpgatan. Teatern med Ronny Danielsson i spetsen gjorde huset och gården till sin scen och reste en läktare på gården och körde bl.a Tolvskillingsoperan med Lars Wäringer i rollen som Mackie en hel sommar. Grannarna som kunde se föreställningen från sina fönster, hängde i fönstrena och hade första parkett. Detta utnyttjades:
Vid trotoaren stod där en telefonkiosk. Det var ingen som förstod att den hörde till stycket förrän det ringde i den när Mackie skall hängas i slutet på föreställningen. I högtalarna på klingande malmöitiska: ”-Hallå! Detta är fru Svensson, jag bor på andra sidan gatan. Nu har ni hängt den stackarn kväll efter kväll hela sommaren, kan han inte slippa i kväll, för en gångs skull?”
Applåder, visslingar och jubel.

 

Foto:Arne Wirén

1988 började man bygga igen i Kvarteret Örnen. Sydsvenskan skriver ett par artiklar och intervjuar arkitekten Söderberg: -Utgångs-punkten för mig var att bevara så mycket som möjligt av det gamla. Men bara om det var vackert! Och särskilt vackra var husen mot Mjölnaregatan. Men i sann Malmöitisk anda rev man husen längs Mjölnaregatan. De gick inte att rädda. Dvs det blev dyrare än vad Skanska hade lust med. Men! Ulla Söderberg fick sin vilja igenom och fick rita några av de nya husen med hjälp av de gamla fasadritningarna. Alltid något. Tack för det Fru Söderberg.

Både badhuset, portalerna och Lachmanns bostad står kvar än idag, om än hårt renoverade. Baduset är i dag Brf Örnens gemensamhetslokaler och i bostadshuset utmed gatan bor där nu en vaccinationscentral. Utanför rusar tusentals bilar förbi på Föreningsgatan varje dag, och väldigt få tänker på att här bakom portalerna badade Malmöiterna enmansbastu, solade sig i lampor och tränade på gym för hundra år sedan. Så sådant är långt ifrån nytt, i alla fall i den här stan.

Stephan