Rulltrappan & Sockerbagaren (Epa & Maritza)

Publicerat: 31 mars, 2011 i 80-talet, fik, gågatan, historia, hus, malmö, maritza

 

Rulltrappan & Sockerbagaren

Hej igen! Först vill jag bara säga till er som missat det: Klicka  gärna och kolla in galleriet här till vänster sen.

Veckans hus borde egentligen bli två historier, eller rent av tre. En historia om när Malmö började leka storstad på riktigt. Vi fick vårt första varuhus och man kunde åka stans första rulltrappa! Den andra historien handlar om sockerbagaren här bor i staden. Han försökte skapa ett klassiskt wienercafé med flärd lite utöver det vanliga. Det blev i stället ett av Malmös klassiska vattenhål för stans unga i början på 80-talet, åtminstone på lördagar. Den tredje historien skulle i så fall bli resan från Maritza och Lindex via Heart Break till Breeze Nattklubb och Lagerhaus idag. Vi är alltså på Södergatan 16.

Innan ”vårt” hus fanns, stod här två andra kåkar på tomten, men de har sin egen historia och den kanske vi återkommer till någon annan dag.

Tillbaka till Epa som varuhuset hette. Epa, som i Enhetsprisaktiebolaget, grundades av Josef Sachs och Herman Turitz. Den förste drev sedan tidigare NK i en stad ett par mil nordost om Södertälje. Örebro var först ut med att få ett Epa-varuhus 1930. Sen kom Västerås. I december 1932 tog Sachs och Turitz kontakt med Malmö Kommun och förklarade at man tänkte öppna ett modernt billighetsvaruhus även här. Man köpte tomten på Södergatan och lät riva de två husen som stod där. Arkitekt Helge Wiklund ritade ett nytt modernt hus helt anpassat för verksamheten. Ett femvåningshus med slät fasad och raka linjer. Med varuhuset och restaurang i de två nedersta våningarna och kontor i de övriga tre.

Klockan två på eftermiddagen den 24 Oktober 1934 slog Herr Turitz upp dörrarna för den väntande folkmassan utanför. Människohopen fyllde gatan så att inte ens ”Ittans-spårvagn” kom fram. Det blev en enorm rusning och en väldans kö, till rulltrappan! Den allra första som tillverkades i Sverige. Alla skulle prova denna attraktion. Men där fanns som sagt bara en, så man fick åka upp och gå ner. Det var länge ett nöje för Malmöungarna att åka rulltrappan på Epa. Ungarna åkte upp och gick ner om och om igen. En liten parvel vid namn Calle Widell var en av ungarna som busåkte. En annan som också var med när det begav sig är en av mina bekanta, han beskriver rulltrappan: -Inte som dagens smidiga, utan en med steg av trä, skakig, ryckig och högljudande. Men dock rulltrappa.

Men man lekte inte bara i rulltrappan, man handlade också. Varorna var många och priserna så låga att det stack i ögonen på en del andra handlare . Det gick så långt att några av konkurrenterna startade en kampanj med antisemitiska drag mot Epa. Sachs och Turitz var av judisk börd och det var trettiotal även i Malmö. Efter att riksdagen mottagit fem! motioner om en lag som förbjöd Epavaruhusen så tillsatte staten en utredning 1934 som skulle ta reda på om man kunde stoppa Epas affärsverksamhet . Det blev dock inget med det tack och lov. Malmöborna kunde fortsätta att handla som vanligt.

Handla och äta och fika. På andra våningen låg restaurangen. 1938 kunde en hungrig arbetare sleva i sig  kokt rimmad oxfilé med potatismos för 75 öre. Här kunde också de shoppande hemmafruarna slå sig ner och prata med varandra som bara sådana kan. Här käkade tjänstemännen i området sin lunch och här satt ungdomarna och hängde över en kyld läskedryck i timmar. Möblemanget var modernt i stål och rotting och fönsterborden hade fin utsikt över gatulivet på Södergatan. .

Men i Augusti 1975 tog det slut. Epa på Södergatan stängdes och en ny fika-era kunde börja.

På bottenvåningen öppnade Lindex och sålde kläder. Gick man genom klädbutiken kunde man ta den nya rulltrappan upp tilll Café Maritza. Precis som på Epa-tiden så fanns det bara en rulltrappa, och den gick uppåt. När man skulle ner igen fick man gå i den vanliga trappan i andra änden av lokalen. Hovkonditorn, sockerbagaren, kanotisten och skulptören Carl-Bertil Widell hade öppnat ett wienercafé här.  Han var utbildad skulptör och sockerbagare. Dessa två yrken kombinerade han ofta på sitt sätt och skapade fantastiska marsipanfigurer och skulpturer. Han är representerad som konstnär på flera ställen: bl.a på ett marsipanmuseum i Ungern. Utöver detta var han en också duktig kanotist. På Malmöhusvägen vid kanotklubben kan man sedan 2007 beskåda skulpturen Kanotisten som är ett av Calles alster. Han är som sagt en man med många strängar på sin lyra.

Den gamla Epa-baren blev Café Maritza, och som Calle sa: Lokalen med rulltrappan som jag åkt i som barn, kunde jag ju inte tacka nej till. Men rulltrappan var nu utbytt och caféinredningen förde tankarna till ett dekadent sekelskifte med en porlande inomhusfontän, runda cafébord och stolar i vitmålat gjutjärn och lågmäld pianomusik i högtalarna. Kakorna och konfektyren var av högsta kvalité Jag minns att sockerbitarna till teet man drack var inslagna två och två i små papperspaket som det stod Maritza på. Det hade jag aldrig sett förr. Hela stället skulle kännas lyxigt i mitt tycke om det inte vore för en sak: Ungdomsgänget som hängde här. Alldeles i början av 80-talet så skapades det bland många Malmöungdomar en slags tradition att samlas på Maritza på lördagseftermiddagarna. Då blandades här pudelfrisyrerna med collegetröjorna. Takanooveraller med skipantsen, och de urblekta pösjeansen med salomonryggsäckarna. Och till sist: Alla vi andra med hela flocken.

Här satt man och smuttade på en kopp te i timmar. Man gick igenom gårdagskvällens bravader på KB och planerade för lördagskvällens. På Maritza fikade man inte som man oftast gör, dvs två tre stycken kring ett bord. Nej här fikade man i flock. Alla satt i ett enda sällskap. Flocken tog form vid tolvtiden, växte och omformades under dagen. Det dök alltid upp nya vänners vänner som var bekant med någons kompis syrra. Hade man turen att få ”rätt” plats så hade man full koll vem som kom upp från rulltrappan. Det var viktigt, för Café Maritza var ett av stans bästa ställe om man var intresserad av töser, och det var man ju. Där stiftades många bekantskaper och i flocken byttes det friskt pojk och flick-vänner i snabb tonårstakt. Några av människorna jag mötte där träffar jag fortfarande ibland, och varje gång man nämner Maritza så kommer det ett -Åh vad kul vi hade. Det slår aldrig fel.

Succén med Södergatan som gågata gjorde att hyrorna steg till toknivåer. Att vi sen satt och tog plats med en fjuttig kopp te en hel dag hjälpte heller inte till. Maritza bar sig inte och Calle slog igen. Nya rörelser tog över men deras historia får någon annan skriva.

På 80-talet fick Calle Widell Malmö stads hedersbetygelse. Det är ett pris kommunstyrelsen ger till personer som ”Genom betydande och uppmärksammade insatser verkat till gagn för Malmö stad”. Det var ett gott val av styrelsen tycker jag, men jag undrar om det hade hänt utan den där turen i Sachs och Turitz rulltrappa?

Stephan

Annonser
kommentarer
  1. Martin Theander skriver:

    Som en catwalk. Älskar din beskrivning av flocken, mitt i prick. Det mesta är bättre nu, men just den situationen, alla otippade möten, femton man försöker ta påtår på samma kopp, hela havet stormar – i just den prilliga miljön, det var underbart, ojämförbart med allt annat.

    • malmohus skriver:

      Tack Martin
      Goda ord från en gammal skribenträv som du värmer lite extra. Du är också ett gott exempel på en av dem jag mötte i flocken, och fortfarande träffar ibland. Tänk att det är trettio år sedan.

      Stephan

  2. Öbbe skriver:

    Härlig text igen Stephan!

    Jag tror aldrig jag handlat på EPA, men jag minns att man retade folk om de hade något riktigt fult på sig, typ ”har du köpt den på EPA?”. Varför kallar man EPA-traktorer som de gör? De hette ju A-traktor egentligen. Var det också för att de var billiga?

    Gott jobbat Stephan!

    • malmohus skriver:

      Klart du har handlat på Epa, det har alla. Fråga morsan så får du höra. 🙂 När jag gick i skolan kallade man märkeslösa jeans för Epa-jeans oavsett var de var köpta.

      Stephan

      • Frida Fridh skriver:

        Hej Stephan!
        Kul – t o m jag minns lördagarna på Maritza, trots ålersskillnaden:-)
        Där blev man uppdaterad på vad som hänt/var på gång på olika musikställen, typ… Synd att det är borta, men det är ju å andra sidan jag också (återbördad till staden 3 mil nordost om Södertälje.
        Fortsätt att skriv, Stephan!
        /Frida

  3. Janet skriver:

    Ännu en härlig historia! Blev dock förvånad att EPA slog igen så tidigt. 🙂 Najsig fredag o helg!

  4. Arne skriver:

    Nu har det blivit rutin. Att liksom inleda helgkänslan redan på fredagsmorgonen, med den senaste Stephan-storyn.

  5. Ulrika skriver:

    Åh – Maritza! 🙂
    Min och Carinas stående var att dela på en bananasplit och därtill en oändlig mängd koppar med te, haha!
    Och, som sagt, Epa-jeans – det ville man inte drabbas av…

  6. Bibbi Kruuse skriver:

    Kan bara instämma i de goda omdömena om vårt nya fredagsmys, din sida, Stephan.
    EPA-skit sa man även om alla typer av billiga saker, redan på 50-talet. Så fort något gick sönder sa man: ”Ah de e sånt EPA-skit!” Även om det som inte köpts där.
    Tänk om man ändå haft kvar några prylar från den tidens EPA, i helt skick, det hade gett lite extra klirr i kassan. Så dålig kvalite var det inte och idag finns det många prylar som säljs dyrt med sämre kvalite, i vissa fall, tror jag:)

  7. Håkan Ekberg skriver:

    Tack för trevligt fredagsläsning!

  8. Kent Olsson skriver:

    Tack för en härlig berättelse. När man tänker på EPA, växer många minnen fram. Just på Södergatan hade jag en kamrats mamma som var detektiv inne på EPA. Hon hade verkligen blick för vilka om inte var riktiga kunder. Så att snatta där var inte att rekomendera. Men på Café Maritza var jag alldrig. Visste inte ens att det fanns.

  9. Christina skriver:

    Stephan, spot on! I like.

  10. Eva skriver:

    De var nog lite trötta på oss som hängde där. Det infördes tex krav om att man var tvungen att köpa en kaka till kaffet (vem drack te??) eller colan.

    • malmohus skriver:

      Visst måste dom ha varit trötta på oss. Vi satt så länge vi kunde och spenderade så lite som möjligt. Jag drack te, men det var jag kanske ensam om?

  11. anette skriver:

    Hej Stephan,
    Tack för fina minnen som du hjälper till att ploppa fram:-)
    Visst var flocken viktig men det var ju så roligt!
    Ser framemot nästa fredag!
    Anette

  12. Anna skriver:

    EPA blev på nåt sätt synonymt med lägre kvalitet… EPA-ingenjör var titeln för de som genomgått 4-årig teknisk…

  13. pbloggen skriver:

    Jag blir som barn på nytt när jag läser om EPA! För att inte tala om tonåringen i mig som vaknar när jag tänker tillbaka på Maritza.
    Lustigt sammanträffande: i helgen återsåg jag en gammal klasskamrat, sist vi sågs var faktiskt på just Maritza. Vi konstaterade att det var mååånga år sedan!

    Tack för dagens tillbakablick!

  14. Micke skriver:

    Vad jag kommer ihåg av det EPA-varuhuset var att de hade päronmjukglass. Man var ju där i samband med att man gick på någon matineé på Scania eller Palladium.

  15. Jonas skriver:

    Även min lilla hemstad hade ett EPA-varuhus. En egenhet med EPA i Växjö är att golvet har en märkbar lutning in mot mitten av varuhuset. Detta gör att man raskt tar sig in i butiken för att sedan i mycket lugnt tempo strosa mot utgången. EPA finns såklart inte kvar i Växjö heller, det förvandlades till Tempo och är numera Åhléns. Dock lutar det fortfarande!

  16. Monica Lindhe skriver:

    Vilken intressant och underhållande läsning både om EPA och andra hus. Jag ser fram emot fortsättningen 🙂

  17. Anncha M skriver:

    Mycket intressant läsning…väl skrivet och beskrivet! Även jag minns Café Maritza. Men jag hade velat veta mer om åren mellan 1938-1975.

  18. Eva Steele skriver:

    Hej
    En annat ställe man alltid träffades på var på Punkten på Stora Nygatan alltid på lördagsfm gick man dit efter shoppingen.Kram Eva

  19. Hilda skriver:

    Fin blogg! 😀

  20. Thomas Roth skriver:

    Lysande blogg!
    EPA Kronprinsen var mitt tillhåll. Älskade den lilla restaurangen. EPA Livs sålde Aptitring som en fattig grabb som jag levde på i evigheter. Aptitringen var en billigare och sämre form av Falukorv.

  21. Jenny skriver:

    Just te vart det som plånboken tillät mig inmundiga, man kunde ju ta varmt vatten till samma påse utan att betala. Och just flocken, denna flock. Fanns det plats i mitten, eller hamnade man liksom så där obekvämt på sniskan. Det var lika spännande att gå dit, som att gå ut om aftonen. Vem behövde SMS? Alltid var det någon där. Även om vardagarna. Fantastiskt beskrivning, jag ser dem framför mig, allihopa, flocken.

  22. Nina Ekman skriver:

    Brukade fika på Maritza både med och utan sonen som på den tiden var i barnstolsåldern, ”Solstollarna” brukade vara där och mer än en gång fick jag be dem hålla ett öga på ungen, så att jag kunde gå och handla trots (ständigt) försenad fikakompis. De ställde alltid upp, även om de såg vettskrämda ut.
    Den ständigt försenade tillät dessutom sonen plaska runt i fontänen vid ett barnpassande tillfälle, jag tror inte att de blev så värst populära någon av dem och jag fick hem en dyblöt men överlycklig unge…
    Hade efter det ett ständigt elände med att hindra honom från att göra om bravaden.

    Stort tack för en fantastisk blogg och härliga historier!

  23. Micke vanheden eklund skriver:

    Mmm, vilka minnen!! Saknar den tiden.

  24. Intressant läsning. Jag förstår att Maritza inte gick så bra för när vi hängde i flock så kostade en kopp kaffe 6:- och så fick vi gratis påfyllning. Vi räknade ut att rekordet var 12 koppar kaffe á 50-öre styck!!
    Jag har jobbat i lokalen sedan 1992 och jobbar där fortfarande. Rulltrappan finns kvar dock avspärrad mellan Breeze Bar & Nightclub och Lagerhaus. Jag tror den är K-märkt.
    Kupolen som hängde i mittsektionen var gjord av ett speciellt färgat glas med blyinfattning.
    Jag har hört att ägaren hittade den utomlands (Italien?) och fick den fraktad och monterad På Maritza. Den höll på att säcka ihop så den blev nedmonterad för ca 10år sedan.
    Han som monterade ner den skulle ha toppsektionen med Maritza loggan som trädgårdsbord. Jag har sparat ett par glasbitar i nostalgiskt syfte.

  25. GUNSAN skriver:

    TACK FÖR TREVLIG LÄSNING OM EPA. MINNS ATT JAG KÖPTE ETT FÖRKLÄDE DÄR TILL MORS DAG. DET KOSTADE 10 KR. VILKET VAR JÄTTEDYRT. DETTA MÅSTE HA VARIT 1958. EPAS KAFE´HADE EN RUND KYL, DÄR MAN SÅG KAKOR OCH TÅRTOR I LAGOM HÖJD FÖR EN 10ÅRING =) UNDRAR VAD SOM HÄNDE MED DISKEN, SÅG DEN EN GÅNG PÅ MUSEET, MEN DEN FÖRSVANN DÄRIFRÅN GANSKA SNABBT. NÅGON SOM VET?

  26. Barbro Ralfnert (född Kjällsson) skriver:

    Jag arbetade på sommaren på Epa. Vi sålde mjukglass!! något nytt i stan. Ja det var tider då….när jag slutade mötte jag min kompis Annie som jobbade i skoaffär Gyllende Gripen (tror jag att det var) och så gick vi upp på stortorget för att hämta våra cyklar. Vi cyklade ut till Limhamn där vi bodde. Men innan dess hade vi lite ja lite trevligt med killarna….det fanns gott om dem.
    Ja det är längesedan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s