Arkiv för april, 2011

Shit & Mitt-i-City

Hej igen. I dag är vi på Gustav, eller Torget som generationen före mig sade. Jag tänker inte dra torgets historia här idag. Det har så många andra gjort så bra före mig. Vi startar i stället det fantastiska malmöåret 1958. Då fick Scan bygglov till att bygga sin Parkrestaurang å Gustav Adolfs torg, under förutsättning att man inte påverkade trädbeståndet på torget. På platsen stod sedan tidigare ett antal träd kring Per-Albins värn på torget. Värnet, en armerad betonglåda med en meter tjocka väggar. Bunkern var ett av de värn i den sk Skånelinjen som byggdes 1939-41. Sveriges längsta försvarslinje.

I anslutning till denna bunker reste man kafébyggnaden. En 16 meter avlång ny låg byggnad i trä och stål med en fasad i glas och plast. Kafét sträckte sig i väst-ostlig riktning på sydöstra delen av torget. I östra delen fanns det en uteservering under ett genomskinligt tak av korrugerad plast. De fredade träden stod inuti och runtom bygget och stack upp genom plasttaket. I andra änden hade Scan både en vanlig kiosk och en korvkiosk. Utanför fick en röd Coca Cola-automat stå ifred hela sextiotalet. Allt fick genom allmänhetens förslag det fyndiga namnet Mitt-I-City.

 Här utanför på torget och kring dammen samlades stans alla mods och hippies på sextio och sjuttiotalet. Röken låg tät över torget på kvällarna och det finns de som påstår att om man minns något av detta så kan man inte ha varit med. En gång när jag var riktigt liten så gick jag förbi med vännen Bengt. Han sparkade till något på marken så som små pågar gör. Trätofflan flög av honom och gjorde en snygg båge i luften och landade med en duns på plasttaket ovanför uteserveringen.  Det blev till att gå hem med en toffla och hämta pappa som följde med tillbaka. Han snackade med personalen och med hjäp av en kvast, och med gästerna som munter publik, fiskade man ner tofflan igen och alla var nöjda. Speciellt jag som hade nöjet att påminna Bengt om hans fadäs i många år varenda gång vi gick förbi.

De statligt ägda Sara-bolagen tog snart över Mitt-I-City.  De  bygger senare om, och 1978 blir det hamburgerrestaurangen Clock. Statliga Clock var väl som de flesta andra  hamburgerställen. Men, inredningen gick i spårvagnstema. På väggarna satt gamla spårvagnsfönster och bildade ramar kring svartvita Malmöbilder. Inramade biljetter och tidtabeller dekorerade lokalen och kompletta stolpar med pling-knapp och allt gladde en nostalgiker som jag. Riktigt snyggt faktiskt.

Här inne på Clock stod en gång två unga malmöpågar i kön en tidig höstdag 1980. Vi kan kalla dem Kaya och Krim, för det gjorde de själva. De båda stod snällt och väntade på sin tur. Bakom dem i kön stod det två något äldre och nyss ilandstigna engelska sjömän. Sjömännen köade inte bara för burgarnas skull. Nej, de hade andra ärende också. -Psst! Do you have any shit? Viskade den ene sjömannen i örat på Kaya. -What? Svarade skåningen -You got some shit? To smoke? Nu förstod Kaya vad engelsmannen var ute efter. Han ville köpa hasch. ...-Ehh, No. Svarade han ärligt. Kön rörde sig framåt och Krim och Kaya fick sina Big Clock och gick och satte sig. Krim hade knappt fått av den lilla pappkragen från sin burgare förrän engelsmännen kom objudna och slog sig  ner vid samma bord. De var allmänt otrevliga och förklarade återigen att de ville köpa hasch. Under tiden de satt där och tuggade i sig sina hamburgare så fortsatte tjatet om narkotikan. Både Krim och Kaya blev förnärmade.  -Vad fan tror dom egentligen? Undrade Kaya. Plötsligt reser han sig upp. -Okey, you want to buy shit? -I fix! -Wait here!. Han lämnar restaurangen och går ut på torget. Krim följer efter. -Är du inte klok? Undrar han anklagande. -Var ska du få det ifrån. -Fan Kaya, det här är inte roligt.

De båda går förbi dammen med skulpturen Öresund och in på gamla begravningsplatsen. Där plockar Kaya upp en glasspinne från marken och ser nöjd ut. Han tömmer därefter en tändsticksask på dess innehåll och ser sig omkring, som om han letade efter något. Alldeles innanför staketet vid Fersens väg hittade han vad han sökte. Sittandes på huk och mycket försiktigt så lägger han med hjälp av glasspinnen en torr bit hundbajs i sin ask. -Vill dom köpa shit, så ska dom få det. Förklarar han skrattande och börjar gå tillbaka mot torget igen. Krim följer rädd efter. Vågar vi verkligen göra detta? De är ju så mycket större än oss, tänker han. Men Kaya har bestämt sig. -Ja e lide trött på dom. -Dom tjatade för fan hål i huet på mig om den där shitten, så nu ska dom få. Förresten behöver jag pengar.

Men, väl framme vid restaurangen tar förnuftet över och nu ångrar han sig och tvekar. Det verkar allt för farligt. Då är det plötsligt Krim som får hjärnsläpp. -Ge mig asken jag gör det, säger han och ser pillemarisk ut. Han får den lilla asken, stoppar den i fickan på kavajen från Myrorna och går in. De båda intet ont anande sjömännen sitter kvar på samma plats som förut och väntar på sitt shit.

Den nervöse Krim sätter sig bredvid den ene av engelsmännen, den minsta av dom för säkerhets skull. Han har aldrig gjort något sådant här förut och inne i hans förvirrade tonårshjärna pågick förhandlingarna för fullt: De är mycket större… Jag springer fort… De slår ihjäl oss…. .Tänk på pengarna… Efter cirka två sekunders noggranna överläggningar smyger han upp asken ur fickan och knackar diskret engelsmannen på låret under bordet med den. -Fifty crowns! Väser Krim, och det känns som på film. Han får sin femtiolapp och asken byter snabbt ägare under bordet. Krim och Kaya reser sig samtidigt och går, som om de vore kissnödiga, mot utgången. I dörren sneglar Krim bakåt över axeln och får se de båda sjömännen gå in på Clocks toaletter. I sitt inre kan han se hur de öppnar asken och sätter den till näsan. Med ett rungande skratt springer de båda vännerna nöjda och lättade ut över torget och upp på Södergatan där de försvinner i folkmängden.

Inne på Scania växlar de och delar pengarna broderligt. Tjugofem kronor var. Kvällen var räddad. Vad Kaya gjorde med sina pengar är det ingen som vet, men Krim han slösade som vanligt bort sina på ett par töser. De båda töserna och bajslangaren Krim satt i Kungsparken alldeles nere vid kanalen och kurtiserade hela kvällen, när det plötsligt dök upp två röksugna och mycket bittra engelska sjömän!

Nu kunde denna historia sluta i våldsamheter. Men dessa två engelska gentlemän var lyckligtvis av den fridfulla typen. Efter att ha tömt bedragarens fickor på de sista två och femtio som fanns kvar av femtiolappen, så nöjde de sig faktiskt bara med att kasta den livrädde ynglingen i kanalen. Han frös så han skakade när han kravlade sig upp ur det sura kanalvattnet och drog på sig en förkylning som varade ända fram till jul. Då han bodde tillfälligt ute på Rosengård, så var det en lång väg att gå för en dyblöt och mycket ångerfull och stinkande frusen ung man.

I början av åttiotalet låg det inte mindre än tre hamburgerrestauranger på Gustav Adolfs torg. McDonalds i gamla Bekå-huset och Burger King på hörnan vid Lilla Nygatan, och Clock på torget. Två konkurrenter på samma torg blev för mycket för Clock. Sara-bolagen avvecklade restaurangen och den gjordes om till kinarestaurang i slutet på 1982. Den nya kinesen byggde ut och byggde om. China Garden som det nu hette blev vad jag minns aldrig någon succé. I oktober 1995 rev man bygget och hela torget gjordes om. Jag minns att riva restaurangen gick lätt men man hade ett fasligt sjå med att knacka ner bunkern. Idag finns inga synliga spår av varken Mitt-I-City, Clock eller China Garden. Allt är borta. I stället har man byggt en nytt kinahak på andra sidan Gustav. Där får våra barn och barnbarn skapa sina egna minnen.

Stephan

Kaya som hastigt lämnade oss i Januari förra året. Den här storyn är till dig.

Foto: Saga Skougaard

 Gå him!

Glad påsk på er alla. Idag besöker vi en man som blev en legend utan att aldrig fatta det själv. Vi hittar honom på Davidshall. Området kring dagens Davidshallstorg har en lång historia. På 16 och 1700-talet odlade man kål här. År 1840 köpte Frans Henrik Kockum upp marken och anlade Kockums mekaniska verkstad. Därav gatunamnen i området. Den riktiga staden hade ännu inte riktigt nått över kanalen utan detta var Malmös absoluta ytterområde. Här öppnade också David Lenander värdshuset Davidshall 1862 som blev ett av Malmös största nöjesetablissemang vid den här tiden. Här gavs konserter och ordnades ballonguppstigningar, när det inte dansades förståss. Kockums flyttade ut till hamnen 1910. Men det var först 1924 man började bygga de hus som står kring torget i dag. Området etablerade sig som bostadsområde för en arbetande medelklass och tiden gick.

Alla goda ting är tre. Det var det också 1958 för malmöborna. Då hände det grejor minsann. Det var VM i fotboll. Malmö stadion invigdes och Västtyskland vann med 3-1 över Argentina som spelade i gula tröjor lånade av IFK Malmö. Sveriges modernaste varuhus invigdes på Södra Förstadssgatan vid Triangeln. Under det nybyggda domushuset, långt ner i underjorden hade man i all hemlighet byggt en stor central där stadens styre skulle bo och sitta i händelse av krig. Till sist så öppnade en halt 40-åring från Ungern samma år en restaurang som kom att bli en kulturinstitution på Davidshallsgatan .

Historierna kring ungraren är många. Vad som är sant eller inte är svårt att säga, men här kommer mina minnen av mannen: Han var född 1918 i Transylvanien och hans ena ben var det något galet med. Men med sin krycka så rörde han sig smidigt mellan borden på sin restaurang. Borden förresten, dessa bord är ett kapitel för sig. Tunga solida träbord i mörk tjock ek. Fläckar av tusentals fester, och en miljon brännmärken. En sliten yta pyntad med massor av skåror och repor. Och dessa sjöar av stearin som runnit ner från chiantiflaskorna som sedan länge hade tjänat som ljusstakar. Kring dessa vackra bord satt vi och umgicks till tonerna av Chardas. Vi satt där med våra hemmarullade cigaretter och Gösser och vägrade gå hem. Vi förstod aldrig då att syltan vi satt på skulle gå till historien som klassisk malmömark, och att de kvällar vi drack oss otörstiga på billigt öl och vin skulle bli legendariska.

Vi är på Davidhallsgatan 3 i Malmö, på Restaurang Hungaria eller Zoltans som det hette i folkmun. Den halte ungraren hade kommit till Malmö när Sovjet trampade in i Ungern 1956. Två år senare berikade han alltså staden med sin restaurang.

Alla sa Zoltans och det var få av mina vänner som visste vad restaurangen verkligen hette. Jag bad en gång en taxichaufför köra mig till Restaurang Hungaria. Det visste han inte var det var, men Zoltans kände han mycket väl till. Märk väl, detta var ändå på den tiden taxichaufförerna hittade i stan. Morsan som betalade resan såg förvånad ut när jag berättade vart jag skulle. -Va? Finns det stället ännu? Han är jag ju fortfarande skyldig en femma sen 68! Hon hade tydligen också hängt där och druckit vin på sin tid. Men nu var det åttiotal och min tid. Jag drack mest öl, även om det fanns vin också. Här hade alltså den trevlige ungraren serverat mat och dricka i generationer.

Men precis som hos Kinesen på Torpgatan  så bantades utbudet drastiskt i början på 80-talet. Det var ungefär samma klientel här, dvs vanliga malmöbor blandat med diverse kulturfolk och delar av proggrörelsen. Men till skillnad från Kinesen som körde sin nya stil helt öppet, så försökte Zoltan upprätthålla bilden av seriös restaurang, med låtsaspersonal och långa menyer som lovade betydligt mer än vad de höll.

Om allting var ett spel för galleriet eller om han verkligen ville ge sken av att haket var lite flottare än vad det var, det låter jag vara osagt. Men han hade dock en matsedel med ett femtontal rätter som man försökte beställa från. -Filld paprika, slout. -Ongersk biff, slout. -Soppa slout. -Haur baura gulasch, förklarade Zoltan på bruten skånska. Allting var alltid tillfälligt slut och det slutade alltid med att han föreslog gulasch. Man antog förslaget och beställde gulasch och Gösser eller möjligtvis en flaska Egri. –Pengar först! sa han uppfordrande och sträckte fram handen med ett leende. Mannen hade tydligen drabbats av alltför många springnotor eller mindes han min mor. Han tackade för betalningen och ropade teatraliskt ut i köket: -Tvåu gulasch! Varefter han kvickt linkade ut i köket och itog sig kockens roll och svarade sig själv högt med förställd röst. -Okajj, tvåu gulasch! Ut kom Zoltan igen och serverade stans bästa och kanske billigaste gulasch. Ibland skällde han även på en icke existerande diskare. Jag undrar om någon någonsin gick på tricket och trodde att han var annat än ensam i personalstyrkan.

På kvällarna när klockan närmade sig halvtvå-tiden var det stängningsdags. Detta meddelades med all önskvärd tydlighet av den halte ungraren. Han ställde sig mitt i lokalen och vrålade: –Gå him! Detta roade de glada gästerna som givetvis satt kvar för att få höra det igen -GÅ HIM! -Detta ingen Socialforvaltning! Förtydligade han på bruten skånska. Gästerna satt kvar. Detta att sitta kvar så länge som möjligt och ignorera den stackars ungrarens böner om hemgång, det blev en sport för oss. Vi satt så länge vi kunde och hans tokerier för att få oss att gå hem blev bara värre och värre.

Zoltan går bort till telefonen och verkar slå 90 000. Han låtsas ringa till polishuset som ligger runt hörnet. Högt och tydligt hör vi: -Hallå er det polisen? -Det er Zoltan. -Gäst inte vill gå him. -Ok ni komma? -Bra! Nu går han ner på huk och gömmer sig bakom disken och försöker låta som en siren: Tuutuut, tuutuut! Vi kiknar av skratt åt den stackaren, och sitter envist kvar.

En annan gång blåste han ut alla ljusen och släckte ljuset i lokalen. Han tog på sig sin ytterrock, gick ut och låste restaurangen från utsidan som om han gick hem för dagen. Där satt vi förvånade i en låst och beckmörk restaurang och undrade vad vi skulle göra. Stearinljusen tändes snart och efter en stund kom den halte tillbaka till förtvivlan rosenrasande och skrek. –Gå him! Detta ingen socialforvaltning! …Men vi satt kvar.

När glasen var tömda så var också föreställningen över och vi gick till slut. Då stod Zoltan glad i dörren och önskade oss välkomna tillbaka i morgon. -Tack for besoket å velkommen tibauka. Några av oss gick till Stippes och några gick hem och lade sig, och andra gick och lade sig utan att gå hem.

I vanlig ordning chockhöjde man hyrorna i fastigheten och sa upp kontraktet med Zoltan. Han försökte protestera genom att tapetsera rutorna ut mot gatan med arga lappar om malmöbyråkrati och konspirationer, men förgäves. Man murade igen dörren och satte dit ett fönster när huset renoverades och syltan gjordes om till lägenhet. Men tittar man noga idag kan man se var dörren satt. Där saknas nämligen ett källarfönster och mureriet med nytt tegel skvallrar om ombyggnad. 1984 serverades den sista gulaschen och gästerna gick äntligen him för sista gången.

Det är med skam i kroppen jag skriver att jag länge trodde att Zoltan var lite lindrigt begåvad och eljest. Men ack vad jag bedrog mig. Det var precis tvärtom. Efter att ha slagit igen på Davidshallsgatan flyttade han till Marieholm där han öppnade Hungaria Galleri och ägnade sig med stor framgång åt sin konst och att skriva böcker. Han skrev uppemot tjugo böcker, däribland ett antal diktsamlingar.

Den 23:e oktober 2003 ströks krögaren, skulptören, målaren och författaren Zoltan von Katay ur folkbokföringen i Sverige. Han var då skriven i Österrike.

Tack for besöket Zoltan å välkommen tillbaka

Stephan

 

 

 

 

 

Mordet på sheriffen.

Fredag igen, då går vi på krogen. Idag besöker vi Olgas i Pildammsparken. De flesta Malmöiter vet att det heter Olgas, i alla fall i folkmun. Men vem var Olga? Och vad hände i källaren den där sommarnatten?
Slår vi idag upp Pildammarna i historieböckerna, ja ni ungdomar kan ju googla det, så handlar de mesta om Baltiska Utställningen 1914. Så den lämnar jag därhän så länge, liksom att dammarna var Malmös vattenreservoar från slutet av 1600-talet till en bra bit in på 1800-talet. Istället hoppar vi till i början av förrförra sekelskiftet. Då låg där ett koloniområde  alldeles öster om dammarna vid nuvarande sjukhuset. På kullen med vattentornet från 1904 låg Malmö friluftsteater. Teaterdirektören hette Anders Hellqvist. Han skulle sedermera bli både Folkets park-chef  och Barnens dag-general i Malmö. Hellqvists lillasyster Olga som också var en begåvad skådespelerska och komiker hade givetvis en plats i ensemblen på friluftsteatern. Där roade även en ung påg från Mjölnargatan vid namn Edvard Persson  publiken. De båda medverkade senare tillsammans i flera filmer. Bl.a i Kalle på Spången där hon passande nog spelade Hortensia Kraft, spritkassörska på Spången
Två år efter Baltiska utställningen började man anlägga parken. Men ett världskrig ställde till det så den stod klar först 1920. Då öppnade Ida Haraldsson ett kafé i ett litet hus vid sidan om kullen. Här hängde skådespelarna mellan repetitionerna och när det var förställning så utspisades publiken här. Dessutom var seglarna på dammarna flitiga besökare. Jo, man seglade på dammarna då.
Teaterdirektörens lillasyster Olga Hellqvist var inte bara den största skånska komikern vid denna tiden, hon var dessutom en lysande kallskänka på Concordia. Med lite hjälp av sin bror så tog hon över Teaterkafét efter Ida 1930.
Olga drev kafét fram till december 1954, då hon dog. Malmöborna kallade redan då kafét för Olgas Kafé och fotsatte med det, även efter att det omvandlats till restaurang. Så fick det också heta officiellt. Åtminstone tills Fransmannen  och krögaren Bernard Vanel tog över. Då blev det Chez Olgas. Fransman som han var, gjorde han restaurangen till en krog för hela familjen.

Natten till måndagen, helgen efter midsommar 1976 stod Krögare Bernard Vanel nere i källaren på Chez Olga tillsammans med sin hovmästare och jobbade undan helgens sista arbetsuppgifter. De hade städat färdigt i köket och torkat av alla arbetsytor. De hade räknat kassan och summerat en bra helg. Vädret var ju fint och det hade varit gott om folk på terrassen. Resten av personalen hade fått gå hem för dagen. Nu var det bara ett par beställningar till som skulle gås igenom. Båda var trötta men väldigt nöjda. Plötsligt så stelnar männen till och tittar frågande på varandra. Någon rör sig uppe i den tomma restaurangen och är på väg ner för trappan. -Inte nu igen! viskar Vanel och gör sig beredd på strid.

Flera gånger tidigare hade det nämligen varit inbrott i restaurangen och Vanel hade vid några tillfällen lyckats övermanna tjuvarna och överlämna dessa till ordningsmakten. För detta hade Malmöpolisen utnämnt honom till Sheriff och gett honom en stjärna och en utmärkelse. Sherifftiteln fick han som det hette: För sin vilja och mod.
Nu stod han där igen beredd att gå i kamp och med både vilja och mod försvara sig och sin dagskassa. Stegen i trappan närmade sig kvickt. Både han och hovmästaren stod på helspänn. Plötsligt rusar två män in i källarlokalen. Den ene inkräktaren riktar en pistol mot den unge krögarsheriffen och skjuter!

Bernard Vanel blev 35år.

Jag hade precis börjat sommarjobba uppe i småland när jag nåddes av nyheten om mordet. -Tänk att någon hade skjutit ihjäl någon hemma i Malmö, på riktigt,  …med en riktig pistol! Funderingarna var många. Min verklighet blev som på TV och jag blev ständigt påmind av mina småländska kusiner att jag kom från Sveriges Chicago. Idag är skottlossning i Malmö tyvärr vardagsmat. Så för dagens unga kan det kanske vara svårt att förstå vilket intryck denna nyhet gjorde på en Malmöpåg på sitt fjortonde år, matad med Baretta och Kojak.

Mördarjakten som följde blev lång och utan önskat resultat. Vad var det man letade efter? Beväpnade simpla inbrottstjuvar? Eller en iskall hämnare? En av teorierna var att någon av de tjuvar som Vanel tidigare satt fast nu hade kommit tillbaka för att hämnas. En annan teori som gick längre var att det hela var ett rånmord och att hovmästaren som bevittnat mordet var den som låg bakom. Han satt t.o.m anhållen ett tag men släpptes igen så småningom.
Man sökte självfallet efter pistolen i Pildammarna, som i princip ligger utanför dörren av restaurangen. Ingen idag vet varför man inte hittade den då.
Men 1984 blev ett svårt och intressant år för dammarna. Av någon anledning som jag inte minns så blev vattnet mer eller mindre förgiftat. Det var något med mördaralger tror jag. Fisk och fåglar dog som flugor. I vilket fall som helst så bestämde man sig för att tömma den stora dammen på vatten, vilket man också gjorde. När den torrlagda dammen blottade sin lerbotten dök det upp en del märkliga saker. Förutom en förmögenhet i tomflaskor så hittade ett par pågar en skarp odetonerad granat. Men man fann också pistolen som förmodligen hade bragt Vanel om livet. Någon hade slängt vapnet i dammen alldeles utanför Olgas. Pistolen skickades till kriminaltekniska anstalten i Stockholm. Men, våra kära dammar hade i åtta år gjort ett gott arbete när det gällde att undanröja bevisen. Vapnet var alldeles för rostigt för att provskjutas och alla eventuella fingeravtryck var borta för länge sedan.

Idag ägs Olgas av Bloom in the park och drivs av Ivy Vidal. En duktig och ambitiös man. Restaurangen heter numera Bloom och har som sagt renoverats och bytt ägare några gånger genom åren. År 2007 gjorde man en totalrenovering och byggde om fullständigt. Allt det gamla revs ut och interiören är nu sparsmakad men exklusiv. Designad av formgivaren Jonas Lindvall. Men det yttre är sig likt fortfarande och Olga och Edvard ser man ibland på tv. Vanel lämnade en änka och en historia efter sig men mördaren och hans kumpan gick fria och brottet preskriberades 2001.

Stephan

Kosmonauten på Solidar

Vänner! …Nä förresten, Kamrater!  På allmän, nåja nästan allmän begäran ska jag i dag berätta en liten episod om en vitt berest stor liten man ifrån Ryssland. Den 12.e April 1961, alltså nästan på dagen för femtio år sedan for den då tjugosjuårige ryske kosmonauten, den första människan i rymden, ett varv runt jorden. Resan tog 108 minuter och han blev rymdhjälte och idol i stora delen av världen. Så detta firar vi i dag med en fredagshistoria. Kolla gärna Galleriet här till vänster sen  Det har kommit några nya bilder sen  förra fredagen.

Men vi tar det från början: Slaktarmästare Lars Jönsson (han med påläggen) köpte i slutet av 1800-talet en egendom på Disponentgatan. Där drev han sitt slakteri och byggde sin bostad åt sig och hustrun Emma. Egendomen fick heta Emmydal efter hustrun. När hon blev änka 1908 så blev gården med slakteriet omöjligt att driva ensam för henne. Hon köpte därför en ny gård i Fosie strax söder om Malmö. Den nya gården, det ”Nya Emmydal”, kom att kallas Nydala. På den tiden var Fosie en del av Hindby och bestod mest av åkermark. 1931 blev Fosie en del av Malmö stad och staden köpte upp Nydala och granngården Helenetorp med dess marker 1956. Redan 1958 började man skissa på stadsplanen för området och i början av sextiotalet började man bebygga åkrarna med fyra och åtta-våningshus kring ett grönområde. Nydala liknar idag i mångt och mycket de flesta andra områden i sextiotalets miljonprogram. Med hyreshus, gräsmattor och ett torg i mitten. Nydalatorget anlades 1964 och som en av många andra rörelser kring torget så byggde Solidar sig en ny butik.

Ungefär samtidigt som man började bygga på Nydala så startade man i Sovjet  urvalsprocessen till det Sovjetiska rymdprogrammet. Man skulle för första gången skicka upp en man i rymden. Så det testades och gallrades bland kosmonautaspiranter tills man bara hade två kvar: Gagarin och Titov. En del ryssar hävdar än idag att Titov var bäste man för uppdraget, men det blev Gagarin som valdes till att bli den första människan i rymden. Gagarin ansågs vara mer snacksalig och Tv-mässig och till skillnad mot sin rival var han av arbetarklass. Dessutom var han snyggare! Han var helt enkelt bättre lämpad till att bli en del av propaganda-apparaten. Gagarin gjorde sin rymdresa och allt gick bra.

Efteråt fick kosmonauten göra en skryt-turné där han skulle berätta om de sovjetiska framstegen i rymden. Därför landade det i Mars 1964 ett SAS-plan på Bulltofta. Ombord fanns den Den Sovjetiske Kosmonauten Jurij Gagarin. En mottagningskommitté tog emot och lotsade kosmonauten runt i stan. Efter bla ha blivit utnämnd till hedersbrandman på brandstationen på Drottninggatan av Brandchef Sönnerberg så var det meningen att Gagarin skulle hedra det stora fina varuhuset Domus på triangeln med ett besök.. Men innan han lämnade brandstationen ville Sönnerberg som ett tecken på sin uppskattning överlämna en välkomstgåva. En hemmagjord liten rymdraket. Hur den frikostige Sönnerberg tänkte där förtäljer inte historien men man kan kanske utgå från att den stackaren hade en väldigt stram budget.

På Domus var mottagningskommittén i full gång med förberedelserna, när dagens första bombhot kom. En bomb skulle sprängas inne på varuhuset om kosmonauten så mycket som stack sin ryska näsa innanför dörrarna. Visst rådde det rymdfeber, men den ryska björnen skrämde fortfarande en del. Polisen och den Malmöitiska mottagningskommittén med Leon Salomonsson i spetsen tog hotet på fullaste allvar och de tvingades ställa in Domusbesöket.  Men man ville ju så gärna visa upp det svenska kooperativets finaste varuhus för ryssen så detta var ju förargligt. Man plockade fram Plan B: Solidar ute på det nybyggda Nydala skulle invigas samma dag. Leon ringde till butiken och varskodde dem. Gagarin och hans följe skulle komma till invigningen. Skulle det gå bra? Jodå, de skulle allt se till att kosmonauten skulle få ett mottagande värd en kung.

Till Nydalatorget kom Jurij Gagarin på eftermiddagen den 4:e mars 1964. De flesta som hade samlats på platsen förundrades genast av hans korthet. Trots en axelbred och vältränad lekamen gav han ett ganska ynkligt intryck. Visserligen bar han tjusig rysk mörkblå uniform, men med sina 157 cm i strumplästen imponerade han inte på Malmöborna. -Han ser ut som en liten fyrkant, var det någon som sa.

Jag träffade en dam ute på Nydala. Hon berättade för mig om mötet med Gagarin: Torget var helt annorlunda då, det fanns tre banker och massor av affärer. Leksaksaffär, blomsterhandel och urmakare och mycket annat. Gagarin? Jo han var inne på Solidar och där var så mycket folk, så mycket folk så man kom knappt in. Jag hade min lille Putte på armen, min son alltså, han e femtiett nu. När han Gagarin skulle ha en unge på armen, så valde han Putte. Av alla de ungar som var där så valde han honom. -De e bara för du har en rö kappa po daj, var det en avundsjuk kärring som sa. -Han tror väl att du e kommunist! Hon var väl förtröden förstår du…

Gagarin fick en rundvandring i butiken. Han ledsagades runt av Direktör Allan Nilsson som hade kommit hit ända från Solidarhuset på Spångatan. Ryssen fick skriva autografer och skaka hand med personalen som hade arrangerat mottagandet efter bästa förmåga. Barbro, en av kassörskorna sa till Sydsvenskan: -Han log, tog i hand och var väldigt trevlig, men jag blev faktiskt överraskad över hur liten han var. När någon bad honom beskriva rymden, funderade han ett ögonblick innan han svarade: -Svart. De bjöd den långväga gästen på te och rulltårta värda en kung. Men det som imponerade mest på den lille ryssen var kyldiskarna i butiken. Dessa mätte han genom att stega längden längs diskarna på butiksgolvet. Han stövlade runt där en stund och mumlade ryska räkneord med munnen full med rulltårta. Antalet stövlade steg, och därmed den uppskattade storleken måste senare ha gjort ännu större intryck på de där hemma. Han var ju som sagt inte så långbent. Med sig från Solidar fick han två kramdjur att ge till sina döttrar när han kom hem. Nu hade han två nallar och en hemmagjord leksaksraket. Sverige är fantastiskt.

Solidar blev så småningom Konsum som idag är Coop.

Senare på dagen blev besöket liksom mer som väntat. I kortege bar det av till Stortorget och residenset där självaste Landshövding Gösta Netzén med anhang tog emot. Stortorget var fullt med folk som hälsade rymdhjälten välkommen till Malmö. Själv vinkade han på ryskt manér tillbaka så gott han kunde.

Som avslutning på dagen ordnade Sällskapet Sverige-Sovjetunionen Kosmonautbal på Amiralen. Här fick Jurij dansa med några utvalda Malmötöser. Men likt askungen fick han lämna balen när det var som roligast. Bombhot nummer två kom. Dansen fick ett abrupt slut när musiken plötsligt tystnade och man utrymde lokalerna. Jurij tog sitt följe med sig och drog till synes oberörd till Hotell Arkaden där han köpte en macka innan han gick och lade sig.

Dagen efter lämnade han Malmö med tåg. Ett tiotal journalister vinkade av honom på centralen. Innan tåget rullade ut från perrongen. fick de höra från den leende rymdhjälten att -Malmö är en vacker och mycket intressant stad.  Själv kan jag bara konstatera att kamrat Gagarin hade fullständigt klart för sig.

Stephan

Ps Jurij Gagarin dog ironiskt nog i en flygolycka 1968. De svartvita bilderna har jag lånat av Sydsvenskan.