Gå him! (Zoltans på Davidshallsgatan)

Publicerat: 22 april, 2011 i 80-talet, Davidshall, historia, Hungaria, hus, malmö, Uncategorized

Foto: Saga Skougaard

 Gå him!

Glad påsk på er alla. Idag besöker vi en man som blev en legend utan att aldrig fatta det själv. Vi hittar honom på Davidshall. Området kring dagens Davidshallstorg har en lång historia. På 16 och 1700-talet odlade man kål här. År 1840 köpte Frans Henrik Kockum upp marken och anlade Kockums mekaniska verkstad. Därav gatunamnen i området. Den riktiga staden hade ännu inte riktigt nått över kanalen utan detta var Malmös absoluta ytterområde. Här öppnade också David Lenander värdshuset Davidshall 1862 som blev ett av Malmös största nöjesetablissemang vid den här tiden. Här gavs konserter och ordnades ballonguppstigningar, när det inte dansades förståss. Kockums flyttade ut till hamnen 1910. Men det var först 1924 man började bygga de hus som står kring torget i dag. Området etablerade sig som bostadsområde för en arbetande medelklass och tiden gick.

Alla goda ting är tre. Det var det också 1958 för malmöborna. Då hände det grejor minsann. Det var VM i fotboll. Malmö stadion invigdes och Västtyskland vann med 3-1 över Argentina som spelade i gula tröjor lånade av IFK Malmö. Sveriges modernaste varuhus invigdes på Södra Förstadssgatan vid Triangeln. Under det nybyggda domushuset, långt ner i underjorden hade man i all hemlighet byggt en stor central där stadens styre skulle bo och sitta i händelse av krig. Till sist så öppnade en halt 40-åring från Ungern samma år en restaurang som kom att bli en kulturinstitution på Davidshallsgatan .

Historierna kring ungraren är många. Vad som är sant eller inte är svårt att säga, men här kommer mina minnen av mannen: Han var född 1918 i Transylvanien och hans ena ben var det något galet med. Men med sin krycka så rörde han sig smidigt mellan borden på sin restaurang. Borden förresten, dessa bord är ett kapitel för sig. Tunga solida träbord i mörk tjock ek. Fläckar av tusentals fester, och en miljon brännmärken. En sliten yta pyntad med massor av skåror och repor. Och dessa sjöar av stearin som runnit ner från chiantiflaskorna som sedan länge hade tjänat som ljusstakar. Kring dessa vackra bord satt vi och umgicks till tonerna av Chardas. Vi satt där med våra hemmarullade cigaretter och Gösser och vägrade gå hem. Vi förstod aldrig då att syltan vi satt på skulle gå till historien som klassisk malmömark, och att de kvällar vi drack oss otörstiga på billigt öl och vin skulle bli legendariska.

Vi är på Davidhallsgatan 3 i Malmö, på Restaurang Hungaria eller Zoltans som det hette i folkmun. Den halte ungraren hade kommit till Malmö när Sovjet trampade in i Ungern 1956. Två år senare berikade han alltså staden med sin restaurang.

Alla sa Zoltans och det var få av mina vänner som visste vad restaurangen verkligen hette. Jag bad en gång en taxichaufför köra mig till Restaurang Hungaria. Det visste han inte var det var, men Zoltans kände han mycket väl till. Märk väl, detta var ändå på den tiden taxichaufförerna hittade i stan. Morsan som betalade resan såg förvånad ut när jag berättade vart jag skulle. -Va? Finns det stället ännu? Han är jag ju fortfarande skyldig en femma sen 68! Hon hade tydligen också hängt där och druckit vin på sin tid. Men nu var det åttiotal och min tid. Jag drack mest öl, även om det fanns vin också. Här hade alltså den trevlige ungraren serverat mat och dricka i generationer.

Men precis som hos Kinesen på Torpgatan  så bantades utbudet drastiskt i början på 80-talet. Det var ungefär samma klientel här, dvs vanliga malmöbor blandat med diverse kulturfolk och delar av proggrörelsen. Men till skillnad från Kinesen som körde sin nya stil helt öppet, så försökte Zoltan upprätthålla bilden av seriös restaurang, med låtsaspersonal och långa menyer som lovade betydligt mer än vad de höll.

Om allting var ett spel för galleriet eller om han verkligen ville ge sken av att haket var lite flottare än vad det var, det låter jag vara osagt. Men han hade dock en matsedel med ett femtontal rätter som man försökte beställa från. -Filld paprika, slout. -Ongersk biff, slout. -Soppa slout. -Haur baura gulasch, förklarade Zoltan på bruten skånska. Allting var alltid tillfälligt slut och det slutade alltid med att han föreslog gulasch. Man antog förslaget och beställde gulasch och Gösser eller möjligtvis en flaska Egri. –Pengar först! sa han uppfordrande och sträckte fram handen med ett leende. Mannen hade tydligen drabbats av alltför många springnotor eller mindes han min mor. Han tackade för betalningen och ropade teatraliskt ut i köket: -Tvåu gulasch! Varefter han kvickt linkade ut i köket och itog sig kockens roll och svarade sig själv högt med förställd röst. -Okajj, tvåu gulasch! Ut kom Zoltan igen och serverade stans bästa och kanske billigaste gulasch. Ibland skällde han även på en icke existerande diskare. Jag undrar om någon någonsin gick på tricket och trodde att han var annat än ensam i personalstyrkan.

På kvällarna när klockan närmade sig halvtvå-tiden var det stängningsdags. Detta meddelades med all önskvärd tydlighet av den halte ungraren. Han ställde sig mitt i lokalen och vrålade: –Gå him! Detta roade de glada gästerna som givetvis satt kvar för att få höra det igen -GÅ HIM! -Detta ingen Socialforvaltning! Förtydligade han på bruten skånska. Gästerna satt kvar. Detta att sitta kvar så länge som möjligt och ignorera den stackars ungrarens böner om hemgång, det blev en sport för oss. Vi satt så länge vi kunde och hans tokerier för att få oss att gå hem blev bara värre och värre.

Zoltan går bort till telefonen och verkar slå 90 000. Han låtsas ringa till polishuset som ligger runt hörnet. Högt och tydligt hör vi: -Hallå er det polisen? -Det er Zoltan. -Gäst inte vill gå him. -Ok ni komma? -Bra! Nu går han ner på huk och gömmer sig bakom disken och försöker låta som en siren: Tuutuut, tuutuut! Vi kiknar av skratt åt den stackaren, och sitter envist kvar.

En annan gång blåste han ut alla ljusen och släckte ljuset i lokalen. Han tog på sig sin ytterrock, gick ut och låste restaurangen från utsidan som om han gick hem för dagen. Där satt vi förvånade i en låst och beckmörk restaurang och undrade vad vi skulle göra. Stearinljusen tändes snart och efter en stund kom den halte tillbaka till förtvivlan rosenrasande och skrek. –Gå him! Detta ingen socialforvaltning! …Men vi satt kvar.

När glasen var tömda så var också föreställningen över och vi gick till slut. Då stod Zoltan glad i dörren och önskade oss välkomna tillbaka i morgon. -Tack for besoket å velkommen tibauka. Några av oss gick till Stippes och några gick hem och lade sig, och andra gick och lade sig utan att gå hem.

I vanlig ordning chockhöjde man hyrorna i fastigheten och sa upp kontraktet med Zoltan. Han försökte protestera genom att tapetsera rutorna ut mot gatan med arga lappar om malmöbyråkrati och konspirationer, men förgäves. Man murade igen dörren och satte dit ett fönster när huset renoverades och syltan gjordes om till lägenhet. Men tittar man noga idag kan man se var dörren satt. Där saknas nämligen ett källarfönster och mureriet med nytt tegel skvallrar om ombyggnad. 1984 serverades den sista gulaschen och gästerna gick äntligen him för sista gången.

Det är med skam i kroppen jag skriver att jag länge trodde att Zoltan var lite lindrigt begåvad och eljest. Men ack vad jag bedrog mig. Det var precis tvärtom. Efter att ha slagit igen på Davidshallsgatan flyttade han till Marieholm där han öppnade Hungaria Galleri och ägnade sig med stor framgång åt sin konst och att skriva böcker. Han skrev uppemot tjugo böcker, däribland ett antal diktsamlingar.

Den 23:e oktober 2003 ströks krögaren, skulptören, målaren och författaren Zoltan von Katay ur folkbokföringen i Sverige. Han var då skriven i Österrike.

Tack for besöket Zoltan å välkommen tillbaka

Stephan

 

 

 

 

 

Annonser
kommentarer
  1. petår skriver:

    ÄNTLIGEN!

  2. Thomas Roth skriver:

    Jo, så var det ju. Att läsa din text är som att kliva trettiofem år tillbaka i livet. Så underbart levandegjort av dig. Tack för ännu en fenomenal skildring av det som var.

  3. Anette skriver:

    Så underbart skrivet och så kul att få läsa om Zoltan som jag hört så mkt om! Jag kom tillbaka t Mmö -97 och hann aldrig uppleva Zoltan…

  4. pbloggen skriver:

    Du är ju makalös på att berätta!
    Tack för den här fredagens härliga start!

    Glad påsk!

  5. Lars Renhammar skriver:

    Tack för ännu en pärla Stephan ! En kväll efter stängning (10 år före din tid..) satt bara damen och jag kvar. Då visade Z. oss ett rum baktill med all sin konst. Ojdå,what typ liksom….Annars gillade vi som brukade gå dit när han skrek: Dett jeffla Ållåf Paaaallmet !!! Sen att han strax före före closing time gick runt med en tallrik ock bjöd frikostigt på fefferoni (nytt för oss då) varvid samtliga beslällde in vars två Gösser är en annan story. Finns många… Tack igen !

  6. Hans Alexanderson skriver:

    Tack Stephan! Bodde ju själv i grannkvarteret så hos Zoltan var vi ofta en period. Din målande beskrivning tar mej genast tillbaka till början på sjuttiotalet.
    Hans

  7. Catarina Hägermyr skriver:

    Detta är underbart, Stefan! Flera har sagt det redan, men du har sammanfattat så att man känner: Ja!!! Precis så var det ju!
    Du skriver att utbudet minskade drastiskt i början av åttiotalet, men redan från typ -69 när jag var där första gången, fanns det bara gooouulasch!
    Just detta ”Gå hiiim! Iiinte sova heer! Detta inget håååtell!” minns jag! Och hur han gillade att bjuda små blyga söta 18-åringar på de starkaste pepparfrukter, för att sedan stå kvar med händerna på ryggen och illmarig uppsyn och invänta reaktionen!
    Kommer ni ihåg när han hade stängt länge p.g.a. sjukdom – då stod det såhär på den handtextade skylten på dörren: ”Stengt på avgrund mina djuveliska knän.”

  8. Peggy Bell skriver:

    Underbart! Jag var själv aldrig där, men med din anekdot så var jag definitivt där:)

  9. Chorizo skriver:

    Tack åter för en bra historia! En annan fin sak med denna blogg är alla kommentarer som också berättar sin lilla story i samma ämne. Det blir liksom lite bonus att läsa kommentarerna.

  10. Bibbi Kruuse skriver:

    Kan bara instämma i kören av hyllningar, Stephan!
    Tack för underhållningen som redan blivit ett måste:)
    Bibbi

  11. nicklas carlsson skriver:

    tack ock åter tack !du ær en ljus glimt från skyblue himmel!

  12. Robert Waaranperä skriver:

    Riktigt roligt att läsa och mycket jag känner igen…det skall bli spännande att följa dig på upptäcktsfärd genom ett Malmö som jag kanske också minns en del av..!

  13. Jonas Nirfalk skriver:

    Wunderbar, Stephan!

    Måste fylla på med en egen historia: En måndag gick jag dit efter en bioföreställning (tror vi hade sett Excorsisten) och tog en öl för att diskutera upplevelsen. Det var inte så mycket folk, men som vi satt där dök det plötsligt i dörren upp två eller tre skinheads och började vråla ”Sieg Heil” med tillhörande armrörelser. Om Zoltan tidigare hade upplevts som i det närmaste immobil, så rörde han sig den här gången som en ungersk panter: han rusade fram från disken med kryckan höjd som ett svärd och slog dessa ohängda spolingar om inte sönder och samman så i varje fall tillräckligt för att de skulle fly illa kvickt. Jag tror ingen av oss gäster egentligen hann uppfatta vad som hände innan det var över, men jag minns att det togs upp en spontan applåd av alla gästerna.

    Minns jag rätt så fortsatte han att halta med kryckan resten av kvällen. Som om ingenting hade hänt.

    Och bara för att understryka Zoltans betydelse för Malmös kulturliv: Sydnytt sände direkt (?) från stängningskvällen…

  14. Janet skriver:

    😀 tack Stephan för denna härliga pärla! Satt och grina för mig själv … Måste varit underbart att ha upplevt denne lille store man. Kraum

  15. Agneta Hansson skriver:

    Vilka underbara minnen jag har från Zoltans sylta. En gång följde han mig hem till porten för att han ansåg att så unga flickor som jag inte skulle gå ensam genom stan. Det är mycket humor och kärlek i mina minnen från 70-talets Malmö.

  16. andreas werhof skriver:

    ”um den dj-a Palme” var Zoltans favoritsvordom. Eller greve von Ka´taly som han hellre titulerade sig. Hans ungerska favoritsvordom lämpar sig inte för översättning, men jag hörde honom ofta använda det. Greve von var något som han införskaffade innanför Sveriges gränser, men på resan hit från Wiens Röda Korsläger och ifrån ett Budapest i ruiner
    var han ungefär lika adlig som vildkatten som kommer och äter kvällsmat hos oss varje dag.
    Som 6åring gjorde jag samma resa.
    Många av er har minnen och bär på ljusa bilder och vältillrättalagda skrönor som gärna ska passa in i bilden av ”det var bättre förr” Här kommer mitt bidrag, kanske lite annorlunda men ändå med lite underhållningsvärde hoppas jag.

    I den ungerska kolonin var Zoltan drivande och såg möjligheter. Ett av hans första ”events” var att anordna ett scoutläger med ”katolska” förtecken, för de ungerska barnen vars föräldrar nu var utplacerade i Malmö, Lund och Landskrona. Vi var ett 50tal som slog läger nånstans vid Ängelholmstrakten. Det var kanske anmälningsavgiften från såna evenemang som var grundplåten till hans ”restaurang”. Det kristna förtecknet bestod av att den katolska prästen kom upp med moped till lägret då o. då och dom satt i Zoltans tält och småkrökade.

    Varje anständigt läger ska ha vakthållning och vi skitungar fick vara nattvakter via 2 timmarspass. Jag minns mitt vaktpass från 2 till 4 på morgonen, – inget kul för en 8 åring med livlig fantasi. Bad o bönade Zoltan om att få slippa vara ensam på vakten men han var kallsinnig.

    Vi går nu tolv år fram i tiden och er berättare är nu en 20 år gammal, sitter med sin älskade inne på Hungaria, håller hand i skenet av stearinljusen, och drunknar i de vackraste ögon som nånsin tittat på mig.
    Vid 3 tiden kommer Zoltan fram till oss och säger barskt att nu får vi gå.
    – Zoltan, säger jag, ”jag går inte av mitt pass förrän klockan 4.

    Vi stannade till 4, utan att han visste varför, eftersom ingen förklaring gavs.

  17. Ulf Herlin skriver:

    Utsökt skrivet (som vanligt). Dina krönikor har blivit en av fredagens stående höjdpunkter och är väl att betrakta som folkbildning på högsta nivån.
    Keep it up!

  18. Eva M skriver:

    Tack för artikeln och information om att dörren är igenmurad. Som jag har letat efter ingången nu på senare år när jag gått förbi, men inte kunnat orientera mig riktigt. Visserligen var man väl inte helt nykter när man gick dit, men så till den milda grad att jag inte skulle komma ihåg det nu tror jag inte på.

  19. Anonym skriver:

    Glömmer aldrig dom mörkgröna väggarna, som framåt natten droppade av kondens…

  20. Soffie skriver:

    Verkligen härliga berättelser, som alla säger. Jag var där. Men har så dåligt minne. Minns dock att Lizzie och Bertil Lundberg ofta satt där på 70-talet. Hoppas det blir en bok. Kul med alla kommentarer och om folk har bilder hemma vill man ju gärna se me. Tackar mjukast.

  21. elizabeth skriver:

    Nostalgin svämmar över mig. Jag var ofta hos Zoltan och åt fyllda paprikor och schnitzel. Zoltan haltandes förbi. Ibland fly förbannad men oftast godmodig.

    Det är en fröjd att läsa dina alster.

    Tack för höjdpunkter

    elizabeth

  22. Lotta Olavi skriver:

    Jag kommer ihåg hans Gulasch som alltid puttrade…..
    Dessutom var alltid handfatet på den lilla toan nerrivet….. Ja här har man löst många världsproblem 🙂
    Tack för din blogg!

  23. Christina skriver:

    Ännu en fullträff. Fredagens litterära höjdpunkt för mig.
    Stephan rules!

  24. Frida Fridh skriver:

    Vad roligt att läsa detta! Oxå jag har varit på Zoltans några gånger – varje gång rekommenderade han fyllda paprikor:-) Mycket speciellt ställe – och man fick på något sätt mycket för pengarna…

    Stephan, var får Du allt ifrån? Ser fram emot nästa raritet:-)

  25. Stefan skriver:

    Jag har nu streckläst samtliga inlägg och kommentarer. Underbar blogg.

  26. Kent Olsson skriver:

    En härlig historia. Har själv aldrig varit där men förstår att ni trivdes att gå dit.

  27. Håkan Ekberg skriver:

    Hungaria var ett ställe där man alltid var välkommen och Zoltan höll alltid show! En sak jag minns är att han alltid försökte dubbla ens beställningar genom att stå och klydda när man beställde, vilket ofta ledde till att det kom in en eller annan öl mer än vad som beställts, eller en tallrik gulasch. Det löstes ofta av någon vid bordet som tyckte det var ok, och betalade även den extra ölen, eller så tog han tillbaka den under surt muttrande. Men det var ju mest show från Zoltans sida. Men en annan sak som inte många vet är att Zoltan även var fastighetsägare! Bergsgatan 7 var i hans ägo och där hade han även sin egen våning. Om han ägde fler fastighter vet jag inte, men det går säkert att kolla upp. När Hungaria stängdes var det med vemod man mindes alla de kvällar man varit där, men jag hade svårt att tycka synd om Zoltan att han gick miste om en lokal mitt i stan med låg hyra, han hade kunnat flytta sin verksamhet till sitt eget hus, ett par kvarter bort, fast där fick han nog in betydligt mer av sina egna hyresgäster och han ville nog inte ha besväret med högljudda gäster mitt i natten. Visst var det tråkigt att man slog igen Hungaria, men huset renoverades och en efterlängtad förskola öppnade väl i dess lokaler, (Kamelens förskola) om jag inte minns fel?

  28. Mats Eriksson skriver:

    Äntligen kom den! Så skoj att läsa om Zoltans. jag har undrat länge vem han egentligen var, om han nu inte blir ännu mer av en mytisk figur; Var han så gammal? Galleri i Marieholm…
    Ett minne jag kommer ihåg, är som någon också nämnt, är av hans bakre rum där han hade sina tavlor. Jag har också svagt minne att tavlorna ute i lokalen var hans egna alster. Vid något tillfälle sade jag något, antagligen positivt, om en av dem och genast sken han upp och ville visa konstrummet, som vad jag kommer i håg låg bakom restaurangdelen (i bortre änden av lokalen). Minns också att jag var för blyg, och inte helt menat det positiva gensvar jag därefter fick. Jag hade var nyfiken på tavlorna, men såg dem inte som några mästerverk. Undanglidande försökte jag återgå till mitt bord. Modern expressionism? Med en del landskap som kunde tydas? Kan det ha varit så?

    För övrigt inköptes mest rödvin, som därefter delades mellan oss vid bordet. Ofta gjordes detta i samband med att vi gick på konsert på Fredmans, som låg runt hörnet och endast serverade folköl.
    Tack för berättelsen och att du vidgade perspektivet, skoj också med alla kommentarer som kompletterar bilden av mr Zoltan.

  29. bengt landis skriver:

    Tack för den historien Stephan. Även Andreas hade ett fantastiskt bidrag

  30. Micke skriver:

    Var aldrig speciellt förtjust i gulasch eller soppa för den delen så minnena från Zoltans är nästan obefintliga. Var där bara någon enstaka gång. Efter läst detta borde man nog varit där oftare… Tack Stephan

  31. Pär R skriver:

    Ännu en höjdar läsning. Lyfter på hatten Stephan :O)

  32. Kajsa skriver:

    Men… nu har du ju överträffat dig själv IGEN!

    Jag hann bara vara där ett par gånger, och nu önskar jag att jag var ett par år äldre så att jag också kunnat vara där då. Någon gång ska jag ta en sväng i stan och ha din blogg som karta och kompass 🙂

    /Kajsa

  33. malmohus skriver:

    Ett stort tack till alla er som ”fyller på” och berikar historierna. Jag är oehört glad för era kommentarer. Tack igen.

    Stephan

  34. Jenny skriver:

    Jajamensan, SydNytt var där stängningskvällen, ett tv-team lyste upp lokalen med sina starka lampor, plötslig såg vi hur där egentligen såg ut. Guilluo var lika mycket huvudperson då som Zoltan själv.
    Annars brukade jag och en kompis dela på en tallrik gulash och en flaska rött. Han spände ögonen i mig och frågade med tondörstämma: HOR GAMMAL ÄUR DU!?!
    A-a-rton… svarade jag.
    Ok, sa Zoltan och drämde upp flaskan och de två glasen…
    Det var jag så klart inte alls, det visste båda han och jag, men han måste ju fråga.

  35. Cissi skriver:

    Vad kul att få läsa om Zoltan och Hungaria! Minns också vinet Egri som han kallade ”Tjuurblood”. Tack för all spännande läsning, ser fram emot morgondagens inlägg.
    Hälsningar,
    Cissi F

  36. bloggbubbel skriver:

    Ha, ha, ha… Vad kul ni har haft där… I samma hus fast i ”ettan” köpte jag en superfin cykel med stor korg att köra barn och mat i. Det var i slutet av 80-talet och där fanns en gammal smed som byggde om cyklar som fint alternativ till de där ”Danska”.

  37. Jag var där som 14-15 åring och fick förklarat att det var det ställe i stan man fick beställa öl om man nådde upp till bardisken. Jag minns även att man var tvungen att hålla dörren öppen ett tag för att släppa ut lite rök annars kunde man inte komma in. Jag har än idag aldrig varit med om ett ställe som var så rökfyllt och högljutt med Ungersk fiol-musik och folk som försökte överrösta den.

  38. Pia M Olterman skriver:

    Det var roligt att läsa och jag förflyttades genast tillbaka till den varma stämningen och den goda gulaschen, som värmde och mättade, efter ölen på Bullen. Zoltan var en sån härlig bullrande jultomte utan luva som skojade med oss tjejer. Det är lustigt men min minnesbild av Zoltan är att han såg ut som Einstein?!

  39. jesper skriver:

    pappa gick skånska målarskolan då, och Zoltan var ofta med såna där unikaboxar och levererade gulash till mer eller mindre utflippade ateljefester.

  40. Anonym skriver:

    som sagt vi var ett helt gäng som hängde på zoltan på 70-talet.om vinet tog slut,kunde man alltid gå till zoltan och köpa ”under bordet”.Men man var tvungen att sitta och lyssna på förfärliga disskussioner om ungersk politik,zoltan gav sej aldrig!!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s