Shit & Mitt-i-City (Gustav Adolfs Torg)

Publicerat: 29 april, 2011 i Uncategorized

Shit & Mitt-i-City

Hej igen. I dag är vi på Gustav, eller Torget som generationen före mig sade. Jag tänker inte dra torgets historia här idag. Det har så många andra gjort så bra före mig. Vi startar i stället det fantastiska malmöåret 1958. Då fick Scan bygglov till att bygga sin Parkrestaurang å Gustav Adolfs torg, under förutsättning att man inte påverkade trädbeståndet på torget. På platsen stod sedan tidigare ett antal träd kring Per-Albins värn på torget. Värnet, en armerad betonglåda med en meter tjocka väggar. Bunkern var ett av de värn i den sk Skånelinjen som byggdes 1939-41. Sveriges längsta försvarslinje.

I anslutning till denna bunker reste man kafébyggnaden. En 16 meter avlång ny låg byggnad i trä och stål med en fasad i glas och plast. Kafét sträckte sig i väst-ostlig riktning på sydöstra delen av torget. I östra delen fanns det en uteservering under ett genomskinligt tak av korrugerad plast. De fredade träden stod inuti och runtom bygget och stack upp genom plasttaket. I andra änden hade Scan både en vanlig kiosk och en korvkiosk. Utanför fick en röd Coca Cola-automat stå ifred hela sextiotalet. Allt fick genom allmänhetens förslag det fyndiga namnet Mitt-I-City.

 Här utanför på torget och kring dammen samlades stans alla mods och hippies på sextio och sjuttiotalet. Röken låg tät över torget på kvällarna och det finns de som påstår att om man minns något av detta så kan man inte ha varit med. En gång när jag var riktigt liten så gick jag förbi med vännen Bengt. Han sparkade till något på marken så som små pågar gör. Trätofflan flög av honom och gjorde en snygg båge i luften och landade med en duns på plasttaket ovanför uteserveringen.  Det blev till att gå hem med en toffla och hämta pappa som följde med tillbaka. Han snackade med personalen och med hjäp av en kvast, och med gästerna som munter publik, fiskade man ner tofflan igen och alla var nöjda. Speciellt jag som hade nöjet att påminna Bengt om hans fadäs i många år varenda gång vi gick förbi.

De statligt ägda Sara-bolagen tog snart över Mitt-I-City.  De  bygger senare om, och 1978 blir det hamburgerrestaurangen Clock. Statliga Clock var väl som de flesta andra  hamburgerställen. Men, inredningen gick i spårvagnstema. På väggarna satt gamla spårvagnsfönster och bildade ramar kring svartvita Malmöbilder. Inramade biljetter och tidtabeller dekorerade lokalen och kompletta stolpar med pling-knapp och allt gladde en nostalgiker som jag. Riktigt snyggt faktiskt.

Här inne på Clock stod en gång två unga malmöpågar i kön en tidig höstdag 1980. Vi kan kalla dem Kaya och Krim, för det gjorde de själva. De båda stod snällt och väntade på sin tur. Bakom dem i kön stod det två något äldre och nyss ilandstigna engelska sjömän. Sjömännen köade inte bara för burgarnas skull. Nej, de hade andra ärende också. -Psst! Do you have any shit? Viskade den ene sjömannen i örat på Kaya. -What? Svarade skåningen -You got some shit? To smoke? Nu förstod Kaya vad engelsmannen var ute efter. Han ville köpa hasch. ...-Ehh, No. Svarade han ärligt. Kön rörde sig framåt och Krim och Kaya fick sina Big Clock och gick och satte sig. Krim hade knappt fått av den lilla pappkragen från sin burgare förrän engelsmännen kom objudna och slog sig  ner vid samma bord. De var allmänt otrevliga och förklarade återigen att de ville köpa hasch. Under tiden de satt där och tuggade i sig sina hamburgare så fortsatte tjatet om narkotikan. Både Krim och Kaya blev förnärmade.  -Vad fan tror dom egentligen? Undrade Kaya. Plötsligt reser han sig upp. -Okey, you want to buy shit? -I fix! -Wait here!. Han lämnar restaurangen och går ut på torget. Krim följer efter. -Är du inte klok? Undrar han anklagande. -Var ska du få det ifrån. -Fan Kaya, det här är inte roligt.

De båda går förbi dammen med skulpturen Öresund och in på gamla begravningsplatsen. Där plockar Kaya upp en glasspinne från marken och ser nöjd ut. Han tömmer därefter en tändsticksask på dess innehåll och ser sig omkring, som om han letade efter något. Alldeles innanför staketet vid Fersens väg hittade han vad han sökte. Sittandes på huk och mycket försiktigt så lägger han med hjälp av glasspinnen en torr bit hundbajs i sin ask. -Vill dom köpa shit, så ska dom få det. Förklarar han skrattande och börjar gå tillbaka mot torget igen. Krim följer rädd efter. Vågar vi verkligen göra detta? De är ju så mycket större än oss, tänker han. Men Kaya har bestämt sig. -Ja e lide trött på dom. -Dom tjatade för fan hål i huet på mig om den där shitten, så nu ska dom få. Förresten behöver jag pengar.

Men, väl framme vid restaurangen tar förnuftet över och nu ångrar han sig och tvekar. Det verkar allt för farligt. Då är det plötsligt Krim som får hjärnsläpp. -Ge mig asken jag gör det, säger han och ser pillemarisk ut. Han får den lilla asken, stoppar den i fickan på kavajen från Myrorna och går in. De båda intet ont anande sjömännen sitter kvar på samma plats som förut och väntar på sitt shit.

Den nervöse Krim sätter sig bredvid den ene av engelsmännen, den minsta av dom för säkerhets skull. Han har aldrig gjort något sådant här förut och inne i hans förvirrade tonårshjärna pågick förhandlingarna för fullt: De är mycket större… Jag springer fort… De slår ihjäl oss…. .Tänk på pengarna… Efter cirka två sekunders noggranna överläggningar smyger han upp asken ur fickan och knackar diskret engelsmannen på låret under bordet med den. -Fifty crowns! Väser Krim, och det känns som på film. Han får sin femtiolapp och asken byter snabbt ägare under bordet. Krim och Kaya reser sig samtidigt och går, som om de vore kissnödiga, mot utgången. I dörren sneglar Krim bakåt över axeln och får se de båda sjömännen gå in på Clocks toaletter. I sitt inre kan han se hur de öppnar asken och sätter den till näsan. Med ett rungande skratt springer de båda vännerna nöjda och lättade ut över torget och upp på Södergatan där de försvinner i folkmängden.

Inne på Scania växlar de och delar pengarna broderligt. Tjugofem kronor var. Kvällen var räddad. Vad Kaya gjorde med sina pengar är det ingen som vet, men Krim han slösade som vanligt bort sina på ett par töser. De båda töserna och bajslangaren Krim satt i Kungsparken alldeles nere vid kanalen och kurtiserade hela kvällen, när det plötsligt dök upp två röksugna och mycket bittra engelska sjömän!

Nu kunde denna historia sluta i våldsamheter. Men dessa två engelska gentlemän var lyckligtvis av den fridfulla typen. Efter att ha tömt bedragarens fickor på de sista två och femtio som fanns kvar av femtiolappen, så nöjde de sig faktiskt bara med att kasta den livrädde ynglingen i kanalen. Han frös så han skakade när han kravlade sig upp ur det sura kanalvattnet och drog på sig en förkylning som varade ända fram till jul. Då han bodde tillfälligt ute på Rosengård, så var det en lång väg att gå för en dyblöt och mycket ångerfull och stinkande frusen ung man.

I början av åttiotalet låg det inte mindre än tre hamburgerrestauranger på Gustav Adolfs torg. McDonalds i gamla Bekå-huset och Burger King på hörnan vid Lilla Nygatan, och Clock på torget. Två konkurrenter på samma torg blev för mycket för Clock. Sara-bolagen avvecklade restaurangen och den gjordes om till kinarestaurang i slutet på 1982. Den nya kinesen byggde ut och byggde om. China Garden som det nu hette blev vad jag minns aldrig någon succé. I oktober 1995 rev man bygget och hela torget gjordes om. Jag minns att riva restaurangen gick lätt men man hade ett fasligt sjå med att knacka ner bunkern. Idag finns inga synliga spår av varken Mitt-I-City, Clock eller China Garden. Allt är borta. I stället har man byggt en nytt kinahak på andra sidan Gustav. Där får våra barn och barnbarn skapa sina egna minnen.

Stephan

Kaya som hastigt lämnade oss i Januari förra året. Den här storyn är till dig.

Annonser
kommentarer
  1. Anncha skriver:

    Minns att jag i min barndom hittade en bild på min i mamma i fotoalbumet där det under bilden stod: ”Jag mitt-i-city”…men jag som försteklassare och en nyss nylärd läserska läste det som ‘jag i mississippi”, varpå jag gick och skröt i skolan att min mamma minsann varit i mississippi.. (ingen trodde mig) 🙂

    Fint att du dedikerat storyn till Robban Kaya.
    Ännu en gång mycket bra skrivet Stephan! Tack.

    • malmohus skriver:

      Missisippi är så bra Anncha. Jag satt och pratade hela kvällen igår med gemensamma vänneri till mannen . Man vet som sagt inte om man skall skratta eller gråta.

      Stephan

  2. Thomas Roth skriver:

    Vi sa ju kitt, som fönsterkitt, vi som stod där och köpte och sålde. Alla sa kitt. Oj Stephan, det här blev överväldigande och jag måste sortera bland haschdimmorna. Alla dessa dagar och kvällar man bara stod där och väntade på att något skulle hända. Och ibland gjorde det faktiskt det, som att Träd, Gräs & Stenar spelar på en bio på Södergatan. Äh, måste filtrera bland minnena, återkommer. Fantastiskt.

    • malmohus skriver:

      Ni som stod där var betydligt äldre än mig. Men att det röktes en del har jag förstått. Själv blir jag beng på några öl, det räcker liksom…

      Stephan

  3. Arne skriver:

    När man plockat upp Cocan ur plåtlådan, och världsvant öppna den på den fasta hållaren, ja då kände man att man bodde i en riktig storstad. Vilket jag aldrig missade att förevisa för kusiner från landet.

  4. Gert-Ove skriver:

    Härligt skrivit Stephan, jodå som Thomas skriver, kitt var namnet på det, vad jag kommer ihåg skulle det helst vara röd afganistan.
    Var man inte på Club Bongo så var man här på Gustav och Mitt I City var mötesplatsen som man bestämde tid med brudarna.
    Vad jag minns speciellt var att det var många Tyska ungdommar här på torget.
    På dagarna jobbade jag som dekoratör på Cason kläder.

  5. Ulrika skriver:

    Fint med dedikationen!
    Tack för berättelsen 🙂

  6. Tina R skriver:

    Hahaha!! Shiiit asså! Som ja garvar! Bajslangare=)))

  7. Cecilia skriver:

    Tack, Krim, för dina roliga minnen 🙂

  8. nicklas carlsson skriver:

    ock hur kænner du till den storyn med kaya!jag hængde på gustav på 80 talet!ock vi var ett litet gæng på 15 man…….nå ja kaya finns inte mer…..RIP!

  9. nicklas carlsson skriver:

    du glømde vimpiburger på sødergatan!

  10. Öbbe skriver:

    Mina haschkunskaper är inget att hänga i julgranen, men nog tusan kommer användandet av ordet kitt för drogen från ordet shit i engelskan. Bra skit, ungefär. Så jag tycker väl ni skaffade dessa sailorboys exakt det de bad om. Fin sak Stephan att tillägna Kaya en story. Det är han värd. Var inte Clockburgarna jävligt äckliga? Minns inte när jag åt en, men att jag aldrig ville köpa senare för att dom smakade skit. Jag har å andra sidan varit lika avig mot just hamburgare som till det tidigare nämnda haschet.

    Rocka på Stephan!

    Öbbe

    • malmohus skriver:

      Själv tycker jag betydligt mer om burgare än shit. Jag blir fubbick på några pilsner, så det räcker för mig. Men dom hade god äppelpaj.

  11. Bloggbubbel skriver:

    Oj, nu blev jag lite chockad… Tyckte inte det var längesedan jag träffade Kaya… 😦 Inget forum för att få veta vad som hänt honom, förstår jag… Ledsen, Stephan…

  12. mats eriksson skriver:

    fin story Stephan. Ja, Gustav och att gå ner på Södergatan fredag och lördag. Vilka, vad ska jag säga, smått tristessa minnen. En tydlig småstadkänsla av att det inte fanns något att göra. Men det var ju ”Gågatekravallerna” i början av 80-talet som gav oss musikstället Stadt Hamburg, inte att förväxla med senare danspalats. Där arbetade man en hel del. Betydligt skojigare än Gustav-hänget.

    Fint med dedikationen till Kaya. Finns ett antal personer man undrar hur det senare gick för.

  13. Christina skriver:

    Underhållande och humoristisk berättelse. En odyssé över en tid, längesen svunnen.

  14. Kent Olsson skriver:

    Ännu en härlig berättelse. Kanske lite före min tid, jag var för ung för att få vara på Gustav.

  15. Maria skriver:

    Världens bästa Malmöblogg!

  16. Soffie skriver:

    Var också för ung för torget, när jag var stor nog hade buset flyttat in på kyrkogården invid Casinot. Men man hörde ju historier. Är ingen haschnostalgiker utan tvärtom idag. Men visst minns man begreppen, svart lib, maroc, rött aphgan ännu. Kostade en ”blå” grammet. Då menade man en tia och inte som idag en tjuga.

  17. malmohus skriver:

    Vill bara klargöra: Jag vill på intet sätt sprida någon hashromantik. Men historien är över 30 år gammal och värd att berätta. För mig är skillnaden visserligen marginell, men det var faktiskt bajs och inte hasch som såldes. Varför inte se det som en liten antidrogaktion i miniformat?

    Stephan

  18. Agneta Hansson skriver:

    en av mina kompisar envisades med att kalla stället ”Mitt-i-Afrika” eftersom flera av Malmös första mörkhyade personer brukade träffas där på 60-70-talet…troligen var flera av dem desertörer från Vietnamkriget och inte alls från Afrika

  19. Jenny skriver:

    Pressbyrån… det stod alltid någon och väntade på någon utanför Pressbyrån där 41:an stannde.

  20. Lars skriver:

    Trevlig läsning :).. min farsa jobbade som grillkock där på 60 talet!

  21. Martin Theander skriver:

    Underbart Stephan! Bunkern syns i full frihet i ett klipp på Mitt hjärtas Malmö 7. Man hade kunnat göra en härlig film om livet kring torget, begravningsplatsen och Kungsparken mellan 1960 och 1980.

    En hippie får höra av en kompis att det finns en ny artist som kallar sig Peps som skall vara helt fantastisk. Han går ner på torget för att köpa hasch och börjar snacka med en av dem han normalt hänger med där. Passar på att fråga ”Du, vet du vem den där Peps är?”. ”Jamen det är ju jag!” svarar torgpolaren. Cheech & Chong? Freak Brothers?

    • malmohus skriver:

      Tack för tipset Martin. Jag lånar bilden och länkar upp till Auto Images. Om det inte är ok, så får dom höra av sig, så tar jag bort den. Lysande om Peps, önskar jag hört den innan. Tack för den.

  22. Anne-Lie Kronohage skriver:

    Shit vad bra och rolig historia, ja Torget var ju namnet. Tack så bra du skriver!!

  23. Micke skriver:

    Som alltid väldigt underhållande – mitt minne från Clock är att jag sommarjobbade där ett par veckor eller var det Pryo kommer inte riktigt ihåg men jag lärde mig hur de stora drickablandarna fungerade…

  24. Marcus skriver:

    Härlig läsning här på bloggen tack för det! En skam att de rev byggnaden tycker jag, på Clock jobbade en kort period en två år äldre kompis till mig, minns att jag och brorsan gick dit för att mygla til oss hamburgare men det gick inte, däremot fick vi gratis pommes den gick ju inte att kolla i svinnet tydligen. Jag har ett svagt minne av att personalen hade små larviga nät/papp mössor på skallen, kan detta stämma? När det gäller Vimpy på södergatan så var de väl de sämsta? Stank alltid piss kring bunkern.

    Flummarna minns jag som grabb (är född 65) de känndes lite farliga och man undvek dem, utsvängda jeans, batik och jeans jackor. Affe, svart lib same kitt different name.
    På denna tiden så var det ju oxå livlig busstrafik på torget, minns de långa metall-räckena man stod och lutade på i väntan på bussen ut till Segevång där jag bodde som grabb.

    …det finns ju idag ett China Garden på Mölllan kan det vara besläktat med det som låg på Gustav?

    Tack för fin blogg.

  25. Håkan Fritz skriver:

    Ja, jag var en av dem som hängde där från första början av modsperioden. Född -48 passade det mig perfekt tidsmässigt. Det finns tom skildrat i en magisteruppsats från historiska institutionen, där jag och tre av mina vänner från den tiden intervjuas.

    Bra jobbat Stefan!

  26. Håkan Fritz skriver:

    PS: Jag har skickat denna sida till uppsatsskrivaren.

  27. Dan Setthammar skriver:

    Tack för ytterligare en strålande malmökrönika!

    Jag tänkte inleda med att göra mig viktig och berätta att det heter korrugerad plåt/plast när den är veckad så där.

    Vidare tänkte jag dela med mig av en annan fusklangarhistoria som en släkting berättade en gång. Han bodde i New York ett tag, och hade lärt känna en annan utlandssvensk som jobbade som studiomusiker, närmare bestämt basist.
    Med jämna mellanrum gick denne basist till posten och hämtade ut en stock snus som hans kära mor hade skickat honom. En dag när han hade hämtat ut en stock på väg till studion och traskade gatan fram med, basväskan på ryggen, blev han stoppad av en riktigt trasig typ som kom ut ur en gränd och ville köpa knark. Basisten informerade honom om att han inte sysslade med sånt, och inte kände nån annan som gjorde det heller. Junkien insisterade på att få köpa av honom och pekade på basväskan, eftersom musiker som bekant knarkar allihopa. Efter en massa tjat hade vår vän basisten tröttnat och fick en idé. Han ryckte loss en dosa snus ur stocken och sa ”Take this. You put as much as you can up here (pekande mot överläppen), and as much as you can down here (mot underläppen), and then you keep it in there for an hour. And don’t spit!”
    Junkien lät sig nöjas och raglade iväg med sitt byte.
    Några dagar senare var vår vän i godan ro på väg till samma studio igen, för nya baspålägg, och blev plötsligt haffad av samma junkie. Han blev lite nervös för vad som skulle hända, men junkien var eld och lågor och frågade glatt ”Do you have any more of that shit, man? That’s the greatest shit I ever had! I was sick for DAYS!”

  28. Eva Neroth skriver:

    Härligt, Stephan!
    Måste bara kommentera Agneta Hanssons inlägg; Den första(?) mörkhyade mannen på besök i Malmö var enligt Jacques Werup en nattklubbspianist vid namn Reginald Forsythe… 1918! :-))

  29. Trixie skriver:

    Ja du, vad synd att Kaya inte får läsa det här.
    Fan vad han hade garvat.

    Första hamburgerbaren var just Williams på Smedjegatan där man gick in, inte på hörnet.
    Tror en burgare kostade en femma då.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s