Arkiv för maj, 2011

En olycksalig smäll på käften.

Det var en gång ett korgbinderi. Det hade startats i mitten på 1800-talet av Gustaf Nilsson. Han var korgmakaren som en dag provade att sätta hjul på en av sina korgar, och vips så var Sveriges förmodligen första barnvagn född. Kring 1885 började han tillverka barnvagnar på allvar tills sonen Axel Wilhelm tog över 1891. A W Nilssons barnvagnsfabrik flyttade verksamheten frå Södra Förstadsgatan 32 till Möllevångsgatan. Vid hörnet av Parkgatan. Fabrikören var föga populär bland sina anställda och sommaren 1926 gick ett hundratal av dem ut i strejk. Nilsson såg sig då tvungen till att kalla in strejkbrytare. Motsättningarna mellan de strejkande arbetarna och strejkbrytarna blev hårda och våldsamma För säkerhets skull bodde därför de flesta strejkbrytare inne på fabriken.

Det är natten till den elfte November och en av de som trots omständigheterna vågat ge sig ut var Per Nilsson. En lång och muskulös ung man med hög bred bringa och tjocka kraftiga armar. Den smått nervöse strejkbrytaren går in på Möllevångsgatan. Han är på väg hem till fabriken och ser sig oroligt omkring. Precis här hade en vän fått ordentligt med stryk. Tio meter bakom honom på samma trottoar, dyker plötsligt Wilhelm Jönsson upp. Wilhelm var en av de strejkande från barnvagnsfabriken. Han går och puffar på sin pipa när han får syn på Per Nilsson. Han känner genast igen strejkbrytaren.

Wilhelm skyndar på och genskjuter strejkbrytaren strax innan fabriksportarna. Den undflyende mannen var bara några steg från fabriksporten när plötsligt någon plötslig spärrade hans väg. -God afton. Det svartnade för ögonen på den rädde strejkbrytaren och han drog direkt på med en vänster. En hederlig rejäl rallarsving av den gamla sorten, laddad ända från höften. Strejkaren stupar i ett gnistregn. Svingen har träffat rakt på piphuvudet och slagit in hela skaftet i munnen på honom. Utan att vända sig om slinker gärningsmannen in på fabriken och lämnar sitt offer liggande bakom sig. Kvar på trottoaren ligger korgmakare Wilhelm Jönsson och hostar blod.

Efter en liten stund är han dock på benen och tar sig hem för egen maskin. Det gör fruktansvärt ont i halsen och han hostar och spottar blod, men hem kommer han.

Tidigt på morgonen nästa dag vaknar han av att halsen värker svårt Det är kallt i den lilla lägenheten och han har feberfrossa, på skakiga ben reser han sig för att mata kakelugnen med lite koks. Då faller han. Mitt på golvet ligger den skadade och det forsar blod ur munnen på honom.

I sju dagar ligger han inlagd på Allmänna sjukhuset. Pipskaftet hade slagit upp ett djupt sår i halsen på korgmakaren, såret ville inte läka och hans tillstånd förvärrades. Han har hög feber och i långa perioder är han medvetslös. Men i någon av de stunder han faktiskt är vaken så berättar han för sin hustrun vad som hände, och att det var strejkbrytaren Per Nilsson som var skyldig till alltsammans. Detta gör hustrun blir både arg och upprörd och på den åttonde dagen blir hon änka efter Korgmakare Wilhelm Jönsson.

Den dödes hustru gör naturligtvis en polisanmälan och nyheten om den ihjälslagne arbetaren sprider sig som en löpeld i staden.

En vecka senare obducerades Wilhelm Jönsson och stadsläkaren konstaterade att Jönsson dog av en blodpropp i hjärnan och inte av slaget. Nils Persson släpptes genast ur häktet då man nu ansåg att brottet bara var misshandel. På måndagen skrev Arbetet på sin förstasida att Per Nilsson var på fri fot och endast hade ett bötesföreläggande att vänta. Rubriken var den tändande gnistan som fick krutdurken att explodera. Staden var beredd på det värsta och mobiliserade en hel liten armé av all tillgänglig polis.

Reaktionen kom i form av sjutusen uppretade arbetare. Man drabbade samman med polisen på möllevångstorget och de svarade direkt med att attackera till häst. Med sablar och batonger försökte man tygla folkmassan som svarade med sten och påkar. Kravallerna rasade om kvällarna i ett par dagar för att kulminera den 23:e november. Arbetet räknade till15000 man som demonstrerade. En del av dem tågade på kvällen upp längs Södra Förstadsgatan. Målet var A W Nilssons bostad i fyran. De hinner krossa alla fönster men lyckas inte ta sig in i bostaden innan polisen driver tillbaka dem ner längs Södra Förstadsgatan. Klockan är strax innan nio och gatan är skådeplats stenkastande demonstranter och attackerande polis. Tidpunkten visade sig vara mycket olycklig. Ut ur de mörka biosalongerna som ligger där, vällde publiken från flera biografer plötsligt ut i kaoset på gatan. Flera av dem ramlar i tumultet och blir nedtrampade.

Under tiden satt den fackliga centralorganisationen i möte med polismaktens representanter. De lyckades under kvällen träffa ett avtal om att trappa ner polisvåldet och demonstrationerna. Polisen tvingades dra sig tillbaka och förbundet uppmanade de sina att stanna hemma nästa dag. Det var samma dag som årets skånska senhöst slog till. Det blev kallare och dessutom spöregnade det. Kravallerna avtog och lugnet lade sig åter över Möllevången.

Hur gick det då för Nils och Wilhelm? Jo, Nils Persson som hade utdelat den olycksaliga snytingen fick hundra kronor i böter. Trots det så tystnade kravallerna. Men uppemot 10 000 arbetare följde Wilhelm Jönsson till hans sista vila på Östra Kyrkogården söndagen den 28:e november. I täten gick fackföreningsrörelsen med blåsorkestrar och 59 röda fanor i sorgeflor. Begravningen blev en viktig manifestation för arbetarbefolkningen i Malmö. Men konflikten var inte begraven för detta, nej strejken fortsatte. Först den siste Oktober1928 blåstes den av, och arbetarna kunde efter nästan två och ett halvt år återgå till sina arbeten.

Barnvagnsfabriken levde vidare och tillverkade bl a även tandläkarstolar och möbler. 1971 köptes industrin upp av Brio i Osby och fabriken revs efter det. Idag ligger där ett hyreshus och intill ett servicecenter för pensionärer. Det flesta i kvarteret har idag ingen aning om sitt kvarters historia. Men bland de gamlingar på servicecentret, som drabbats av kommunens äldrevård, sitter det kanske någon gammal korgmakarunge och minns vad som hände runt hörnet för 85 år sedan.

Stephan

 

Blod svett och mandelkubbar.

Hej vänner! Jag vill först passa på att tacka för alla gratulationer jag fått angående boken. Det värmer och och inspirerar. Jag vill också passa på att än en gång klargöra att detta är sista veckohistorien. Hädanefter blir det en gång i månaden. Sista fredagen i varje månad. Med start om två veckor. Alltså den 27:e Maj. Men nu till vecckans historia:

Det var på hösten 1968. Det var på tiden då pensionärerna fortfarande vågade gå ut på kvällarna och en Top Hat kostade en krona (glassen alltså). Vi hade en Tv-kanal och jag var knappt sex år och nyinflyttad med min familj på fina Rosengård. Huset vi bodde i tillhörde de allra nyaste i området. Bortom gården fanns det bara landsbygd. Här tog staden bokstavligen slut. Asfalt och betong övergick i rapsfält och grusvägar. Här träffade jag Bengt första gången. På fem sekunder inledde vi en vänskap som varar än. Bengt var redan då en liten glad kille full av upptåg.

En dag fick vi av någon outgrundlig anledning för oss att vi skulle rymma hemifrån. Eftersom vi tyckte rymningen var en sådan lysande idé, så bestämde vi snabbt att lille Jeff som satt i sandlådan skulle få följa med. Helt plötsligt var vi bara på väg. Två nyfikna sexåringar med solsken i blick, och en stackars fyraåring som var glad över att få vara med de stora pågarna.

Via en lång och krokig vandring ut ur stan, hade vi så småningom lekt oss ända ut till Jägersrovägen. Där låg Arons!

Arons bilskrot som vi sa. Ett plåteldorado. Aldrig förr i hela mitt sexåriga liv hade jag sett något så spännande. Hundratals bilar i alla modeller. Små skruttiga skåpbilar, bulliga jänkare, taxibilar och varubilar. Men mest helt vanliga, men för ett par pågar som oss helt underbara, bilar. Alla i varierande skick, några så gott som nya, andra krockade till oigenkännlighet. Överallt en massa öppna fordon, och inte en enda vuxen i närheten.

Vi lekte lyckliga i skroten hela dagen. Klättrade upp på de tillplattade vraken som hade staplats i högar på upplaget och klev ut och in i alla skrothögar som stod uppställda på tomten. Låtsaskörde varsin kärra,  jag i en svartblank Hillman, Bengt i en häftig Vauxhall och Jeff i en liten skruttig DKV.

-Jag är hungrig, piper Jeff plötsligt och jag känner också med ens hur magen skriker efter något att äta. På några sekunder så faller humöret på oss alla. Från att varit tre överlyckliga små pågar är vi snart gråtfärdiga av hunger alla tre.

Inne på skrotupplaget stod det ett par baracker. -Tänk om det fanns något att äta där? Jag och Bengt gick runt och kände på alla dörrar och fönster i hopp om att hitta en ingång. Jeff satt och grät efter mamma i en brödbil från Påhlssons.

Allt var låst och jag och Bengt kom överens om att gå hem igen och äta för att rymma i morgon istället. Dessutom började det skymma. Nu var det inte alls kul längre. Vi gick tillbaka till brödbilen där vi hade lämnat lille Jeff. Han satt på biltaket och åt mandelkubbar så smulorna sprutade ur munnen på honom! Det visade sig att i den krockade brödbilens lastutrymme låg det fortfarande en stor låda mandelkubbar kvar. Vi gick lös på innehållet och tryckte i oss av bakverken tills de växte i munnen på oss. Proppmätta men törstiga hittade vi också en back med några öl i. Men dessa kunde vi först inte dricka. Kapsylerna utgjorde nämligen ett oöverkomligt hinder. Förståndet försvann där törsten tog vid. Vi öppnade ölen genom att helt enkelt slå av flaskhalsarna mot en sten. Det blev till att dricka försiktigt för att inte skära munnen på den trasiga flaskan. Vi skar oss alla tre.

Solen hade gått ner för länge sen när vi med sönderskurna läppar började trötta och småblodiga gå hemåt. En en svartvit Volvo Duett dök upp, den saktade ner och körde in till sidan och stannade framför oss. En dräglande schäfer satt bakom ett tunt galler i skuffen. En polis stiger ur bilen, öppnar bakdörren och ber oss hoppa in. Den stackars Jeff som var paniskt rädd för hundar bara stod och skakade. Men konstapeln lyfte försiktigt in den livrädde lille pågen i baksätet. Han kom att sitta med nacken alldeles framför käftarna på den flåsande schäfern. Lille Jeff var skräckslagen. -Är hunden farlig? Kved han med darr på rösten. –Ja, han är jättefarlig! Han äter småpågar på rymmen! Grymtade uniformen i framsätet. Jag tittade på min lille kompis och väntade mig ett hysteriskt anfall som reaktion. I stället satt han helt tyst med uppspärrade ögon. Han rörde sig inte ur fläcken. Svetten pärlades i pannan och jag kunde jag se hur han darrade på underläppen. En våt fläck växte fram i sätet under rumpan på honom och ingen sa ett ljud.

Över fyrtio år senare fick jag nöjet att träffa Pia Bergqvist, dotter till Skrot-Aron själv. Hon berättade att hennes far, en dansk värmlänning från Polen, startade firman 1965. Småungar som sprang och lekte bland bilarna var vardagsmat tydligen. De låg ju granne med Jägershills koloniområde som på sextiotalet kryllade av barn. Aron verkar inte ha så mycket emot att skrotupplaget blev en lekplats. Han var nog mest rädd för att någon av barnen skulle göra sig illa. Skrothandlaren lade en stor del av sitt liv på att bygga upp ett av landets största lager av begagnade bildelar. Men han kan inte ha tillbringat all sin tid på firman. Pia har nämligen tolv syskon! Varav några idag sitter i ledningen för Arons Bildemontering AB som det egentligen heter. Aron gick bort 81 år gammal 2008.

Det var en utskällning utan dess like det bjöds på därhemma. Men också massor av kramar och glädjetårar. Jag minns hur ångerfull jag blev av de vuxnas tårar och förtvivlan. Men vad hjälpte det? De följande åren rymde jag flera gånger. Jag var en sån unge redan då. Helt plötsligt var jag bara på väg.

Den kvällen, hemma igen i min säng, gick det upp för mig vilket rabalder vi ställt till med. Alla grannarna och varenda unge i kvarteret var ute och letade. När vi inte var hemma i tid till High Chaparal befarade man att vi var borta mot vår vilja. All tjänstgörande polis fick via polisradion order om att hålla ögonen öppna och det var också de som hittade oss till slut. Innan jag somnade lovade jag mig själv att aldrig mer äta mandelkubbar och dricka öl. Ett löfte jag har hållit i hela mitt liv.

Åtminstone vad det gäller mandelkubbarna.

Stephan

 Vänner!

Bloggen har varit en fantastisk resa att göra tillsammans med er. Men nu är det dags att dra ner på farten. Hädanefter kommer jag att nöja mig med att leverera en historia i månaden.

Anledningen till detta är att Malmöhus ska bli bok! Kira förlag och jag har inlett ett samarbete idag och hoppas på ett släpp i november.

 Ett stort tack till er alla som gjort detta möjligt.

 Stephan

PS Nu på Fredag kommer veckans historia som vanligt. Sedan blir det en gång i månaden. Den sista fredagen i varje månad med start den 27:e Maj.

Den utländske gästen. (Kring Stortorget)

Hej vänner! Jag var länge tveksam till att skriva dagens historia. Den skiljer ju sig en del från det jag brukar ge er. Anledningarna till att jag gör det i alla fall är många. På mellanstadiet fick jag lära mig av magister Kaj, som var min, i övrigt utmärkta, lärare i historia, att vår kung Gustav Vasa var en folkets man. En ståtlig hjälte som i princip  bara reste runt och äventyrade i Dalarna. Ack så fel du hade Kaj.

Gustav Eriksson Vasa föddes 1496 i Vallentuna och dog 1560 i Stockholm. Så långt hade du rätt. Men snälla magistern, Gustav var aldrig vår kung och han var definitivt inte en kung av mitt folk. Vår kung hette Fredrik I vid den tiden. Vi är skåningar och har aldrig haft Gustav Vasa som despot. Jag minns hur du tragglade Vasa genom hela mellanstadiet, men nämnde du någonsin Fredrik I? Du lärde mig att Vasa gömde sig hos en snäll bondmora en gång. Men att han förmodligen slog ihjäl sin fru med en hammare det glömde du berätta. Vi fick läsa om hur han åkte runt på skidor i Dalarna. Men att han var på Stortorget i Malmö och gjorde bort sig, Det stod det inte en rad om i mina historieböcker. Ungarna i Malmö får fortfarande sätta upp skolpjäser med hjälten Vasa. Med bondmoror, dalkarlar och hela baletten. Därför Kaj, därför skriver jag dagens historia.

Stortorgets nordöstra hörn med rådhuset och residenset är en viktig del i Malmös historia. Men det hände grejer på andra sidan också. På hörntomten av Hamngatan – Stortorget har det legat hotell i mannaminne. Fricks Hotell låg här på 1800-talet tills det köptes av paret Anna och Fritz från Hanover. De båda byggde om fullständigt och gav det nya hotellet familjens släktnamn Kramer. Järnvägen och industrierna hade kommit till Malmö och drog folk till stan. Efterfrågan på logi växte och 1897 rev Kramer sitt gamla hotell för att bygga ett nytt. Dansken C F Rasmusen fick äran att rita huset och Sydsvenskan skrev: ”Dess bottenvåning innehåller på hörnet år Stortorget ett elegant café och för öfrigt handelsbutiker som i prydlighet och dyrbar utstyrsel täfla med hvad stora städer hafva att uppvisa” Fritz Kramer dog 1893 men änkan Anna och sonen Herman drev hotellet vidare till 1934. Hermans son Gösta tog dock över och körde på i fyra år till. Sedan sålde han hela rasket till en Direktör Yngve Smedberg. Det var under denne Smedbergs tid en förfriskad Karl Gerhard hoppade upp på restaurangflygeln och började spontandansa alltmedan han skrålade om den ”Ökända hästen från Troja”

Det sägs att det spökar i huset. Sedan Fru Anna Kramer dog 1921 går hon igen på hotellet. Man kan höra henne gå omkring på nätterna på tredje våningen och rycka i dörrarna. Hon bodde själv i hörnrummet på tredje våningen när hon levde. Gäster från just detta rum påstås ha kommit ner i pyjamas till receptionen och klagat över att det står en kvinna mitt i rummet och glor på dem. Rakt nedanför fönstret under detta hörnrum, ute på gatan låg den svenske kungen Gustav Vasa en gång på marken och gormade drygt 400 år tidigare. Hur han hamnade där ska jag nu berätta:

Gustav Eriksson Vasa var en sorglig figur. En halvfet man på 173 centimeter med ett långt smalt rödskäggigt ansikte med en bred låg panna. Han var så gott som tandlös förutom ett par ruttna tänder i överkäken. Tandraderna var så hårt angripna av karies att delar av käkbenet hade ruttnat bort. Detta gjorde hela ansiktet skevt. Som grädde på moset var han stelbent. Han måste dessutom ha plågats av en djävulusisk tandvärk, vilket sannolikt påverkade hans sinne. Så inte nog med han var beväpnad med ett sjuhelsikes humör, han var dessutom en ful fan.

Som kung var Gustav utomlands en enda gång i hela sitt liv. Han besökte Malmö i Danmark sensommaren 1524. Anledningen till besöket var det historikerna idag kallar Malmö recess. Recessen eller fredsmötet var tillfället när svenskarna och danskarna formellt avslutade Vasas befrielsekrig. Representanter från Hansan ledde mötet och fungerade som medlare. Man skulle helt enkelt komma överens om vem som skulle få vad i framtiden och under vilka regler man skulle styra sina länder för att behålla freden. Det gick väl sådär vågar jag påstå.

Vasa kom med sitt följe med hundra hästar och blev som utländsk gäst mycket väl mottagen. Han fick bo hos Myntmästare Kock i huset som står kvar vid Stortorget. Kung Fredrik I  som hade kommit över dagen innan från Köpenhamn inkvarterades tillsammans med en Herman Iserhel och resten av hansaföljet i Kungsgården som bredde ut sig där Malmöhus ligger idag. Förhandlingarna fördes i Helgeandsklostret som  låg på torget alldeles framför dagens Kramer.

Den förste september hade man äntligen kommit fram till en överenskommelse. Den svenske kungen hade förlorat bland annat Blekinge till danskarna. Detta var långt ifrån vad han hoppats på. Hansagubbarna,  Kung Fredrik I och Svensken samlades till sist i rådhuset som låg mellan Petri kyrkogård och Adelgatan alldeles norr om kyrktornet. Ungefär där gamla riksbankshuset eller ”Pittahuset” som det också kallas, står idag. (Kolla in fasaden om du undrar varför det kallas så) Där i rådhuset skrev de berörda och deras män under överenskommelsen. Recessen blev ett svenskt misslyckande.

Det var en besviken kung som gick över torget på kvällen den 1:e september 1524. Han var på ett jäkla humör och längtade hem till Sverige igen. Tyskarna hade svikit honom, danskarna var förargliga och de svarta stumparna i käften de plågade honom. Tandvärken var värre än någonsin. Att han sen kanske hade druckit lite för mycket av vinet det bjöds på, blev han ju inte gladare av. I detta tillstånd får han plötsligt syn på en figur han kände igen. Herman Iserhel. En bekant köpman från Lübeck, tillika representant för Hansan, en ev de smutsiga fredsmäklare som han ansåg lurat honom. -Hörrududu din skitstövel! Vrålade Gustav. -Var tusan tog mina gubbar på Gotland vägen? Han hade inte fått det manskap av Hansan som han tyckte sig behöva för att kunna inta Visby året innan. -Ni har lurat mig allihop ert fanstyg. Iserhel och hans vänner stannar till alldeles vid  hörnan av dagens Kramers hotell där Hamngatan börjar vid Stortorget. De får nu se den svenske kungen komma stapplande på sina stela ben från Kockska huset. Som en drucken skrek och viftade han med armarna. Hans följe hängde snällt på i hasorna när han skyndade sig mot den tyska fredsmäklaren som hade stannat till för att se vad det rörde sig om. -Bitte? Sa tysken och log.

Gustav måttar ett slag mot tysken. Men denne hoppar undan och knuffar till svensken som sätter sig på ändan. Han flyger ilsken som ett bi upp på fötter igen. -Du din skitstövel, jag ska filéa dig! vrålar den tandlöse och drar sin kniv! -E de jiddårr po gång? Undrar någon i den närproducerade hopen som samlats, ditlockade av utlänningens gormande på torget. Vasa vaggar fram och tillbaka med kniven stickandes i luften och gör utfall då och då. Tysken hoppar undvikande runt  och ser den knivhotande kungen i ögonen. -Mein gott, vad han är ful hann han precis tänka innan svenskens egna män hoppade på sin ledare. De drog ner den skrikande monarken på marken och avväpnade honom. Detta räddade förmodligen livet på tysken men det räddade också Vasa från ytterligare danska besvärligheter. Han spottade och fräste svordomar som en galning. Tysken tittade medlidsamt ner på honom och skakade på huvudet, vände ryggen till och gick därifrån. Den svenske kungen låg smutsig kvar på marken. Skammen var total.

Dagen efter lämnade han Malmö och Danmark, och det sägs att han tackade Gud för att han  kommit ut ur Danmark med livet i behåll och lovade dyrt och heligt att aldrig mer sätta sin fot här igen. Ett löfte vilket han till skåningarnas belåtenhet höll.

Varsågod Kaj. Så här hade våra skolpjäser om Vasa sett ut om jag fått bestämma. Bondmoror, hölass och dalkarlar säger nämligen inte malmöungarna så mycket. Men knivöverfall och fylleribravader i Danmark det begriper de sig på.

Stephan