Den utländske gästen. (Kring Stortorget)

Den utländske gästen. (Kring Stortorget)

Hej vänner! Jag var länge tveksam till att skriva dagens historia. Den skiljer ju sig en del från det jag brukar ge er. Anledningarna till att jag gör det i alla fall är många. På mellanstadiet fick jag lära mig av magister Kaj, som var min, i övrigt utmärkta, lärare i historia, att vår kung Gustav Vasa var en folkets man. En ståtlig hjälte som i princip  bara reste runt och äventyrade i Dalarna. Ack så fel du hade Kaj.

Gustav Eriksson Vasa föddes 1496 i Vallentuna och dog 1560 i Stockholm. Så långt hade du rätt. Men snälla magistern, Gustav var aldrig vår kung och han var definitivt inte en kung av mitt folk. Vår kung hette Fredrik I vid den tiden. Vi är skåningar och har aldrig haft Gustav Vasa som despot. Jag minns hur du tragglade Vasa genom hela mellanstadiet, men nämnde du någonsin Fredrik I? Du lärde mig att Vasa gömde sig hos en snäll bondmora en gång. Men att han förmodligen slog ihjäl sin fru med en hammare det glömde du berätta. Vi fick läsa om hur han åkte runt på skidor i Dalarna. Men att han var på Stortorget i Malmö och gjorde bort sig, Det stod det inte en rad om i mina historieböcker. Ungarna i Malmö får fortfarande sätta upp skolpjäser med hjälten Vasa. Med bondmoror, dalkarlar och hela baletten. Därför Kaj, därför skriver jag dagens historia.

Stortorgets nordöstra hörn med rådhuset och residenset är en viktig del i Malmös historia. Men det hände grejer på andra sidan också. På hörntomten av Hamngatan – Stortorget har det legat hotell i mannaminne. Fricks Hotell låg här på 1800-talet tills det köptes av paret Anna och Fritz från Hanover. De båda byggde om fullständigt och gav det nya hotellet familjens släktnamn Kramer. Järnvägen och industrierna hade kommit till Malmö och drog folk till stan. Efterfrågan på logi växte och 1897 rev Kramer sitt gamla hotell för att bygga ett nytt. Dansken C F Rasmusen fick äran att rita huset och Sydsvenskan skrev: ”Dess bottenvåning innehåller på hörnet år Stortorget ett elegant café och för öfrigt handelsbutiker som i prydlighet och dyrbar utstyrsel täfla med hvad stora städer hafva att uppvisa” Fritz Kramer dog 1893 men änkan Anna och sonen Herman drev hotellet vidare till 1934. Hermans son Gösta tog dock över och körde på i fyra år till. Sedan sålde han hela rasket till en Direktör Yngve Smedberg. Det var under denne Smedbergs tid en förfriskad Karl Gerhard hoppade upp på restaurangflygeln och började spontandansa alltmedan han skrålade om den ”Ökända hästen från Troja”

Det sägs att det spökar i huset. Sedan Fru Anna Kramer dog 1921 går hon igen på hotellet. Man kan höra henne gå omkring på nätterna på tredje våningen och rycka i dörrarna. Hon bodde själv i hörnrummet på tredje våningen när hon levde. Gäster från just detta rum påstås ha kommit ner i pyjamas till receptionen och klagat över att det står en kvinna mitt i rummet och glor på dem. Rakt nedanför fönstret under detta hörnrum, ute på gatan låg den svenske kungen Gustav Vasa en gång på marken och gormade drygt 400 år tidigare. Hur han hamnade där ska jag nu berätta:

Gustav Eriksson Vasa var en sorglig figur. En halvfet man på 173 centimeter med ett långt smalt rödskäggigt ansikte med en bred låg panna. Han var så gott som tandlös förutom ett par ruttna tänder i överkäken. Tandraderna var så hårt angripna av karies att delar av käkbenet hade ruttnat bort. Detta gjorde hela ansiktet skevt. Som grädde på moset var han stelbent. Han måste dessutom ha plågats av en djävulusisk tandvärk, vilket sannolikt påverkade hans sinne. Så inte nog med han var beväpnad med ett sjuhelsikes humör, han var dessutom en ful fan.

Som kung var Gustav utomlands en enda gång i hela sitt liv. Han besökte Malmö i Danmark sensommaren 1524. Anledningen till besöket var det historikerna idag kallar Malmö recess. Recessen eller fredsmötet var tillfället när svenskarna och danskarna formellt avslutade Vasas befrielsekrig. Representanter från Hansan ledde mötet och fungerade som medlare. Man skulle helt enkelt komma överens om vem som skulle få vad i framtiden och under vilka regler man skulle styra sina länder för att behålla freden. Det gick väl sådär vågar jag påstå.

Vasa kom med sitt följe med hundra hästar och blev som utländsk gäst mycket väl mottagen. Han fick bo hos Myntmästare Kock i huset som står kvar vid Stortorget. Kung Fredrik I  som hade kommit över dagen innan från Köpenhamn inkvarterades tillsammans med en Herman Iserhel och resten av hansaföljet i Kungsgården som bredde ut sig där Malmöhus ligger idag. Förhandlingarna fördes i Helgeandsklostret som  låg på torget alldeles framför dagens Kramer.

Den förste september hade man äntligen kommit fram till en överenskommelse. Den svenske kungen hade förlorat bland annat Blekinge till danskarna. Detta var långt ifrån vad han hoppats på. Hansagubbarna,  Kung Fredrik I och Svensken samlades till sist i rådhuset som låg mellan Petri kyrkogård och Adelgatan alldeles norr om kyrktornet. Ungefär där gamla riksbankshuset eller ”Pittahuset” som det också kallas, står idag. (Kolla in fasaden om du undrar varför det kallas så) Där i rådhuset skrev de berörda och deras män under överenskommelsen. Recessen blev ett svenskt misslyckande.

Det var en besviken kung som gick över torget på kvällen den 1:e september 1524. Han var på ett jäkla humör och längtade hem till Sverige igen. Tyskarna hade svikit honom, danskarna var förargliga och de svarta stumparna i käften de plågade honom. Tandvärken var värre än någonsin. Att han sen kanske hade druckit lite för mycket av vinet det bjöds på, blev han ju inte gladare av. I detta tillstånd får han plötsligt syn på en figur han kände igen. Herman Iserhel. En bekant köpman från Lübeck, tillika representant för Hansan, en ev de smutsiga fredsmäklare som han ansåg lurat honom. -Hörrududu din skitstövel! Vrålade Gustav. -Var tusan tog mina gubbar på Gotland vägen? Han hade inte fått det manskap av Hansan som han tyckte sig behöva för att kunna inta Visby året innan. -Ni har lurat mig allihop ert fanstyg. Iserhel och hans vänner stannar till alldeles vid  hörnan av dagens Kramers hotell där Hamngatan börjar vid Stortorget. De får nu se den svenske kungen komma stapplande på sina stela ben från Kockska huset. Som en drucken skrek och viftade han med armarna. Hans följe hängde snällt på i hasorna när han skyndade sig mot den tyska fredsmäklaren som hade stannat till för att se vad det rörde sig om. -Bitte? Sa tysken och log.

Gustav måttar ett slag mot tysken. Men denne hoppar undan och knuffar till svensken som sätter sig på ändan. Han flyger ilsken som ett bi upp på fötter igen. -Du din skitstövel, jag ska filéa dig! vrålar den tandlöse och drar sin kniv! -E de jiddårr po gång? Undrar någon i den närproducerade hopen som samlats, ditlockade av utlänningens gormande på torget. Vasa vaggar fram och tillbaka med kniven stickandes i luften och gör utfall då och då. Tysken hoppar undvikande runt  och ser den knivhotande kungen i ögonen. -Mein gott, vad han är ful hann han precis tänka innan svenskens egna män hoppade på sin ledare. De drog ner den skrikande monarken på marken och avväpnade honom. Detta räddade förmodligen livet på tysken men det räddade också Vasa från ytterligare danska besvärligheter. Han spottade och fräste svordomar som en galning. Tysken tittade medlidsamt ner på honom och skakade på huvudet, vände ryggen till och gick därifrån. Den svenske kungen låg smutsig kvar på marken. Skammen var total.

Dagen efter lämnade han Malmö och Danmark, och det sägs att han tackade Gud för att han  kommit ut ur Danmark med livet i behåll och lovade dyrt och heligt att aldrig mer sätta sin fot här igen. Ett löfte vilket han till skåningarnas belåtenhet höll.

Varsågod Kaj. Så här hade våra skolpjäser om Vasa sett ut om jag fått bestämma. Bondmoror, hölass och dalkarlar säger nämligen inte malmöungarna så mycket. Men knivöverfall och fylleribravader i Danmark det begriper de sig på.

Stephan