Blod svett och mandelkubbar. (Arons Bildemontering)

Publicerat: 13 maj, 2011 i 60-talet, historia, malmö

 

Blod svett och mandelkubbar.

Hej vänner! Jag vill först passa på att tacka för alla gratulationer jag fått angående boken. Det värmer och och inspirerar. Jag vill också passa på att än en gång klargöra att detta är sista veckohistorien. Hädanefter blir det en gång i månaden. Sista fredagen i varje månad. Med start om två veckor. Alltså den 27:e Maj. Men nu till vecckans historia:

Det var på hösten 1968. Det var på tiden då pensionärerna fortfarande vågade gå ut på kvällarna och en Top Hat kostade en krona (glassen alltså). Vi hade en Tv-kanal och jag var knappt sex år och nyinflyttad med min familj på fina Rosengård. Huset vi bodde i tillhörde de allra nyaste i området. Bortom gården fanns det bara landsbygd. Här tog staden bokstavligen slut. Asfalt och betong övergick i rapsfält och grusvägar. Här träffade jag Bengt första gången. På fem sekunder inledde vi en vänskap som varar än. Bengt var redan då en liten glad kille full av upptåg.

En dag fick vi av någon outgrundlig anledning för oss att vi skulle rymma hemifrån. Eftersom vi tyckte rymningen var en sådan lysande idé, så bestämde vi snabbt att lille Jeff som satt i sandlådan skulle få följa med. Helt plötsligt var vi bara på väg. Två nyfikna sexåringar med solsken i blick, och en stackars fyraåring som var glad över att få vara med de stora pågarna.

Via en lång och krokig vandring ut ur stan, hade vi så småningom lekt oss ända ut till Jägersrovägen. Där låg Arons!

Arons bilskrot som vi sa. Ett plåteldorado. Aldrig förr i hela mitt sexåriga liv hade jag sett något så spännande. Hundratals bilar i alla modeller. Små skruttiga skåpbilar, bulliga jänkare, taxibilar och varubilar. Men mest helt vanliga, men för ett par pågar som oss helt underbara, bilar. Alla i varierande skick, några så gott som nya, andra krockade till oigenkännlighet. Överallt en massa öppna fordon, och inte en enda vuxen i närheten.

Vi lekte lyckliga i skroten hela dagen. Klättrade upp på de tillplattade vraken som hade staplats i högar på upplaget och klev ut och in i alla skrothögar som stod uppställda på tomten. Låtsaskörde varsin kärra,  jag i en svartblank Hillman, Bengt i en häftig Vauxhall och Jeff i en liten skruttig DKV.

-Jag är hungrig, piper Jeff plötsligt och jag känner också med ens hur magen skriker efter något att äta. På några sekunder så faller humöret på oss alla. Från att varit tre överlyckliga små pågar är vi snart gråtfärdiga av hunger alla tre.

Inne på skrotupplaget stod det ett par baracker. -Tänk om det fanns något att äta där? Jag och Bengt gick runt och kände på alla dörrar och fönster i hopp om att hitta en ingång. Jeff satt och grät efter mamma i en brödbil från Påhlssons.

Allt var låst och jag och Bengt kom överens om att gå hem igen och äta för att rymma i morgon istället. Dessutom började det skymma. Nu var det inte alls kul längre. Vi gick tillbaka till brödbilen där vi hade lämnat lille Jeff. Han satt på biltaket och åt mandelkubbar så smulorna sprutade ur munnen på honom! Det visade sig att i den krockade brödbilens lastutrymme låg det fortfarande en stor låda mandelkubbar kvar. Vi gick lös på innehållet och tryckte i oss av bakverken tills de växte i munnen på oss. Proppmätta men törstiga hittade vi också en back med några öl i. Men dessa kunde vi först inte dricka. Kapsylerna utgjorde nämligen ett oöverkomligt hinder. Förståndet försvann där törsten tog vid. Vi öppnade ölen genom att helt enkelt slå av flaskhalsarna mot en sten. Det blev till att dricka försiktigt för att inte skära munnen på den trasiga flaskan. Vi skar oss alla tre.

Solen hade gått ner för länge sen när vi med sönderskurna läppar började trötta och småblodiga gå hemåt. En en svartvit Volvo Duett dök upp, den saktade ner och körde in till sidan och stannade framför oss. En dräglande schäfer satt bakom ett tunt galler i skuffen. En polis stiger ur bilen, öppnar bakdörren och ber oss hoppa in. Den stackars Jeff som var paniskt rädd för hundar bara stod och skakade. Men konstapeln lyfte försiktigt in den livrädde lille pågen i baksätet. Han kom att sitta med nacken alldeles framför käftarna på den flåsande schäfern. Lille Jeff var skräckslagen. -Är hunden farlig? Kved han med darr på rösten. –Ja, han är jättefarlig! Han äter småpågar på rymmen! Grymtade uniformen i framsätet. Jag tittade på min lille kompis och väntade mig ett hysteriskt anfall som reaktion. I stället satt han helt tyst med uppspärrade ögon. Han rörde sig inte ur fläcken. Svetten pärlades i pannan och jag kunde jag se hur han darrade på underläppen. En våt fläck växte fram i sätet under rumpan på honom och ingen sa ett ljud.

Över fyrtio år senare fick jag nöjet att träffa Pia Bergqvist, dotter till Skrot-Aron själv. Hon berättade att hennes far, en dansk värmlänning från Polen, startade firman 1965. Småungar som sprang och lekte bland bilarna var vardagsmat tydligen. De låg ju granne med Jägershills koloniområde som på sextiotalet kryllade av barn. Aron verkar inte ha så mycket emot att skrotupplaget blev en lekplats. Han var nog mest rädd för att någon av barnen skulle göra sig illa. Skrothandlaren lade en stor del av sitt liv på att bygga upp ett av landets största lager av begagnade bildelar. Men han kan inte ha tillbringat all sin tid på firman. Pia har nämligen tolv syskon! Varav några idag sitter i ledningen för Arons Bildemontering AB som det egentligen heter. Aron gick bort 81 år gammal 2008.

Det var en utskällning utan dess like det bjöds på därhemma. Men också massor av kramar och glädjetårar. Jag minns hur ångerfull jag blev av de vuxnas tårar och förtvivlan. Men vad hjälpte det? De följande åren rymde jag flera gånger. Jag var en sån unge redan då. Helt plötsligt var jag bara på väg.

Den kvällen, hemma igen i min säng, gick det upp för mig vilket rabalder vi ställt till med. Alla grannarna och varenda unge i kvarteret var ute och letade. När vi inte var hemma i tid till High Chaparal befarade man att vi var borta mot vår vilja. All tjänstgörande polis fick via polisradion order om att hålla ögonen öppna och det var också de som hittade oss till slut. Innan jag somnade lovade jag mig själv att aldrig mer äta mandelkubbar och dricka öl. Ett löfte jag har hållit i hela mitt liv.

Åtminstone vad det gäller mandelkubbarna.

Stephan

Annonser
kommentarer
  1. Råtep skriver:

    Som vanligt en jäklit underhållande historia, tack för det Stephan..

  2. Marre Wirén skriver:

    Ååå, det var en rolig läsning. Kan se er framför mig. :o)

  3. Öbbe skriver:

    Vilken härlig historia Stephan!

    Varenda unge bara älskar skrot och sånt, byggen o.s.v. medan de vuxna(numera även jag själv) till varje pris försöker eliminera allt spännande och farligt i deras väg. när man själv växte upp stod det inte en mamma eller en pappa 20 meter bort och höll koll hela tiden, så man kunde pysa iväg. Idag är nog de flesta ungar under uppsikt tils de är gamla nog att revoltera på andra sätt än att rymma på dagsutflykter. Världen har i och för sig blivit lite farligare också tror jag. Kommer själv ihåg att jag och en kompis skulle cykla (på trhjulingar) till min mormor eftersom vi var gottesugna. Det var en spännande fieldtrip, men den slutade ungefär som din med hemkörning, skäll och kramar.

    Grattis ännu en gång till bokdealen! Du har alltid varit en skrönornas Zlatan. Skönt att du får full frihet för detta nu i din blogg och din bok. Verkligheten överträffar sagorna oftare än man tror. Det blir jobbigt nästa fredag när man inte har din blogg att se fram mot. Nåja, det är fredag och semestern en vecka närmre, så vi klarar oss nog på den framtida ransonen också.

    Glad fredag Stephan!

  4. Tina R skriver:

    Hahaha!!
    Som vanligt, ljuvlig läsning. Som jag skrattar gott!=)
    Ser med glädje framemot boken!!
    Kram

  5. nicklas carlsson skriver:

    tack før en god tid.

  6. Hans Alexanderson skriver:

    Hahaha! Härlig historia, Stephan. Arons har räddat livet på många av mina bilar. Där har jag trampat omkring många gånger med skiftan i högsta hugg!

  7. li skriver:

    Din lilla rymling där. Det var en underhållande läsning och bra början på fredag. Ser framemot boken.

  8. Minghetti skriver:

    Jag tror aldrig jag sett framemot november så mycket som nu. 😀 Det var väl då boken skulle släppas?

  9. Bibbi Kruuse skriver:

    Tack, Stephan!
    Kan bara instämma med tidigare kommentarer. Underbar läsning och förväntan inför boken. Du har redan många som står i kö för att köpa den:)

  10. mats sundbeck skriver:

    Stort tack Stephan. Aaron tillhör också en av mina favveplatser i Malmö
    Glömmer aldrig då en man kom in och frågade efter bakaxeln till en Ascona 62-a då expediten (någon av Arons söner!) utan att titta upp, bara drog ner en bakaxel från hyllan och dängde den i disken.
    Kunden sade då – Sådär ser inte bakaxeln ut… varvid Aron J:r tittade upp och svarade: Då har du inte någon Ascona -62:a heller…

  11. Kajsa skriver:

    Så underbart! Världen var ett enda äventyr när man var liten. Och vissa matminnen håller sig kvar…. Det hade varit värre om det varit ölen du inte tålde längre 🙂

    Återigen GRATTIS till bokkontrakt, ser fram emot att läsa den med.

  12. Christina skriver:

    Ja, vad ungar kan komma på att göra. Påminner mig om mina utflykter yill Monte Composti
    = soptippen i Lund. Vi var strängt förbjudna att gå dit men kunde inte låta bli, det var ju så spännande.
    Stephan, tack för ännu en underhållande och humoristisk berättelse. Vill så gärna passa på
    att gratulera dig till bokdealen.

  13. Gert-Ove skriver:

    Helt underbar läsning.
    Påminner också mig om vilka hyss man gjorde som liden, min lekkamrat och jag hade lyckats komma över en ask med tändstickor, måste testas vi cyklade ut till Lockarp där vi lyckades sätta fyr på ett pileträ, de va kul och kolla på avstånd när brandbilen släkte det.
    Sen blev det lugnare bus! Rökfri 🙂
    Kommer att köpa din bok!

  14. Bosse skriver:

    Ännu en pärla!!! Tack Stephan.

  15. Bloggbubbel skriver:

    Aron… Han har en stor plats i mitt hjärta. När jag var 14 år träffade jag hans son, Thorbjörn som då var 16 men idag är en av delägarna till firman och vi blev båda förtrollade. På Arons 50 årsfest, innan jag ens fyllt 15 ropade Pia ut i högtalarna att något stort hade hänt. Vi hade förlovat oss, med ringar, annons i tidningen och allt. Jag blev mottagen med stora kramar från alla mina ”svågrar” och ”svägerskor” och de blev föralltid en familj jag skulle älska. Aron behandlade varje barn som sitt eget och så sedd och önskad hade jag nästan aldrig känt mig tidigare i mitt liv. Thorbjörn är fortfarande en stor kärlek som jag har fortsatt träffa genom livet. Pia är min fina vän. Många underbara historier jag skulle velat dela med mig av… När jag fick veta att Aron var död var det som om något dog även inom mig… Vilken man! Underbart att du också fick träffa honom…

    • malmohus skriver:

      Tack för din fina beskrivning av Aron som jag aldrig hade nöjet att träffa. Men jag fick som sagt en pratstund med Pia häromdan. Mycket sympatisk kvinna.

  16. Håkan Ekberg skriver:

    ”Lyn” historia!

  17. Kent Olsson skriver:

    Tack Stephan för en härlig berättelse. Så även du har varit en rymmare. Även jag har fått åka polisbil hem ett flertal gånger. Arons var den bästa platsen för oss Jägershillsungar att ha gömme på. Då helst pargömme med den tjej man tyckte om. Stackars den som skulle leta upp oss, för vi var duktiga på att hitta bra gömställen, där man kunde vara ensam med vännen. Inte ville man bli upphittad dom första timmarna. Sidan om Arons låg vår fotbollsplan där Jägershill 1, 2, 3 och 4 spelade serie emot varandra. Det gick för sig på helgerna, men under veckan var det en ko-hage. Frugan har redan börjat på sin önskelista inför kommande Jul och där står din bok som första val.

  18. Micke skriver:

    Tack för ännu en underbar historia. Turer till Aron har ju varit många genom åren – alltid är den någon liten del på bilen som behövs ersättas. Varför gå till Volvo el.dyl. när du kan få samma del hos Aron till ett mycket lägre pris. Historier om skrotfirmor får mig ju alltid att tänka på Jupiter och de andra killarna i ungdomsböckerna om Tre deckare. På tal om inget så tycker jag att Martin Anderssons text i dagens Sydsvenska hade platsat som ett gästinlägg i Malmöhus (http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1467224/Dansken-modet-och-bron.html).

    • malmohus skriver:

      Tack för länken. Moresco hade jag tänkt skriva om någon gång. Men Martin hann före och gjorde det riktigt bra. På brandgaveln som vetter mot kanalen kunde man långt efter det att Moresco var borta se den målade reklamen på fasaden. I kvarteret på hörnan låg ända in på sextiotalet Brokiga boden, en klassisk malmöbutik.

  19. Jeanette Flensburg skriver:

    Underbart!

  20. Bloggbubbel skriver:

    Hade för bråttom när jag läste först och läste med mer tid nu… Såg att jag missförstått att ni träffade Aron… Pia är ju så skön hon med! 😉 Grattis från här med till att det blir en bok. Häftigt!

  21. Marcus skriver:

    Härligt med barndoms minnen och de unga årens äventyr! påminer mig om det äventyr jag och några kompisar gav oss ut på när vi rymde från hästveda kolonin och ertappades ute på en landsväg av en ledare. Åter igen tack för dina texter.

  22. Frida Fridh skriver:

    OK, Stefan, nu fattar jag!

  23. Anonym skriver:

    Min lille bror visade mig denna sidan idag och den gjorde mig väldigt nostalgisk
    Minns åren som barn MAN fullständigt älskade att få fälja med Far till jobbet =)
    Tack för en härlig historia Stephan
    Önskar dig en riktigt GOD JUL & ETT GOTT NYTT ÅR <3.

  24. Pia Bergqvist skriver:

    Min lillebror visade mig denna sidan igår =) Helt underbar ju 😉
    Kul att läsa kommentarerna också . Jag hade gärna velat se Mats Ascona -62:a ;)))
    hahaha unik =)) men jag förstod poängen ändå
    Kram till er alla och Välkomna ut till oss på ARONS
    Mvh
    Pia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s