Arkiv för augusti, 2011

Fadern, dottern och den oheliga anden. 

Hej igen vänner, hoppas sommaren varit god mot er. Jag strosade runt på gamla begravningsplatsen vid Gustav häromdagen. En av gravstenarna där påminde mig om dagens historia. En sten, rest över en man som påverkade och gjorde skillnad för många små malmöbor. Trots hans goda livsgärning var hans dotter den i familjen som blev berömd för sina gärningar. Han var läkare och hon blev författare.

Barn och regements-läkaren Johan Cronqvist föddes 1866. Han utbildade sig i Lund och i Solna. Sin praktik gjorde han i Berlin hos Robert Koch, mannen som uppfann tuberkulinet och fick Nobelpriset för detta 1905. Inspirerad av Koch blev Cronqvist barnläkare. Malmös första specialist av detta slag. Han brann för välgörenhet och sociala frågor. Den gode Johan hjälpte hundratals arma malmöbor med gratis läkarvård, mat, medicin och pengar. Han arbetade även som regementsläkare på Kronprinsens husarregemente.

Cronqvist bodde med sin fru och en son på Södergatan 17 b. 1897 fick de ytterligare ett barn, en dotter som fick heta Alice. Redan innan Alice fyllt ett så flyttade de till den adress som ibland pekas ut som Alices födelsehem. Hörnlägenheten ovanför dagens Jensen’s Bøfhus på hörnet av Regementsgatan och Södra Försstadsgatan.

Alice var papppas tös och brorsan Ludvig mors lille påg. Den lille Alice följde ofta med far på uppdrag i malmös slum. Hon memorerade och tog intryck. När Alice var tio började pappa arbeta på Malmö barnsjukhus. Där tog man då endast emot patienter över tre år. De som var yngre fick klara sig på huskurer eller ta sig till Lund. Tillsammans med kollegan Bauer drev Cronqvist frågan om ett spädbarnssjukhus i Malmö. När de 1912 fick loss pengar ur Flensburgska fonden löste det sig. 1913 stod Flensburgska barnsjukhuset färdigt.

1918 träffade dottern Alice  en juridikstuderande på en bal i Lund. Hans namn var Yngve Lyttkens. Alice har berättat att när Yngve bad om en dans tackade hon ja och tänkte för sig själv -Honom skall jag gifta mig med.  Redan samma år stod bröllopet. De lämnade Malmö och fick i rask takt tre barn tillsammans. Alice fotsätter berätta om hur Herr Lyttkens en dag hittade henne liggandes på mage i den äkta sängen. I handen hade hon en penna och framför henne låg en skrivbok. -Vad gör du? Undrade mannen. -Jag skriver en roman svarade Alice. För så var det, hon hade börjat skriva på sin debut Synkoper som kom ut 1932. Med tiden blev det fler böcker. Femtiofyra stycken närmare bestämt.

Visst bodde hon utomsocknes länge, men det var på Södergatan hon föddes och i det stora huset på Regementsgatan hon växte upp.

Långt senare, uppe på grannvinden satt jag och några vänner en gång. En vän till mig, Mikael hyrde ett rum där uppe. Ett litet kyffe uppe på den torra mörka gamla vinden i gårdshuset. Golven knakade när man gick och det knirkade i bjälklagren så fort man rörde sig där uppe. Vi hade varit ute en kväll och träffat ett par töser. Det var vinter och kallt så Mikael föreslog rutinerat att vi allihop sticka upp till honom på vinden. Kanon, tyckte jag, vi var ju jämna par. Väl uppe drack vi te och snackade strunt när en av töserna plötsligt undrade om vi hade hört talas om Anden i glaset-Näee sa jag, med en illa dold lögn.

Hon ritade upp en massa cirklar med en kajalpenna direkt på det runda borden vi satt vid. I varje ring plitade hon ner en bokstav från a till ö. Två av cirklarna markerades med ett Ja och ett Nej. Det var genom att föra runt glaset mellan bokstäverna den däringa anden skulle svara på våra frågor. 

När ett lämpligt glas hade plockats fram så släckte Mikael taklampan och tände ett stearinljus istället. Jag kunde märka hur spänningen låg i luften. De stackars småskakiga töserna tyckte det var riktigt kusligt. Jag passade på att ljuga ihop ett par hårresande historier om mord och spöken som fanns i det gamla husen. När de båda var riktigt uppjagade satte vi igång.

Den minsta tösen fick ställa första frågan. -Är det någon mer än vi här? Jag förstod att om det skulle bli några svar så fick jag hjälpa anden lite på traven. Vi höll alla våra händer över det upp-och-ner-vända glaset och jag förde det sakta och försiktigt mot Ja-markeringen på bordet. De andra händerna följde med. Töserna suckade båda med vidöppna munnar och stirrade förskräckt på varandra. Jag hade vansinnigt roligt. Kvällen gick och jag fortsatte att skrämma upp vännerna. Förargligt nog var jag tvungen att bryta upp föra att ta sista bussen hem. Jag drog och lämnade ett par skräckslagna töser kvar uppe på vinden hos Micke. Innan jag hoppar på 37:an upptäcker jag att jag glömt mina nycklar uppe på vinden och går tillbaka. Väl inne i trappuppgången hör jag töserna några våningar upp. De är på väg ner. Utanför den lilla porten som ledde in till trappen stod det en järntrappa med fyra steg. Under trappan fanns ett litet utrymme där en spinkig tonåring kunde krypa in och gömma sig. Det gjorde jag såklart. Det var beckmörkt, skitigt och kallt. Men jag hade planen klar och kunde inte låta bli. När den första spökrädda tösen kom ut och tog stegen ner för den mörka trappan stack jag ut bägge händerna genom mellanrummet mellan trappstegen. Jag grabbade tag i benet på henne och väste högt, allt vad jag kunde.

Att hon skulle bli rädd, det hade jag räknat med. Men att hon skulle bli sådär rädd som hon blev, det var liksom inte meningen. Hon skrek som en stucken gris,  lade sig i fosterställning på marken, skakade i hela kroppen och kissade ner sig och bara grät. Aldrig någonsin har jag känt mig så dum och ond. Förlåt mig kära du, jag minns inte ens vad du hette.

Långt om länge fick jag och väninnan henne på fötter igen. Jag bestämde mig för att dra mig hemåt, och lämnade töserna i fred. För lite hångel var det nog inte att tänka på i det läget, det förstod till och med jag.

När barn och regements-läkaren Johan Cronqvist dog 1921 blev han hedrad av husarerna med en militär begravning. Familjen fick dessutom en gata vid Flensburgska uppkallad efter sig. En stor man som jobbade för de svaga i denna stad och åstadkom mycket.

Micke på vinden flyttade från stan och köpte segelbåt. Var den skrämda tösen tog vägen har jag ingen aning om. Jo, en gång såg jag henne som anställd på Burger King på Gustav. Jag hann aldrig be om ursäkt för när hon fick syn på mig framför disken vände hon på klacken och sprang och gömde sig.

Alice dog i Stockholm hösten 1991 som en av de största författarna vi haft. Hon blev pionjär inom den feministiska literaturen och berömd för sina historiska romaner. Alice Lyttkens var under en lång period den mest lånade författaren på  biblioteken i Sverige. Huset där hon föddes är sedan länge rivet. Där ligger i dag ett Åhlensvaruhus. Men barndomshemmet på Regementsgatan står kvar.

Alice sa en gång -När man skriver så glömmer man omvärlden. Jag har funderat på det. Med mig är det precis tvärtom. Jag ser aldrig min omvärld så tydligt som när jag skriver.

Stephan

.