Arkiv för oktober, 2011

Vänner!

Så har dagen då kommit. Med denna historia går bloggen i dvala. Det är dags för mig att gå vidare och göra något annat ett tag. Men! Man kan forfarande ta del av Malmös dolda historia i min bok: ”Malme som jag ser det” som släpps, som sig bör, den sista Fredagen i November. Dvs. Den 25:e nästa månad.

Boken kan beställas här …och här kan den ”gillas” på Facebook.

Beställ den och läs ett kapitel när andan faller på, så behövs inte bloggen på ett tag. 🙂  Men nu till dagens historia…

 

Hundra spänn i dörren.

Bergsgatan gick fyran i mitten. Längs gatan stod sekelskifteshusen sida vid sida. En aning högre och finare på norra delen och lite enklare på den södra delen av gatan. Vi är på den Norra. I nummer 13 – 15 för att vara exakt. Almbacken 3 byggdes 1906 i något som för en amatör liknar ljusgrå tegel. Då var gatstumpen utanför två år gammal och stenlagd med en gräsmatta i mitten. Man lade spårvagnsspår där och invigde sträckan året efter. Byggnaden som även bestod av Spångatan 30 låg på hörnet av Spångatan. Ett vacker fyravåningshus i Jugend. På hörnet låg där en cigarraffär. Strax sidan om hade Sydsvenskan sitt depeschkontor. Inne på gården stod utedassen på rad och tvättade gjorde man i brygghuset. Det fanns tjugoen lägenheter i huset och i tre av dem hade man lyxen att kunna lätta på trycket i vattenklosett. Resten fick använda dassen på gården. Samma år huset skulle fylla 87 år flyttade jag in. Då hade alla fått innetoaletter och cigarraffären hade blivit krog.

I nästan tio år bodde jag granne med den lilla krogen, som var ett bra och oputsat ställe. Jag hade lägenheten två våningar rakt ovanför och delade svale med restaurangköket. Syltan blev snabbt en av mina favoriter. Laszlo som krögaren hette, det heter han fortfarande förresten, var en man i fyrtioårsåldern, lite under medellängd och lite mer över medelvikt. Svarthårig som den sydeuropé han är och med ett par hundvalpsögon och en ständigt leende mun. En glad och trevlig man med ett stort hjärta. Han bröt på ungerska och rökte tyska Marlboro.

Restaurang Tokai var ett enkelt ställe med hyfsad mat, välhängd bardisk och kvastmålade vita pizzeriaväggar med diverse fynd från ungerska souvenirkiosker på väggarna. Inredning i krom och fejkad marmor och en bardisk med de obligatoriska spotlighten  över flaskorna. Här var Laszlo kung och stjärna. Till skillnad från hemma i sin lägenhet en trappa upp. Där regerade hustrun Angela. Ungraren var inte bara krögaren i det gamla huset. Lazlo och hans familj var också våra grannar och vänner. Han må ha varit resturangcef, men så fort han lämnade krogen var det hustrun som basade. Hon tog hand om hushållsarbetet och barnen och såg till att mannen inte hade det alltför kul med gästerna på jobbet.

Det rådde en ovanligt god grannsämja i kåken. Man passade varandras barn och hundar. Man lånade grejer av varandra men framförallt festade man ihop. Vi satt ofta och fikade på gården tillsammans. Hundarna och barnen lekte medan de vuxna drack kaffe. Ibland dök det upp en flaska vin eller två eller en enkel eftermiddagsöl som lätt växte till en spontan gårdsfest.

En tidig lördagsmorgon på min hundpromenad fick jag se Laszlo stå i restaurangfönstret och täcka för rutorna med ljusbrunt täckpapper och tejp. -God morgon Laszlo, ska du bygga om?  Undrade jag. -Gomorron Staffan, Njae kanske, svarade han kryptiskt och log. Han hälsade på hunden, -Hejsan Nicklas, här får du lite gott. Byrackan som han stack till en köttbit var en tik som hette Mikla och jag heter Stephan, men vi förstod vem han menade. Laszlo berättade att han skickat iväg frugan och barnen på semester några veckor.

Lördagskvällen blev en chips och tv-kväll. Jag satt och zappade mellan kanalerna när jag plötsligt hörde ett glädjevrål nere från Laszlos. -Va? Är det fotboll idag? Tänkte jag. Det lät nämligen precis som när hemmalaget gör mål och publiken jublar. Jag började genast leta efter matchen bland kanalerna på tv:n. Då jublades det igen där nere. En minut senare kommer ett nytt vrål. Det kan inte vara fotboll, det borde snart stå tio noll i så fall. –Han borde ju förresten ha stängt, han renoverar ju. Min nyfikenhet tar nu över och jag släcker tv:n och tassar ner för trapporna. När jag halvvägs nere för trappan möts av tonerna av en smäktande balkanballad inne från syltan, då är förvirringen total. Jag fattar noll. Jag går in genom köksingången som jag brukar och konstaterar att kocken är borta och ingen mat verkar serveras idag. Musiken är hög nu och jag hör sorlet av gästerna i lokalen. Jag gläntar försiktigt på dörren och kikar in. De vanliga stammisarna sitter vid sina bord som de brukar. Allt verkade helt normalt om det inte vore för att alla var uppklädda som till högtid. Vattenkammade och nyrakade sitter gubbarna där som ett gäng konfirmander. Allting känns mycket märkligt. Min hjärna får inte ihop sambandet mellan finkläderna, det stängda köket, musiken och det där jublet. Dessutom skulle han ju renovera? …Då får jag syn på henne! En kvinna står på en provisorisk liten scen, hon dansar till musiken. Kvinnan är hårt sminkad har långt gulblont hår med en brun mittbena. Hon har alldeles för lite kläder på sig och ler som om led av förstoppning. Plötsligt sliter hon av sig kjolen, snurrar den två varv i luften och släpper den med ett leende på golvet. Jubel! Den ena strumpan åker snabbt samma väg. Jubel igen! -Jaha, två noll till di blåe tänker jag och känner mig dum. Att jag inte fattat innan. Varje gång det rök en klädtrasa så steg jublet i loklaen, och det lät ungefär som när fotbollslaget gör mål inför en hemmapublik.

Laszlo passade på när frugan var ivägskickad. Han täckte igen fönsterna och restaurangen blev över en natt en ”privat tillställning”. Med ett par gamla strippor som jobbade skift och hundra spänn i dörren gjorde han succé bland sina stammisar och deras vänner. Ryktet om ungraren som återupplivat den gamla malmötraditionen från sextiotalet spred sig snabbt. Det blev fullt hus var kväll. Singelgubbarna i området tog fram bästa gabardinkostymen, vattenkammade de lilla hår de hade kvar och gick förhoppningsfulla på lokal. Och där satt de, precis som de tiggande hundarna vid grillen på gården, dreglande och väntande.

Laszlo lämnade till slut vår gård, och grannarna har nu skingrats för vinden. Barnen har blivit stora och hundarna är borta. Men lokalen där Laszlo höll hov finns kvar. Idag serverar man pizza och shawarma där under namnet Big Mamas. Angelas semesterveckor gick fort. Bara några timmar innan hon skulle komma hem igen revs pappen på rutorna ner, kocken kom tillbaka och allt blev som vanligt igen.  

Vi märkte aldrig att Angela någonsin fick veta vad som föregick när hon var på semester. Men jag tror hon visste, och jag tror att njöt av sin ferie. Det är väl det som kallas för kvinnlig list…

Stephan Skougaard

Bloggare Författare

PS. Bloggen har varit en fantastisk resa att göra med er. Det är med en tår i ögonvrån jag skriver dessa rader. Ni skall alla ha mitt varmaste tack för all respons jag fått – Utan er hade det aldrig blivit varken blogg eller bok.

Tack!

Annonser

Edvards bil.

Vänner! Så blev det till slut en fredagshistoria i alla fall, och skönt är det. Vad det gäller boken kan jag meddela att den just nu är ute och reser. Den besöker Berlin för formgivning och Linköping för korrektur. Själv sitter jag kvar i Malmö och klurar på bildtexter och nya historier. Får väl passa på att gratulera Tomas Tranströmer till ett fint diplom och en hyfsad slant. Grattis Herr Tranströmer, det var på tiden.

I mitt ivriga letande efter annat, snubblade jag en gång över en liten papperslapp i ett gammalt familjealbum. Lappen var handskriven och berättade om en pappa och  hans bil på 30-talet. Det fanns dessutom en liten bild på bilen. Min nyfikenhet tvingade mig att ta reda på vad det var som beskrevs.

Alvar Werder som var med när det begav sig berättade för Skånska aftonbladet att han hade varit på dans på Arena när de första smällarna hördes. Klockan var ungefär tio på kvällen när dansgolvet plötsligt skakade av en serie explosioner i närheten. Dansgolvet tömdes och alla sprang ut.

Arena låg ungefär där Sydkraft har sina kontor på Regementsgatan idag.

Borta vid Malmöhus flammade himlen röd av eld, det var något som brann. Det small och exploderade och stora brinnande projektiler for genom luften. Folk från Arena samlades ner vid sjön i Slottsparken för att därifrån beskåda eländet. En ung man, inkallad i flottan fick för sig att det var ett sabotage mot Kockums de bevittnade – De byggde ju krigsbåtar där. Ryktet dog dock innan det fått ordentligt fäste bland åskådarna. En polis var på plats och försökte skingra massan. Han hade precis lyckats flytta på Alvar och hans vänner när en brinnande projektil slog ner i vattnet alldeles där de nyss hade stått.

Föremålet som hade slagit ner var resterna av en sprängd acetylengastub. Det var Aga Faxius som brann och det var lillördag den 15 augusti 1934.

Under cirka tre timmar exploderade 250 tuber en efter en och en del for iväg som raketer. Några av dem flög brinnande flera hundra meter. En slog ner farligt nära slottet, en annan damp ned vid Suellsbron. En sträcka på 800 meter. Idag kan man beskåda resterna av en gastub som de har sparat på brandstationen på Drottninggatan.

Gustav Dalén ( han med Agaspisen och fyrarna) arbetade på AB Gasackumulator, eller AGA som man sa. Där tog han patent på en ny metod att lagra gas på flaska. Så kallad Dissousgas. Malmöpågen Gunnar Faxe som kom från en framgångsrik företagarsläkt i stan fick höra talas om Daléns gasprojekt. De fick kontakt och slog sig samman 1906. Resultatet blev en ackumulatorfabrik vid Citadellskajen i Malmö. G.C. Faxe AB

I början användes gasen mest till belysning på de ställen som inte fått elekricitet än. Det var dyrt och affärerna gick inget vidare. Men så kom något snille på att man kunde svetsa med gas. Detta satte fart på affärerna. Faxe slog sig även ihop med Franska Air Liquid och tog över Happachs såpfabrik på Friisgatan 19. Där började man tillverka gas och 1918 tråcklade man ihop ackumulatorfabriken med Air Liquid. Aga Faxius var fött. För detta byggde man en ny fabrik vid Citadellkajen mitt emot Malmöhus slott.

På fabriken tillverkades Acetylengas. Det var här pappan som nämns i lappen i albumet arbetade som chaufför. Han fraktade gastuber som han levererade runt om i Sydsverige. I väntan på leverans förvarades tuberna han körde omkring med på ett lager i anslutning till fabriken.

Nu stod fabriken i ljusan låga. På olycksplatsen hade polisen fullt sjå med att hålla nyfikna borta från farligheterna. Extra besvärligt blev det med den berusade mannen som envisades så med att ta sig förbi avspärrningarna att han till slut blev arresterad. Han var kontorist på firman och ville tvunget in i eldsvådan. – Men va fan, jag bara måste in och hämta en grej där inne! Envisades han. -E du helt galen karr, du ser väl att det brinner som houndan? Polismannen höll mannen i armen när han förklarade situationen. Men han slet sig ur greppet och sprang mot den brinnande byggnaden. Polismannen kutade i fatt, och fällde mannen med en regelvidrig glidtackling. Båda låg i en hög i gruset och värmen från eldsvådan fick dem att svettas. Kontoristen gapar och skriker. -För helvete, jag hade 5000 kronor liggandes därinne!  Han blir belagd med handfängsel och förd till Davidshall. 5000 kronor var en ansenlig summa – motsvarar cirka 150 000 i dagens penningvärde. Självklart undrade man var han fått pengarna ifrån. Men mannen berättade aldrig vad det var för pengar som hade gått upp i rök framför näsan på honom.

Edvard som pappan på lappen hette hade en dotter. Hon minns sin fars historia och berättade för mig hur han tog sig till fabriken för att se till att lastbilen inte fått alltför allvarliga skador. -Han var alltid så rädd om sin bil. -Bara lacken har klarat sig så…

Pappan var en av de uppskattningsvis 50 000 nyfikna sydvästskåningar som kom för att titta på förödelsen. (-Jag har aldrig riktigt förstått det fenomen att andras elände alltid har väckt folks nyfikenhet.) Många ville komma så nära som möjligt och tog därför vägen över Hönsabron, där Båtajönsson hyrde ut sina små ekor. Hönsabron var en rödmålad pontonbro som låg en liten bit ifrån där Hovrättsbron ligger idag. Det blev sån trängsel på bron att den höll på att sjunka!  Paniken spred sig så sakta när vattnet steg och folk blev blöta om fötterna.

Det rådde fullkomligt kaos i området kring fabriken,  folk var rädda, bilar krockade och när det small som värst fick de nyfikna panik.

Släckningsarbetet som utfördes, gjordes under extremt farliga förhållanden. De värsta någonsin i landet faktiskt. Explosionsrisken var mer än överhängande när hjältarna från brandkåren gjorde sitt jobb. Hela Malmös brandförsvar jobbade hårt och i Limhamn stod kollegorna i full beredskap. Fabriken blev helt ödelagd men man förhindrade lyckligtvis större skador på brandmän och nyfikna. Vid tvåtiden hade man släckt elden. Fönster i hela området hade krossats av tryckvågorna. Elden syntes ända ner till Höllviken. Tack och lov blev det bara några få lätta köttsår orsakade av flygande splitter från explosionerna.

Det lilla som stod kvar av fabriken jämnades med marken och istället byggde man en ny ute på Västkustvägen. Det var härifrån man sålde de berömda Aga-spisarna. 1962 var det dags för en ny flytt, denna gången bar det av till Spillepengen. Man bytte senare namn till Alfax Ab och är idag helt ägt av Fransmännen.

Vad var det som satte fyr på fabriken? Man tror att det förbipasserande ångtåget från Västra station på något sätt skulle satt igång brasan. En olycka helt enkelt.

Men Edvard och hans bil då? Hur gick det med den? Hade lacken klarat sig? Jo den stackars Edvard lyckades ta sig ända fram till den plats där han hade parkerat bilen, alldeles intill förrådet. Lacken hade inte klarat sig. Inte resten av bilen heller.  I en hög av brända rester av lagerbyggnaden hittade han det som en gång varit en välputsad lastbil. En svart hög av bränt och förtvinat järn var allt som fanns kvar, men resterna av en ratt som stack upp avslöjade att högen en gång varit hans kära lastbil.

Stephan