Arkiv för kategori ‘60-talet’

Vänner!

Så har dagen då kommit. Med denna historia går bloggen i dvala. Det är dags för mig att gå vidare och göra något annat ett tag. Men! Man kan forfarande ta del av Malmös dolda historia i min bok: ”Malme som jag ser det” som släpps, som sig bör, den sista Fredagen i November. Dvs. Den 25:e nästa månad.

Boken kan beställas här …och här kan den ”gillas” på Facebook.

Beställ den och läs ett kapitel när andan faller på, så behövs inte bloggen på ett tag. 🙂  Men nu till dagens historia…

 

Hundra spänn i dörren.

Bergsgatan gick fyran i mitten. Längs gatan stod sekelskifteshusen sida vid sida. En aning högre och finare på norra delen och lite enklare på den södra delen av gatan. Vi är på den Norra. I nummer 13 – 15 för att vara exakt. Almbacken 3 byggdes 1906 i något som för en amatör liknar ljusgrå tegel. Då var gatstumpen utanför två år gammal och stenlagd med en gräsmatta i mitten. Man lade spårvagnsspår där och invigde sträckan året efter. Byggnaden som även bestod av Spångatan 30 låg på hörnet av Spångatan. Ett vacker fyravåningshus i Jugend. På hörnet låg där en cigarraffär. Strax sidan om hade Sydsvenskan sitt depeschkontor. Inne på gården stod utedassen på rad och tvättade gjorde man i brygghuset. Det fanns tjugoen lägenheter i huset och i tre av dem hade man lyxen att kunna lätta på trycket i vattenklosett. Resten fick använda dassen på gården. Samma år huset skulle fylla 87 år flyttade jag in. Då hade alla fått innetoaletter och cigarraffären hade blivit krog.

I nästan tio år bodde jag granne med den lilla krogen, som var ett bra och oputsat ställe. Jag hade lägenheten två våningar rakt ovanför och delade svale med restaurangköket. Syltan blev snabbt en av mina favoriter. Laszlo som krögaren hette, det heter han fortfarande förresten, var en man i fyrtioårsåldern, lite under medellängd och lite mer över medelvikt. Svarthårig som den sydeuropé han är och med ett par hundvalpsögon och en ständigt leende mun. En glad och trevlig man med ett stort hjärta. Han bröt på ungerska och rökte tyska Marlboro.

Restaurang Tokai var ett enkelt ställe med hyfsad mat, välhängd bardisk och kvastmålade vita pizzeriaväggar med diverse fynd från ungerska souvenirkiosker på väggarna. Inredning i krom och fejkad marmor och en bardisk med de obligatoriska spotlighten  över flaskorna. Här var Laszlo kung och stjärna. Till skillnad från hemma i sin lägenhet en trappa upp. Där regerade hustrun Angela. Ungraren var inte bara krögaren i det gamla huset. Lazlo och hans familj var också våra grannar och vänner. Han må ha varit resturangcef, men så fort han lämnade krogen var det hustrun som basade. Hon tog hand om hushållsarbetet och barnen och såg till att mannen inte hade det alltför kul med gästerna på jobbet.

Det rådde en ovanligt god grannsämja i kåken. Man passade varandras barn och hundar. Man lånade grejer av varandra men framförallt festade man ihop. Vi satt ofta och fikade på gården tillsammans. Hundarna och barnen lekte medan de vuxna drack kaffe. Ibland dök det upp en flaska vin eller två eller en enkel eftermiddagsöl som lätt växte till en spontan gårdsfest.

En tidig lördagsmorgon på min hundpromenad fick jag se Laszlo stå i restaurangfönstret och täcka för rutorna med ljusbrunt täckpapper och tejp. -God morgon Laszlo, ska du bygga om?  Undrade jag. -Gomorron Staffan, Njae kanske, svarade han kryptiskt och log. Han hälsade på hunden, -Hejsan Nicklas, här får du lite gott. Byrackan som han stack till en köttbit var en tik som hette Mikla och jag heter Stephan, men vi förstod vem han menade. Laszlo berättade att han skickat iväg frugan och barnen på semester några veckor.

Lördagskvällen blev en chips och tv-kväll. Jag satt och zappade mellan kanalerna när jag plötsligt hörde ett glädjevrål nere från Laszlos. -Va? Är det fotboll idag? Tänkte jag. Det lät nämligen precis som när hemmalaget gör mål och publiken jublar. Jag började genast leta efter matchen bland kanalerna på tv:n. Då jublades det igen där nere. En minut senare kommer ett nytt vrål. Det kan inte vara fotboll, det borde snart stå tio noll i så fall. –Han borde ju förresten ha stängt, han renoverar ju. Min nyfikenhet tar nu över och jag släcker tv:n och tassar ner för trapporna. När jag halvvägs nere för trappan möts av tonerna av en smäktande balkanballad inne från syltan, då är förvirringen total. Jag fattar noll. Jag går in genom köksingången som jag brukar och konstaterar att kocken är borta och ingen mat verkar serveras idag. Musiken är hög nu och jag hör sorlet av gästerna i lokalen. Jag gläntar försiktigt på dörren och kikar in. De vanliga stammisarna sitter vid sina bord som de brukar. Allt verkade helt normalt om det inte vore för att alla var uppklädda som till högtid. Vattenkammade och nyrakade sitter gubbarna där som ett gäng konfirmander. Allting känns mycket märkligt. Min hjärna får inte ihop sambandet mellan finkläderna, det stängda köket, musiken och det där jublet. Dessutom skulle han ju renovera? …Då får jag syn på henne! En kvinna står på en provisorisk liten scen, hon dansar till musiken. Kvinnan är hårt sminkad har långt gulblont hår med en brun mittbena. Hon har alldeles för lite kläder på sig och ler som om led av förstoppning. Plötsligt sliter hon av sig kjolen, snurrar den två varv i luften och släpper den med ett leende på golvet. Jubel! Den ena strumpan åker snabbt samma väg. Jubel igen! -Jaha, två noll till di blåe tänker jag och känner mig dum. Att jag inte fattat innan. Varje gång det rök en klädtrasa så steg jublet i loklaen, och det lät ungefär som när fotbollslaget gör mål inför en hemmapublik.

Laszlo passade på när frugan var ivägskickad. Han täckte igen fönsterna och restaurangen blev över en natt en ”privat tillställning”. Med ett par gamla strippor som jobbade skift och hundra spänn i dörren gjorde han succé bland sina stammisar och deras vänner. Ryktet om ungraren som återupplivat den gamla malmötraditionen från sextiotalet spred sig snabbt. Det blev fullt hus var kväll. Singelgubbarna i området tog fram bästa gabardinkostymen, vattenkammade de lilla hår de hade kvar och gick förhoppningsfulla på lokal. Och där satt de, precis som de tiggande hundarna vid grillen på gården, dreglande och väntande.

Laszlo lämnade till slut vår gård, och grannarna har nu skingrats för vinden. Barnen har blivit stora och hundarna är borta. Men lokalen där Laszlo höll hov finns kvar. Idag serverar man pizza och shawarma där under namnet Big Mamas. Angelas semesterveckor gick fort. Bara några timmar innan hon skulle komma hem igen revs pappen på rutorna ner, kocken kom tillbaka och allt blev som vanligt igen.  

Vi märkte aldrig att Angela någonsin fick veta vad som föregick när hon var på semester. Men jag tror hon visste, och jag tror att njöt av sin ferie. Det är väl det som kallas för kvinnlig list…

Stephan Skougaard

Bloggare Författare

PS. Bloggen har varit en fantastisk resa att göra med er. Det är med en tår i ögonvrån jag skriver dessa rader. Ni skall alla ha mitt varmaste tack för all respons jag fått – Utan er hade det aldrig blivit varken blogg eller bok.

Tack!

 

Hattmannen & Piraten på Saturnus.

Vänner! Bokskrivandet är kul men jag har verkligen saknat er och responsen jag brukar få på fredagarna. Men nu är det äntligen dags igen. Jag vill passa på att meddela att jag idag har skrivit under kontraktet med förlaget. Boken släpps preliminärt den 28:e november.

På Stortorget låg där en gång två apotek. Lejonet och Fläkta örn. Lejonet finns kvar men låg från början på andra sidan torget. Fläkta örns logga bestod av en örn med utbredda vingar och två huvud vända i profil åt varsitt håll. En fläkt örn alltså. Örn-apoteket låg på Stortorget 8 där Biograf Spegeln ligger idag och hade startats 1893 av Anders Nilsson och Apotekare Fritz Borg. Förutom medikamenter så försåg de också många av skånes brännerier med essenser till deras snaps och likörer. Det gick lysande tills rusdrycksförordningen kom 1905. Då slog så gott som samtliga privata brännerier igen och essensförsäljningen sjönk drastiskt.

Man lade därför om kursen och började även att tillverka lemonader. Det gick bra och de små lokalerna bakom apoteket där man höll till blev så småningom för små. Apotekaren och hans kompis flyttade hela bölet till Grynbodgatan 1912. Där tog man över den gamla cigarrfabrikens lokaler. Både Nilsson och Borg dog några år senare och en Herr Arvid Liepe tog över.

Han fick fart på essenstillverkningen och flyttade 1937 fabriken till de nybyggda lokalerna på Lantmannagatan. En buteljgrön funkisbyggnad ritad av Stig H Johansson, icke att förväxla med travtränaren med samma namn.

De nya lokalerna vid hörnet av Ystadsgatan, eller Rosengårdsvägen som den delen av gatan hette då, låg i Sofielunds municipalsamhälle som först 1947 blev en del av Malmö. Området kallades för Svinaryssland. Dels för att Sibirien eller Ryssland var vanliga benämningar på något som låg långt bort. Dels för att det var många som hyste grisar i sina uthus. Helt enkelt för att det var lönsamt och för att de kunde. Åren gick och Saturnus utvecklade flera produkter. Bland annat den populära Cuba Colan på 50-talet.

Företaget ägs fortfarande av familjen Liepe. Dagens ägare Edward Liepes farfar Nils-Håkan Håkansson var bekant med Fritiof Nilsson Piraten. De skånska skrönornas Zlatan. Piraten var ofta och ”hälsade på” på fabriken. Förmodligen för att låna pengar och diskutera brännvin. Det kan inte ha varit lätt att vara fattig författare då i heller, och brännvin är ju ett kärt ämne för många.

Saturnus tillverkar sedan några år tillbaka Piratens Besk. En kryddad snaps dominerad av malört och en aning kummin bland annat. Perfekt till en bit branteviksill om ni frågar mig. Receptet på besken sägs vara Piratens eget, så det var kanske det de diskuterade på femtiotalet.

Min gode vän Bosse har berättat för mig hur man också kunde köpt billiga skalade apelsiner där. Det gjorde han ibland  som liten påg. Skalet användes i tillverkningen och själva frukten som blev över såldes billigt.

Själv har jag andra minnen från Saturnus. Ett av dem var från en söndagseftermiddag på höstkanten. Jag och min polare Bengt hade väl varit ute på något bus och var på väg hem. Vi kan ha varit i 7-8 års åldern så det bör ha varit kring 1970. Vädret var fint men det blåste rejält som det alltid gör i Malmö. Längs Lantmannagatan brukar det blåsa lite extra och det gjorde det även denna dag. Jag stod och kollade på två cyklister och funderade: Den ena kom från prippshållet och cyklade mot Nobeltorget. Den andra trampade i motsatt riktning med Amiralsgatan i ryggen. Men båda hade motvind. Vad är det som gör att det alltid är motvind när man cyklar här i stan? Och varför är det aldrig vindstilla?

Ett äldre par kom gående längs trottoaren alldeles vid Saturnus gröna byggnad. Fabriken hägnades in av ett staket på gott och väl två och en halv meter. Tanten kurade ihop sig mot blåsten och höll i scharlettknuten under hakan. Farbrorn vek upp kragen och skulle precis dra ner hatten när den blåste av. Huvudbonaden fick liv och virvlade upp luften, gjorde en snygg båge över staketet och rullade iväg längs marken för att slutligen lägga sig att dö intill fabriksväggen.  Gubbens min fick oss båda att brista ut i ett gapflabb. Han såg lite ut som Halvan och nu var han dessutom minst lika kul. -Ah pågar, kan ni göra mig en tjänst? Undrade mannen utan att verka bry sig om att vi skrattade åt honom. Han riktade sig till Bengt och undrade såklart om denne ville klättra över och hämta hatten. Men fick inte något riktigt bra svar av Bengt. Han var alltför upptagen med att försöka hålla sig för skratt -Jag kan göra det! Flikade jag in, som fått lära mig att respektera och vara snäll mot de äldre. Innan den barhuvade mannen hann svara var jag halvvägs över staketet. Jag hämtade hatten och överräckte den med ett Vassego. På tantens uppmaning plockade mannen då upp en välförtjänt 25-öring ur börsen. Han gav mig slanten och jag tog i hand, bockade och sa: Tack så mycket, för så gjorde man då.

Bengt kom senare med förslaget att vi skulle dela den där pengen eftersom det var honom de hade bett om hjälp. Men jag sa nej. Det var ju jag som hade klättrat. Nån rättvisa får det väl ändå vara.

Jag brukar alltid tänka på den där 25-öringen när jag går förbi den gamla fabriken. Staketet är utbytt mot ett nytt, lika högt men inte alls lika klättervänligt. Den gröna hörnan står tom sedan våren 2000 då man flyttade ut verksamheten till Bronsyxegatan. Planeten som satt på taket följde med flyttlasset och försvann. Undrar var den är förresten?

I dag ägs fastigheten av Briggen Fastigheter AB. Magnus Prochéus på Briggen säger att de planerar att bygga om fabriken till affärslokaler och bostäder. De hade tänkt sig cirka 40 hyresrätter. Vi får väl se hur det blir med det… Han lovar dock att den klassiska runda hörnan skall bevaras. Tack för det Magnus. Vill man besöka Fläkta Örn idag så får man bege sig ut till Bellevuegården. Där ligger i dag ett apotek med samma namn som det på Stortorget där allting började.

Trots att de små husen på Sofielund idag säljs för flera miljoner så räknas faktiskt stadsdelen som en av de fattigaste i Malmö. Men ingen har grisar hemma på Sofielund längre. Även om en del gifta kvinnor och vissa feminister påstår annat. Svinaryssarna fick elektricitet först 1917 och de var de sista som hade gaslampor och utedass i stan. De har alltid varit lite åsidosatta där ute på Sofielund.

Spriten som tillverkas på Saturnus ställer till mycket elände, det är sant. Men i sanningens namn så skänker den också en del glädje. När man ser dagens missbrukare så är det nästan så att man saknar en och annan gammeldags Fullegubbe. En av dem skulle en gång förklara skillnaden mellan narkotika och sprit för mig. Jag var då 13 år. -Knark, det blir man bara krokig och sne av. Nä, du förstår. Kröken – Det är det enda raka! Han söp ihjäl sig året efter. Glad midsommar!

Stephan

 

Blod svett och mandelkubbar.

Hej vänner! Jag vill först passa på att tacka för alla gratulationer jag fått angående boken. Det värmer och och inspirerar. Jag vill också passa på att än en gång klargöra att detta är sista veckohistorien. Hädanefter blir det en gång i månaden. Sista fredagen i varje månad. Med start om två veckor. Alltså den 27:e Maj. Men nu till vecckans historia:

Det var på hösten 1968. Det var på tiden då pensionärerna fortfarande vågade gå ut på kvällarna och en Top Hat kostade en krona (glassen alltså). Vi hade en Tv-kanal och jag var knappt sex år och nyinflyttad med min familj på fina Rosengård. Huset vi bodde i tillhörde de allra nyaste i området. Bortom gården fanns det bara landsbygd. Här tog staden bokstavligen slut. Asfalt och betong övergick i rapsfält och grusvägar. Här träffade jag Bengt första gången. På fem sekunder inledde vi en vänskap som varar än. Bengt var redan då en liten glad kille full av upptåg.

En dag fick vi av någon outgrundlig anledning för oss att vi skulle rymma hemifrån. Eftersom vi tyckte rymningen var en sådan lysande idé, så bestämde vi snabbt att lille Jeff som satt i sandlådan skulle få följa med. Helt plötsligt var vi bara på väg. Två nyfikna sexåringar med solsken i blick, och en stackars fyraåring som var glad över att få vara med de stora pågarna.

Via en lång och krokig vandring ut ur stan, hade vi så småningom lekt oss ända ut till Jägersrovägen. Där låg Arons!

Arons bilskrot som vi sa. Ett plåteldorado. Aldrig förr i hela mitt sexåriga liv hade jag sett något så spännande. Hundratals bilar i alla modeller. Små skruttiga skåpbilar, bulliga jänkare, taxibilar och varubilar. Men mest helt vanliga, men för ett par pågar som oss helt underbara, bilar. Alla i varierande skick, några så gott som nya, andra krockade till oigenkännlighet. Överallt en massa öppna fordon, och inte en enda vuxen i närheten.

Vi lekte lyckliga i skroten hela dagen. Klättrade upp på de tillplattade vraken som hade staplats i högar på upplaget och klev ut och in i alla skrothögar som stod uppställda på tomten. Låtsaskörde varsin kärra,  jag i en svartblank Hillman, Bengt i en häftig Vauxhall och Jeff i en liten skruttig DKV.

-Jag är hungrig, piper Jeff plötsligt och jag känner också med ens hur magen skriker efter något att äta. På några sekunder så faller humöret på oss alla. Från att varit tre överlyckliga små pågar är vi snart gråtfärdiga av hunger alla tre.

Inne på skrotupplaget stod det ett par baracker. -Tänk om det fanns något att äta där? Jag och Bengt gick runt och kände på alla dörrar och fönster i hopp om att hitta en ingång. Jeff satt och grät efter mamma i en brödbil från Påhlssons.

Allt var låst och jag och Bengt kom överens om att gå hem igen och äta för att rymma i morgon istället. Dessutom började det skymma. Nu var det inte alls kul längre. Vi gick tillbaka till brödbilen där vi hade lämnat lille Jeff. Han satt på biltaket och åt mandelkubbar så smulorna sprutade ur munnen på honom! Det visade sig att i den krockade brödbilens lastutrymme låg det fortfarande en stor låda mandelkubbar kvar. Vi gick lös på innehållet och tryckte i oss av bakverken tills de växte i munnen på oss. Proppmätta men törstiga hittade vi också en back med några öl i. Men dessa kunde vi först inte dricka. Kapsylerna utgjorde nämligen ett oöverkomligt hinder. Förståndet försvann där törsten tog vid. Vi öppnade ölen genom att helt enkelt slå av flaskhalsarna mot en sten. Det blev till att dricka försiktigt för att inte skära munnen på den trasiga flaskan. Vi skar oss alla tre.

Solen hade gått ner för länge sen när vi med sönderskurna läppar började trötta och småblodiga gå hemåt. En en svartvit Volvo Duett dök upp, den saktade ner och körde in till sidan och stannade framför oss. En dräglande schäfer satt bakom ett tunt galler i skuffen. En polis stiger ur bilen, öppnar bakdörren och ber oss hoppa in. Den stackars Jeff som var paniskt rädd för hundar bara stod och skakade. Men konstapeln lyfte försiktigt in den livrädde lille pågen i baksätet. Han kom att sitta med nacken alldeles framför käftarna på den flåsande schäfern. Lille Jeff var skräckslagen. -Är hunden farlig? Kved han med darr på rösten. –Ja, han är jättefarlig! Han äter småpågar på rymmen! Grymtade uniformen i framsätet. Jag tittade på min lille kompis och väntade mig ett hysteriskt anfall som reaktion. I stället satt han helt tyst med uppspärrade ögon. Han rörde sig inte ur fläcken. Svetten pärlades i pannan och jag kunde jag se hur han darrade på underläppen. En våt fläck växte fram i sätet under rumpan på honom och ingen sa ett ljud.

Över fyrtio år senare fick jag nöjet att träffa Pia Bergqvist, dotter till Skrot-Aron själv. Hon berättade att hennes far, en dansk värmlänning från Polen, startade firman 1965. Småungar som sprang och lekte bland bilarna var vardagsmat tydligen. De låg ju granne med Jägershills koloniområde som på sextiotalet kryllade av barn. Aron verkar inte ha så mycket emot att skrotupplaget blev en lekplats. Han var nog mest rädd för att någon av barnen skulle göra sig illa. Skrothandlaren lade en stor del av sitt liv på att bygga upp ett av landets största lager av begagnade bildelar. Men han kan inte ha tillbringat all sin tid på firman. Pia har nämligen tolv syskon! Varav några idag sitter i ledningen för Arons Bildemontering AB som det egentligen heter. Aron gick bort 81 år gammal 2008.

Det var en utskällning utan dess like det bjöds på därhemma. Men också massor av kramar och glädjetårar. Jag minns hur ångerfull jag blev av de vuxnas tårar och förtvivlan. Men vad hjälpte det? De följande åren rymde jag flera gånger. Jag var en sån unge redan då. Helt plötsligt var jag bara på väg.

Den kvällen, hemma igen i min säng, gick det upp för mig vilket rabalder vi ställt till med. Alla grannarna och varenda unge i kvarteret var ute och letade. När vi inte var hemma i tid till High Chaparal befarade man att vi var borta mot vår vilja. All tjänstgörande polis fick via polisradion order om att hålla ögonen öppna och det var också de som hittade oss till slut. Innan jag somnade lovade jag mig själv att aldrig mer äta mandelkubbar och dricka öl. Ett löfte jag har hållit i hela mitt liv.

Åtminstone vad det gäller mandelkubbarna.

Stephan

Kosmonauten på Solidar

Vänner! …Nä förresten, Kamrater!  På allmän, nåja nästan allmän begäran ska jag i dag berätta en liten episod om en vitt berest stor liten man ifrån Ryssland. Den 12.e April 1961, alltså nästan på dagen för femtio år sedan for den då tjugosjuårige ryske kosmonauten, den första människan i rymden, ett varv runt jorden. Resan tog 108 minuter och han blev rymdhjälte och idol i stora delen av världen. Så detta firar vi i dag med en fredagshistoria. Kolla gärna Galleriet här till vänster sen  Det har kommit några nya bilder sen  förra fredagen.

Men vi tar det från början: Slaktarmästare Lars Jönsson (han med påläggen) köpte i slutet av 1800-talet en egendom på Disponentgatan. Där drev han sitt slakteri och byggde sin bostad åt sig och hustrun Emma. Egendomen fick heta Emmydal efter hustrun. När hon blev änka 1908 så blev gården med slakteriet omöjligt att driva ensam för henne. Hon köpte därför en ny gård i Fosie strax söder om Malmö. Den nya gården, det ”Nya Emmydal”, kom att kallas Nydala. På den tiden var Fosie en del av Hindby och bestod mest av åkermark. 1931 blev Fosie en del av Malmö stad och staden köpte upp Nydala och granngården Helenetorp med dess marker 1956. Redan 1958 började man skissa på stadsplanen för området och i början av sextiotalet började man bebygga åkrarna med fyra och åtta-våningshus kring ett grönområde. Nydala liknar idag i mångt och mycket de flesta andra områden i sextiotalets miljonprogram. Med hyreshus, gräsmattor och ett torg i mitten. Nydalatorget anlades 1964 och som en av många andra rörelser kring torget så byggde Solidar sig en ny butik.

Ungefär samtidigt som man började bygga på Nydala så startade man i Sovjet  urvalsprocessen till det Sovjetiska rymdprogrammet. Man skulle för första gången skicka upp en man i rymden. Så det testades och gallrades bland kosmonautaspiranter tills man bara hade två kvar: Gagarin och Titov. En del ryssar hävdar än idag att Titov var bäste man för uppdraget, men det blev Gagarin som valdes till att bli den första människan i rymden. Gagarin ansågs vara mer snacksalig och Tv-mässig och till skillnad mot sin rival var han av arbetarklass. Dessutom var han snyggare! Han var helt enkelt bättre lämpad till att bli en del av propaganda-apparaten. Gagarin gjorde sin rymdresa och allt gick bra.

Efteråt fick kosmonauten göra en skryt-turné där han skulle berätta om de sovjetiska framstegen i rymden. Därför landade det i Mars 1964 ett SAS-plan på Bulltofta. Ombord fanns den Den Sovjetiske Kosmonauten Jurij Gagarin. En mottagningskommitté tog emot och lotsade kosmonauten runt i stan. Efter bla ha blivit utnämnd till hedersbrandman på brandstationen på Drottninggatan av Brandchef Sönnerberg så var det meningen att Gagarin skulle hedra det stora fina varuhuset Domus på triangeln med ett besök.. Men innan han lämnade brandstationen ville Sönnerberg som ett tecken på sin uppskattning överlämna en välkomstgåva. En hemmagjord liten rymdraket. Hur den frikostige Sönnerberg tänkte där förtäljer inte historien men man kan kanske utgå från att den stackaren hade en väldigt stram budget.

På Domus var mottagningskommittén i full gång med förberedelserna, när dagens första bombhot kom. En bomb skulle sprängas inne på varuhuset om kosmonauten så mycket som stack sin ryska näsa innanför dörrarna. Visst rådde det rymdfeber, men den ryska björnen skrämde fortfarande en del. Polisen och den Malmöitiska mottagningskommittén med Leon Salomonsson i spetsen tog hotet på fullaste allvar och de tvingades ställa in Domusbesöket.  Men man ville ju så gärna visa upp det svenska kooperativets finaste varuhus för ryssen så detta var ju förargligt. Man plockade fram Plan B: Solidar ute på det nybyggda Nydala skulle invigas samma dag. Leon ringde till butiken och varskodde dem. Gagarin och hans följe skulle komma till invigningen. Skulle det gå bra? Jodå, de skulle allt se till att kosmonauten skulle få ett mottagande värd en kung.

Till Nydalatorget kom Jurij Gagarin på eftermiddagen den 4:e mars 1964. De flesta som hade samlats på platsen förundrades genast av hans korthet. Trots en axelbred och vältränad lekamen gav han ett ganska ynkligt intryck. Visserligen bar han tjusig rysk mörkblå uniform, men med sina 157 cm i strumplästen imponerade han inte på Malmöborna. -Han ser ut som en liten fyrkant, var det någon som sa.

Jag träffade en dam ute på Nydala. Hon berättade för mig om mötet med Gagarin: Torget var helt annorlunda då, det fanns tre banker och massor av affärer. Leksaksaffär, blomsterhandel och urmakare och mycket annat. Gagarin? Jo han var inne på Solidar och där var så mycket folk, så mycket folk så man kom knappt in. Jag hade min lille Putte på armen, min son alltså, han e femtiett nu. När han Gagarin skulle ha en unge på armen, så valde han Putte. Av alla de ungar som var där så valde han honom. -De e bara för du har en rö kappa po daj, var det en avundsjuk kärring som sa. -Han tror väl att du e kommunist! Hon var väl förtröden förstår du…

Gagarin fick en rundvandring i butiken. Han ledsagades runt av Direktör Allan Nilsson som hade kommit hit ända från Solidarhuset på Spångatan. Ryssen fick skriva autografer och skaka hand med personalen som hade arrangerat mottagandet efter bästa förmåga. Barbro, en av kassörskorna sa till Sydsvenskan: -Han log, tog i hand och var väldigt trevlig, men jag blev faktiskt överraskad över hur liten han var. När någon bad honom beskriva rymden, funderade han ett ögonblick innan han svarade: -Svart. De bjöd den långväga gästen på te och rulltårta värda en kung. Men det som imponerade mest på den lille ryssen var kyldiskarna i butiken. Dessa mätte han genom att stega längden längs diskarna på butiksgolvet. Han stövlade runt där en stund och mumlade ryska räkneord med munnen full med rulltårta. Antalet stövlade steg, och därmed den uppskattade storleken måste senare ha gjort ännu större intryck på de där hemma. Han var ju som sagt inte så långbent. Med sig från Solidar fick han två kramdjur att ge till sina döttrar när han kom hem. Nu hade han två nallar och en hemmagjord leksaksraket. Sverige är fantastiskt.

Solidar blev så småningom Konsum som idag är Coop.

Senare på dagen blev besöket liksom mer som väntat. I kortege bar det av till Stortorget och residenset där självaste Landshövding Gösta Netzén med anhang tog emot. Stortorget var fullt med folk som hälsade rymdhjälten välkommen till Malmö. Själv vinkade han på ryskt manér tillbaka så gott han kunde.

Som avslutning på dagen ordnade Sällskapet Sverige-Sovjetunionen Kosmonautbal på Amiralen. Här fick Jurij dansa med några utvalda Malmötöser. Men likt askungen fick han lämna balen när det var som roligast. Bombhot nummer två kom. Dansen fick ett abrupt slut när musiken plötsligt tystnade och man utrymde lokalerna. Jurij tog sitt följe med sig och drog till synes oberörd till Hotell Arkaden där han köpte en macka innan han gick och lade sig.

Dagen efter lämnade han Malmö med tåg. Ett tiotal journalister vinkade av honom på centralen. Innan tåget rullade ut från perrongen. fick de höra från den leende rymdhjälten att -Malmö är en vacker och mycket intressant stad.  Själv kan jag bara konstatera att kamrat Gagarin hade fullständigt klart för sig.

Stephan

Ps Jurij Gagarin dog ironiskt nog i en flygolycka 1968. De svartvita bilderna har jag lånat av Sydsvenskan.