Arkiv för kategori ‘fik’

Mordet på sheriffen.

Fredag igen, då går vi på krogen. Idag besöker vi Olgas i Pildammsparken. De flesta Malmöiter vet att det heter Olgas, i alla fall i folkmun. Men vem var Olga? Och vad hände i källaren den där sommarnatten?
Slår vi idag upp Pildammarna i historieböckerna, ja ni ungdomar kan ju googla det, så handlar de mesta om Baltiska Utställningen 1914. Så den lämnar jag därhän så länge, liksom att dammarna var Malmös vattenreservoar från slutet av 1600-talet till en bra bit in på 1800-talet. Istället hoppar vi till i början av förrförra sekelskiftet. Då låg där ett koloniområde  alldeles öster om dammarna vid nuvarande sjukhuset. På kullen med vattentornet från 1904 låg Malmö friluftsteater. Teaterdirektören hette Anders Hellqvist. Han skulle sedermera bli både Folkets park-chef  och Barnens dag-general i Malmö. Hellqvists lillasyster Olga som också var en begåvad skådespelerska och komiker hade givetvis en plats i ensemblen på friluftsteatern. Där roade även en ung påg från Mjölnargatan vid namn Edvard Persson  publiken. De båda medverkade senare tillsammans i flera filmer. Bl.a i Kalle på Spången där hon passande nog spelade Hortensia Kraft, spritkassörska på Spången
Två år efter Baltiska utställningen började man anlägga parken. Men ett världskrig ställde till det så den stod klar först 1920. Då öppnade Ida Haraldsson ett kafé i ett litet hus vid sidan om kullen. Här hängde skådespelarna mellan repetitionerna och när det var förställning så utspisades publiken här. Dessutom var seglarna på dammarna flitiga besökare. Jo, man seglade på dammarna då.
Teaterdirektörens lillasyster Olga Hellqvist var inte bara den största skånska komikern vid denna tiden, hon var dessutom en lysande kallskänka på Concordia. Med lite hjälp av sin bror så tog hon över Teaterkafét efter Ida 1930.
Olga drev kafét fram till december 1954, då hon dog. Malmöborna kallade redan då kafét för Olgas Kafé och fotsatte med det, även efter att det omvandlats till restaurang. Så fick det också heta officiellt. Åtminstone tills Fransmannen  och krögaren Bernard Vanel tog över. Då blev det Chez Olgas. Fransman som han var, gjorde han restaurangen till en krog för hela familjen.

Natten till måndagen, helgen efter midsommar 1976 stod Krögare Bernard Vanel nere i källaren på Chez Olga tillsammans med sin hovmästare och jobbade undan helgens sista arbetsuppgifter. De hade städat färdigt i köket och torkat av alla arbetsytor. De hade räknat kassan och summerat en bra helg. Vädret var ju fint och det hade varit gott om folk på terrassen. Resten av personalen hade fått gå hem för dagen. Nu var det bara ett par beställningar till som skulle gås igenom. Båda var trötta men väldigt nöjda. Plötsligt så stelnar männen till och tittar frågande på varandra. Någon rör sig uppe i den tomma restaurangen och är på väg ner för trappan. -Inte nu igen! viskar Vanel och gör sig beredd på strid.

Flera gånger tidigare hade det nämligen varit inbrott i restaurangen och Vanel hade vid några tillfällen lyckats övermanna tjuvarna och överlämna dessa till ordningsmakten. För detta hade Malmöpolisen utnämnt honom till Sheriff och gett honom en stjärna och en utmärkelse. Sherifftiteln fick han som det hette: För sin vilja och mod.
Nu stod han där igen beredd att gå i kamp och med både vilja och mod försvara sig och sin dagskassa. Stegen i trappan närmade sig kvickt. Både han och hovmästaren stod på helspänn. Plötsligt rusar två män in i källarlokalen. Den ene inkräktaren riktar en pistol mot den unge krögarsheriffen och skjuter!

Bernard Vanel blev 35år.

Jag hade precis börjat sommarjobba uppe i småland när jag nåddes av nyheten om mordet. -Tänk att någon hade skjutit ihjäl någon hemma i Malmö, på riktigt,  …med en riktig pistol! Funderingarna var många. Min verklighet blev som på TV och jag blev ständigt påmind av mina småländska kusiner att jag kom från Sveriges Chicago. Idag är skottlossning i Malmö tyvärr vardagsmat. Så för dagens unga kan det kanske vara svårt att förstå vilket intryck denna nyhet gjorde på en Malmöpåg på sitt fjortonde år, matad med Baretta och Kojak.

Mördarjakten som följde blev lång och utan önskat resultat. Vad var det man letade efter? Beväpnade simpla inbrottstjuvar? Eller en iskall hämnare? En av teorierna var att någon av de tjuvar som Vanel tidigare satt fast nu hade kommit tillbaka för att hämnas. En annan teori som gick längre var att det hela var ett rånmord och att hovmästaren som bevittnat mordet var den som låg bakom. Han satt t.o.m anhållen ett tag men släpptes igen så småningom.
Man sökte självfallet efter pistolen i Pildammarna, som i princip ligger utanför dörren av restaurangen. Ingen idag vet varför man inte hittade den då.
Men 1984 blev ett svårt och intressant år för dammarna. Av någon anledning som jag inte minns så blev vattnet mer eller mindre förgiftat. Det var något med mördaralger tror jag. Fisk och fåglar dog som flugor. I vilket fall som helst så bestämde man sig för att tömma den stora dammen på vatten, vilket man också gjorde. När den torrlagda dammen blottade sin lerbotten dök det upp en del märkliga saker. Förutom en förmögenhet i tomflaskor så hittade ett par pågar en skarp odetonerad granat. Men man fann också pistolen som förmodligen hade bragt Vanel om livet. Någon hade slängt vapnet i dammen alldeles utanför Olgas. Pistolen skickades till kriminaltekniska anstalten i Stockholm. Men, våra kära dammar hade i åtta år gjort ett gott arbete när det gällde att undanröja bevisen. Vapnet var alldeles för rostigt för att provskjutas och alla eventuella fingeravtryck var borta för länge sedan.

Idag ägs Olgas av Bloom in the park och drivs av Ivy Vidal. En duktig och ambitiös man. Restaurangen heter numera Bloom och har som sagt renoverats och bytt ägare några gånger genom åren. År 2007 gjorde man en totalrenovering och byggde om fullständigt. Allt det gamla revs ut och interiören är nu sparsmakad men exklusiv. Designad av formgivaren Jonas Lindvall. Men det yttre är sig likt fortfarande och Olga och Edvard ser man ibland på tv. Vanel lämnade en änka och en historia efter sig men mördaren och hans kumpan gick fria och brottet preskriberades 2001.

Stephan

 

Rulltrappan & Sockerbagaren

Hej igen! Först vill jag bara säga till er som missat det: Klicka  gärna och kolla in galleriet här till vänster sen.

Veckans hus borde egentligen bli två historier, eller rent av tre. En historia om när Malmö började leka storstad på riktigt. Vi fick vårt första varuhus och man kunde åka stans första rulltrappa! Den andra historien handlar om sockerbagaren här bor i staden. Han försökte skapa ett klassiskt wienercafé med flärd lite utöver det vanliga. Det blev i stället ett av Malmös klassiska vattenhål för stans unga i början på 80-talet, åtminstone på lördagar. Den tredje historien skulle i så fall bli resan från Maritza och Lindex via Heart Break till Breeze Nattklubb och Lagerhaus idag. Vi är alltså på Södergatan 16.

Innan ”vårt” hus fanns, stod här två andra kåkar på tomten, men de har sin egen historia och den kanske vi återkommer till någon annan dag.

Tillbaka till Epa som varuhuset hette. Epa, som i Enhetsprisaktiebolaget, grundades av Josef Sachs och Herman Turitz. Den förste drev sedan tidigare NK i en stad ett par mil nordost om Södertälje. Örebro var först ut med att få ett Epa-varuhus 1930. Sen kom Västerås. I december 1932 tog Sachs och Turitz kontakt med Malmö Kommun och förklarade at man tänkte öppna ett modernt billighetsvaruhus även här. Man köpte tomten på Södergatan och lät riva de två husen som stod där. Arkitekt Helge Wiklund ritade ett nytt modernt hus helt anpassat för verksamheten. Ett femvåningshus med slät fasad och raka linjer. Med varuhuset och restaurang i de två nedersta våningarna och kontor i de övriga tre.

Klockan två på eftermiddagen den 24 Oktober 1934 slog Herr Turitz upp dörrarna för den väntande folkmassan utanför. Människohopen fyllde gatan så att inte ens ”Ittans-spårvagn” kom fram. Det blev en enorm rusning och en väldans kö, till rulltrappan! Den allra första som tillverkades i Sverige. Alla skulle prova denna attraktion. Men där fanns som sagt bara en, så man fick åka upp och gå ner. Det var länge ett nöje för Malmöungarna att åka rulltrappan på Epa. Ungarna åkte upp och gick ner om och om igen. En liten parvel vid namn Calle Widell var en av ungarna som busåkte. En annan som också var med när det begav sig är en av mina bekanta, han beskriver rulltrappan: -Inte som dagens smidiga, utan en med steg av trä, skakig, ryckig och högljudande. Men dock rulltrappa.

Men man lekte inte bara i rulltrappan, man handlade också. Varorna var många och priserna så låga att det stack i ögonen på en del andra handlare . Det gick så långt att några av konkurrenterna startade en kampanj med antisemitiska drag mot Epa. Sachs och Turitz var av judisk börd och det var trettiotal även i Malmö. Efter att riksdagen mottagit fem! motioner om en lag som förbjöd Epavaruhusen så tillsatte staten en utredning 1934 som skulle ta reda på om man kunde stoppa Epas affärsverksamhet . Det blev dock inget med det tack och lov. Malmöborna kunde fortsätta att handla som vanligt.

Handla och äta och fika. På andra våningen låg restaurangen. 1938 kunde en hungrig arbetare sleva i sig  kokt rimmad oxfilé med potatismos för 75 öre. Här kunde också de shoppande hemmafruarna slå sig ner och prata med varandra som bara sådana kan. Här käkade tjänstemännen i området sin lunch och här satt ungdomarna och hängde över en kyld läskedryck i timmar. Möblemanget var modernt i stål och rotting och fönsterborden hade fin utsikt över gatulivet på Södergatan. .

Men i Augusti 1975 tog det slut. Epa på Södergatan stängdes och en ny fika-era kunde börja.

På bottenvåningen öppnade Lindex och sålde kläder. Gick man genom klädbutiken kunde man ta den nya rulltrappan upp tilll Café Maritza. Precis som på Epa-tiden så fanns det bara en rulltrappa, och den gick uppåt. När man skulle ner igen fick man gå i den vanliga trappan i andra änden av lokalen. Hovkonditorn, sockerbagaren, kanotisten och skulptören Carl-Bertil Widell hade öppnat ett wienercafé här.  Han var utbildad skulptör och sockerbagare. Dessa två yrken kombinerade han ofta på sitt sätt och skapade fantastiska marsipanfigurer och skulpturer. Han är representerad som konstnär på flera ställen: bl.a på ett marsipanmuseum i Ungern. Utöver detta var han en också duktig kanotist. På Malmöhusvägen vid kanotklubben kan man sedan 2007 beskåda skulpturen Kanotisten som är ett av Calles alster. Han är som sagt en man med många strängar på sin lyra.

Den gamla Epa-baren blev Café Maritza, och som Calle sa: Lokalen med rulltrappan som jag åkt i som barn, kunde jag ju inte tacka nej till. Men rulltrappan var nu utbytt och caféinredningen förde tankarna till ett dekadent sekelskifte med en porlande inomhusfontän, runda cafébord och stolar i vitmålat gjutjärn och lågmäld pianomusik i högtalarna. Kakorna och konfektyren var av högsta kvalité Jag minns att sockerbitarna till teet man drack var inslagna två och två i små papperspaket som det stod Maritza på. Det hade jag aldrig sett förr. Hela stället skulle kännas lyxigt i mitt tycke om det inte vore för en sak: Ungdomsgänget som hängde här. Alldeles i början av 80-talet så skapades det bland många Malmöungdomar en slags tradition att samlas på Maritza på lördagseftermiddagarna. Då blandades här pudelfrisyrerna med collegetröjorna. Takanooveraller med skipantsen, och de urblekta pösjeansen med salomonryggsäckarna. Och till sist: Alla vi andra med hela flocken.

Här satt man och smuttade på en kopp te i timmar. Man gick igenom gårdagskvällens bravader på KB och planerade för lördagskvällens. På Maritza fikade man inte som man oftast gör, dvs två tre stycken kring ett bord. Nej här fikade man i flock. Alla satt i ett enda sällskap. Flocken tog form vid tolvtiden, växte och omformades under dagen. Det dök alltid upp nya vänners vänner som var bekant med någons kompis syrra. Hade man turen att få ”rätt” plats så hade man full koll vem som kom upp från rulltrappan. Det var viktigt, för Café Maritza var ett av stans bästa ställe om man var intresserad av töser, och det var man ju. Där stiftades många bekantskaper och i flocken byttes det friskt pojk och flick-vänner i snabb tonårstakt. Några av människorna jag mötte där träffar jag fortfarande ibland, och varje gång man nämner Maritza så kommer det ett -Åh vad kul vi hade. Det slår aldrig fel.

Succén med Södergatan som gågata gjorde att hyrorna steg till toknivåer. Att vi sen satt och tog plats med en fjuttig kopp te en hel dag hjälpte heller inte till. Maritza bar sig inte och Calle slog igen. Nya rörelser tog över men deras historia får någon annan skriva.

På 80-talet fick Calle Widell Malmö stads hedersbetygelse. Det är ett pris kommunstyrelsen ger till personer som ”Genom betydande och uppmärksammade insatser verkat till gagn för Malmö stad”. Det var ett gott val av styrelsen tycker jag, men jag undrar om det hade hänt utan den där turen i Sachs och Turitz rulltrappa?

Stephan