Arkiv för kategori ‘gågatan’

Fadern, dottern och den oheliga anden. 

Hej igen vänner, hoppas sommaren varit god mot er. Jag strosade runt på gamla begravningsplatsen vid Gustav häromdagen. En av gravstenarna där påminde mig om dagens historia. En sten, rest över en man som påverkade och gjorde skillnad för många små malmöbor. Trots hans goda livsgärning var hans dotter den i familjen som blev berömd för sina gärningar. Han var läkare och hon blev författare.

Barn och regements-läkaren Johan Cronqvist föddes 1866. Han utbildade sig i Lund och i Solna. Sin praktik gjorde han i Berlin hos Robert Koch, mannen som uppfann tuberkulinet och fick Nobelpriset för detta 1905. Inspirerad av Koch blev Cronqvist barnläkare. Malmös första specialist av detta slag. Han brann för välgörenhet och sociala frågor. Den gode Johan hjälpte hundratals arma malmöbor med gratis läkarvård, mat, medicin och pengar. Han arbetade även som regementsläkare på Kronprinsens husarregemente.

Cronqvist bodde med sin fru och en son på Södergatan 17 b. 1897 fick de ytterligare ett barn, en dotter som fick heta Alice. Redan innan Alice fyllt ett så flyttade de till den adress som ibland pekas ut som Alices födelsehem. Hörnlägenheten ovanför dagens Jensen’s Bøfhus på hörnet av Regementsgatan och Södra Försstadsgatan.

Alice var papppas tös och brorsan Ludvig mors lille påg. Den lille Alice följde ofta med far på uppdrag i malmös slum. Hon memorerade och tog intryck. När Alice var tio började pappa arbeta på Malmö barnsjukhus. Där tog man då endast emot patienter över tre år. De som var yngre fick klara sig på huskurer eller ta sig till Lund. Tillsammans med kollegan Bauer drev Cronqvist frågan om ett spädbarnssjukhus i Malmö. När de 1912 fick loss pengar ur Flensburgska fonden löste det sig. 1913 stod Flensburgska barnsjukhuset färdigt.

1918 träffade dottern Alice  en juridikstuderande på en bal i Lund. Hans namn var Yngve Lyttkens. Alice har berättat att när Yngve bad om en dans tackade hon ja och tänkte för sig själv -Honom skall jag gifta mig med.  Redan samma år stod bröllopet. De lämnade Malmö och fick i rask takt tre barn tillsammans. Alice fotsätter berätta om hur Herr Lyttkens en dag hittade henne liggandes på mage i den äkta sängen. I handen hade hon en penna och framför henne låg en skrivbok. -Vad gör du? Undrade mannen. -Jag skriver en roman svarade Alice. För så var det, hon hade börjat skriva på sin debut Synkoper som kom ut 1932. Med tiden blev det fler böcker. Femtiofyra stycken närmare bestämt.

Visst bodde hon utomsocknes länge, men det var på Södergatan hon föddes och i det stora huset på Regementsgatan hon växte upp.

Långt senare, uppe på grannvinden satt jag och några vänner en gång. En vän till mig, Mikael hyrde ett rum där uppe. Ett litet kyffe uppe på den torra mörka gamla vinden i gårdshuset. Golven knakade när man gick och det knirkade i bjälklagren så fort man rörde sig där uppe. Vi hade varit ute en kväll och träffat ett par töser. Det var vinter och kallt så Mikael föreslog rutinerat att vi allihop sticka upp till honom på vinden. Kanon, tyckte jag, vi var ju jämna par. Väl uppe drack vi te och snackade strunt när en av töserna plötsligt undrade om vi hade hört talas om Anden i glaset-Näee sa jag, med en illa dold lögn.

Hon ritade upp en massa cirklar med en kajalpenna direkt på det runda borden vi satt vid. I varje ring plitade hon ner en bokstav från a till ö. Två av cirklarna markerades med ett Ja och ett Nej. Det var genom att föra runt glaset mellan bokstäverna den däringa anden skulle svara på våra frågor. 

När ett lämpligt glas hade plockats fram så släckte Mikael taklampan och tände ett stearinljus istället. Jag kunde märka hur spänningen låg i luften. De stackars småskakiga töserna tyckte det var riktigt kusligt. Jag passade på att ljuga ihop ett par hårresande historier om mord och spöken som fanns i det gamla husen. När de båda var riktigt uppjagade satte vi igång.

Den minsta tösen fick ställa första frågan. -Är det någon mer än vi här? Jag förstod att om det skulle bli några svar så fick jag hjälpa anden lite på traven. Vi höll alla våra händer över det upp-och-ner-vända glaset och jag förde det sakta och försiktigt mot Ja-markeringen på bordet. De andra händerna följde med. Töserna suckade båda med vidöppna munnar och stirrade förskräckt på varandra. Jag hade vansinnigt roligt. Kvällen gick och jag fortsatte att skrämma upp vännerna. Förargligt nog var jag tvungen att bryta upp föra att ta sista bussen hem. Jag drog och lämnade ett par skräckslagna töser kvar uppe på vinden hos Micke. Innan jag hoppar på 37:an upptäcker jag att jag glömt mina nycklar uppe på vinden och går tillbaka. Väl inne i trappuppgången hör jag töserna några våningar upp. De är på väg ner. Utanför den lilla porten som ledde in till trappen stod det en järntrappa med fyra steg. Under trappan fanns ett litet utrymme där en spinkig tonåring kunde krypa in och gömma sig. Det gjorde jag såklart. Det var beckmörkt, skitigt och kallt. Men jag hade planen klar och kunde inte låta bli. När den första spökrädda tösen kom ut och tog stegen ner för den mörka trappan stack jag ut bägge händerna genom mellanrummet mellan trappstegen. Jag grabbade tag i benet på henne och väste högt, allt vad jag kunde.

Att hon skulle bli rädd, det hade jag räknat med. Men att hon skulle bli sådär rädd som hon blev, det var liksom inte meningen. Hon skrek som en stucken gris,  lade sig i fosterställning på marken, skakade i hela kroppen och kissade ner sig och bara grät. Aldrig någonsin har jag känt mig så dum och ond. Förlåt mig kära du, jag minns inte ens vad du hette.

Långt om länge fick jag och väninnan henne på fötter igen. Jag bestämde mig för att dra mig hemåt, och lämnade töserna i fred. För lite hångel var det nog inte att tänka på i det läget, det förstod till och med jag.

När barn och regements-läkaren Johan Cronqvist dog 1921 blev han hedrad av husarerna med en militär begravning. Familjen fick dessutom en gata vid Flensburgska uppkallad efter sig. En stor man som jobbade för de svaga i denna stad och åstadkom mycket.

Micke på vinden flyttade från stan och köpte segelbåt. Var den skrämda tösen tog vägen har jag ingen aning om. Jo, en gång såg jag henne som anställd på Burger King på Gustav. Jag hann aldrig be om ursäkt för när hon fick syn på mig framför disken vände hon på klacken och sprang och gömde sig.

Alice dog i Stockholm hösten 1991 som en av de största författarna vi haft. Hon blev pionjär inom den feministiska literaturen och berömd för sina historiska romaner. Alice Lyttkens var under en lång period den mest lånade författaren på  biblioteken i Sverige. Huset där hon föddes är sedan länge rivet. Där ligger i dag ett Åhlensvaruhus. Men barndomshemmet på Regementsgatan står kvar.

Alice sa en gång -När man skriver så glömmer man omvärlden. Jag har funderat på det. Med mig är det precis tvärtom. Jag ser aldrig min omvärld så tydligt som när jag skriver.

Stephan

.

Annonser

 

Rulltrappan & Sockerbagaren

Hej igen! Först vill jag bara säga till er som missat det: Klicka  gärna och kolla in galleriet här till vänster sen.

Veckans hus borde egentligen bli två historier, eller rent av tre. En historia om när Malmö började leka storstad på riktigt. Vi fick vårt första varuhus och man kunde åka stans första rulltrappa! Den andra historien handlar om sockerbagaren här bor i staden. Han försökte skapa ett klassiskt wienercafé med flärd lite utöver det vanliga. Det blev i stället ett av Malmös klassiska vattenhål för stans unga i början på 80-talet, åtminstone på lördagar. Den tredje historien skulle i så fall bli resan från Maritza och Lindex via Heart Break till Breeze Nattklubb och Lagerhaus idag. Vi är alltså på Södergatan 16.

Innan ”vårt” hus fanns, stod här två andra kåkar på tomten, men de har sin egen historia och den kanske vi återkommer till någon annan dag.

Tillbaka till Epa som varuhuset hette. Epa, som i Enhetsprisaktiebolaget, grundades av Josef Sachs och Herman Turitz. Den förste drev sedan tidigare NK i en stad ett par mil nordost om Södertälje. Örebro var först ut med att få ett Epa-varuhus 1930. Sen kom Västerås. I december 1932 tog Sachs och Turitz kontakt med Malmö Kommun och förklarade at man tänkte öppna ett modernt billighetsvaruhus även här. Man köpte tomten på Södergatan och lät riva de två husen som stod där. Arkitekt Helge Wiklund ritade ett nytt modernt hus helt anpassat för verksamheten. Ett femvåningshus med slät fasad och raka linjer. Med varuhuset och restaurang i de två nedersta våningarna och kontor i de övriga tre.

Klockan två på eftermiddagen den 24 Oktober 1934 slog Herr Turitz upp dörrarna för den väntande folkmassan utanför. Människohopen fyllde gatan så att inte ens ”Ittans-spårvagn” kom fram. Det blev en enorm rusning och en väldans kö, till rulltrappan! Den allra första som tillverkades i Sverige. Alla skulle prova denna attraktion. Men där fanns som sagt bara en, så man fick åka upp och gå ner. Det var länge ett nöje för Malmöungarna att åka rulltrappan på Epa. Ungarna åkte upp och gick ner om och om igen. En liten parvel vid namn Calle Widell var en av ungarna som busåkte. En annan som också var med när det begav sig är en av mina bekanta, han beskriver rulltrappan: -Inte som dagens smidiga, utan en med steg av trä, skakig, ryckig och högljudande. Men dock rulltrappa.

Men man lekte inte bara i rulltrappan, man handlade också. Varorna var många och priserna så låga att det stack i ögonen på en del andra handlare . Det gick så långt att några av konkurrenterna startade en kampanj med antisemitiska drag mot Epa. Sachs och Turitz var av judisk börd och det var trettiotal även i Malmö. Efter att riksdagen mottagit fem! motioner om en lag som förbjöd Epavaruhusen så tillsatte staten en utredning 1934 som skulle ta reda på om man kunde stoppa Epas affärsverksamhet . Det blev dock inget med det tack och lov. Malmöborna kunde fortsätta att handla som vanligt.

Handla och äta och fika. På andra våningen låg restaurangen. 1938 kunde en hungrig arbetare sleva i sig  kokt rimmad oxfilé med potatismos för 75 öre. Här kunde också de shoppande hemmafruarna slå sig ner och prata med varandra som bara sådana kan. Här käkade tjänstemännen i området sin lunch och här satt ungdomarna och hängde över en kyld läskedryck i timmar. Möblemanget var modernt i stål och rotting och fönsterborden hade fin utsikt över gatulivet på Södergatan. .

Men i Augusti 1975 tog det slut. Epa på Södergatan stängdes och en ny fika-era kunde börja.

På bottenvåningen öppnade Lindex och sålde kläder. Gick man genom klädbutiken kunde man ta den nya rulltrappan upp tilll Café Maritza. Precis som på Epa-tiden så fanns det bara en rulltrappa, och den gick uppåt. När man skulle ner igen fick man gå i den vanliga trappan i andra änden av lokalen. Hovkonditorn, sockerbagaren, kanotisten och skulptören Carl-Bertil Widell hade öppnat ett wienercafé här.  Han var utbildad skulptör och sockerbagare. Dessa två yrken kombinerade han ofta på sitt sätt och skapade fantastiska marsipanfigurer och skulpturer. Han är representerad som konstnär på flera ställen: bl.a på ett marsipanmuseum i Ungern. Utöver detta var han en också duktig kanotist. På Malmöhusvägen vid kanotklubben kan man sedan 2007 beskåda skulpturen Kanotisten som är ett av Calles alster. Han är som sagt en man med många strängar på sin lyra.

Den gamla Epa-baren blev Café Maritza, och som Calle sa: Lokalen med rulltrappan som jag åkt i som barn, kunde jag ju inte tacka nej till. Men rulltrappan var nu utbytt och caféinredningen förde tankarna till ett dekadent sekelskifte med en porlande inomhusfontän, runda cafébord och stolar i vitmålat gjutjärn och lågmäld pianomusik i högtalarna. Kakorna och konfektyren var av högsta kvalité Jag minns att sockerbitarna till teet man drack var inslagna två och två i små papperspaket som det stod Maritza på. Det hade jag aldrig sett förr. Hela stället skulle kännas lyxigt i mitt tycke om det inte vore för en sak: Ungdomsgänget som hängde här. Alldeles i början av 80-talet så skapades det bland många Malmöungdomar en slags tradition att samlas på Maritza på lördagseftermiddagarna. Då blandades här pudelfrisyrerna med collegetröjorna. Takanooveraller med skipantsen, och de urblekta pösjeansen med salomonryggsäckarna. Och till sist: Alla vi andra med hela flocken.

Här satt man och smuttade på en kopp te i timmar. Man gick igenom gårdagskvällens bravader på KB och planerade för lördagskvällens. På Maritza fikade man inte som man oftast gör, dvs två tre stycken kring ett bord. Nej här fikade man i flock. Alla satt i ett enda sällskap. Flocken tog form vid tolvtiden, växte och omformades under dagen. Det dök alltid upp nya vänners vänner som var bekant med någons kompis syrra. Hade man turen att få ”rätt” plats så hade man full koll vem som kom upp från rulltrappan. Det var viktigt, för Café Maritza var ett av stans bästa ställe om man var intresserad av töser, och det var man ju. Där stiftades många bekantskaper och i flocken byttes det friskt pojk och flick-vänner i snabb tonårstakt. Några av människorna jag mötte där träffar jag fortfarande ibland, och varje gång man nämner Maritza så kommer det ett -Åh vad kul vi hade. Det slår aldrig fel.

Succén med Södergatan som gågata gjorde att hyrorna steg till toknivåer. Att vi sen satt och tog plats med en fjuttig kopp te en hel dag hjälpte heller inte till. Maritza bar sig inte och Calle slog igen. Nya rörelser tog över men deras historia får någon annan skriva.

På 80-talet fick Calle Widell Malmö stads hedersbetygelse. Det är ett pris kommunstyrelsen ger till personer som ”Genom betydande och uppmärksammade insatser verkat till gagn för Malmö stad”. Det var ett gott val av styrelsen tycker jag, men jag undrar om det hade hänt utan den där turen i Sachs och Turitz rulltrappa?

Stephan