Arkiv för kategori ‘Gamla väster’

En planta till trädgårdsmästare.

Förlåt att jag avbryter så här mitt i semestern med en historia som berättats av andra förr, men nog tål den att berättas igen?

Den 26:e april 1819 vaknade varenda malmöbo av ett redigt oväsen. Det tutades i tutor och skramlades i järn. Hundar skällde och vagnar rasslade fram längs gatorna. Det gapades och skrek och folk sprang man ur huse. Från Gustav Adolfs torg kunde man se hur morgonhimmelen lystes upp av en eldsvåda åt möllevångshållet till. Världshuset Mon Bijou stod i ljusan låga. Så gott som varenda malmöbo rusade till, antingen för att hjälpa till med släckningsarbetet. eller bara för att glo. Men inte riktigt alla drog iväg. Inte Hans Henrik Malmborg. Trots att han tillhörde stadens brandbefäl så stannade han envist kvar i sin bostad på Generalsgatan. Malmborgs tvåvåningshus fanns där Baldakinen låg en gång. Inne på gården hade den anställda trädgårdsmästaren Löfberg sin lilla bostad. Även pigan Elna Olsdotter hade sin adress där. Runt gården stod ett högt plank men en låst järngrind ut mot gatan.

Malmborg med titeln Fortifikationskamrer, drev ett välmående bränneri och trädgårdsmästeri på tomten bakom gården. Men den drivne Malmborg nöjde sig inte med detta, han var dessutom procentare. Han lånade alltså ut pengar till behövande fattiglappar i stan till ockerränta. Skulderna drevs ofta in med hot om våld. Som indrivare lejde han stans busar och slagskämpar. Yttersta Domen var det namn han bar bland de arma malmöborna.

Som sagt Yttersta Domen drev en lönande handel och var fullt medveten om sitt rykte som snål och girig skitstövel. Det sades att han förvarade sin förmögenhet hemma och att han därför ogärna lämnade hemmet. Envist satt han kvar i sitt fönster och såg hur stan tömdes på folk. -Gode herr kamreren ska väl osse fara åsta och hjälpa till? Sporde Löfberg hoppfullt sin arbetsgivare och husbonde. -Nä min själ ska jag ej! Malmborg hade bestämt sig för att stanna hemma. Utanför därnere runt hörnan stod ett par skumma individer och lurpassade. De hade räknat med att brandbefälet skulle göra sin plikt och lämna huset. Men de fick besvikna och tomhänta lufsa därifrån.

Knappt två veckor senare smög pigan Elna ut från sin kammare och tassade försiktigt över gården. Klädd i nattsärk och med det långa håret i en knut i nacken smög hon. Det var natten till den 8:e maj när hon försiktigt öppnade grinden för att släppa in de två männen som stod och gömde sig mörkret. De hade svärtat ner ansiktena och såg i Elnas ögon riktigt hemska ut. -Jisses va ni e rälia i synen. Bägge två. -Va nu försiktiga pågar. Det var Arvid Ahlström, en 28 årig fd skrivare av en väl ansedd malmöfamilj. Och så var det Pitter Dansk. Arvid var trots sin fina familj en riktig lathund och slagskämpe, någonstans i ungdomen hade det gått snett. Pitter dansk var en båtkarl och sjåare från hamnen, också hann känd för sitt okristliga leverne. Det var förresten Arvid som tänt på Mon Bijou i syfte att locka ut Yttersta Domen ur sitt hem. För att kunna osedda komma åt hans påstådda förmögenhet. Nu var det plan B som gällde. De båda blev i mörkret insläppta av Pigan.

Trion smög in. Pigan som hållit sin del av avtalet och såg fram emot belöningen gick in till sitt, och de båda männen smög tysta in till Trädgårdsmästaren som satt uppe och väntade dem i det lilla huset inne på gården.. Allt gick enligt planerna.

Pitter Dansk och Ahlström smög upp för trappan till ovanvåningen där Malmborg låg och sov. Yttersta Domen över mannen med öknamnet blev inte nådig. Han blev överfallen av de båda busarna och svårt knivskuren. De band fast honom i sängen för att i lugn och ro leta efter pengar och värdesaker. Efter avslutat ärende tassar de som planerat ner till Löfberg igen.

Löfberg blundade och skrynklade ihop ansiktet när han gjorde sig beredd på smällen. Som de kommit överens om klippte dansken till trädgårdmästaren med ett vedträ. Det svartnade för ögonen på karlen, han vacklade till men stod pall. Blodet rann från skallen och ner på halsen. -Aj som fan! mumlade Löfberg och smetade ut blodet så mycket han kunde. För att inte karlen skulle förblöda lade Ahlgren ett linneförband om skallen på honom. För att  ytterligare få sig själv att framstå som ett offer lät trädgårdsmästaren sig bli bunden till händer och fötter. Nu låg han som ett paket, på bottenvåningen hos Malmborg och blödde nöjt.

Morgonen därpå börjar skådespelet. Elna springer ut på gatan och skriker om att Löfberg blivit överfallen. -Åh Koss i jisse namn de e blo överallt å husbonn e dö som en sill. Man hittar honom i sängen och han berättar hur han slagits med förrövarna innan de övermannade honom. Några mannar med Stadsfiskal Sven Johan Callman i spetsen går upp till Malmborgs gemak. Altt är en enda röra, det är blod övertallt och i sängen ligger en svårt misshandlad och bakbunden Malmborg. Han är sönderskuren i hela ansiktet och badar i blod. För att säkra sig om att Yttersta Domen aldrig slulle vittna hade de med en rakkniv lagt ett djupt snitt över halsen på procentaren, från öra till öra.

Nyheten sprider sig som en löpeld genom stan och folk barrikaderar sina hem och beväpnar sig i rädsla för rövarna. Stadsfiskal Callman samlar ihop ett gäng pålitliga bekanta, dessa ska bedriva spaning i stan. På varenda lönnkrog och utskänkningsställe snokas och tjuvlyssnas det.

Under tiden förhör Callman trädgårdsmästaren. Callman tycker nämligen inte att Löfbergs skador är så stora som Löfberg påstår. Trädgårdsmästaren är misstänkt, det är något som inte stämmer…

Den natten vaknar plötsligt Stadsfiskalen. Han reser sig käpprakt upp i sängen. Med ett finger i luften och klarvaken blick utbrister han. -Bandaget! Det va som houndan! Att ja ente tänkte på det! -De va maj en jävra planta ti trägårsmästare. -Men nu har jag han min sju! Callman hade kommit på vad det var som inte stämde. Nu skulle Löfberg få förklara hur han fått bandaget på skallen.. Hade rånarna först klippt till och bundit honom? För att sedan plåstra om honom innan de gick för att slå ihjäl Malmborg? Knappast! Eller hade han bandagerat sig själv med bakbundna händer? Också det föga troligt.

Löfberg anade förståss oråd och stack ifrån stan. Han hittades dock några dagar senare i Ringsjötrakten. Trädgårdsmästaren sattes på Malmöhus där man torterade fram hans berättelse ur kroppen på honom. Det visade sig att det var han själv som hade kommit på idén och ledde ligan. Nu berättade han för glatta livet allt polisen ville veta. Alla hans kumpaner blev förrådda.

Pigan Elna som hade öppnat grinden hämtades i hemmet. Ahlström som hade tänt eld på Mon Bijou och rånmördat Malmborg greps i Ystad på väg ut ur landet. Pitter Dansk eller som han egnetligen hette Elias Spårläder som hjälpt till åkte också snart fast. Hela kvartetten sattes på Malmöhus.

Hur gick det sen? Jo, Elna fick ett kännbart spöstraff och de tre andra blev dömda till döden. Pitter Dansk hann dock dö på Malmöhus innan avrättningen. De två andra avrättades den 15 Mars 1820 men avrättningen är ett kapitel för sig som jag lovar att återkomma till…

Annonser

 

 

Kjell och hans brallor

I ett gathörn på väster låg det en gång ett litet blått hus. På fasaden hängde det för inte alltför länge sen ett par brallor. Ett par jättelika jeans i storlek: JMXL. (Jäkla Massa X-tra Large). Nu känner de flesta Malmöiter över 50 igen sig.

Denna Fredag blir det modeblogg! Nä inte riktigt, men närmre än så här lär jag aldrig komma. Men några rader om Kjell och Engelbrektsboden, sunarnas, modsens och knegarnas leverantör av slitstarka billiga moderiktiga kläder, får det bli. Engelbrektsboden, en 114 kvadratmeter handelsbod i ett blått, åtminstone på 60-70 talet, tvåvåningshus på Väster. Här öppnade Einar Wesén butiken som började som en handelsbod för yrkeskläder och slutade som köpcentra och fastighetsbolag.

Men först backar vi lite i tiden. Till kvarteret Stjärnan på hörnet av Landbygatan och Engelbrektsgatan, här låg Göta Kaffe & Theförsäljning i början av förra seklet. En kaffebod där det såldes förutom kaffe och porslin, diverse charkuterier, kol, koks och ved. Lokalen togs över 1909 av cigarrhandlaren intill när Göta flyttade. Göta Kaffe kan man än i dag besöka på Amiralsgatan, där man fortfarande saluför porslin och mal kaffe i de gamla kvarnarna från Väster. Cigarrhandeln försvann och boden blev ledig. Rörelsen som kom att ta över det lilla blå huset blev på sin tid helt unik.

Den unge Einar hade som många andra duktiga affärsmän gått i den bästa handelshögskolan i landet, nämligen Möllevångstorget i Malmö. Här hade han som ung börjat nasa filtar till arbetarna i kvarteren runtomkring. En dag fick han nys om den gamla cigarr- och kaffeboden och slog till. 1926 öppnar han sin handelsbod och namnger den efter gatan. Engelbrektsboden. Butiken låg perfekt på Väster, mellan stans södra arbetarkvarter och hamnen med Kockums, tänkte Einar. -Här fanns det gott om gubbar som behövde paltor att jubba i. Einar gifter sig en septemberdag 1928, och under trettiotalet började han sälja yrkeskläder, i parti och minut. Affärerna gick lysande så efter ett tag så slog Einar på stort och startade Malmö Yrkeskläder och kunde nu titulera sig grosshandlare. Det gick några goda år och det kom barn. Till pappas stora glädje visar sonen Kjell tidigt intresse för affärer. Och nu börjar det roliga:

Det är femtiotal och Kjell har slutat skolan. Pappa har sålt inhemska jeans, eller som man sa nitbyxor eller blåbyxor, i några år, tänkta som arbetskläder. Men som sagt nu var det femtiotal och tiderna var nya. Ynglingarna blev ungdomsgäng. Schlagern byttes ut mot Rock n roll. Amerikanarna var hjältar och nitbyxorna kallades nu för Jeans. Det rådde importstopp på amerikanska jeans. Men den driftige Kjell lyckades hitta en belgisk fabrikör som sydde amerikanska jeans på licens. Kjell anade vad som komma skulle och ville därför ha ensamrätt på de belgiska brallorna. Leiba var märket. Belgarna funderade lite innan de kom med skambudet till ynglingen från Malmö : -Om du säljer 3000 par på ett år så ska du få som du vill.
Vad belgaren inte fattade var att den lille Kjell från Malmö redan hade sett att Kåbbojsarfilmerna, James Dean och Rock n Rollen hade börjat leta sig in i de malmöitiska ungdomarnas värld. Det blev precis den marknadsföring som Kjell behövde, och den kom exakt när den skulle. –Yes box ållrajt, sa Kjell och åkte hem,- Nu ska di där belgarna få se på fanken. I konkurrens med bl.a Algots, som också sålde blåbyxor vid denna tiden, skulle han alltså nå denna hiskeliga siffra. Tretusen par…

-Avvaddåddå?, tyckte Kjell och sprutade iväg 54 000 par över disken i den lilla boden på väster! Alltså 240 par om dan redan första året!

(Algots, förresten? Amerikanska Jeans hette saker som Lee, Wrangler osv. Det var tuffa amerikanska namn. Leiba var väl lite sisådär, men Algots! Hur kunde man kalla ett par jeans för Algots? Fast idag är det värre: Acne? De kan ju lika gärna heta pormask!)

I början av sextiotalet fanns det långt gångna planer på den så kallade Engelbrektsleden. Kommunen skulle bredda hela Engelbrektsgatan och bygga en helt ny genomfartsled genom det gamla väster. Man hann riva några hus innan protesterna blev för stora. Engelbrektsboden var ett av de första husen som rök. Här skulle det bli bussterminal. Av Genomfartsleden blev det intet. Tomten blev ett av Malmös åtskilliga bombhål. Det skulle dröja ända till 1989 innan man bebyggde tomten med en kontorsbyggnad.

Det började bli trångt i den lilla boden där Kjell sålde Lee för 27 kronor paret. 1964 går pappa Einar bort och Kjell byggde sig en ny stor butik några hundra meter därifrån. Samma år flyttade man in i Nya Engelbrektsboden på Gibraltargatan. Nu hade man skrotat den gamla köpmansdisken och infört nymodigheter som självbetjäning och nummerlappar

Alla klädde sig här. Hit fick man gå med morsan när barnbidraget kom, kläderna var både slitstarka och överkomliga. Jag minns mina första jeans härifrån. Första gången man drog på dom så kändes det som om dom var sydda av masoniteskivor. Detta var innan man kunde  köpa byxor som ser begagnade ut redan i affären. Syrran låg på golvet och åmade sig i fuktiga brallor, med en plattång försökte hon dra upp gylfen. Brallorna satt som om de var målade på kroppen. Modsen köpte sina koreadufflar här, som de sen klottrade ner med bandnamn och diverse budskap. Sunarna, det var de som i hobbexkatalogen kallades för motorburen ungdom. Dom ekiperade sig också hos Kjell, och försökte alla se ut som James Dean. Och så de vanliga knegarna som köpte kläder att arbeta i. -Alla hade ju jubb på den tiden.

1973 sålde Kjell rörelsen som flyttade ut till Fosie. Men det är en helt annan historia. Han sadlade om och startade 1999 fastighetsbolaget Myrko som idag driver E-center. Sunarna och modsen har gått i pension och jättebrallorna har plockats ner. Nu handlar Kjell med butiksfastigheter och går klädd i kostym. Men allt började med ett par Leiba i den lilla boden på väster.

Stephan