Arkiv för kategori ‘Hungaria’

Vänner!

Så har dagen då kommit. Med denna historia går bloggen i dvala. Det är dags för mig att gå vidare och göra något annat ett tag. Men! Man kan forfarande ta del av Malmös dolda historia i min bok: ”Malme som jag ser det” som släpps, som sig bör, den sista Fredagen i November. Dvs. Den 25:e nästa månad.

Boken kan beställas här …och här kan den ”gillas” på Facebook.

Beställ den och läs ett kapitel när andan faller på, så behövs inte bloggen på ett tag. 🙂  Men nu till dagens historia…

 

Hundra spänn i dörren.

Bergsgatan gick fyran i mitten. Längs gatan stod sekelskifteshusen sida vid sida. En aning högre och finare på norra delen och lite enklare på den södra delen av gatan. Vi är på den Norra. I nummer 13 – 15 för att vara exakt. Almbacken 3 byggdes 1906 i något som för en amatör liknar ljusgrå tegel. Då var gatstumpen utanför två år gammal och stenlagd med en gräsmatta i mitten. Man lade spårvagnsspår där och invigde sträckan året efter. Byggnaden som även bestod av Spångatan 30 låg på hörnet av Spångatan. Ett vacker fyravåningshus i Jugend. På hörnet låg där en cigarraffär. Strax sidan om hade Sydsvenskan sitt depeschkontor. Inne på gården stod utedassen på rad och tvättade gjorde man i brygghuset. Det fanns tjugoen lägenheter i huset och i tre av dem hade man lyxen att kunna lätta på trycket i vattenklosett. Resten fick använda dassen på gården. Samma år huset skulle fylla 87 år flyttade jag in. Då hade alla fått innetoaletter och cigarraffären hade blivit krog.

I nästan tio år bodde jag granne med den lilla krogen, som var ett bra och oputsat ställe. Jag hade lägenheten två våningar rakt ovanför och delade svale med restaurangköket. Syltan blev snabbt en av mina favoriter. Laszlo som krögaren hette, det heter han fortfarande förresten, var en man i fyrtioårsåldern, lite under medellängd och lite mer över medelvikt. Svarthårig som den sydeuropé han är och med ett par hundvalpsögon och en ständigt leende mun. En glad och trevlig man med ett stort hjärta. Han bröt på ungerska och rökte tyska Marlboro.

Restaurang Tokai var ett enkelt ställe med hyfsad mat, välhängd bardisk och kvastmålade vita pizzeriaväggar med diverse fynd från ungerska souvenirkiosker på väggarna. Inredning i krom och fejkad marmor och en bardisk med de obligatoriska spotlighten  över flaskorna. Här var Laszlo kung och stjärna. Till skillnad från hemma i sin lägenhet en trappa upp. Där regerade hustrun Angela. Ungraren var inte bara krögaren i det gamla huset. Lazlo och hans familj var också våra grannar och vänner. Han må ha varit resturangcef, men så fort han lämnade krogen var det hustrun som basade. Hon tog hand om hushållsarbetet och barnen och såg till att mannen inte hade det alltför kul med gästerna på jobbet.

Det rådde en ovanligt god grannsämja i kåken. Man passade varandras barn och hundar. Man lånade grejer av varandra men framförallt festade man ihop. Vi satt ofta och fikade på gården tillsammans. Hundarna och barnen lekte medan de vuxna drack kaffe. Ibland dök det upp en flaska vin eller två eller en enkel eftermiddagsöl som lätt växte till en spontan gårdsfest.

En tidig lördagsmorgon på min hundpromenad fick jag se Laszlo stå i restaurangfönstret och täcka för rutorna med ljusbrunt täckpapper och tejp. -God morgon Laszlo, ska du bygga om?  Undrade jag. -Gomorron Staffan, Njae kanske, svarade han kryptiskt och log. Han hälsade på hunden, -Hejsan Nicklas, här får du lite gott. Byrackan som han stack till en köttbit var en tik som hette Mikla och jag heter Stephan, men vi förstod vem han menade. Laszlo berättade att han skickat iväg frugan och barnen på semester några veckor.

Lördagskvällen blev en chips och tv-kväll. Jag satt och zappade mellan kanalerna när jag plötsligt hörde ett glädjevrål nere från Laszlos. -Va? Är det fotboll idag? Tänkte jag. Det lät nämligen precis som när hemmalaget gör mål och publiken jublar. Jag började genast leta efter matchen bland kanalerna på tv:n. Då jublades det igen där nere. En minut senare kommer ett nytt vrål. Det kan inte vara fotboll, det borde snart stå tio noll i så fall. –Han borde ju förresten ha stängt, han renoverar ju. Min nyfikenhet tar nu över och jag släcker tv:n och tassar ner för trapporna. När jag halvvägs nere för trappan möts av tonerna av en smäktande balkanballad inne från syltan, då är förvirringen total. Jag fattar noll. Jag går in genom köksingången som jag brukar och konstaterar att kocken är borta och ingen mat verkar serveras idag. Musiken är hög nu och jag hör sorlet av gästerna i lokalen. Jag gläntar försiktigt på dörren och kikar in. De vanliga stammisarna sitter vid sina bord som de brukar. Allt verkade helt normalt om det inte vore för att alla var uppklädda som till högtid. Vattenkammade och nyrakade sitter gubbarna där som ett gäng konfirmander. Allting känns mycket märkligt. Min hjärna får inte ihop sambandet mellan finkläderna, det stängda köket, musiken och det där jublet. Dessutom skulle han ju renovera? …Då får jag syn på henne! En kvinna står på en provisorisk liten scen, hon dansar till musiken. Kvinnan är hårt sminkad har långt gulblont hår med en brun mittbena. Hon har alldeles för lite kläder på sig och ler som om led av förstoppning. Plötsligt sliter hon av sig kjolen, snurrar den två varv i luften och släpper den med ett leende på golvet. Jubel! Den ena strumpan åker snabbt samma väg. Jubel igen! -Jaha, två noll till di blåe tänker jag och känner mig dum. Att jag inte fattat innan. Varje gång det rök en klädtrasa så steg jublet i loklaen, och det lät ungefär som när fotbollslaget gör mål inför en hemmapublik.

Laszlo passade på när frugan var ivägskickad. Han täckte igen fönsterna och restaurangen blev över en natt en ”privat tillställning”. Med ett par gamla strippor som jobbade skift och hundra spänn i dörren gjorde han succé bland sina stammisar och deras vänner. Ryktet om ungraren som återupplivat den gamla malmötraditionen från sextiotalet spred sig snabbt. Det blev fullt hus var kväll. Singelgubbarna i området tog fram bästa gabardinkostymen, vattenkammade de lilla hår de hade kvar och gick förhoppningsfulla på lokal. Och där satt de, precis som de tiggande hundarna vid grillen på gården, dreglande och väntande.

Laszlo lämnade till slut vår gård, och grannarna har nu skingrats för vinden. Barnen har blivit stora och hundarna är borta. Men lokalen där Laszlo höll hov finns kvar. Idag serverar man pizza och shawarma där under namnet Big Mamas. Angelas semesterveckor gick fort. Bara några timmar innan hon skulle komma hem igen revs pappen på rutorna ner, kocken kom tillbaka och allt blev som vanligt igen.  

Vi märkte aldrig att Angela någonsin fick veta vad som föregick när hon var på semester. Men jag tror hon visste, och jag tror att njöt av sin ferie. Det är väl det som kallas för kvinnlig list…

Stephan Skougaard

Bloggare Författare

PS. Bloggen har varit en fantastisk resa att göra med er. Det är med en tår i ögonvrån jag skriver dessa rader. Ni skall alla ha mitt varmaste tack för all respons jag fått – Utan er hade det aldrig blivit varken blogg eller bok.

Tack!

Annonser

Foto: Saga Skougaard

 Gå him!

Glad påsk på er alla. Idag besöker vi en man som blev en legend utan att aldrig fatta det själv. Vi hittar honom på Davidshall. Området kring dagens Davidshallstorg har en lång historia. På 16 och 1700-talet odlade man kål här. År 1840 köpte Frans Henrik Kockum upp marken och anlade Kockums mekaniska verkstad. Därav gatunamnen i området. Den riktiga staden hade ännu inte riktigt nått över kanalen utan detta var Malmös absoluta ytterområde. Här öppnade också David Lenander värdshuset Davidshall 1862 som blev ett av Malmös största nöjesetablissemang vid den här tiden. Här gavs konserter och ordnades ballonguppstigningar, när det inte dansades förståss. Kockums flyttade ut till hamnen 1910. Men det var först 1924 man började bygga de hus som står kring torget i dag. Området etablerade sig som bostadsområde för en arbetande medelklass och tiden gick.

Alla goda ting är tre. Det var det också 1958 för malmöborna. Då hände det grejor minsann. Det var VM i fotboll. Malmö stadion invigdes och Västtyskland vann med 3-1 över Argentina som spelade i gula tröjor lånade av IFK Malmö. Sveriges modernaste varuhus invigdes på Södra Förstadssgatan vid Triangeln. Under det nybyggda domushuset, långt ner i underjorden hade man i all hemlighet byggt en stor central där stadens styre skulle bo och sitta i händelse av krig. Till sist så öppnade en halt 40-åring från Ungern samma år en restaurang som kom att bli en kulturinstitution på Davidshallsgatan .

Historierna kring ungraren är många. Vad som är sant eller inte är svårt att säga, men här kommer mina minnen av mannen: Han var född 1918 i Transylvanien och hans ena ben var det något galet med. Men med sin krycka så rörde han sig smidigt mellan borden på sin restaurang. Borden förresten, dessa bord är ett kapitel för sig. Tunga solida träbord i mörk tjock ek. Fläckar av tusentals fester, och en miljon brännmärken. En sliten yta pyntad med massor av skåror och repor. Och dessa sjöar av stearin som runnit ner från chiantiflaskorna som sedan länge hade tjänat som ljusstakar. Kring dessa vackra bord satt vi och umgicks till tonerna av Chardas. Vi satt där med våra hemmarullade cigaretter och Gösser och vägrade gå hem. Vi förstod aldrig då att syltan vi satt på skulle gå till historien som klassisk malmömark, och att de kvällar vi drack oss otörstiga på billigt öl och vin skulle bli legendariska.

Vi är på Davidhallsgatan 3 i Malmö, på Restaurang Hungaria eller Zoltans som det hette i folkmun. Den halte ungraren hade kommit till Malmö när Sovjet trampade in i Ungern 1956. Två år senare berikade han alltså staden med sin restaurang.

Alla sa Zoltans och det var få av mina vänner som visste vad restaurangen verkligen hette. Jag bad en gång en taxichaufför köra mig till Restaurang Hungaria. Det visste han inte var det var, men Zoltans kände han mycket väl till. Märk väl, detta var ändå på den tiden taxichaufförerna hittade i stan. Morsan som betalade resan såg förvånad ut när jag berättade vart jag skulle. -Va? Finns det stället ännu? Han är jag ju fortfarande skyldig en femma sen 68! Hon hade tydligen också hängt där och druckit vin på sin tid. Men nu var det åttiotal och min tid. Jag drack mest öl, även om det fanns vin också. Här hade alltså den trevlige ungraren serverat mat och dricka i generationer.

Men precis som hos Kinesen på Torpgatan  så bantades utbudet drastiskt i början på 80-talet. Det var ungefär samma klientel här, dvs vanliga malmöbor blandat med diverse kulturfolk och delar av proggrörelsen. Men till skillnad från Kinesen som körde sin nya stil helt öppet, så försökte Zoltan upprätthålla bilden av seriös restaurang, med låtsaspersonal och långa menyer som lovade betydligt mer än vad de höll.

Om allting var ett spel för galleriet eller om han verkligen ville ge sken av att haket var lite flottare än vad det var, det låter jag vara osagt. Men han hade dock en matsedel med ett femtontal rätter som man försökte beställa från. -Filld paprika, slout. -Ongersk biff, slout. -Soppa slout. -Haur baura gulasch, förklarade Zoltan på bruten skånska. Allting var alltid tillfälligt slut och det slutade alltid med att han föreslog gulasch. Man antog förslaget och beställde gulasch och Gösser eller möjligtvis en flaska Egri. –Pengar först! sa han uppfordrande och sträckte fram handen med ett leende. Mannen hade tydligen drabbats av alltför många springnotor eller mindes han min mor. Han tackade för betalningen och ropade teatraliskt ut i köket: -Tvåu gulasch! Varefter han kvickt linkade ut i köket och itog sig kockens roll och svarade sig själv högt med förställd röst. -Okajj, tvåu gulasch! Ut kom Zoltan igen och serverade stans bästa och kanske billigaste gulasch. Ibland skällde han även på en icke existerande diskare. Jag undrar om någon någonsin gick på tricket och trodde att han var annat än ensam i personalstyrkan.

På kvällarna när klockan närmade sig halvtvå-tiden var det stängningsdags. Detta meddelades med all önskvärd tydlighet av den halte ungraren. Han ställde sig mitt i lokalen och vrålade: –Gå him! Detta roade de glada gästerna som givetvis satt kvar för att få höra det igen -GÅ HIM! -Detta ingen Socialforvaltning! Förtydligade han på bruten skånska. Gästerna satt kvar. Detta att sitta kvar så länge som möjligt och ignorera den stackars ungrarens böner om hemgång, det blev en sport för oss. Vi satt så länge vi kunde och hans tokerier för att få oss att gå hem blev bara värre och värre.

Zoltan går bort till telefonen och verkar slå 90 000. Han låtsas ringa till polishuset som ligger runt hörnet. Högt och tydligt hör vi: -Hallå er det polisen? -Det er Zoltan. -Gäst inte vill gå him. -Ok ni komma? -Bra! Nu går han ner på huk och gömmer sig bakom disken och försöker låta som en siren: Tuutuut, tuutuut! Vi kiknar av skratt åt den stackaren, och sitter envist kvar.

En annan gång blåste han ut alla ljusen och släckte ljuset i lokalen. Han tog på sig sin ytterrock, gick ut och låste restaurangen från utsidan som om han gick hem för dagen. Där satt vi förvånade i en låst och beckmörk restaurang och undrade vad vi skulle göra. Stearinljusen tändes snart och efter en stund kom den halte tillbaka till förtvivlan rosenrasande och skrek. –Gå him! Detta ingen socialforvaltning! …Men vi satt kvar.

När glasen var tömda så var också föreställningen över och vi gick till slut. Då stod Zoltan glad i dörren och önskade oss välkomna tillbaka i morgon. -Tack for besoket å velkommen tibauka. Några av oss gick till Stippes och några gick hem och lade sig, och andra gick och lade sig utan att gå hem.

I vanlig ordning chockhöjde man hyrorna i fastigheten och sa upp kontraktet med Zoltan. Han försökte protestera genom att tapetsera rutorna ut mot gatan med arga lappar om malmöbyråkrati och konspirationer, men förgäves. Man murade igen dörren och satte dit ett fönster när huset renoverades och syltan gjordes om till lägenhet. Men tittar man noga idag kan man se var dörren satt. Där saknas nämligen ett källarfönster och mureriet med nytt tegel skvallrar om ombyggnad. 1984 serverades den sista gulaschen och gästerna gick äntligen him för sista gången.

Det är med skam i kroppen jag skriver att jag länge trodde att Zoltan var lite lindrigt begåvad och eljest. Men ack vad jag bedrog mig. Det var precis tvärtom. Efter att ha slagit igen på Davidshallsgatan flyttade han till Marieholm där han öppnade Hungaria Galleri och ägnade sig med stor framgång åt sin konst och att skriva böcker. Han skrev uppemot tjugo böcker, däribland ett antal diktsamlingar.

Den 23:e oktober 2003 ströks krögaren, skulptören, målaren och författaren Zoltan von Katay ur folkbokföringen i Sverige. Han var då skriven i Österrike.

Tack for besöket Zoltan å välkommen tillbaka

Stephan