Arkiv för kategori ‘hus’

Vänner!

Så har dagen då kommit. Med denna historia går bloggen i dvala. Det är dags för mig att gå vidare och göra något annat ett tag. Men! Man kan forfarande ta del av Malmös dolda historia i min bok: ”Malme som jag ser det” som släpps, som sig bör, den sista Fredagen i November. Dvs. Den 25:e nästa månad.

Boken kan beställas här …och här kan den ”gillas” på Facebook.

Beställ den och läs ett kapitel när andan faller på, så behövs inte bloggen på ett tag. 🙂  Men nu till dagens historia…

 

Hundra spänn i dörren.

Bergsgatan gick fyran i mitten. Längs gatan stod sekelskifteshusen sida vid sida. En aning högre och finare på norra delen och lite enklare på den södra delen av gatan. Vi är på den Norra. I nummer 13 – 15 för att vara exakt. Almbacken 3 byggdes 1906 i något som för en amatör liknar ljusgrå tegel. Då var gatstumpen utanför två år gammal och stenlagd med en gräsmatta i mitten. Man lade spårvagnsspår där och invigde sträckan året efter. Byggnaden som även bestod av Spångatan 30 låg på hörnet av Spångatan. Ett vacker fyravåningshus i Jugend. På hörnet låg där en cigarraffär. Strax sidan om hade Sydsvenskan sitt depeschkontor. Inne på gården stod utedassen på rad och tvättade gjorde man i brygghuset. Det fanns tjugoen lägenheter i huset och i tre av dem hade man lyxen att kunna lätta på trycket i vattenklosett. Resten fick använda dassen på gården. Samma år huset skulle fylla 87 år flyttade jag in. Då hade alla fått innetoaletter och cigarraffären hade blivit krog.

I nästan tio år bodde jag granne med den lilla krogen, som var ett bra och oputsat ställe. Jag hade lägenheten två våningar rakt ovanför och delade svale med restaurangköket. Syltan blev snabbt en av mina favoriter. Laszlo som krögaren hette, det heter han fortfarande förresten, var en man i fyrtioårsåldern, lite under medellängd och lite mer över medelvikt. Svarthårig som den sydeuropé han är och med ett par hundvalpsögon och en ständigt leende mun. En glad och trevlig man med ett stort hjärta. Han bröt på ungerska och rökte tyska Marlboro.

Restaurang Tokai var ett enkelt ställe med hyfsad mat, välhängd bardisk och kvastmålade vita pizzeriaväggar med diverse fynd från ungerska souvenirkiosker på väggarna. Inredning i krom och fejkad marmor och en bardisk med de obligatoriska spotlighten  över flaskorna. Här var Laszlo kung och stjärna. Till skillnad från hemma i sin lägenhet en trappa upp. Där regerade hustrun Angela. Ungraren var inte bara krögaren i det gamla huset. Lazlo och hans familj var också våra grannar och vänner. Han må ha varit resturangcef, men så fort han lämnade krogen var det hustrun som basade. Hon tog hand om hushållsarbetet och barnen och såg till att mannen inte hade det alltför kul med gästerna på jobbet.

Det rådde en ovanligt god grannsämja i kåken. Man passade varandras barn och hundar. Man lånade grejer av varandra men framförallt festade man ihop. Vi satt ofta och fikade på gården tillsammans. Hundarna och barnen lekte medan de vuxna drack kaffe. Ibland dök det upp en flaska vin eller två eller en enkel eftermiddagsöl som lätt växte till en spontan gårdsfest.

En tidig lördagsmorgon på min hundpromenad fick jag se Laszlo stå i restaurangfönstret och täcka för rutorna med ljusbrunt täckpapper och tejp. -God morgon Laszlo, ska du bygga om?  Undrade jag. -Gomorron Staffan, Njae kanske, svarade han kryptiskt och log. Han hälsade på hunden, -Hejsan Nicklas, här får du lite gott. Byrackan som han stack till en köttbit var en tik som hette Mikla och jag heter Stephan, men vi förstod vem han menade. Laszlo berättade att han skickat iväg frugan och barnen på semester några veckor.

Lördagskvällen blev en chips och tv-kväll. Jag satt och zappade mellan kanalerna när jag plötsligt hörde ett glädjevrål nere från Laszlos. -Va? Är det fotboll idag? Tänkte jag. Det lät nämligen precis som när hemmalaget gör mål och publiken jublar. Jag började genast leta efter matchen bland kanalerna på tv:n. Då jublades det igen där nere. En minut senare kommer ett nytt vrål. Det kan inte vara fotboll, det borde snart stå tio noll i så fall. –Han borde ju förresten ha stängt, han renoverar ju. Min nyfikenhet tar nu över och jag släcker tv:n och tassar ner för trapporna. När jag halvvägs nere för trappan möts av tonerna av en smäktande balkanballad inne från syltan, då är förvirringen total. Jag fattar noll. Jag går in genom köksingången som jag brukar och konstaterar att kocken är borta och ingen mat verkar serveras idag. Musiken är hög nu och jag hör sorlet av gästerna i lokalen. Jag gläntar försiktigt på dörren och kikar in. De vanliga stammisarna sitter vid sina bord som de brukar. Allt verkade helt normalt om det inte vore för att alla var uppklädda som till högtid. Vattenkammade och nyrakade sitter gubbarna där som ett gäng konfirmander. Allting känns mycket märkligt. Min hjärna får inte ihop sambandet mellan finkläderna, det stängda köket, musiken och det där jublet. Dessutom skulle han ju renovera? …Då får jag syn på henne! En kvinna står på en provisorisk liten scen, hon dansar till musiken. Kvinnan är hårt sminkad har långt gulblont hår med en brun mittbena. Hon har alldeles för lite kläder på sig och ler som om led av förstoppning. Plötsligt sliter hon av sig kjolen, snurrar den två varv i luften och släpper den med ett leende på golvet. Jubel! Den ena strumpan åker snabbt samma väg. Jubel igen! -Jaha, två noll till di blåe tänker jag och känner mig dum. Att jag inte fattat innan. Varje gång det rök en klädtrasa så steg jublet i loklaen, och det lät ungefär som när fotbollslaget gör mål inför en hemmapublik.

Laszlo passade på när frugan var ivägskickad. Han täckte igen fönsterna och restaurangen blev över en natt en ”privat tillställning”. Med ett par gamla strippor som jobbade skift och hundra spänn i dörren gjorde han succé bland sina stammisar och deras vänner. Ryktet om ungraren som återupplivat den gamla malmötraditionen från sextiotalet spred sig snabbt. Det blev fullt hus var kväll. Singelgubbarna i området tog fram bästa gabardinkostymen, vattenkammade de lilla hår de hade kvar och gick förhoppningsfulla på lokal. Och där satt de, precis som de tiggande hundarna vid grillen på gården, dreglande och väntande.

Laszlo lämnade till slut vår gård, och grannarna har nu skingrats för vinden. Barnen har blivit stora och hundarna är borta. Men lokalen där Laszlo höll hov finns kvar. Idag serverar man pizza och shawarma där under namnet Big Mamas. Angelas semesterveckor gick fort. Bara några timmar innan hon skulle komma hem igen revs pappen på rutorna ner, kocken kom tillbaka och allt blev som vanligt igen.  

Vi märkte aldrig att Angela någonsin fick veta vad som föregick när hon var på semester. Men jag tror hon visste, och jag tror att njöt av sin ferie. Det är väl det som kallas för kvinnlig list…

Stephan Skougaard

Bloggare Författare

PS. Bloggen har varit en fantastisk resa att göra med er. Det är med en tår i ögonvrån jag skriver dessa rader. Ni skall alla ha mitt varmaste tack för all respons jag fått – Utan er hade det aldrig blivit varken blogg eller bok.

Tack!

Edvards bil.

Vänner! Så blev det till slut en fredagshistoria i alla fall, och skönt är det. Vad det gäller boken kan jag meddela att den just nu är ute och reser. Den besöker Berlin för formgivning och Linköping för korrektur. Själv sitter jag kvar i Malmö och klurar på bildtexter och nya historier. Får väl passa på att gratulera Tomas Tranströmer till ett fint diplom och en hyfsad slant. Grattis Herr Tranströmer, det var på tiden.

I mitt ivriga letande efter annat, snubblade jag en gång över en liten papperslapp i ett gammalt familjealbum. Lappen var handskriven och berättade om en pappa och  hans bil på 30-talet. Det fanns dessutom en liten bild på bilen. Min nyfikenhet tvingade mig att ta reda på vad det var som beskrevs.

Alvar Werder som var med när det begav sig berättade för Skånska aftonbladet att han hade varit på dans på Arena när de första smällarna hördes. Klockan var ungefär tio på kvällen när dansgolvet plötsligt skakade av en serie explosioner i närheten. Dansgolvet tömdes och alla sprang ut.

Arena låg ungefär där Sydkraft har sina kontor på Regementsgatan idag.

Borta vid Malmöhus flammade himlen röd av eld, det var något som brann. Det small och exploderade och stora brinnande projektiler for genom luften. Folk från Arena samlades ner vid sjön i Slottsparken för att därifrån beskåda eländet. En ung man, inkallad i flottan fick för sig att det var ett sabotage mot Kockums de bevittnade – De byggde ju krigsbåtar där. Ryktet dog dock innan det fått ordentligt fäste bland åskådarna. En polis var på plats och försökte skingra massan. Han hade precis lyckats flytta på Alvar och hans vänner när en brinnande projektil slog ner i vattnet alldeles där de nyss hade stått.

Föremålet som hade slagit ner var resterna av en sprängd acetylengastub. Det var Aga Faxius som brann och det var lillördag den 15 augusti 1934.

Under cirka tre timmar exploderade 250 tuber en efter en och en del for iväg som raketer. Några av dem flög brinnande flera hundra meter. En slog ner farligt nära slottet, en annan damp ned vid Suellsbron. En sträcka på 800 meter. Idag kan man beskåda resterna av en gastub som de har sparat på brandstationen på Drottninggatan.

Gustav Dalén ( han med Agaspisen och fyrarna) arbetade på AB Gasackumulator, eller AGA som man sa. Där tog han patent på en ny metod att lagra gas på flaska. Så kallad Dissousgas. Malmöpågen Gunnar Faxe som kom från en framgångsrik företagarsläkt i stan fick höra talas om Daléns gasprojekt. De fick kontakt och slog sig samman 1906. Resultatet blev en ackumulatorfabrik vid Citadellskajen i Malmö. G.C. Faxe AB

I början användes gasen mest till belysning på de ställen som inte fått elekricitet än. Det var dyrt och affärerna gick inget vidare. Men så kom något snille på att man kunde svetsa med gas. Detta satte fart på affärerna. Faxe slog sig även ihop med Franska Air Liquid och tog över Happachs såpfabrik på Friisgatan 19. Där började man tillverka gas och 1918 tråcklade man ihop ackumulatorfabriken med Air Liquid. Aga Faxius var fött. För detta byggde man en ny fabrik vid Citadellkajen mitt emot Malmöhus slott.

På fabriken tillverkades Acetylengas. Det var här pappan som nämns i lappen i albumet arbetade som chaufför. Han fraktade gastuber som han levererade runt om i Sydsverige. I väntan på leverans förvarades tuberna han körde omkring med på ett lager i anslutning till fabriken.

Nu stod fabriken i ljusan låga. På olycksplatsen hade polisen fullt sjå med att hålla nyfikna borta från farligheterna. Extra besvärligt blev det med den berusade mannen som envisades så med att ta sig förbi avspärrningarna att han till slut blev arresterad. Han var kontorist på firman och ville tvunget in i eldsvådan. – Men va fan, jag bara måste in och hämta en grej där inne! Envisades han. -E du helt galen karr, du ser väl att det brinner som houndan? Polismannen höll mannen i armen när han förklarade situationen. Men han slet sig ur greppet och sprang mot den brinnande byggnaden. Polismannen kutade i fatt, och fällde mannen med en regelvidrig glidtackling. Båda låg i en hög i gruset och värmen från eldsvådan fick dem att svettas. Kontoristen gapar och skriker. -För helvete, jag hade 5000 kronor liggandes därinne!  Han blir belagd med handfängsel och förd till Davidshall. 5000 kronor var en ansenlig summa – motsvarar cirka 150 000 i dagens penningvärde. Självklart undrade man var han fått pengarna ifrån. Men mannen berättade aldrig vad det var för pengar som hade gått upp i rök framför näsan på honom.

Edvard som pappan på lappen hette hade en dotter. Hon minns sin fars historia och berättade för mig hur han tog sig till fabriken för att se till att lastbilen inte fått alltför allvarliga skador. -Han var alltid så rädd om sin bil. -Bara lacken har klarat sig så…

Pappan var en av de uppskattningsvis 50 000 nyfikna sydvästskåningar som kom för att titta på förödelsen. (-Jag har aldrig riktigt förstått det fenomen att andras elände alltid har väckt folks nyfikenhet.) Många ville komma så nära som möjligt och tog därför vägen över Hönsabron, där Båtajönsson hyrde ut sina små ekor. Hönsabron var en rödmålad pontonbro som låg en liten bit ifrån där Hovrättsbron ligger idag. Det blev sån trängsel på bron att den höll på att sjunka!  Paniken spred sig så sakta när vattnet steg och folk blev blöta om fötterna.

Det rådde fullkomligt kaos i området kring fabriken,  folk var rädda, bilar krockade och när det small som värst fick de nyfikna panik.

Släckningsarbetet som utfördes, gjordes under extremt farliga förhållanden. De värsta någonsin i landet faktiskt. Explosionsrisken var mer än överhängande när hjältarna från brandkåren gjorde sitt jobb. Hela Malmös brandförsvar jobbade hårt och i Limhamn stod kollegorna i full beredskap. Fabriken blev helt ödelagd men man förhindrade lyckligtvis större skador på brandmän och nyfikna. Vid tvåtiden hade man släckt elden. Fönster i hela området hade krossats av tryckvågorna. Elden syntes ända ner till Höllviken. Tack och lov blev det bara några få lätta köttsår orsakade av flygande splitter från explosionerna.

Det lilla som stod kvar av fabriken jämnades med marken och istället byggde man en ny ute på Västkustvägen. Det var härifrån man sålde de berömda Aga-spisarna. 1962 var det dags för en ny flytt, denna gången bar det av till Spillepengen. Man bytte senare namn till Alfax Ab och är idag helt ägt av Fransmännen.

Vad var det som satte fyr på fabriken? Man tror att det förbipasserande ångtåget från Västra station på något sätt skulle satt igång brasan. En olycka helt enkelt.

Men Edvard och hans bil då? Hur gick det med den? Hade lacken klarat sig? Jo den stackars Edvard lyckades ta sig ända fram till den plats där han hade parkerat bilen, alldeles intill förrådet. Lacken hade inte klarat sig. Inte resten av bilen heller.  I en hög av brända rester av lagerbyggnaden hittade han det som en gång varit en välputsad lastbil. En svart hög av bränt och förtvinat järn var allt som fanns kvar, men resterna av en ratt som stack upp avslöjade att högen en gång varit hans kära lastbil.

Stephan

Fadern, dottern och den oheliga anden. 

Hej igen vänner, hoppas sommaren varit god mot er. Jag strosade runt på gamla begravningsplatsen vid Gustav häromdagen. En av gravstenarna där påminde mig om dagens historia. En sten, rest över en man som påverkade och gjorde skillnad för många små malmöbor. Trots hans goda livsgärning var hans dotter den i familjen som blev berömd för sina gärningar. Han var läkare och hon blev författare.

Barn och regements-läkaren Johan Cronqvist föddes 1866. Han utbildade sig i Lund och i Solna. Sin praktik gjorde han i Berlin hos Robert Koch, mannen som uppfann tuberkulinet och fick Nobelpriset för detta 1905. Inspirerad av Koch blev Cronqvist barnläkare. Malmös första specialist av detta slag. Han brann för välgörenhet och sociala frågor. Den gode Johan hjälpte hundratals arma malmöbor med gratis läkarvård, mat, medicin och pengar. Han arbetade även som regementsläkare på Kronprinsens husarregemente.

Cronqvist bodde med sin fru och en son på Södergatan 17 b. 1897 fick de ytterligare ett barn, en dotter som fick heta Alice. Redan innan Alice fyllt ett så flyttade de till den adress som ibland pekas ut som Alices födelsehem. Hörnlägenheten ovanför dagens Jensen’s Bøfhus på hörnet av Regementsgatan och Södra Försstadsgatan.

Alice var papppas tös och brorsan Ludvig mors lille påg. Den lille Alice följde ofta med far på uppdrag i malmös slum. Hon memorerade och tog intryck. När Alice var tio började pappa arbeta på Malmö barnsjukhus. Där tog man då endast emot patienter över tre år. De som var yngre fick klara sig på huskurer eller ta sig till Lund. Tillsammans med kollegan Bauer drev Cronqvist frågan om ett spädbarnssjukhus i Malmö. När de 1912 fick loss pengar ur Flensburgska fonden löste det sig. 1913 stod Flensburgska barnsjukhuset färdigt.

1918 träffade dottern Alice  en juridikstuderande på en bal i Lund. Hans namn var Yngve Lyttkens. Alice har berättat att när Yngve bad om en dans tackade hon ja och tänkte för sig själv -Honom skall jag gifta mig med.  Redan samma år stod bröllopet. De lämnade Malmö och fick i rask takt tre barn tillsammans. Alice fotsätter berätta om hur Herr Lyttkens en dag hittade henne liggandes på mage i den äkta sängen. I handen hade hon en penna och framför henne låg en skrivbok. -Vad gör du? Undrade mannen. -Jag skriver en roman svarade Alice. För så var det, hon hade börjat skriva på sin debut Synkoper som kom ut 1932. Med tiden blev det fler böcker. Femtiofyra stycken närmare bestämt.

Visst bodde hon utomsocknes länge, men det var på Södergatan hon föddes och i det stora huset på Regementsgatan hon växte upp.

Långt senare, uppe på grannvinden satt jag och några vänner en gång. En vän till mig, Mikael hyrde ett rum där uppe. Ett litet kyffe uppe på den torra mörka gamla vinden i gårdshuset. Golven knakade när man gick och det knirkade i bjälklagren så fort man rörde sig där uppe. Vi hade varit ute en kväll och träffat ett par töser. Det var vinter och kallt så Mikael föreslog rutinerat att vi allihop sticka upp till honom på vinden. Kanon, tyckte jag, vi var ju jämna par. Väl uppe drack vi te och snackade strunt när en av töserna plötsligt undrade om vi hade hört talas om Anden i glaset-Näee sa jag, med en illa dold lögn.

Hon ritade upp en massa cirklar med en kajalpenna direkt på det runda borden vi satt vid. I varje ring plitade hon ner en bokstav från a till ö. Två av cirklarna markerades med ett Ja och ett Nej. Det var genom att föra runt glaset mellan bokstäverna den däringa anden skulle svara på våra frågor. 

När ett lämpligt glas hade plockats fram så släckte Mikael taklampan och tände ett stearinljus istället. Jag kunde märka hur spänningen låg i luften. De stackars småskakiga töserna tyckte det var riktigt kusligt. Jag passade på att ljuga ihop ett par hårresande historier om mord och spöken som fanns i det gamla husen. När de båda var riktigt uppjagade satte vi igång.

Den minsta tösen fick ställa första frågan. -Är det någon mer än vi här? Jag förstod att om det skulle bli några svar så fick jag hjälpa anden lite på traven. Vi höll alla våra händer över det upp-och-ner-vända glaset och jag förde det sakta och försiktigt mot Ja-markeringen på bordet. De andra händerna följde med. Töserna suckade båda med vidöppna munnar och stirrade förskräckt på varandra. Jag hade vansinnigt roligt. Kvällen gick och jag fortsatte att skrämma upp vännerna. Förargligt nog var jag tvungen att bryta upp föra att ta sista bussen hem. Jag drog och lämnade ett par skräckslagna töser kvar uppe på vinden hos Micke. Innan jag hoppar på 37:an upptäcker jag att jag glömt mina nycklar uppe på vinden och går tillbaka. Väl inne i trappuppgången hör jag töserna några våningar upp. De är på väg ner. Utanför den lilla porten som ledde in till trappen stod det en järntrappa med fyra steg. Under trappan fanns ett litet utrymme där en spinkig tonåring kunde krypa in och gömma sig. Det gjorde jag såklart. Det var beckmörkt, skitigt och kallt. Men jag hade planen klar och kunde inte låta bli. När den första spökrädda tösen kom ut och tog stegen ner för den mörka trappan stack jag ut bägge händerna genom mellanrummet mellan trappstegen. Jag grabbade tag i benet på henne och väste högt, allt vad jag kunde.

Att hon skulle bli rädd, det hade jag räknat med. Men att hon skulle bli sådär rädd som hon blev, det var liksom inte meningen. Hon skrek som en stucken gris,  lade sig i fosterställning på marken, skakade i hela kroppen och kissade ner sig och bara grät. Aldrig någonsin har jag känt mig så dum och ond. Förlåt mig kära du, jag minns inte ens vad du hette.

Långt om länge fick jag och väninnan henne på fötter igen. Jag bestämde mig för att dra mig hemåt, och lämnade töserna i fred. För lite hångel var det nog inte att tänka på i det läget, det förstod till och med jag.

När barn och regements-läkaren Johan Cronqvist dog 1921 blev han hedrad av husarerna med en militär begravning. Familjen fick dessutom en gata vid Flensburgska uppkallad efter sig. En stor man som jobbade för de svaga i denna stad och åstadkom mycket.

Micke på vinden flyttade från stan och köpte segelbåt. Var den skrämda tösen tog vägen har jag ingen aning om. Jo, en gång såg jag henne som anställd på Burger King på Gustav. Jag hann aldrig be om ursäkt för när hon fick syn på mig framför disken vände hon på klacken och sprang och gömde sig.

Alice dog i Stockholm hösten 1991 som en av de största författarna vi haft. Hon blev pionjär inom den feministiska literaturen och berömd för sina historiska romaner. Alice Lyttkens var under en lång period den mest lånade författaren på  biblioteken i Sverige. Huset där hon föddes är sedan länge rivet. Där ligger i dag ett Åhlensvaruhus. Men barndomshemmet på Regementsgatan står kvar.

Alice sa en gång -När man skriver så glömmer man omvärlden. Jag har funderat på det. Med mig är det precis tvärtom. Jag ser aldrig min omvärld så tydligt som när jag skriver.

Stephan

.

En planta till trädgårdsmästare.

Förlåt att jag avbryter så här mitt i semestern med en historia som berättats av andra förr, men nog tål den att berättas igen?

Den 26:e april 1819 vaknade varenda malmöbo av ett redigt oväsen. Det tutades i tutor och skramlades i järn. Hundar skällde och vagnar rasslade fram längs gatorna. Det gapades och skrek och folk sprang man ur huse. Från Gustav Adolfs torg kunde man se hur morgonhimmelen lystes upp av en eldsvåda åt möllevångshållet till. Världshuset Mon Bijou stod i ljusan låga. Så gott som varenda malmöbo rusade till, antingen för att hjälpa till med släckningsarbetet. eller bara för att glo. Men inte riktigt alla drog iväg. Inte Hans Henrik Malmborg. Trots att han tillhörde stadens brandbefäl så stannade han envist kvar i sin bostad på Generalsgatan. Malmborgs tvåvåningshus fanns där Baldakinen låg en gång. Inne på gården hade den anställda trädgårdsmästaren Löfberg sin lilla bostad. Även pigan Elna Olsdotter hade sin adress där. Runt gården stod ett högt plank men en låst järngrind ut mot gatan.

Malmborg med titeln Fortifikationskamrer, drev ett välmående bränneri och trädgårdsmästeri på tomten bakom gården. Men den drivne Malmborg nöjde sig inte med detta, han var dessutom procentare. Han lånade alltså ut pengar till behövande fattiglappar i stan till ockerränta. Skulderna drevs ofta in med hot om våld. Som indrivare lejde han stans busar och slagskämpar. Yttersta Domen var det namn han bar bland de arma malmöborna.

Som sagt Yttersta Domen drev en lönande handel och var fullt medveten om sitt rykte som snål och girig skitstövel. Det sades att han förvarade sin förmögenhet hemma och att han därför ogärna lämnade hemmet. Envist satt han kvar i sitt fönster och såg hur stan tömdes på folk. -Gode herr kamreren ska väl osse fara åsta och hjälpa till? Sporde Löfberg hoppfullt sin arbetsgivare och husbonde. -Nä min själ ska jag ej! Malmborg hade bestämt sig för att stanna hemma. Utanför därnere runt hörnan stod ett par skumma individer och lurpassade. De hade räknat med att brandbefälet skulle göra sin plikt och lämna huset. Men de fick besvikna och tomhänta lufsa därifrån.

Knappt två veckor senare smög pigan Elna ut från sin kammare och tassade försiktigt över gården. Klädd i nattsärk och med det långa håret i en knut i nacken smög hon. Det var natten till den 8:e maj när hon försiktigt öppnade grinden för att släppa in de två männen som stod och gömde sig mörkret. De hade svärtat ner ansiktena och såg i Elnas ögon riktigt hemska ut. -Jisses va ni e rälia i synen. Bägge två. -Va nu försiktiga pågar. Det var Arvid Ahlström, en 28 årig fd skrivare av en väl ansedd malmöfamilj. Och så var det Pitter Dansk. Arvid var trots sin fina familj en riktig lathund och slagskämpe, någonstans i ungdomen hade det gått snett. Pitter dansk var en båtkarl och sjåare från hamnen, också hann känd för sitt okristliga leverne. Det var förresten Arvid som tänt på Mon Bijou i syfte att locka ut Yttersta Domen ur sitt hem. För att kunna osedda komma åt hans påstådda förmögenhet. Nu var det plan B som gällde. De båda blev i mörkret insläppta av Pigan.

Trion smög in. Pigan som hållit sin del av avtalet och såg fram emot belöningen gick in till sitt, och de båda männen smög tysta in till Trädgårdsmästaren som satt uppe och väntade dem i det lilla huset inne på gården.. Allt gick enligt planerna.

Pitter Dansk och Ahlström smög upp för trappan till ovanvåningen där Malmborg låg och sov. Yttersta Domen över mannen med öknamnet blev inte nådig. Han blev överfallen av de båda busarna och svårt knivskuren. De band fast honom i sängen för att i lugn och ro leta efter pengar och värdesaker. Efter avslutat ärende tassar de som planerat ner till Löfberg igen.

Löfberg blundade och skrynklade ihop ansiktet när han gjorde sig beredd på smällen. Som de kommit överens om klippte dansken till trädgårdmästaren med ett vedträ. Det svartnade för ögonen på karlen, han vacklade till men stod pall. Blodet rann från skallen och ner på halsen. -Aj som fan! mumlade Löfberg och smetade ut blodet så mycket han kunde. För att inte karlen skulle förblöda lade Ahlgren ett linneförband om skallen på honom. För att  ytterligare få sig själv att framstå som ett offer lät trädgårdsmästaren sig bli bunden till händer och fötter. Nu låg han som ett paket, på bottenvåningen hos Malmborg och blödde nöjt.

Morgonen därpå börjar skådespelet. Elna springer ut på gatan och skriker om att Löfberg blivit överfallen. -Åh Koss i jisse namn de e blo överallt å husbonn e dö som en sill. Man hittar honom i sängen och han berättar hur han slagits med förrövarna innan de övermannade honom. Några mannar med Stadsfiskal Sven Johan Callman i spetsen går upp till Malmborgs gemak. Altt är en enda röra, det är blod övertallt och i sängen ligger en svårt misshandlad och bakbunden Malmborg. Han är sönderskuren i hela ansiktet och badar i blod. För att säkra sig om att Yttersta Domen aldrig slulle vittna hade de med en rakkniv lagt ett djupt snitt över halsen på procentaren, från öra till öra.

Nyheten sprider sig som en löpeld genom stan och folk barrikaderar sina hem och beväpnar sig i rädsla för rövarna. Stadsfiskal Callman samlar ihop ett gäng pålitliga bekanta, dessa ska bedriva spaning i stan. På varenda lönnkrog och utskänkningsställe snokas och tjuvlyssnas det.

Under tiden förhör Callman trädgårdsmästaren. Callman tycker nämligen inte att Löfbergs skador är så stora som Löfberg påstår. Trädgårdsmästaren är misstänkt, det är något som inte stämmer…

Den natten vaknar plötsligt Stadsfiskalen. Han reser sig käpprakt upp i sängen. Med ett finger i luften och klarvaken blick utbrister han. -Bandaget! Det va som houndan! Att ja ente tänkte på det! -De va maj en jävra planta ti trägårsmästare. -Men nu har jag han min sju! Callman hade kommit på vad det var som inte stämde. Nu skulle Löfberg få förklara hur han fått bandaget på skallen.. Hade rånarna först klippt till och bundit honom? För att sedan plåstra om honom innan de gick för att slå ihjäl Malmborg? Knappast! Eller hade han bandagerat sig själv med bakbundna händer? Också det föga troligt.

Löfberg anade förståss oråd och stack ifrån stan. Han hittades dock några dagar senare i Ringsjötrakten. Trädgårdsmästaren sattes på Malmöhus där man torterade fram hans berättelse ur kroppen på honom. Det visade sig att det var han själv som hade kommit på idén och ledde ligan. Nu berättade han för glatta livet allt polisen ville veta. Alla hans kumpaner blev förrådda.

Pigan Elna som hade öppnat grinden hämtades i hemmet. Ahlström som hade tänt eld på Mon Bijou och rånmördat Malmborg greps i Ystad på väg ut ur landet. Pitter Dansk eller som han egnetligen hette Elias Spårläder som hjälpt till åkte också snart fast. Hela kvartetten sattes på Malmöhus.

Hur gick det sen? Jo, Elna fick ett kännbart spöstraff och de tre andra blev dömda till döden. Pitter Dansk hann dock dö på Malmöhus innan avrättningen. De två andra avrättades den 15 Mars 1820 men avrättningen är ett kapitel för sig som jag lovar att återkomma till…

 

Hattmannen & Piraten på Saturnus.

Vänner! Bokskrivandet är kul men jag har verkligen saknat er och responsen jag brukar få på fredagarna. Men nu är det äntligen dags igen. Jag vill passa på att meddela att jag idag har skrivit under kontraktet med förlaget. Boken släpps preliminärt den 28:e november.

På Stortorget låg där en gång två apotek. Lejonet och Fläkta örn. Lejonet finns kvar men låg från början på andra sidan torget. Fläkta örns logga bestod av en örn med utbredda vingar och två huvud vända i profil åt varsitt håll. En fläkt örn alltså. Örn-apoteket låg på Stortorget 8 där Biograf Spegeln ligger idag och hade startats 1893 av Anders Nilsson och Apotekare Fritz Borg. Förutom medikamenter så försåg de också många av skånes brännerier med essenser till deras snaps och likörer. Det gick lysande tills rusdrycksförordningen kom 1905. Då slog så gott som samtliga privata brännerier igen och essensförsäljningen sjönk drastiskt.

Man lade därför om kursen och började även att tillverka lemonader. Det gick bra och de små lokalerna bakom apoteket där man höll till blev så småningom för små. Apotekaren och hans kompis flyttade hela bölet till Grynbodgatan 1912. Där tog man över den gamla cigarrfabrikens lokaler. Både Nilsson och Borg dog några år senare och en Herr Arvid Liepe tog över.

Han fick fart på essenstillverkningen och flyttade 1937 fabriken till de nybyggda lokalerna på Lantmannagatan. En buteljgrön funkisbyggnad ritad av Stig H Johansson, icke att förväxla med travtränaren med samma namn.

De nya lokalerna vid hörnet av Ystadsgatan, eller Rosengårdsvägen som den delen av gatan hette då, låg i Sofielunds municipalsamhälle som först 1947 blev en del av Malmö. Området kallades för Svinaryssland. Dels för att Sibirien eller Ryssland var vanliga benämningar på något som låg långt bort. Dels för att det var många som hyste grisar i sina uthus. Helt enkelt för att det var lönsamt och för att de kunde. Åren gick och Saturnus utvecklade flera produkter. Bland annat den populära Cuba Colan på 50-talet.

Företaget ägs fortfarande av familjen Liepe. Dagens ägare Edward Liepes farfar Nils-Håkan Håkansson var bekant med Fritiof Nilsson Piraten. De skånska skrönornas Zlatan. Piraten var ofta och ”hälsade på” på fabriken. Förmodligen för att låna pengar och diskutera brännvin. Det kan inte ha varit lätt att vara fattig författare då i heller, och brännvin är ju ett kärt ämne för många.

Saturnus tillverkar sedan några år tillbaka Piratens Besk. En kryddad snaps dominerad av malört och en aning kummin bland annat. Perfekt till en bit branteviksill om ni frågar mig. Receptet på besken sägs vara Piratens eget, så det var kanske det de diskuterade på femtiotalet.

Min gode vän Bosse har berättat för mig hur man också kunde köpt billiga skalade apelsiner där. Det gjorde han ibland  som liten påg. Skalet användes i tillverkningen och själva frukten som blev över såldes billigt.

Själv har jag andra minnen från Saturnus. Ett av dem var från en söndagseftermiddag på höstkanten. Jag och min polare Bengt hade väl varit ute på något bus och var på väg hem. Vi kan ha varit i 7-8 års åldern så det bör ha varit kring 1970. Vädret var fint men det blåste rejält som det alltid gör i Malmö. Längs Lantmannagatan brukar det blåsa lite extra och det gjorde det även denna dag. Jag stod och kollade på två cyklister och funderade: Den ena kom från prippshållet och cyklade mot Nobeltorget. Den andra trampade i motsatt riktning med Amiralsgatan i ryggen. Men båda hade motvind. Vad är det som gör att det alltid är motvind när man cyklar här i stan? Och varför är det aldrig vindstilla?

Ett äldre par kom gående längs trottoaren alldeles vid Saturnus gröna byggnad. Fabriken hägnades in av ett staket på gott och väl två och en halv meter. Tanten kurade ihop sig mot blåsten och höll i scharlettknuten under hakan. Farbrorn vek upp kragen och skulle precis dra ner hatten när den blåste av. Huvudbonaden fick liv och virvlade upp luften, gjorde en snygg båge över staketet och rullade iväg längs marken för att slutligen lägga sig att dö intill fabriksväggen.  Gubbens min fick oss båda att brista ut i ett gapflabb. Han såg lite ut som Halvan och nu var han dessutom minst lika kul. -Ah pågar, kan ni göra mig en tjänst? Undrade mannen utan att verka bry sig om att vi skrattade åt honom. Han riktade sig till Bengt och undrade såklart om denne ville klättra över och hämta hatten. Men fick inte något riktigt bra svar av Bengt. Han var alltför upptagen med att försöka hålla sig för skratt -Jag kan göra det! Flikade jag in, som fått lära mig att respektera och vara snäll mot de äldre. Innan den barhuvade mannen hann svara var jag halvvägs över staketet. Jag hämtade hatten och överräckte den med ett Vassego. På tantens uppmaning plockade mannen då upp en välförtjänt 25-öring ur börsen. Han gav mig slanten och jag tog i hand, bockade och sa: Tack så mycket, för så gjorde man då.

Bengt kom senare med förslaget att vi skulle dela den där pengen eftersom det var honom de hade bett om hjälp. Men jag sa nej. Det var ju jag som hade klättrat. Nån rättvisa får det väl ändå vara.

Jag brukar alltid tänka på den där 25-öringen när jag går förbi den gamla fabriken. Staketet är utbytt mot ett nytt, lika högt men inte alls lika klättervänligt. Den gröna hörnan står tom sedan våren 2000 då man flyttade ut verksamheten till Bronsyxegatan. Planeten som satt på taket följde med flyttlasset och försvann. Undrar var den är förresten?

I dag ägs fastigheten av Briggen Fastigheter AB. Magnus Prochéus på Briggen säger att de planerar att bygga om fabriken till affärslokaler och bostäder. De hade tänkt sig cirka 40 hyresrätter. Vi får väl se hur det blir med det… Han lovar dock att den klassiska runda hörnan skall bevaras. Tack för det Magnus. Vill man besöka Fläkta Örn idag så får man bege sig ut till Bellevuegården. Där ligger i dag ett apotek med samma namn som det på Stortorget där allting började.

Trots att de små husen på Sofielund idag säljs för flera miljoner så räknas faktiskt stadsdelen som en av de fattigaste i Malmö. Men ingen har grisar hemma på Sofielund längre. Även om en del gifta kvinnor och vissa feminister påstår annat. Svinaryssarna fick elektricitet först 1917 och de var de sista som hade gaslampor och utedass i stan. De har alltid varit lite åsidosatta där ute på Sofielund.

Spriten som tillverkas på Saturnus ställer till mycket elände, det är sant. Men i sanningens namn så skänker den också en del glädje. När man ser dagens missbrukare så är det nästan så att man saknar en och annan gammeldags Fullegubbe. En av dem skulle en gång förklara skillnaden mellan narkotika och sprit för mig. Jag var då 13 år. -Knark, det blir man bara krokig och sne av. Nä, du förstår. Kröken – Det är det enda raka! Han söp ihjäl sig året efter. Glad midsommar!

Stephan

En olycksalig smäll på käften.

Det var en gång ett korgbinderi. Det hade startats i mitten på 1800-talet av Gustaf Nilsson. Han var korgmakaren som en dag provade att sätta hjul på en av sina korgar, och vips så var Sveriges förmodligen första barnvagn född. Kring 1885 började han tillverka barnvagnar på allvar tills sonen Axel Wilhelm tog över 1891. A W Nilssons barnvagnsfabrik flyttade verksamheten frå Södra Förstadsgatan 32 till Möllevångsgatan. Vid hörnet av Parkgatan. Fabrikören var föga populär bland sina anställda och sommaren 1926 gick ett hundratal av dem ut i strejk. Nilsson såg sig då tvungen till att kalla in strejkbrytare. Motsättningarna mellan de strejkande arbetarna och strejkbrytarna blev hårda och våldsamma För säkerhets skull bodde därför de flesta strejkbrytare inne på fabriken.

Det är natten till den elfte November och en av de som trots omständigheterna vågat ge sig ut var Per Nilsson. En lång och muskulös ung man med hög bred bringa och tjocka kraftiga armar. Den smått nervöse strejkbrytaren går in på Möllevångsgatan. Han är på väg hem till fabriken och ser sig oroligt omkring. Precis här hade en vän fått ordentligt med stryk. Tio meter bakom honom på samma trottoar, dyker plötsligt Wilhelm Jönsson upp. Wilhelm var en av de strejkande från barnvagnsfabriken. Han går och puffar på sin pipa när han får syn på Per Nilsson. Han känner genast igen strejkbrytaren.

Wilhelm skyndar på och genskjuter strejkbrytaren strax innan fabriksportarna. Den undflyende mannen var bara några steg från fabriksporten när plötsligt någon plötslig spärrade hans väg. -God afton. Det svartnade för ögonen på den rädde strejkbrytaren och han drog direkt på med en vänster. En hederlig rejäl rallarsving av den gamla sorten, laddad ända från höften. Strejkaren stupar i ett gnistregn. Svingen har träffat rakt på piphuvudet och slagit in hela skaftet i munnen på honom. Utan att vända sig om slinker gärningsmannen in på fabriken och lämnar sitt offer liggande bakom sig. Kvar på trottoaren ligger korgmakare Wilhelm Jönsson och hostar blod.

Efter en liten stund är han dock på benen och tar sig hem för egen maskin. Det gör fruktansvärt ont i halsen och han hostar och spottar blod, men hem kommer han.

Tidigt på morgonen nästa dag vaknar han av att halsen värker svårt Det är kallt i den lilla lägenheten och han har feberfrossa, på skakiga ben reser han sig för att mata kakelugnen med lite koks. Då faller han. Mitt på golvet ligger den skadade och det forsar blod ur munnen på honom.

I sju dagar ligger han inlagd på Allmänna sjukhuset. Pipskaftet hade slagit upp ett djupt sår i halsen på korgmakaren, såret ville inte läka och hans tillstånd förvärrades. Han har hög feber och i långa perioder är han medvetslös. Men i någon av de stunder han faktiskt är vaken så berättar han för sin hustrun vad som hände, och att det var strejkbrytaren Per Nilsson som var skyldig till alltsammans. Detta gör hustrun blir både arg och upprörd och på den åttonde dagen blir hon änka efter Korgmakare Wilhelm Jönsson.

Den dödes hustru gör naturligtvis en polisanmälan och nyheten om den ihjälslagne arbetaren sprider sig som en löpeld i staden.

En vecka senare obducerades Wilhelm Jönsson och stadsläkaren konstaterade att Jönsson dog av en blodpropp i hjärnan och inte av slaget. Nils Persson släpptes genast ur häktet då man nu ansåg att brottet bara var misshandel. På måndagen skrev Arbetet på sin förstasida att Per Nilsson var på fri fot och endast hade ett bötesföreläggande att vänta. Rubriken var den tändande gnistan som fick krutdurken att explodera. Staden var beredd på det värsta och mobiliserade en hel liten armé av all tillgänglig polis.

Reaktionen kom i form av sjutusen uppretade arbetare. Man drabbade samman med polisen på möllevångstorget och de svarade direkt med att attackera till häst. Med sablar och batonger försökte man tygla folkmassan som svarade med sten och påkar. Kravallerna rasade om kvällarna i ett par dagar för att kulminera den 23:e november. Arbetet räknade till15000 man som demonstrerade. En del av dem tågade på kvällen upp längs Södra Förstadsgatan. Målet var A W Nilssons bostad i fyran. De hinner krossa alla fönster men lyckas inte ta sig in i bostaden innan polisen driver tillbaka dem ner längs Södra Förstadsgatan. Klockan är strax innan nio och gatan är skådeplats stenkastande demonstranter och attackerande polis. Tidpunkten visade sig vara mycket olycklig. Ut ur de mörka biosalongerna som ligger där, vällde publiken från flera biografer plötsligt ut i kaoset på gatan. Flera av dem ramlar i tumultet och blir nedtrampade.

Under tiden satt den fackliga centralorganisationen i möte med polismaktens representanter. De lyckades under kvällen träffa ett avtal om att trappa ner polisvåldet och demonstrationerna. Polisen tvingades dra sig tillbaka och förbundet uppmanade de sina att stanna hemma nästa dag. Det var samma dag som årets skånska senhöst slog till. Det blev kallare och dessutom spöregnade det. Kravallerna avtog och lugnet lade sig åter över Möllevången.

Hur gick det då för Nils och Wilhelm? Jo, Nils Persson som hade utdelat den olycksaliga snytingen fick hundra kronor i böter. Trots det så tystnade kravallerna. Men uppemot 10 000 arbetare följde Wilhelm Jönsson till hans sista vila på Östra Kyrkogården söndagen den 28:e november. I täten gick fackföreningsrörelsen med blåsorkestrar och 59 röda fanor i sorgeflor. Begravningen blev en viktig manifestation för arbetarbefolkningen i Malmö. Men konflikten var inte begraven för detta, nej strejken fortsatte. Först den siste Oktober1928 blåstes den av, och arbetarna kunde efter nästan två och ett halvt år återgå till sina arbeten.

Barnvagnsfabriken levde vidare och tillverkade bl a även tandläkarstolar och möbler. 1971 köptes industrin upp av Brio i Osby och fabriken revs efter det. Idag ligger där ett hyreshus och intill ett servicecenter för pensionärer. Det flesta i kvarteret har idag ingen aning om sitt kvarters historia. Men bland de gamlingar på servicecentret, som drabbats av kommunens äldrevård, sitter det kanske någon gammal korgmakarunge och minns vad som hände runt hörnet för 85 år sedan.

Stephan

Foto: Saga Skougaard

 Gå him!

Glad påsk på er alla. Idag besöker vi en man som blev en legend utan att aldrig fatta det själv. Vi hittar honom på Davidshall. Området kring dagens Davidshallstorg har en lång historia. På 16 och 1700-talet odlade man kål här. År 1840 köpte Frans Henrik Kockum upp marken och anlade Kockums mekaniska verkstad. Därav gatunamnen i området. Den riktiga staden hade ännu inte riktigt nått över kanalen utan detta var Malmös absoluta ytterområde. Här öppnade också David Lenander värdshuset Davidshall 1862 som blev ett av Malmös största nöjesetablissemang vid den här tiden. Här gavs konserter och ordnades ballonguppstigningar, när det inte dansades förståss. Kockums flyttade ut till hamnen 1910. Men det var först 1924 man började bygga de hus som står kring torget i dag. Området etablerade sig som bostadsområde för en arbetande medelklass och tiden gick.

Alla goda ting är tre. Det var det också 1958 för malmöborna. Då hände det grejor minsann. Det var VM i fotboll. Malmö stadion invigdes och Västtyskland vann med 3-1 över Argentina som spelade i gula tröjor lånade av IFK Malmö. Sveriges modernaste varuhus invigdes på Södra Förstadssgatan vid Triangeln. Under det nybyggda domushuset, långt ner i underjorden hade man i all hemlighet byggt en stor central där stadens styre skulle bo och sitta i händelse av krig. Till sist så öppnade en halt 40-åring från Ungern samma år en restaurang som kom att bli en kulturinstitution på Davidshallsgatan .

Historierna kring ungraren är många. Vad som är sant eller inte är svårt att säga, men här kommer mina minnen av mannen: Han var född 1918 i Transylvanien och hans ena ben var det något galet med. Men med sin krycka så rörde han sig smidigt mellan borden på sin restaurang. Borden förresten, dessa bord är ett kapitel för sig. Tunga solida träbord i mörk tjock ek. Fläckar av tusentals fester, och en miljon brännmärken. En sliten yta pyntad med massor av skåror och repor. Och dessa sjöar av stearin som runnit ner från chiantiflaskorna som sedan länge hade tjänat som ljusstakar. Kring dessa vackra bord satt vi och umgicks till tonerna av Chardas. Vi satt där med våra hemmarullade cigaretter och Gösser och vägrade gå hem. Vi förstod aldrig då att syltan vi satt på skulle gå till historien som klassisk malmömark, och att de kvällar vi drack oss otörstiga på billigt öl och vin skulle bli legendariska.

Vi är på Davidhallsgatan 3 i Malmö, på Restaurang Hungaria eller Zoltans som det hette i folkmun. Den halte ungraren hade kommit till Malmö när Sovjet trampade in i Ungern 1956. Två år senare berikade han alltså staden med sin restaurang.

Alla sa Zoltans och det var få av mina vänner som visste vad restaurangen verkligen hette. Jag bad en gång en taxichaufför köra mig till Restaurang Hungaria. Det visste han inte var det var, men Zoltans kände han mycket väl till. Märk väl, detta var ändå på den tiden taxichaufförerna hittade i stan. Morsan som betalade resan såg förvånad ut när jag berättade vart jag skulle. -Va? Finns det stället ännu? Han är jag ju fortfarande skyldig en femma sen 68! Hon hade tydligen också hängt där och druckit vin på sin tid. Men nu var det åttiotal och min tid. Jag drack mest öl, även om det fanns vin också. Här hade alltså den trevlige ungraren serverat mat och dricka i generationer.

Men precis som hos Kinesen på Torpgatan  så bantades utbudet drastiskt i början på 80-talet. Det var ungefär samma klientel här, dvs vanliga malmöbor blandat med diverse kulturfolk och delar av proggrörelsen. Men till skillnad från Kinesen som körde sin nya stil helt öppet, så försökte Zoltan upprätthålla bilden av seriös restaurang, med låtsaspersonal och långa menyer som lovade betydligt mer än vad de höll.

Om allting var ett spel för galleriet eller om han verkligen ville ge sken av att haket var lite flottare än vad det var, det låter jag vara osagt. Men han hade dock en matsedel med ett femtontal rätter som man försökte beställa från. -Filld paprika, slout. -Ongersk biff, slout. -Soppa slout. -Haur baura gulasch, förklarade Zoltan på bruten skånska. Allting var alltid tillfälligt slut och det slutade alltid med att han föreslog gulasch. Man antog förslaget och beställde gulasch och Gösser eller möjligtvis en flaska Egri. –Pengar först! sa han uppfordrande och sträckte fram handen med ett leende. Mannen hade tydligen drabbats av alltför många springnotor eller mindes han min mor. Han tackade för betalningen och ropade teatraliskt ut i köket: -Tvåu gulasch! Varefter han kvickt linkade ut i köket och itog sig kockens roll och svarade sig själv högt med förställd röst. -Okajj, tvåu gulasch! Ut kom Zoltan igen och serverade stans bästa och kanske billigaste gulasch. Ibland skällde han även på en icke existerande diskare. Jag undrar om någon någonsin gick på tricket och trodde att han var annat än ensam i personalstyrkan.

På kvällarna när klockan närmade sig halvtvå-tiden var det stängningsdags. Detta meddelades med all önskvärd tydlighet av den halte ungraren. Han ställde sig mitt i lokalen och vrålade: –Gå him! Detta roade de glada gästerna som givetvis satt kvar för att få höra det igen -GÅ HIM! -Detta ingen Socialforvaltning! Förtydligade han på bruten skånska. Gästerna satt kvar. Detta att sitta kvar så länge som möjligt och ignorera den stackars ungrarens böner om hemgång, det blev en sport för oss. Vi satt så länge vi kunde och hans tokerier för att få oss att gå hem blev bara värre och värre.

Zoltan går bort till telefonen och verkar slå 90 000. Han låtsas ringa till polishuset som ligger runt hörnet. Högt och tydligt hör vi: -Hallå er det polisen? -Det er Zoltan. -Gäst inte vill gå him. -Ok ni komma? -Bra! Nu går han ner på huk och gömmer sig bakom disken och försöker låta som en siren: Tuutuut, tuutuut! Vi kiknar av skratt åt den stackaren, och sitter envist kvar.

En annan gång blåste han ut alla ljusen och släckte ljuset i lokalen. Han tog på sig sin ytterrock, gick ut och låste restaurangen från utsidan som om han gick hem för dagen. Där satt vi förvånade i en låst och beckmörk restaurang och undrade vad vi skulle göra. Stearinljusen tändes snart och efter en stund kom den halte tillbaka till förtvivlan rosenrasande och skrek. –Gå him! Detta ingen socialforvaltning! …Men vi satt kvar.

När glasen var tömda så var också föreställningen över och vi gick till slut. Då stod Zoltan glad i dörren och önskade oss välkomna tillbaka i morgon. -Tack for besoket å velkommen tibauka. Några av oss gick till Stippes och några gick hem och lade sig, och andra gick och lade sig utan att gå hem.

I vanlig ordning chockhöjde man hyrorna i fastigheten och sa upp kontraktet med Zoltan. Han försökte protestera genom att tapetsera rutorna ut mot gatan med arga lappar om malmöbyråkrati och konspirationer, men förgäves. Man murade igen dörren och satte dit ett fönster när huset renoverades och syltan gjordes om till lägenhet. Men tittar man noga idag kan man se var dörren satt. Där saknas nämligen ett källarfönster och mureriet med nytt tegel skvallrar om ombyggnad. 1984 serverades den sista gulaschen och gästerna gick äntligen him för sista gången.

Det är med skam i kroppen jag skriver att jag länge trodde att Zoltan var lite lindrigt begåvad och eljest. Men ack vad jag bedrog mig. Det var precis tvärtom. Efter att ha slagit igen på Davidshallsgatan flyttade han till Marieholm där han öppnade Hungaria Galleri och ägnade sig med stor framgång åt sin konst och att skriva böcker. Han skrev uppemot tjugo böcker, däribland ett antal diktsamlingar.

Den 23:e oktober 2003 ströks krögaren, skulptören, målaren och författaren Zoltan von Katay ur folkbokföringen i Sverige. Han var då skriven i Österrike.

Tack for besöket Zoltan å välkommen tillbaka

Stephan

 

 

 

 

 

Mordet på sheriffen.

Fredag igen, då går vi på krogen. Idag besöker vi Olgas i Pildammsparken. De flesta Malmöiter vet att det heter Olgas, i alla fall i folkmun. Men vem var Olga? Och vad hände i källaren den där sommarnatten?
Slår vi idag upp Pildammarna i historieböckerna, ja ni ungdomar kan ju googla det, så handlar de mesta om Baltiska Utställningen 1914. Så den lämnar jag därhän så länge, liksom att dammarna var Malmös vattenreservoar från slutet av 1600-talet till en bra bit in på 1800-talet. Istället hoppar vi till i början av förrförra sekelskiftet. Då låg där ett koloniområde  alldeles öster om dammarna vid nuvarande sjukhuset. På kullen med vattentornet från 1904 låg Malmö friluftsteater. Teaterdirektören hette Anders Hellqvist. Han skulle sedermera bli både Folkets park-chef  och Barnens dag-general i Malmö. Hellqvists lillasyster Olga som också var en begåvad skådespelerska och komiker hade givetvis en plats i ensemblen på friluftsteatern. Där roade även en ung påg från Mjölnargatan vid namn Edvard Persson  publiken. De båda medverkade senare tillsammans i flera filmer. Bl.a i Kalle på Spången där hon passande nog spelade Hortensia Kraft, spritkassörska på Spången
Två år efter Baltiska utställningen började man anlägga parken. Men ett världskrig ställde till det så den stod klar först 1920. Då öppnade Ida Haraldsson ett kafé i ett litet hus vid sidan om kullen. Här hängde skådespelarna mellan repetitionerna och när det var förställning så utspisades publiken här. Dessutom var seglarna på dammarna flitiga besökare. Jo, man seglade på dammarna då.
Teaterdirektörens lillasyster Olga Hellqvist var inte bara den största skånska komikern vid denna tiden, hon var dessutom en lysande kallskänka på Concordia. Med lite hjälp av sin bror så tog hon över Teaterkafét efter Ida 1930.
Olga drev kafét fram till december 1954, då hon dog. Malmöborna kallade redan då kafét för Olgas Kafé och fotsatte med det, även efter att det omvandlats till restaurang. Så fick det också heta officiellt. Åtminstone tills Fransmannen  och krögaren Bernard Vanel tog över. Då blev det Chez Olgas. Fransman som han var, gjorde han restaurangen till en krog för hela familjen.

Natten till måndagen, helgen efter midsommar 1976 stod Krögare Bernard Vanel nere i källaren på Chez Olga tillsammans med sin hovmästare och jobbade undan helgens sista arbetsuppgifter. De hade städat färdigt i köket och torkat av alla arbetsytor. De hade räknat kassan och summerat en bra helg. Vädret var ju fint och det hade varit gott om folk på terrassen. Resten av personalen hade fått gå hem för dagen. Nu var det bara ett par beställningar till som skulle gås igenom. Båda var trötta men väldigt nöjda. Plötsligt så stelnar männen till och tittar frågande på varandra. Någon rör sig uppe i den tomma restaurangen och är på väg ner för trappan. -Inte nu igen! viskar Vanel och gör sig beredd på strid.

Flera gånger tidigare hade det nämligen varit inbrott i restaurangen och Vanel hade vid några tillfällen lyckats övermanna tjuvarna och överlämna dessa till ordningsmakten. För detta hade Malmöpolisen utnämnt honom till Sheriff och gett honom en stjärna och en utmärkelse. Sherifftiteln fick han som det hette: För sin vilja och mod.
Nu stod han där igen beredd att gå i kamp och med både vilja och mod försvara sig och sin dagskassa. Stegen i trappan närmade sig kvickt. Både han och hovmästaren stod på helspänn. Plötsligt rusar två män in i källarlokalen. Den ene inkräktaren riktar en pistol mot den unge krögarsheriffen och skjuter!

Bernard Vanel blev 35år.

Jag hade precis börjat sommarjobba uppe i småland när jag nåddes av nyheten om mordet. -Tänk att någon hade skjutit ihjäl någon hemma i Malmö, på riktigt,  …med en riktig pistol! Funderingarna var många. Min verklighet blev som på TV och jag blev ständigt påmind av mina småländska kusiner att jag kom från Sveriges Chicago. Idag är skottlossning i Malmö tyvärr vardagsmat. Så för dagens unga kan det kanske vara svårt att förstå vilket intryck denna nyhet gjorde på en Malmöpåg på sitt fjortonde år, matad med Baretta och Kojak.

Mördarjakten som följde blev lång och utan önskat resultat. Vad var det man letade efter? Beväpnade simpla inbrottstjuvar? Eller en iskall hämnare? En av teorierna var att någon av de tjuvar som Vanel tidigare satt fast nu hade kommit tillbaka för att hämnas. En annan teori som gick längre var att det hela var ett rånmord och att hovmästaren som bevittnat mordet var den som låg bakom. Han satt t.o.m anhållen ett tag men släpptes igen så småningom.
Man sökte självfallet efter pistolen i Pildammarna, som i princip ligger utanför dörren av restaurangen. Ingen idag vet varför man inte hittade den då.
Men 1984 blev ett svårt och intressant år för dammarna. Av någon anledning som jag inte minns så blev vattnet mer eller mindre förgiftat. Det var något med mördaralger tror jag. Fisk och fåglar dog som flugor. I vilket fall som helst så bestämde man sig för att tömma den stora dammen på vatten, vilket man också gjorde. När den torrlagda dammen blottade sin lerbotten dök det upp en del märkliga saker. Förutom en förmögenhet i tomflaskor så hittade ett par pågar en skarp odetonerad granat. Men man fann också pistolen som förmodligen hade bragt Vanel om livet. Någon hade slängt vapnet i dammen alldeles utanför Olgas. Pistolen skickades till kriminaltekniska anstalten i Stockholm. Men, våra kära dammar hade i åtta år gjort ett gott arbete när det gällde att undanröja bevisen. Vapnet var alldeles för rostigt för att provskjutas och alla eventuella fingeravtryck var borta för länge sedan.

Idag ägs Olgas av Bloom in the park och drivs av Ivy Vidal. En duktig och ambitiös man. Restaurangen heter numera Bloom och har som sagt renoverats och bytt ägare några gånger genom åren. År 2007 gjorde man en totalrenovering och byggde om fullständigt. Allt det gamla revs ut och interiören är nu sparsmakad men exklusiv. Designad av formgivaren Jonas Lindvall. Men det yttre är sig likt fortfarande och Olga och Edvard ser man ibland på tv. Vanel lämnade en änka och en historia efter sig men mördaren och hans kumpan gick fria och brottet preskriberades 2001.

Stephan

 

Rulltrappan & Sockerbagaren

Hej igen! Först vill jag bara säga till er som missat det: Klicka  gärna och kolla in galleriet här till vänster sen.

Veckans hus borde egentligen bli två historier, eller rent av tre. En historia om när Malmö började leka storstad på riktigt. Vi fick vårt första varuhus och man kunde åka stans första rulltrappa! Den andra historien handlar om sockerbagaren här bor i staden. Han försökte skapa ett klassiskt wienercafé med flärd lite utöver det vanliga. Det blev i stället ett av Malmös klassiska vattenhål för stans unga i början på 80-talet, åtminstone på lördagar. Den tredje historien skulle i så fall bli resan från Maritza och Lindex via Heart Break till Breeze Nattklubb och Lagerhaus idag. Vi är alltså på Södergatan 16.

Innan ”vårt” hus fanns, stod här två andra kåkar på tomten, men de har sin egen historia och den kanske vi återkommer till någon annan dag.

Tillbaka till Epa som varuhuset hette. Epa, som i Enhetsprisaktiebolaget, grundades av Josef Sachs och Herman Turitz. Den förste drev sedan tidigare NK i en stad ett par mil nordost om Södertälje. Örebro var först ut med att få ett Epa-varuhus 1930. Sen kom Västerås. I december 1932 tog Sachs och Turitz kontakt med Malmö Kommun och förklarade at man tänkte öppna ett modernt billighetsvaruhus även här. Man köpte tomten på Södergatan och lät riva de två husen som stod där. Arkitekt Helge Wiklund ritade ett nytt modernt hus helt anpassat för verksamheten. Ett femvåningshus med slät fasad och raka linjer. Med varuhuset och restaurang i de två nedersta våningarna och kontor i de övriga tre.

Klockan två på eftermiddagen den 24 Oktober 1934 slog Herr Turitz upp dörrarna för den väntande folkmassan utanför. Människohopen fyllde gatan så att inte ens ”Ittans-spårvagn” kom fram. Det blev en enorm rusning och en väldans kö, till rulltrappan! Den allra första som tillverkades i Sverige. Alla skulle prova denna attraktion. Men där fanns som sagt bara en, så man fick åka upp och gå ner. Det var länge ett nöje för Malmöungarna att åka rulltrappan på Epa. Ungarna åkte upp och gick ner om och om igen. En liten parvel vid namn Calle Widell var en av ungarna som busåkte. En annan som också var med när det begav sig är en av mina bekanta, han beskriver rulltrappan: -Inte som dagens smidiga, utan en med steg av trä, skakig, ryckig och högljudande. Men dock rulltrappa.

Men man lekte inte bara i rulltrappan, man handlade också. Varorna var många och priserna så låga att det stack i ögonen på en del andra handlare . Det gick så långt att några av konkurrenterna startade en kampanj med antisemitiska drag mot Epa. Sachs och Turitz var av judisk börd och det var trettiotal även i Malmö. Efter att riksdagen mottagit fem! motioner om en lag som förbjöd Epavaruhusen så tillsatte staten en utredning 1934 som skulle ta reda på om man kunde stoppa Epas affärsverksamhet . Det blev dock inget med det tack och lov. Malmöborna kunde fortsätta att handla som vanligt.

Handla och äta och fika. På andra våningen låg restaurangen. 1938 kunde en hungrig arbetare sleva i sig  kokt rimmad oxfilé med potatismos för 75 öre. Här kunde också de shoppande hemmafruarna slå sig ner och prata med varandra som bara sådana kan. Här käkade tjänstemännen i området sin lunch och här satt ungdomarna och hängde över en kyld läskedryck i timmar. Möblemanget var modernt i stål och rotting och fönsterborden hade fin utsikt över gatulivet på Södergatan. .

Men i Augusti 1975 tog det slut. Epa på Södergatan stängdes och en ny fika-era kunde börja.

På bottenvåningen öppnade Lindex och sålde kläder. Gick man genom klädbutiken kunde man ta den nya rulltrappan upp tilll Café Maritza. Precis som på Epa-tiden så fanns det bara en rulltrappa, och den gick uppåt. När man skulle ner igen fick man gå i den vanliga trappan i andra änden av lokalen. Hovkonditorn, sockerbagaren, kanotisten och skulptören Carl-Bertil Widell hade öppnat ett wienercafé här.  Han var utbildad skulptör och sockerbagare. Dessa två yrken kombinerade han ofta på sitt sätt och skapade fantastiska marsipanfigurer och skulpturer. Han är representerad som konstnär på flera ställen: bl.a på ett marsipanmuseum i Ungern. Utöver detta var han en också duktig kanotist. På Malmöhusvägen vid kanotklubben kan man sedan 2007 beskåda skulpturen Kanotisten som är ett av Calles alster. Han är som sagt en man med många strängar på sin lyra.

Den gamla Epa-baren blev Café Maritza, och som Calle sa: Lokalen med rulltrappan som jag åkt i som barn, kunde jag ju inte tacka nej till. Men rulltrappan var nu utbytt och caféinredningen förde tankarna till ett dekadent sekelskifte med en porlande inomhusfontän, runda cafébord och stolar i vitmålat gjutjärn och lågmäld pianomusik i högtalarna. Kakorna och konfektyren var av högsta kvalité Jag minns att sockerbitarna till teet man drack var inslagna två och två i små papperspaket som det stod Maritza på. Det hade jag aldrig sett förr. Hela stället skulle kännas lyxigt i mitt tycke om det inte vore för en sak: Ungdomsgänget som hängde här. Alldeles i början av 80-talet så skapades det bland många Malmöungdomar en slags tradition att samlas på Maritza på lördagseftermiddagarna. Då blandades här pudelfrisyrerna med collegetröjorna. Takanooveraller med skipantsen, och de urblekta pösjeansen med salomonryggsäckarna. Och till sist: Alla vi andra med hela flocken.

Här satt man och smuttade på en kopp te i timmar. Man gick igenom gårdagskvällens bravader på KB och planerade för lördagskvällens. På Maritza fikade man inte som man oftast gör, dvs två tre stycken kring ett bord. Nej här fikade man i flock. Alla satt i ett enda sällskap. Flocken tog form vid tolvtiden, växte och omformades under dagen. Det dök alltid upp nya vänners vänner som var bekant med någons kompis syrra. Hade man turen att få ”rätt” plats så hade man full koll vem som kom upp från rulltrappan. Det var viktigt, för Café Maritza var ett av stans bästa ställe om man var intresserad av töser, och det var man ju. Där stiftades många bekantskaper och i flocken byttes det friskt pojk och flick-vänner i snabb tonårstakt. Några av människorna jag mötte där träffar jag fortfarande ibland, och varje gång man nämner Maritza så kommer det ett -Åh vad kul vi hade. Det slår aldrig fel.

Succén med Södergatan som gågata gjorde att hyrorna steg till toknivåer. Att vi sen satt och tog plats med en fjuttig kopp te en hel dag hjälpte heller inte till. Maritza bar sig inte och Calle slog igen. Nya rörelser tog över men deras historia får någon annan skriva.

På 80-talet fick Calle Widell Malmö stads hedersbetygelse. Det är ett pris kommunstyrelsen ger till personer som ”Genom betydande och uppmärksammade insatser verkat till gagn för Malmö stad”. Det var ett gott val av styrelsen tycker jag, men jag undrar om det hade hänt utan den där turen i Sachs och Turitz rulltrappa?

Stephan


 

Bytt e bytt!

Så var det fredag igen och dags för en ny historia, som denna gång faktiskt börjar i Köpenhamn. Där fanns det i mitten på 1800-talet en karamellfabrik, Galle & Jessen A/S. Fabriken hade startats med benägen hjälp av Hans Nissen. Galle & Jessen blev så småningom Tom´s choklad, men det är en annan historia. Nissen fick en son, Emil, som ärvde intresset för godis av sin far. Emil ville nämligen också bli konfektyrfabrikör, precis som farsan. Men se det gick inte, det satte pappa Hans stopp för. Han gillade inte konkurrensen. Så för att inte faren skulle bli gramse så köpte Emil en tomt på Bergsgatan i Malmös utkant på andra sidan sundet. Där satte han igång att bygga och 1888 kunde han öppna Malmö Choklad & Konfektfabrik AB. Chokelafabriken på Bergsgatan var född.  Många har mycket att berätta om detta hus, här kommer mitt lilla bidrag:

Det gick bra med chokladen. Redan vid sekelskiftet var man störst i stan, och man växte så det knakade. 1917 tog man över norra delen av kvarteret där Richters bryggeri hade sin verksamhet. Man utvidgade och byggde där Europas modernaste chokladfabrik. (I dag bryggs det åter öl i de lokalerna)

1926 satte man upp en stor kakaoartong av plåt, kartongen fick stå på en ställning uppe på taket, 28 meter över gatunivå. Ögonkakao var den stora produkten och en symbol för hela verksamheten. Kartongen var inte bara fin reklam utan också ett perfekt utsiktstorn.
Andra världskriget kom och Emils söner Gösta och Gunnar drev nu, sedan Emil gått bort 1929, fabriken. Man använde kartongen som luftbevakningstorn under kriget. Inuti fanns det plats för en observationspost som stod där uppe i sitt chokladpaket dygnet runt och spanade efter fiendeflyg. Han hade kontakt med luftskyddsledaren som satt i källaren. Fabriken hade sin egen brandkår med egen motorspruta och 48 av de anställda kvinnorna var husbrandvakter. Malmö hade en chokladfabrik väl värd att försvara.

Kartongen på taket var en del av marknadsföringen som på femtiotalet skulle moderniseras och göras enhetlig. Man utlyste därför en tävling 1955, där man sökte en ny design på de numera berömda ögonen. Det fanns flera olika varianter på ögonparet och nu ville man ha en enda. Idag skulle man kalla det för en tydlig grafisk profil. Formgivare Ole Eksell vann tävlingen med de stiliserade ögonen som vi i dag alla känner igen.
När Fazer köpte verksamheten 1975 så övertog man även varumärket Ögoncacao. Kartongen fick stå kvar på sin plats ända till 1981. Då kom Bengt.

 Bengt var ett loppmarknadsproffs som bodde på Hasselgatan. Han sågs alltid på stans loppisar för sisådär en 30 år sedan, som köpare eller säljare. Oftast båda. Han for omkring på en gammal  flakmoped och  köpte och sålde allt han kom över. Bengt var även en inbiten samlare. Han samlade på alla möjliga gamla prylar, bara dom hade några år på nacken. Jag träffade honom första gången i en rivningskåk på Lugnet. Jag var där och lekte, han var där och letade övergivna prylar. Vi blev bekanta och pratade mycket när vi råkades genom åren. Bengt var på intet sätt en fattig man, men han närde ett brinnande intresse för gamla saker. Han ägde en liten hyresfastighet på Sofielund som han bodde i. Där hade han också några hyresgäster som hyrde sin bostad till en billig peng i det gamla huset.

En dag kom Bengt körandes på Skolgatan. Man höll just då på att plocka ner den stora ögonkakao-paketet från sitt torn på fabriken. Det gnisslade och skrek när han tvärnitade den gamla puchen. –Skulle det kastas? Var i så fall? Kunde man köpa det? Hur mycket? Hur får jag hem åbäket? Frågorna haglade i Bengts huvud. Han var som ett barn på julafton. Bengt ställde ifrån sig moppen på trotoaren och gick in på bygget. Där fick han veta att paketen ingick i ett avtal man hade med en skrotfirma ute i Fosie. Allt skrot från renoveringen skulle dit. Men kan man inte göra ett litet undantag då? Bara med paketet?  Bengt räknade på skrotvärdet och bjöd 100 kronor utan att lyckas övertala byggbasen och hans gubbar. Han höjde till 200 utan resultat. Det var ju några envisa jäklar. Men ok, för 300 borde han få den, det är långt över skrotvärdet. Men nänä, det blev ingen affär och Bengt traskade surt ut till sin moppe igen.

Men nu får Bengt en snilleblixt, han kickar igång moppen och kör runt kvarteret och går in på systembolaget på Södra Förstadsgatan. Där ställer han sig i den långa fredagskön och håller tummarna. Tillbaka hos de envisa byggarna en halvtimme senare föreslår han en byteshandel istället. En flaska prima svensk sprit av märket Renat mot en gammal chokladkartong i plåt.
Nu är det så med folk i allmänhet och byggare en fredageftermiddag i synnerhet, att det finns en valuta som är mer värd en kronor och ören. -Bytt e bytt, sa Bengt när det skakades hand. Bengt fick sitt paket och de törstiga byggarna kunde hålla fredag med kask. Flaskan kostade en hundring. Dvs en tredjedel i kontanter av de bud som byggarna tidigare tackat nej till! Vissa bygger bättre än de räknar.

Den fem meter höga plåtboxen lades tvärs över flaket på moppen.  Bengt surrade fast den noga, så den skulle nog ligga kvar. Men den spärrade av halva körbanan. I en tut-konsert av irriterade fredagsbilister körde Bengt sitt kakaopaket i krypfart ända hem till Hasselgatan. Där fick den tjänstgöra som unik och rejält tilltagen redskapsbod på bakgården. Något år senare fick Bengt möjligheten att hyra en lada utanför stan, där han kunde samla sina saker. Då flyttade paketet dit, och där finns det mig veterligen kvar.
Fazer slog igen 1992 och man sålde fabriken till Malmö stad. Chokladdoften som brukade hänga över möllevången försvann liksom lemmeltåget av tanter vid grindarna, på väg till jobb om morgnarna.

I tjugo år stod Mazettihuset utan sitt kakaopaket. Men när det 2001 blev aktuellt med ett nytt paket på taket, då försökte Bengt sälja den gamla kartongen till kommunen, som dock tackade nej. Idag råder det full verksamhet under kartongen. Diverse kulturinstitutioner driver här sina verksamheter och det tillverkas faktiskt både öl och choklad i huset igen, om än i mindre skala. Så cirkeln är sluten. En fråga kvarstår: Det första paketet från 1921, vem har det på sin bakgård?

Stephan