Arkiv för kategori ‘hus’

 

 

Lachmanns bad

Vi är i de södra utkanterna av Malmö och står på en grusväg med blicken söderut och ett växande Lugnet i ryggen. Grusvägen förenar södra delen av stan med den östra. Framför oss har vi en av stans nymodigheter, Direktör Lauritz Lachmanns badhus. Grusvägen är Föreningsgatan och året är 1902. Bakom sitt eget bostadshus från 1882 har den gode direktören här låtit bygga ett badhus för att ge Malmöborna möjligheten att njuta av ett sötvattensvarmbad. Lachmanns bad- och ångtvättinrättning på Föreningsgatan 18 i norra delen av Kvarteret Örnen.

Lauritz anlitade domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlin för att rita badet. Wåhlin hade nyss avslutat arbetet med tingshuset på Kungsgatan och hade tidigare ritat bl.a Hippodromen. Badet och tvätten bestod av en fyra- nästan femvåningsbyggnad i vit puts och två dekorerade portaler ut mot Föreningsgatan. Lachmann vill skapa ett folkbad, ett bad för alla. Men det var såklart stört omöjligt att låta simpla arbetare bada tillsammans med finare folk. Det skulle aldrig gå för sig. En nästan-femvånings-byggnad blev därför lösningen. I gatunivå hade man badet för arbetarna, andraklassbadet. En trappa upp fanns förstaklassbadet för de medborgare som hade valt lite bättre föräldrar. På tredje och fjärde våningen drevs det tvättinrättng. Genom ett snillrikt rörsystem kunnde man utnyttja varmvatten och ånga till max i både tvätt och bad. Överst på nästan-våningen hade man slutligen ett eget litet vattentorn. In alles 19 meter högt.

Hit kom man alltså för att bada, inte för sitt nöjes skull, utan för att bli ren och för att behålla hälsan.
Man betalade 25 öre i inträde i luckan och fick passera vändkorset i entrén. I priset ingick handduk och tvättning å rygg medelst tvål och borste. Rena och nyskurade på ryggen kunde de på andra våningen även ägna sig åt friskvård. Här hade man förutom badet sk elektriskt bad, högfrekvensbehandling och styrketräning. Vid denna tiden hystes höga tankar om vad som kunde åstadkommas med den märkliga elektriciteten. Förutom att sprida ljus så kunde den säkert bota krämpor. Det elektriska badet var i princip ett värmeskåp, en trälåda med lucka. Man klev in i lådan, stängde luckan och stack ut huvudet genom ett hål i toppen. På insidan satt det massor av glödlampor monterade på innerväggarna. När alla lamporna hade tänts blev det rejält varmt i den lilla boxen och man svettades ut sina krämpor i den kombinerade solariet och bastun. Högfrekvensapparaten var en apparat med glaskolvar laddade med ström, dessa gav en serie el-stötar när de vidrörde huden. Man masserades med ett sprakande och gnistrande och kunde bli botad mot både gikt och flint. Jag har testat några gånger det är synnerligen smärtsamt. Men å andra sidan har jag varken fått flint eller gikt, så vem vet?
Vid denna tid fanns det en läkare och uppfinnare vid namn Gustaf Zander, denne var liksom Lachmann intresserad av friskvård. Zander uppfann den medicinskt mekaniska fysioterapin och konstruerade mekaniska styrketräningsmaskiner för sin terapi. Det sattes upp några maskiner på andra våningen och de två hade skapat Malmös första gym.

Laurits blev så småningom också bekant ned Axel Danielsson, tidningen Arbetets grundare. Han behövde en lokal till Kooperativa förbundet PAN.  Axel lyckades övertala direktören att hyra ut bottenvåningen i sin bostad till de socialistiska pioniärerna. Det ena gav det andra och Solidar kom så småningom att driva tvätteriet.

Årtionderna kom och gick. Badet byggdes om och ändrades några gånger. Men grundtanken var densamma hela tiden friskvård och bad för Malmöborna. Hit skickade skolorna sina klenaste och blekaste ungar för att de skulle få lite sol. Dom gick till Solfröken och fick ligga och grillas i lila kvartslampor. Nåt bad blev det inte, det var för kul. Men de nybelysta arbetarungarna blev pigga och redo för nya bus på malmös bakgårdar.

På sjuttiotalet avvecklades badet och blev en del av området som man lät förfalla på 60-70 talet för att motivera rivningarna. (Författarens slutsats)

Det stod tomt länge men utnyttjades ibland som både festlokal och galleri. Stadens punkare kallade huset ett tag för Ockupationshuset, men mycket till ockupation var det inte. Som en av tuppkammarna säger: ”Vi ockuperade det huset lite då o då..även om det var korta stunder och inte varje dag”  De korta stunderna var mest timmarna innan konserterna på Fredmans, då det skulle drickas Tirnave så man blev lite lagom punkig till kvällen.

1984 kom Studioteatern till badet och det blev nykter aktivitet i huset igen. Man hade rivit husen runt om i kvarteret 1980-81 men sparat badhuset och Lachmannska huset med portalerna ut mot gatan. Dessa var ju Q-märkta precis som Kinesen på Torpgatan. Teatern med Ronny Danielsson i spetsen gjorde huset och gården till sin scen och reste en läktare på gården och körde bl.a Tolvskillingsoperan med Lars Wäringer i rollen som Mackie en hel sommar. Grannarna som kunde se föreställningen från sina fönster, hängde i fönstrena och hade första parkett. Detta utnyttjades:
Vid trotoaren stod där en telefonkiosk. Det var ingen som förstod att den hörde till stycket förrän det ringde i den när Mackie skall hängas i slutet på föreställningen. I högtalarna på klingande malmöitiska: ”-Hallå! Detta är fru Svensson, jag bor på andra sidan gatan. Nu har ni hängt den stackarn kväll efter kväll hela sommaren, kan han inte slippa i kväll, för en gångs skull?”
Applåder, visslingar och jubel.

 

Foto:Arne Wirén

1988 började man bygga igen i Kvarteret Örnen. Sydsvenskan skriver ett par artiklar och intervjuar arkitekten Söderberg: -Utgångs-punkten för mig var att bevara så mycket som möjligt av det gamla. Men bara om det var vackert! Och särskilt vackra var husen mot Mjölnaregatan. Men i sann Malmöitisk anda rev man husen längs Mjölnaregatan. De gick inte att rädda. Dvs det blev dyrare än vad Skanska hade lust med. Men! Ulla Söderberg fick sin vilja igenom och fick rita några av de nya husen med hjälp av de gamla fasadritningarna. Alltid något. Tack för det Fru Söderberg.

Både badhuset, portalerna och Lachmanns bostad står kvar än idag, om än hårt renoverade. Baduset är i dag Brf Örnens gemensamhetslokaler och i bostadshuset utmed gatan bor där nu en vaccinationscentral. Utanför rusar tusentals bilar förbi på Föreningsgatan varje dag, och väldigt få tänker på att här bakom portalerna badade Malmöiterna enmansbastu, solade sig i lampor och tränade på gym för hundra år sedan. Så sådant är långt ifrån nytt, i alla fall i den här stan.

Stephan



Lufs och tornet

Vänner! Så var det fredag igen och dax för ett nytt hus. Att kalla veckans hus för hus är inte helt korrekt, men byggnad kan vi väl gå med på. Kärt torn har många namn men Södervärns vattentorn är det officiella.

I början av seklet skötte de två vattentornen vid Pildammarna och Backarna vattenförsörjningen i Malmö. Men när arbetarstadsdelarna växte kring sekelskiftet blev det litta väl torrt i rören. Man var tvungen att bygga ett nytt vattentorn. Stadsarkitekten Salomon Sörensen fick uppdraget att rita tornet. Det kostade drygt 300 tusen och stod klart 1916. Resultatet blev en av Malmös praktbyggnader. Stilen var påverkad av både jugend och nationalromantik, och kallades muskulös i samtida beskrivningar. Jag har hört andra kalla tornet för mycket, mycket annat.

Alldeles sidan om tornet fanns tills i fjol en plaskdamm med en gräsmatta. Här har traktens barn badat i årtionde. Det här var arbetarnas egen swimmingpool. Några kallade den för Söderhavet, men för de flesta var den bara Plaskedammen, vilket var ett bra och beskrivande namn. Vattnet gick upp till knäna och var pissljummet. På gräsmattan trängdes solande hemmamammor med bollspelande pågar. Kiosken på Nobelvägen försåg söderhavsgästerna med gottis och gräddbulleskum i strut, frys var en lyx som ännu inte hade nått den gröna lilla kiosken på hörnet, så glass var uteslutet.
Alla mina barn har badat här som små och själv låg jag också och plaskade här som liten. Beväpnad med lite saft och några mackor kunde man stanna hela dagen. Den stora klockan på Södervärnskolans vägg förkunnade tiden och visade när det var dags att gå hem.

Kring 1980-81 blev jag bekant med en man. Vi kan kalla honom för Lufs, för det gjorde han själv. Lufs var en märklig figur med märkliga idéer. Han såg ut som han hade rånat en UFF-låda och hade två flätor i det långa blonda skägget. Håret stod på ända och han skrattade jämnt. Lufs var väl en bit över tjugo när jag träffade honom första gången . Då hade han nyss varit på semester i Amsterdam. Han hade gått dit, stannat ett par dagar och gått hem igen, …det tog en sommar. I bland gick han omkring med en skylt och demonstrerade på stan. Hata data. Det hade han skrivit på sitt plakat som han gick omkring med. -Ah snälla, hata data, bad han snällt de förbipasserande malmöborna. Han var den sortens man som helt själv utgör en sort.
En kväll hade Lufs varit hemma hos vännen Richard som bodde med ett rivningskontrakt på Monbijougatan. Efter att ha druckit the och diskuterat Marx några timmar lämnade Lufs lägenheten. Klockan var närmare tolv när han tog kökstrappan ner, och gick ut över bakgården. En källardörr stod öppen och av ren nyfikenhet gick Lufs ner i källaren i det gamla huset. Där råkade han hitta lite begagnade målargrejor, bl.a en femliters målarburk med vit färg. Han stod väl där en stund och kollade på burken innan han bestämde sig. Han skulle sprida sitt budskap med hjälp av sitt fynd och alla skulle se det! Han tar burken, och en sån där pensel man slaskar på tapetklister med, med sig, och knallar bort mot Möllan, köper en korv i kiosken på torget och tar Sofielundsvägen ner till vattentornet vid Södervärn. Det glittrar av gatljusen i plaskdammen och det står en smal byggnadsställning rest mot tornet

Jag tror det var 1982*, ett par av plåtarna på koppartaket på vårt vattentorn hade börjat lossna. Risken var överhängande att de skulle falla ner. Man tillkallade därför en plåtfirma som reste en byggnadsställning för att nå taket och reparera skadorna. Den höga smala ställningen stod nu kvar efter att plåtslagarna var klara med sitt jobb. Det var mörkt och Lufs hade nästan 54 meter att klättra med sin burk.

Men han tog sig upp, ända upp till de nya kopparplåtarna. De var helt blanka och nya. -Ah de e synd, sa han till sig själv och klättrade ner en bit. Ner till den murade väggen. Här kunde han öppna burken, kasta ut locket som en frisbee i natten och sätta igång. Han arbetade länge och noga innan han klättrade ner igen.

Väl nere korsade han kvickt Spårvägsgatan och satte sig på trappan till Södervärnsskolan, rullade en cigg och beundrade sitt verk. Strax under koppartaket, på den röda tegelväggen, stod där nu med stora vita blockbokstäver: ”HATA DATA”.* Han satt nöjd och rökte en stund. Men när första morgonbussen rullade förbi, då reste Lufs på sig och gick hem.

Plaskedammen är idag borta men vattentornet står kvar och används faktiskt fortfarande och rymmer 2 300 kubikmeter vatten.
Man tvättade så småningom bort texten på väggen . Men på tornets södra sida, strax under de nyare takplåtarna i koppar, kan man än idag se ett ljusare område i teglet. En tvättad rektangel som ett spår av Lufs, mannen som hatade data.

Stephan

* Det har visat sig så här i efterhand att det var i April 1983 och att han faktiskt skrev ”Mörda bilar” också! Bild finns här.

Jag och Lufs ett år senare.

Foto: Thomas Sjöberg

 

 

Kjell och hans brallor

I ett gathörn på väster låg det en gång ett litet blått hus. På fasaden hängde det för inte alltför länge sen ett par brallor. Ett par jättelika jeans i storlek: JMXL. (Jäkla Massa X-tra Large). Nu känner de flesta Malmöiter över 50 igen sig.

Denna Fredag blir det modeblogg! Nä inte riktigt, men närmre än så här lär jag aldrig komma. Men några rader om Kjell och Engelbrektsboden, sunarnas, modsens och knegarnas leverantör av slitstarka billiga moderiktiga kläder, får det bli. Engelbrektsboden, en 114 kvadratmeter handelsbod i ett blått, åtminstone på 60-70 talet, tvåvåningshus på Väster. Här öppnade Einar Wesén butiken som började som en handelsbod för yrkeskläder och slutade som köpcentra och fastighetsbolag.

Men först backar vi lite i tiden. Till kvarteret Stjärnan på hörnet av Landbygatan och Engelbrektsgatan, här låg Göta Kaffe & Theförsäljning i början av förra seklet. En kaffebod där det såldes förutom kaffe och porslin, diverse charkuterier, kol, koks och ved. Lokalen togs över 1909 av cigarrhandlaren intill när Göta flyttade. Göta Kaffe kan man än i dag besöka på Amiralsgatan, där man fortfarande saluför porslin och mal kaffe i de gamla kvarnarna från Väster. Cigarrhandeln försvann och boden blev ledig. Rörelsen som kom att ta över det lilla blå huset blev på sin tid helt unik.

Den unge Einar hade som många andra duktiga affärsmän gått i den bästa handelshögskolan i landet, nämligen Möllevångstorget i Malmö. Här hade han som ung börjat nasa filtar till arbetarna i kvarteren runtomkring. En dag fick han nys om den gamla cigarr- och kaffeboden och slog till. 1926 öppnar han sin handelsbod och namnger den efter gatan. Engelbrektsboden. Butiken låg perfekt på Väster, mellan stans södra arbetarkvarter och hamnen med Kockums, tänkte Einar. -Här fanns det gott om gubbar som behövde paltor att jubba i. Einar gifter sig en septemberdag 1928, och under trettiotalet började han sälja yrkeskläder, i parti och minut. Affärerna gick lysande så efter ett tag så slog Einar på stort och startade Malmö Yrkeskläder och kunde nu titulera sig grosshandlare. Det gick några goda år och det kom barn. Till pappas stora glädje visar sonen Kjell tidigt intresse för affärer. Och nu börjar det roliga:

Det är femtiotal och Kjell har slutat skolan. Pappa har sålt inhemska jeans, eller som man sa nitbyxor eller blåbyxor, i några år, tänkta som arbetskläder. Men som sagt nu var det femtiotal och tiderna var nya. Ynglingarna blev ungdomsgäng. Schlagern byttes ut mot Rock n roll. Amerikanarna var hjältar och nitbyxorna kallades nu för Jeans. Det rådde importstopp på amerikanska jeans. Men den driftige Kjell lyckades hitta en belgisk fabrikör som sydde amerikanska jeans på licens. Kjell anade vad som komma skulle och ville därför ha ensamrätt på de belgiska brallorna. Leiba var märket. Belgarna funderade lite innan de kom med skambudet till ynglingen från Malmö : -Om du säljer 3000 par på ett år så ska du få som du vill.
Vad belgaren inte fattade var att den lille Kjell från Malmö redan hade sett att Kåbbojsarfilmerna, James Dean och Rock n Rollen hade börjat leta sig in i de malmöitiska ungdomarnas värld. Det blev precis den marknadsföring som Kjell behövde, och den kom exakt när den skulle. –Yes box ållrajt, sa Kjell och åkte hem,- Nu ska di där belgarna få se på fanken. I konkurrens med bl.a Algots, som också sålde blåbyxor vid denna tiden, skulle han alltså nå denna hiskeliga siffra. Tretusen par…

-Avvaddåddå?, tyckte Kjell och sprutade iväg 54 000 par över disken i den lilla boden på väster! Alltså 240 par om dan redan första året!

(Algots, förresten? Amerikanska Jeans hette saker som Lee, Wrangler osv. Det var tuffa amerikanska namn. Leiba var väl lite sisådär, men Algots! Hur kunde man kalla ett par jeans för Algots? Fast idag är det värre: Acne? De kan ju lika gärna heta pormask!)

I början av sextiotalet fanns det långt gångna planer på den så kallade Engelbrektsleden. Kommunen skulle bredda hela Engelbrektsgatan och bygga en helt ny genomfartsled genom det gamla väster. Man hann riva några hus innan protesterna blev för stora. Engelbrektsboden var ett av de första husen som rök. Här skulle det bli bussterminal. Av Genomfartsleden blev det intet. Tomten blev ett av Malmös åtskilliga bombhål. Det skulle dröja ända till 1989 innan man bebyggde tomten med en kontorsbyggnad.

Det började bli trångt i den lilla boden där Kjell sålde Lee för 27 kronor paret. 1964 går pappa Einar bort och Kjell byggde sig en ny stor butik några hundra meter därifrån. Samma år flyttade man in i Nya Engelbrektsboden på Gibraltargatan. Nu hade man skrotat den gamla köpmansdisken och infört nymodigheter som självbetjäning och nummerlappar

Alla klädde sig här. Hit fick man gå med morsan när barnbidraget kom, kläderna var både slitstarka och överkomliga. Jag minns mina första jeans härifrån. Första gången man drog på dom så kändes det som om dom var sydda av masoniteskivor. Detta var innan man kunde  köpa byxor som ser begagnade ut redan i affären. Syrran låg på golvet och åmade sig i fuktiga brallor, med en plattång försökte hon dra upp gylfen. Brallorna satt som om de var målade på kroppen. Modsen köpte sina koreadufflar här, som de sen klottrade ner med bandnamn och diverse budskap. Sunarna, det var de som i hobbexkatalogen kallades för motorburen ungdom. Dom ekiperade sig också hos Kjell, och försökte alla se ut som James Dean. Och så de vanliga knegarna som köpte kläder att arbeta i. -Alla hade ju jubb på den tiden.

1973 sålde Kjell rörelsen som flyttade ut till Fosie. Men det är en helt annan historia. Han sadlade om och startade 1999 fastighetsbolaget Myrko som idag driver E-center. Sunarna och modsen har gått i pension och jättebrallorna har plockats ner. Nu handlar Kjell med butiksfastigheter och går klädd i kostym. Men allt började med ett par Leiba i den lilla boden på väster.

Stephan

 
 
Källargatan 5, Backarna
 
Var i helvete har du hållit hus?
 
Hej igen! Denna gång tar vi oss ut på Backarna och året är 1948. Kirseberg, eller Backarna som vi Malmöiter säger, hörde vid den här tiden inte till de mest fashionabla kvarteren i stan. Pågarna här ute var fruktade i hela stan. Det sägs att om man mötte en backatös på dans, kunde man inte följa henne hem till porten som sig bör, utan man fick vackert ta adjö under järnvägsbron vid Lundavägen. Där gick nämligen gränsen till det beryktade Backarna, och där fick man passa sig. Och det fanns mycket att passa sig för: Backabusarna, gänget från Gula faran och inte minst pågarna i Tattradalen.
Men som alltid var ryktet betydligt överdrivet. Talar man i dag med gamla backabusar, så mitt i alla historier om fattigdom och elände så är det alltid ord om gemenskap, grannsämja, värme och småstadsidyll som dominerar.

Vi skall göra ett kort nedslag i denna idyll. Adressen är Källargatan 5 på Backarna. Huset är ett typiskt gatuhus i ett plan. Två rum och ett litet kök. Det byggdes år 1866. Nu är det 1948 och det är dragit och kallt. Huset värms upp av av en liten oljekamin i det större av rummen, och av vedspisen i köket.

I detta lilla hus växer en av landets största idrottsmän upp. En idag bortglömd os-hjälte vid namn Carl Westergren. Han tog tre Os-guld i lika många viktklasser, och det var snudd på att han knep ett fjärde. Han hade kvällen innan match ätit middag på krogen. Och när en skåning äter så gör han det ordentligt. Den goda maten hade lagt sig som några gram för mycket runt midjan. Han vägde för mycket vid invägningen och fick därmed aldrig nån chans att ta sitt fjärde guld.

Kalle flyttade så småningom till Floragatan och det kom nya hyresgäster till det lilla huset på Backarna. Nämligen Edvin och Anna-Greta. Edvin, en 39 årig affärsman, cirkusartist, mångsysslare och levnadskonstnär och hans 17 år yngre hustru Anna-Greta. Ett oskyldigt litet småländskt affärsbiträde som följde sin make i vått och torrt. I alla väder stod hon vid hans sida, redo att hämta snuset eller koka hans kaffe. Till Källargatan kom de nyårsdagen 1948.

 

Edvin hade en höstdag någonstans kommit över några tavlor billigt. Affärsman som han var så såg han möjligheten att sälja dom vidare och tjäna sig en slant. Han beordrade därför sin hustru att lasta den gamla bilen, sätta sig bakom ratten och göra sig klar för avfärd. –Här ska jävlar i min själ säljas konst! Men försäljningen gick trögt. De hade kommit ända till Helsingborg utan att ha sålt en enda tavla. Då får Edvin ett av sina många infall. Han tar ett par målningar under armen och knallar in i Zoegas kaffebutik på Drottninggatan i Helsingborg. Ser till att få fatt i förmannen och berättar om dennes livs chans att göra sitt livs klipp. Mannen förklarar att han inte har den sortens kontanter just nu, men är mycket förtjust i konsten. -Okej, det kan väl hända att du är utan pengar. Men kaffe har du ju gott om! tyckte Edvin. En dryg timme och några affärssnapsar senare bar det hem till Malmö igen. Med Anna-Greta bakom ratten i en bil som nu var helt befriad från konst, men upp till taklisterna proppfylld med prima Zoegas.

Väl hemma sent på kvällen lastar han i mörkret, in kaffet i det lilla huset, medan Anna-Greta blandar till en kaffegök åt sin driftige make. Fru Freij i huset intill kommer förbi och gör stora ögon när hon får syn på allt det goda och hett eftertraktade ransoneringsfria kaffet. Edvin säljer ett kvarts kilo till den lyckliga damen, som genast skyndar hem till närmsta väninna och berättar om den gode Edvin och hans kaffe. Väninnan och hennes syster dyker upp och får också köpa lite av det svarta guldet.

Nästa morgon knackar det på dörren. Anna-Greta öppnar och möts av en försvarlig folksamling utanför dörren, alla med börsen redo. Edvin rättade till slipsen och började försäljningen. Skaran med kaffekärringar växte och Edvin hade snart upprättat en liten temporär kaffehandel i huset och folk strömmade till. Ett tag är det kö nästan ända ner till Norra Bulltoftavägen.

Mörkret lade sig över förstaden, lagret var tömt, kaffepengar hade fått en ny innebörd och de välsignade tavlorna hade förräntat sig flera gånger om. Alla var nöjda.

Det skulle firas. Anna-Greta hade fått på sig finaste klänningen och Edvin var klädd i de gråa byxorna till finkostymen och en nystruken skinande vit nylonskjorta. De skulle gå ner till Östergård. Där hölls det gårdsfest som vanligt på helgerna. Anna-Greta hoppades att musikanterna som brukade komma, skulle dyka upp i kväll. Hon var lycklig och ville dansa. Men innan de gav sig iväg så skulle det värmas på ordentligt i kaminen så de slapp att frysa när de kom hem på kvällen. Han såg till att det brann ordentligt i den lilla kaminen. Den var glödhet och Edvin stärkt av en kaffegök, eller två. För säkerhets skull  fyllde han på ytterligare lite olja ur oljeflaskan, skruvade på korken och ställde flaskan i från sig, ovanpå kaminen!  

Smällen hördes ända bort till skolan, Backauniveritetet. Det brann i trasmattorna på golvet och den lilla tyllgardinen i fönstret. Den brinnande oljan hade stänkt över hela rummet. Allt var sot och eld. Anna-Greta fick panik och i hopp om att få hjälp sprang hon ut genom dörren, rakt över gatan och in i den lilla verkstan tvärs över gatan. -Min man brinner! Min man brinner! I fruktan för sin mans liv skrek hon.

En av verkstadsgubbarna tog sig in i huset tillsammans med Anna-Greta. Elden var släckt men röken låg tät i det lilla rummet. Allt var svart. Det enda som syntes i den svarta röken var en skinande vit tandrad, (han hade tänder då).  Där stod Edvin rak som en fura, med kläderna sönderbrända och delar av skjortan fastsmält mot skinnet. Han stod mitt i förödelsen och tittade ömt på sin kära hustru. Kolsvart från topp till tå mullrade han: –Var i helvete har du hållit hus?

Så gick det till den enda gången Anna-Greta vek från sin mans sida.

1977 rev man huset och idag finns där en liten minnesskylt över den gamle brottaren. Gå gärna dit och ta en promenad på, i mitt tycke, Malmös finaste gator. Brottarhjältar i all ära, men varje gång  jag går förbi Källargatan  så tänker jag istället på historien om Edvin och Anna-Greta. Den har aldrig blivit nedskriven förr, inte förrän nu…

Stephan

Fria tidningar hörde av sig…

Publicerat: 22 februari, 2011 i Gagarin, historia, hus, malmö, nydala

Skattgömma? Bilden lånad av Vår ungdoms Malmö på Facebook.

Jag fick ett mail häromdan. Det var från  Jasna Bekic, redaktör på Fria tidningar. Hon hade läst bloggen och undrade vem jag är. Jag hoppas jag är Stephan, för det är han jäkla räkningar jag går och betalar tänkte jag först.
Men hon fick en ärlig förklaring på vem jag är och varför jag gör det här. Jag nämnde bla Lugnet i  mitt mail. Men glömde berätta om den inmurade skatten som vi letade efter där 1975.

Vi växlade ett par mail och resultatet blev, som Jasna säger, en kortis i tidningen i morgon, onsdag. Vilket jag bugar och tackar för.

Fria Tidningar är ett mediekooperativ som drivs utan vinstintresse. Ta gärna en titt här!

Stephan

Ps Dagen efter kan jag konstatera att det tyvär inte blev någon ”kortis” igår. Synd. Jag har mailat tidningarna och undrat varför. Återkommer

Pps Jasna svarade snabbt, det blev tydkigen en kortis i pappersupplagan i går i alla fall. Web-folket hade dock missat det. Men det ordnar sig nog. Bra Jasna!

Drömstart!

Publicerat: 18 februari, 2011 i Gagarin, historia, hus, malmö, nydala, Uncategorized

 

Tack för all respons!

Ojoj! Vill bara tacka för all respons på min blogg! TACK! Det inspirerar! Jag hade en siffra i huvudet igår: -Får jag så här många besök första veckan så fortsätter jag. Första dygnet är vi uppe i det tredubbla! Kul! Det tar en stund att knåpa ihop en hushistoria, så jag hoppas ni förstår att ett inlägg i veckan är vad man pallar och hinner med. Det blir på fredagar hädanefter. Är det ok?
Vad blir då nästa hus och historia?
Ja det blir inte den om när den ryske kosmonauten Jurij Gagarin, första människan i rymden, blev bjuden på the och käkade rulltårta i konsumbutiken på Nydala i alla fall. 🙂
Stephan

Foto: Coop Nydala och  www. kosmonaut.se

Foto: Arne Wirén

Foto: Arne Wirén

 

Two beels folty klonol!

Kineshuset på Torpgatan blir först ut på plan. Huset, ja hela kvarteret Morkullan, byggdes på 1890-talet. Kineshuset stod först som hus nummer två på höger sida, om man står med Föreningsgatan i ryggen.Hus nummer ett revs när man skulle bygga cykeltunneln under Föreningsgatan i början på 80-talet, Yngvessons undergång. Kineshuset revs helt i onödan några år senare. Rivningen genomfördes trots att hela kvarteret är Q-märkt, dvs kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Men det var nog inte den kulturhistoria jag tar upp som åsyftades. Byggnadsformen är den helt vanliga för arbetarbostäder från förra sekelskiftet. Inget speciellt med huset alltså, Ett ordinärt rött tegelhus i tre våningar. Det skulle vara ett helt vanlig bortglömd Malmökåk om det inte vore för Kinesen, som hade restaurangen i huset. Vad restaurangen hette på riktigt vet jag inte, jag har aldrig hört nåt annat namn än ”Kinesen”

Kinesen var inhyst i en lägenhet och drevs sedan slutet på sextiotalet av en kines vid namn Lo. Det gick många rykten kring denna Lo. Det sades tex att han var fd polis från Shanghai och någon påstod att han var en del av den danska kinesmaffian. Jag tror han bara var en vanlig Malmöpåg från Kina. Han pratade alltid bara engelska med sina gäster, –You pay now no later och We have no telephone, som det stod på skyltarna på väggen.
Själv åt jag där aldrig och har faktiskt inget minne av att sett någon käka där över huvud taget. Men så har enligt uppgift skett, man har i alla fall i början kunnat äta både friterad krabba och vårrullar där. Men det var innan min tid.

Som sagt, i början av 80-talet hade man ändrat lite på konceptet, då åts det inte så mycket där, men det dracks desto mer.

Kinesen öppnade när alla andra stängde.
”Restaurangen” var inhyst i en lägenhet, eller ett par ihopslagna kanske. Ytterdörren var alltid låst så man fick knacka på, då öppnade Lo dörren på glänt och synade en. Glodde man för mycket tillbaka så kunde han utbrista ” You, bad boy, make big eye to me” och dörren åkte igen med en smäll. Men för det mesta blev man godkänd och fick höra de numera, i vissa kretsar, bevingade orden: ”Two beels folty klonol!” Och för säkerhets skull höll han upp två fingrar framför nyllet på en. Kravet på att få komma in var alltså att man köpte två ljumma Pripps Blå för fyrtio spänn i dörren. Innanför dörren stod en stapel med ölflak, Pripps Blå på burk. Pripps Blå var den enda ölen som fanns. Men man kunde köpa vin också. Och det fanns minsann take-away-möjliigheter både på öl och vin. Efter stängningsdags så expedierades det genom fönstret, bara man hade jämna pengar. Det gick alltså utmärkt att köpa hem drickat till en spontan efterfest.

Inredningen var enkel och sliten. Det fanns ingen bestämd plats för bord och stolar utan det möblerades om efter behov under natten. Röda tapeter med ett blommönster och ett nikotinbrunt tak, alla rökte på denna tiden. Bra nätter var stället proppat med folk. Man satt överallt där det fanns plats. Förutom stolarna användes golvet, borden och fönsterkarmarna som sittplats. Ibland hade någon ett kassettband med sig, och fick det spelat på stereon. Det var Malmöungdomar, konstnärsfolk, teatermänniskor, knegare, studenter och delar av den malmöitiska kulturmaffian. Åldern var det inte så noga med, jag vet en tös som firade sin 18-årsdag där, då ordnade Lo fram en tårta! Ibland dök det upp nån kändis. Jag hamnade bredvid Lena Nyman en natt ,vi drack öl ihop tills solen gick upp.
Kinesen gick ibland runt och kollade att man inte satt och tog plats utan att konsumera. Han tog tag i ens burk och skakade den försiktigt för att se om man hade nån öl kvar. Var den tom så var det bara att köpa en ny eller bli utkastad. De kloka och fattiga Malmöungdomarna överlistade dock kinesen genom att fylla på tomburkarna med vatten inne på dass.

Kinesen var ett fantastiskt ställe och jag är glad att jag fick möjligheten att uppleva detta. Idag finns inga nattöppna kineser och idag får man inte ens one beel för forty klonol.

Stephan

 

Grävskopan sätter tänderna i Kinesen och avslutar ett kapitel i Malmös historia. Foto: Arne Wirén