Arkiv för kategori ‘maritza’

 

Rulltrappan & Sockerbagaren

Hej igen! Först vill jag bara säga till er som missat det: Klicka  gärna och kolla in galleriet här till vänster sen.

Veckans hus borde egentligen bli två historier, eller rent av tre. En historia om när Malmö började leka storstad på riktigt. Vi fick vårt första varuhus och man kunde åka stans första rulltrappa! Den andra historien handlar om sockerbagaren här bor i staden. Han försökte skapa ett klassiskt wienercafé med flärd lite utöver det vanliga. Det blev i stället ett av Malmös klassiska vattenhål för stans unga i början på 80-talet, åtminstone på lördagar. Den tredje historien skulle i så fall bli resan från Maritza och Lindex via Heart Break till Breeze Nattklubb och Lagerhaus idag. Vi är alltså på Södergatan 16.

Innan ”vårt” hus fanns, stod här två andra kåkar på tomten, men de har sin egen historia och den kanske vi återkommer till någon annan dag.

Tillbaka till Epa som varuhuset hette. Epa, som i Enhetsprisaktiebolaget, grundades av Josef Sachs och Herman Turitz. Den förste drev sedan tidigare NK i en stad ett par mil nordost om Södertälje. Örebro var först ut med att få ett Epa-varuhus 1930. Sen kom Västerås. I december 1932 tog Sachs och Turitz kontakt med Malmö Kommun och förklarade at man tänkte öppna ett modernt billighetsvaruhus även här. Man köpte tomten på Södergatan och lät riva de två husen som stod där. Arkitekt Helge Wiklund ritade ett nytt modernt hus helt anpassat för verksamheten. Ett femvåningshus med slät fasad och raka linjer. Med varuhuset och restaurang i de två nedersta våningarna och kontor i de övriga tre.

Klockan två på eftermiddagen den 24 Oktober 1934 slog Herr Turitz upp dörrarna för den väntande folkmassan utanför. Människohopen fyllde gatan så att inte ens ”Ittans-spårvagn” kom fram. Det blev en enorm rusning och en väldans kö, till rulltrappan! Den allra första som tillverkades i Sverige. Alla skulle prova denna attraktion. Men där fanns som sagt bara en, så man fick åka upp och gå ner. Det var länge ett nöje för Malmöungarna att åka rulltrappan på Epa. Ungarna åkte upp och gick ner om och om igen. En liten parvel vid namn Calle Widell var en av ungarna som busåkte. En annan som också var med när det begav sig är en av mina bekanta, han beskriver rulltrappan: -Inte som dagens smidiga, utan en med steg av trä, skakig, ryckig och högljudande. Men dock rulltrappa.

Men man lekte inte bara i rulltrappan, man handlade också. Varorna var många och priserna så låga att det stack i ögonen på en del andra handlare . Det gick så långt att några av konkurrenterna startade en kampanj med antisemitiska drag mot Epa. Sachs och Turitz var av judisk börd och det var trettiotal även i Malmö. Efter att riksdagen mottagit fem! motioner om en lag som förbjöd Epavaruhusen så tillsatte staten en utredning 1934 som skulle ta reda på om man kunde stoppa Epas affärsverksamhet . Det blev dock inget med det tack och lov. Malmöborna kunde fortsätta att handla som vanligt.

Handla och äta och fika. På andra våningen låg restaurangen. 1938 kunde en hungrig arbetare sleva i sig  kokt rimmad oxfilé med potatismos för 75 öre. Här kunde också de shoppande hemmafruarna slå sig ner och prata med varandra som bara sådana kan. Här käkade tjänstemännen i området sin lunch och här satt ungdomarna och hängde över en kyld läskedryck i timmar. Möblemanget var modernt i stål och rotting och fönsterborden hade fin utsikt över gatulivet på Södergatan. .

Men i Augusti 1975 tog det slut. Epa på Södergatan stängdes och en ny fika-era kunde börja.

På bottenvåningen öppnade Lindex och sålde kläder. Gick man genom klädbutiken kunde man ta den nya rulltrappan upp tilll Café Maritza. Precis som på Epa-tiden så fanns det bara en rulltrappa, och den gick uppåt. När man skulle ner igen fick man gå i den vanliga trappan i andra änden av lokalen. Hovkonditorn, sockerbagaren, kanotisten och skulptören Carl-Bertil Widell hade öppnat ett wienercafé här.  Han var utbildad skulptör och sockerbagare. Dessa två yrken kombinerade han ofta på sitt sätt och skapade fantastiska marsipanfigurer och skulpturer. Han är representerad som konstnär på flera ställen: bl.a på ett marsipanmuseum i Ungern. Utöver detta var han en också duktig kanotist. På Malmöhusvägen vid kanotklubben kan man sedan 2007 beskåda skulpturen Kanotisten som är ett av Calles alster. Han är som sagt en man med många strängar på sin lyra.

Den gamla Epa-baren blev Café Maritza, och som Calle sa: Lokalen med rulltrappan som jag åkt i som barn, kunde jag ju inte tacka nej till. Men rulltrappan var nu utbytt och caféinredningen förde tankarna till ett dekadent sekelskifte med en porlande inomhusfontän, runda cafébord och stolar i vitmålat gjutjärn och lågmäld pianomusik i högtalarna. Kakorna och konfektyren var av högsta kvalité Jag minns att sockerbitarna till teet man drack var inslagna två och två i små papperspaket som det stod Maritza på. Det hade jag aldrig sett förr. Hela stället skulle kännas lyxigt i mitt tycke om det inte vore för en sak: Ungdomsgänget som hängde här. Alldeles i början av 80-talet så skapades det bland många Malmöungdomar en slags tradition att samlas på Maritza på lördagseftermiddagarna. Då blandades här pudelfrisyrerna med collegetröjorna. Takanooveraller med skipantsen, och de urblekta pösjeansen med salomonryggsäckarna. Och till sist: Alla vi andra med hela flocken.

Här satt man och smuttade på en kopp te i timmar. Man gick igenom gårdagskvällens bravader på KB och planerade för lördagskvällens. På Maritza fikade man inte som man oftast gör, dvs två tre stycken kring ett bord. Nej här fikade man i flock. Alla satt i ett enda sällskap. Flocken tog form vid tolvtiden, växte och omformades under dagen. Det dök alltid upp nya vänners vänner som var bekant med någons kompis syrra. Hade man turen att få ”rätt” plats så hade man full koll vem som kom upp från rulltrappan. Det var viktigt, för Café Maritza var ett av stans bästa ställe om man var intresserad av töser, och det var man ju. Där stiftades många bekantskaper och i flocken byttes det friskt pojk och flick-vänner i snabb tonårstakt. Några av människorna jag mötte där träffar jag fortfarande ibland, och varje gång man nämner Maritza så kommer det ett -Åh vad kul vi hade. Det slår aldrig fel.

Succén med Södergatan som gågata gjorde att hyrorna steg till toknivåer. Att vi sen satt och tog plats med en fjuttig kopp te en hel dag hjälpte heller inte till. Maritza bar sig inte och Calle slog igen. Nya rörelser tog över men deras historia får någon annan skriva.

På 80-talet fick Calle Widell Malmö stads hedersbetygelse. Det är ett pris kommunstyrelsen ger till personer som ”Genom betydande och uppmärksammade insatser verkat till gagn för Malmö stad”. Det var ett gott val av styrelsen tycker jag, men jag undrar om det hade hänt utan den där turen i Sachs och Turitz rulltrappa?

Stephan