Arkiv för kategori ‘Möllevången’

Vänner!

Så har dagen då kommit. Med denna historia går bloggen i dvala. Det är dags för mig att gå vidare och göra något annat ett tag. Men! Man kan forfarande ta del av Malmös dolda historia i min bok: ”Malme som jag ser det” som släpps, som sig bör, den sista Fredagen i November. Dvs. Den 25:e nästa månad.

Boken kan beställas här …och här kan den ”gillas” på Facebook.

Beställ den och läs ett kapitel när andan faller på, så behövs inte bloggen på ett tag. 🙂  Men nu till dagens historia…

 

Hundra spänn i dörren.

Bergsgatan gick fyran i mitten. Längs gatan stod sekelskifteshusen sida vid sida. En aning högre och finare på norra delen och lite enklare på den södra delen av gatan. Vi är på den Norra. I nummer 13 – 15 för att vara exakt. Almbacken 3 byggdes 1906 i något som för en amatör liknar ljusgrå tegel. Då var gatstumpen utanför två år gammal och stenlagd med en gräsmatta i mitten. Man lade spårvagnsspår där och invigde sträckan året efter. Byggnaden som även bestod av Spångatan 30 låg på hörnet av Spångatan. Ett vacker fyravåningshus i Jugend. På hörnet låg där en cigarraffär. Strax sidan om hade Sydsvenskan sitt depeschkontor. Inne på gården stod utedassen på rad och tvättade gjorde man i brygghuset. Det fanns tjugoen lägenheter i huset och i tre av dem hade man lyxen att kunna lätta på trycket i vattenklosett. Resten fick använda dassen på gården. Samma år huset skulle fylla 87 år flyttade jag in. Då hade alla fått innetoaletter och cigarraffären hade blivit krog.

I nästan tio år bodde jag granne med den lilla krogen, som var ett bra och oputsat ställe. Jag hade lägenheten två våningar rakt ovanför och delade svale med restaurangköket. Syltan blev snabbt en av mina favoriter. Laszlo som krögaren hette, det heter han fortfarande förresten, var en man i fyrtioårsåldern, lite under medellängd och lite mer över medelvikt. Svarthårig som den sydeuropé han är och med ett par hundvalpsögon och en ständigt leende mun. En glad och trevlig man med ett stort hjärta. Han bröt på ungerska och rökte tyska Marlboro.

Restaurang Tokai var ett enkelt ställe med hyfsad mat, välhängd bardisk och kvastmålade vita pizzeriaväggar med diverse fynd från ungerska souvenirkiosker på väggarna. Inredning i krom och fejkad marmor och en bardisk med de obligatoriska spotlighten  över flaskorna. Här var Laszlo kung och stjärna. Till skillnad från hemma i sin lägenhet en trappa upp. Där regerade hustrun Angela. Ungraren var inte bara krögaren i det gamla huset. Lazlo och hans familj var också våra grannar och vänner. Han må ha varit resturangcef, men så fort han lämnade krogen var det hustrun som basade. Hon tog hand om hushållsarbetet och barnen och såg till att mannen inte hade det alltför kul med gästerna på jobbet.

Det rådde en ovanligt god grannsämja i kåken. Man passade varandras barn och hundar. Man lånade grejer av varandra men framförallt festade man ihop. Vi satt ofta och fikade på gården tillsammans. Hundarna och barnen lekte medan de vuxna drack kaffe. Ibland dök det upp en flaska vin eller två eller en enkel eftermiddagsöl som lätt växte till en spontan gårdsfest.

En tidig lördagsmorgon på min hundpromenad fick jag se Laszlo stå i restaurangfönstret och täcka för rutorna med ljusbrunt täckpapper och tejp. -God morgon Laszlo, ska du bygga om?  Undrade jag. -Gomorron Staffan, Njae kanske, svarade han kryptiskt och log. Han hälsade på hunden, -Hejsan Nicklas, här får du lite gott. Byrackan som han stack till en köttbit var en tik som hette Mikla och jag heter Stephan, men vi förstod vem han menade. Laszlo berättade att han skickat iväg frugan och barnen på semester några veckor.

Lördagskvällen blev en chips och tv-kväll. Jag satt och zappade mellan kanalerna när jag plötsligt hörde ett glädjevrål nere från Laszlos. -Va? Är det fotboll idag? Tänkte jag. Det lät nämligen precis som när hemmalaget gör mål och publiken jublar. Jag började genast leta efter matchen bland kanalerna på tv:n. Då jublades det igen där nere. En minut senare kommer ett nytt vrål. Det kan inte vara fotboll, det borde snart stå tio noll i så fall. –Han borde ju förresten ha stängt, han renoverar ju. Min nyfikenhet tar nu över och jag släcker tv:n och tassar ner för trapporna. När jag halvvägs nere för trappan möts av tonerna av en smäktande balkanballad inne från syltan, då är förvirringen total. Jag fattar noll. Jag går in genom köksingången som jag brukar och konstaterar att kocken är borta och ingen mat verkar serveras idag. Musiken är hög nu och jag hör sorlet av gästerna i lokalen. Jag gläntar försiktigt på dörren och kikar in. De vanliga stammisarna sitter vid sina bord som de brukar. Allt verkade helt normalt om det inte vore för att alla var uppklädda som till högtid. Vattenkammade och nyrakade sitter gubbarna där som ett gäng konfirmander. Allting känns mycket märkligt. Min hjärna får inte ihop sambandet mellan finkläderna, det stängda köket, musiken och det där jublet. Dessutom skulle han ju renovera? …Då får jag syn på henne! En kvinna står på en provisorisk liten scen, hon dansar till musiken. Kvinnan är hårt sminkad har långt gulblont hår med en brun mittbena. Hon har alldeles för lite kläder på sig och ler som om led av förstoppning. Plötsligt sliter hon av sig kjolen, snurrar den två varv i luften och släpper den med ett leende på golvet. Jubel! Den ena strumpan åker snabbt samma väg. Jubel igen! -Jaha, två noll till di blåe tänker jag och känner mig dum. Att jag inte fattat innan. Varje gång det rök en klädtrasa så steg jublet i loklaen, och det lät ungefär som när fotbollslaget gör mål inför en hemmapublik.

Laszlo passade på när frugan var ivägskickad. Han täckte igen fönsterna och restaurangen blev över en natt en ”privat tillställning”. Med ett par gamla strippor som jobbade skift och hundra spänn i dörren gjorde han succé bland sina stammisar och deras vänner. Ryktet om ungraren som återupplivat den gamla malmötraditionen från sextiotalet spred sig snabbt. Det blev fullt hus var kväll. Singelgubbarna i området tog fram bästa gabardinkostymen, vattenkammade de lilla hår de hade kvar och gick förhoppningsfulla på lokal. Och där satt de, precis som de tiggande hundarna vid grillen på gården, dreglande och väntande.

Laszlo lämnade till slut vår gård, och grannarna har nu skingrats för vinden. Barnen har blivit stora och hundarna är borta. Men lokalen där Laszlo höll hov finns kvar. Idag serverar man pizza och shawarma där under namnet Big Mamas. Angelas semesterveckor gick fort. Bara några timmar innan hon skulle komma hem igen revs pappen på rutorna ner, kocken kom tillbaka och allt blev som vanligt igen.  

Vi märkte aldrig att Angela någonsin fick veta vad som föregick när hon var på semester. Men jag tror hon visste, och jag tror att njöt av sin ferie. Det är väl det som kallas för kvinnlig list…

Stephan Skougaard

Bloggare Författare

PS. Bloggen har varit en fantastisk resa att göra med er. Det är med en tår i ögonvrån jag skriver dessa rader. Ni skall alla ha mitt varmaste tack för all respons jag fått – Utan er hade det aldrig blivit varken blogg eller bok.

Tack!

Annonser

En olycksalig smäll på käften.

Det var en gång ett korgbinderi. Det hade startats i mitten på 1800-talet av Gustaf Nilsson. Han var korgmakaren som en dag provade att sätta hjul på en av sina korgar, och vips så var Sveriges förmodligen första barnvagn född. Kring 1885 började han tillverka barnvagnar på allvar tills sonen Axel Wilhelm tog över 1891. A W Nilssons barnvagnsfabrik flyttade verksamheten frå Södra Förstadsgatan 32 till Möllevångsgatan. Vid hörnet av Parkgatan. Fabrikören var föga populär bland sina anställda och sommaren 1926 gick ett hundratal av dem ut i strejk. Nilsson såg sig då tvungen till att kalla in strejkbrytare. Motsättningarna mellan de strejkande arbetarna och strejkbrytarna blev hårda och våldsamma För säkerhets skull bodde därför de flesta strejkbrytare inne på fabriken.

Det är natten till den elfte November och en av de som trots omständigheterna vågat ge sig ut var Per Nilsson. En lång och muskulös ung man med hög bred bringa och tjocka kraftiga armar. Den smått nervöse strejkbrytaren går in på Möllevångsgatan. Han är på väg hem till fabriken och ser sig oroligt omkring. Precis här hade en vän fått ordentligt med stryk. Tio meter bakom honom på samma trottoar, dyker plötsligt Wilhelm Jönsson upp. Wilhelm var en av de strejkande från barnvagnsfabriken. Han går och puffar på sin pipa när han får syn på Per Nilsson. Han känner genast igen strejkbrytaren.

Wilhelm skyndar på och genskjuter strejkbrytaren strax innan fabriksportarna. Den undflyende mannen var bara några steg från fabriksporten när plötsligt någon plötslig spärrade hans väg. -God afton. Det svartnade för ögonen på den rädde strejkbrytaren och han drog direkt på med en vänster. En hederlig rejäl rallarsving av den gamla sorten, laddad ända från höften. Strejkaren stupar i ett gnistregn. Svingen har träffat rakt på piphuvudet och slagit in hela skaftet i munnen på honom. Utan att vända sig om slinker gärningsmannen in på fabriken och lämnar sitt offer liggande bakom sig. Kvar på trottoaren ligger korgmakare Wilhelm Jönsson och hostar blod.

Efter en liten stund är han dock på benen och tar sig hem för egen maskin. Det gör fruktansvärt ont i halsen och han hostar och spottar blod, men hem kommer han.

Tidigt på morgonen nästa dag vaknar han av att halsen värker svårt Det är kallt i den lilla lägenheten och han har feberfrossa, på skakiga ben reser han sig för att mata kakelugnen med lite koks. Då faller han. Mitt på golvet ligger den skadade och det forsar blod ur munnen på honom.

I sju dagar ligger han inlagd på Allmänna sjukhuset. Pipskaftet hade slagit upp ett djupt sår i halsen på korgmakaren, såret ville inte läka och hans tillstånd förvärrades. Han har hög feber och i långa perioder är han medvetslös. Men i någon av de stunder han faktiskt är vaken så berättar han för sin hustrun vad som hände, och att det var strejkbrytaren Per Nilsson som var skyldig till alltsammans. Detta gör hustrun blir både arg och upprörd och på den åttonde dagen blir hon änka efter Korgmakare Wilhelm Jönsson.

Den dödes hustru gör naturligtvis en polisanmälan och nyheten om den ihjälslagne arbetaren sprider sig som en löpeld i staden.

En vecka senare obducerades Wilhelm Jönsson och stadsläkaren konstaterade att Jönsson dog av en blodpropp i hjärnan och inte av slaget. Nils Persson släpptes genast ur häktet då man nu ansåg att brottet bara var misshandel. På måndagen skrev Arbetet på sin förstasida att Per Nilsson var på fri fot och endast hade ett bötesföreläggande att vänta. Rubriken var den tändande gnistan som fick krutdurken att explodera. Staden var beredd på det värsta och mobiliserade en hel liten armé av all tillgänglig polis.

Reaktionen kom i form av sjutusen uppretade arbetare. Man drabbade samman med polisen på möllevångstorget och de svarade direkt med att attackera till häst. Med sablar och batonger försökte man tygla folkmassan som svarade med sten och påkar. Kravallerna rasade om kvällarna i ett par dagar för att kulminera den 23:e november. Arbetet räknade till15000 man som demonstrerade. En del av dem tågade på kvällen upp längs Södra Förstadsgatan. Målet var A W Nilssons bostad i fyran. De hinner krossa alla fönster men lyckas inte ta sig in i bostaden innan polisen driver tillbaka dem ner längs Södra Förstadsgatan. Klockan är strax innan nio och gatan är skådeplats stenkastande demonstranter och attackerande polis. Tidpunkten visade sig vara mycket olycklig. Ut ur de mörka biosalongerna som ligger där, vällde publiken från flera biografer plötsligt ut i kaoset på gatan. Flera av dem ramlar i tumultet och blir nedtrampade.

Under tiden satt den fackliga centralorganisationen i möte med polismaktens representanter. De lyckades under kvällen träffa ett avtal om att trappa ner polisvåldet och demonstrationerna. Polisen tvingades dra sig tillbaka och förbundet uppmanade de sina att stanna hemma nästa dag. Det var samma dag som årets skånska senhöst slog till. Det blev kallare och dessutom spöregnade det. Kravallerna avtog och lugnet lade sig åter över Möllevången.

Hur gick det då för Nils och Wilhelm? Jo, Nils Persson som hade utdelat den olycksaliga snytingen fick hundra kronor i böter. Trots det så tystnade kravallerna. Men uppemot 10 000 arbetare följde Wilhelm Jönsson till hans sista vila på Östra Kyrkogården söndagen den 28:e november. I täten gick fackföreningsrörelsen med blåsorkestrar och 59 röda fanor i sorgeflor. Begravningen blev en viktig manifestation för arbetarbefolkningen i Malmö. Men konflikten var inte begraven för detta, nej strejken fortsatte. Först den siste Oktober1928 blåstes den av, och arbetarna kunde efter nästan två och ett halvt år återgå till sina arbeten.

Barnvagnsfabriken levde vidare och tillverkade bl a även tandläkarstolar och möbler. 1971 köptes industrin upp av Brio i Osby och fabriken revs efter det. Idag ligger där ett hyreshus och intill ett servicecenter för pensionärer. Det flesta i kvarteret har idag ingen aning om sitt kvarters historia. Men bland de gamlingar på servicecentret, som drabbats av kommunens äldrevård, sitter det kanske någon gammal korgmakarunge och minns vad som hände runt hörnet för 85 år sedan.

Stephan


 

Bytt e bytt!

Så var det fredag igen och dags för en ny historia, som denna gång faktiskt börjar i Köpenhamn. Där fanns det i mitten på 1800-talet en karamellfabrik, Galle & Jessen A/S. Fabriken hade startats med benägen hjälp av Hans Nissen. Galle & Jessen blev så småningom Tom´s choklad, men det är en annan historia. Nissen fick en son, Emil, som ärvde intresset för godis av sin far. Emil ville nämligen också bli konfektyrfabrikör, precis som farsan. Men se det gick inte, det satte pappa Hans stopp för. Han gillade inte konkurrensen. Så för att inte faren skulle bli gramse så köpte Emil en tomt på Bergsgatan i Malmös utkant på andra sidan sundet. Där satte han igång att bygga och 1888 kunde han öppna Malmö Choklad & Konfektfabrik AB. Chokelafabriken på Bergsgatan var född.  Många har mycket att berätta om detta hus, här kommer mitt lilla bidrag:

Det gick bra med chokladen. Redan vid sekelskiftet var man störst i stan, och man växte så det knakade. 1917 tog man över norra delen av kvarteret där Richters bryggeri hade sin verksamhet. Man utvidgade och byggde där Europas modernaste chokladfabrik. (I dag bryggs det åter öl i de lokalerna)

1926 satte man upp en stor kakaoartong av plåt, kartongen fick stå på en ställning uppe på taket, 28 meter över gatunivå. Ögonkakao var den stora produkten och en symbol för hela verksamheten. Kartongen var inte bara fin reklam utan också ett perfekt utsiktstorn.
Andra världskriget kom och Emils söner Gösta och Gunnar drev nu, sedan Emil gått bort 1929, fabriken. Man använde kartongen som luftbevakningstorn under kriget. Inuti fanns det plats för en observationspost som stod där uppe i sitt chokladpaket dygnet runt och spanade efter fiendeflyg. Han hade kontakt med luftskyddsledaren som satt i källaren. Fabriken hade sin egen brandkår med egen motorspruta och 48 av de anställda kvinnorna var husbrandvakter. Malmö hade en chokladfabrik väl värd att försvara.

Kartongen på taket var en del av marknadsföringen som på femtiotalet skulle moderniseras och göras enhetlig. Man utlyste därför en tävling 1955, där man sökte en ny design på de numera berömda ögonen. Det fanns flera olika varianter på ögonparet och nu ville man ha en enda. Idag skulle man kalla det för en tydlig grafisk profil. Formgivare Ole Eksell vann tävlingen med de stiliserade ögonen som vi i dag alla känner igen.
När Fazer köpte verksamheten 1975 så övertog man även varumärket Ögoncacao. Kartongen fick stå kvar på sin plats ända till 1981. Då kom Bengt.

 Bengt var ett loppmarknadsproffs som bodde på Hasselgatan. Han sågs alltid på stans loppisar för sisådär en 30 år sedan, som köpare eller säljare. Oftast båda. Han for omkring på en gammal  flakmoped och  köpte och sålde allt han kom över. Bengt var även en inbiten samlare. Han samlade på alla möjliga gamla prylar, bara dom hade några år på nacken. Jag träffade honom första gången i en rivningskåk på Lugnet. Jag var där och lekte, han var där och letade övergivna prylar. Vi blev bekanta och pratade mycket när vi råkades genom åren. Bengt var på intet sätt en fattig man, men han närde ett brinnande intresse för gamla saker. Han ägde en liten hyresfastighet på Sofielund som han bodde i. Där hade han också några hyresgäster som hyrde sin bostad till en billig peng i det gamla huset.

En dag kom Bengt körandes på Skolgatan. Man höll just då på att plocka ner den stora ögonkakao-paketet från sitt torn på fabriken. Det gnisslade och skrek när han tvärnitade den gamla puchen. –Skulle det kastas? Var i så fall? Kunde man köpa det? Hur mycket? Hur får jag hem åbäket? Frågorna haglade i Bengts huvud. Han var som ett barn på julafton. Bengt ställde ifrån sig moppen på trotoaren och gick in på bygget. Där fick han veta att paketen ingick i ett avtal man hade med en skrotfirma ute i Fosie. Allt skrot från renoveringen skulle dit. Men kan man inte göra ett litet undantag då? Bara med paketet?  Bengt räknade på skrotvärdet och bjöd 100 kronor utan att lyckas övertala byggbasen och hans gubbar. Han höjde till 200 utan resultat. Det var ju några envisa jäklar. Men ok, för 300 borde han få den, det är långt över skrotvärdet. Men nänä, det blev ingen affär och Bengt traskade surt ut till sin moppe igen.

Men nu får Bengt en snilleblixt, han kickar igång moppen och kör runt kvarteret och går in på systembolaget på Södra Förstadsgatan. Där ställer han sig i den långa fredagskön och håller tummarna. Tillbaka hos de envisa byggarna en halvtimme senare föreslår han en byteshandel istället. En flaska prima svensk sprit av märket Renat mot en gammal chokladkartong i plåt.
Nu är det så med folk i allmänhet och byggare en fredageftermiddag i synnerhet, att det finns en valuta som är mer värd en kronor och ören. -Bytt e bytt, sa Bengt när det skakades hand. Bengt fick sitt paket och de törstiga byggarna kunde hålla fredag med kask. Flaskan kostade en hundring. Dvs en tredjedel i kontanter av de bud som byggarna tidigare tackat nej till! Vissa bygger bättre än de räknar.

Den fem meter höga plåtboxen lades tvärs över flaket på moppen.  Bengt surrade fast den noga, så den skulle nog ligga kvar. Men den spärrade av halva körbanan. I en tut-konsert av irriterade fredagsbilister körde Bengt sitt kakaopaket i krypfart ända hem till Hasselgatan. Där fick den tjänstgöra som unik och rejält tilltagen redskapsbod på bakgården. Något år senare fick Bengt möjligheten att hyra en lada utanför stan, där han kunde samla sina saker. Då flyttade paketet dit, och där finns det mig veterligen kvar.
Fazer slog igen 1992 och man sålde fabriken till Malmö stad. Chokladdoften som brukade hänga över möllevången försvann liksom lemmeltåget av tanter vid grindarna, på väg till jobb om morgnarna.

I tjugo år stod Mazettihuset utan sitt kakaopaket. Men när det 2001 blev aktuellt med ett nytt paket på taket, då försökte Bengt sälja den gamla kartongen till kommunen, som dock tackade nej. Idag råder det full verksamhet under kartongen. Diverse kulturinstitutioner driver här sina verksamheter och det tillverkas faktiskt både öl och choklad i huset igen, om än i mindre skala. Så cirkeln är sluten. En fråga kvarstår: Det första paketet från 1921, vem har det på sin bakgård?

Stephan