Arkiv för kategori ‘sprit’

Vänner!

Så har dagen då kommit. Med denna historia går bloggen i dvala. Det är dags för mig att gå vidare och göra något annat ett tag. Men! Man kan forfarande ta del av Malmös dolda historia i min bok: ”Malme som jag ser det” som släpps, som sig bör, den sista Fredagen i November. Dvs. Den 25:e nästa månad.

Boken kan beställas här …och här kan den ”gillas” på Facebook.

Beställ den och läs ett kapitel när andan faller på, så behövs inte bloggen på ett tag. 🙂  Men nu till dagens historia…

 

Hundra spänn i dörren.

Bergsgatan gick fyran i mitten. Längs gatan stod sekelskifteshusen sida vid sida. En aning högre och finare på norra delen och lite enklare på den södra delen av gatan. Vi är på den Norra. I nummer 13 – 15 för att vara exakt. Almbacken 3 byggdes 1906 i något som för en amatör liknar ljusgrå tegel. Då var gatstumpen utanför två år gammal och stenlagd med en gräsmatta i mitten. Man lade spårvagnsspår där och invigde sträckan året efter. Byggnaden som även bestod av Spångatan 30 låg på hörnet av Spångatan. Ett vacker fyravåningshus i Jugend. På hörnet låg där en cigarraffär. Strax sidan om hade Sydsvenskan sitt depeschkontor. Inne på gården stod utedassen på rad och tvättade gjorde man i brygghuset. Det fanns tjugoen lägenheter i huset och i tre av dem hade man lyxen att kunna lätta på trycket i vattenklosett. Resten fick använda dassen på gården. Samma år huset skulle fylla 87 år flyttade jag in. Då hade alla fått innetoaletter och cigarraffären hade blivit krog.

I nästan tio år bodde jag granne med den lilla krogen, som var ett bra och oputsat ställe. Jag hade lägenheten två våningar rakt ovanför och delade svale med restaurangköket. Syltan blev snabbt en av mina favoriter. Laszlo som krögaren hette, det heter han fortfarande förresten, var en man i fyrtioårsåldern, lite under medellängd och lite mer över medelvikt. Svarthårig som den sydeuropé han är och med ett par hundvalpsögon och en ständigt leende mun. En glad och trevlig man med ett stort hjärta. Han bröt på ungerska och rökte tyska Marlboro.

Restaurang Tokai var ett enkelt ställe med hyfsad mat, välhängd bardisk och kvastmålade vita pizzeriaväggar med diverse fynd från ungerska souvenirkiosker på väggarna. Inredning i krom och fejkad marmor och en bardisk med de obligatoriska spotlighten  över flaskorna. Här var Laszlo kung och stjärna. Till skillnad från hemma i sin lägenhet en trappa upp. Där regerade hustrun Angela. Ungraren var inte bara krögaren i det gamla huset. Lazlo och hans familj var också våra grannar och vänner. Han må ha varit resturangcef, men så fort han lämnade krogen var det hustrun som basade. Hon tog hand om hushållsarbetet och barnen och såg till att mannen inte hade det alltför kul med gästerna på jobbet.

Det rådde en ovanligt god grannsämja i kåken. Man passade varandras barn och hundar. Man lånade grejer av varandra men framförallt festade man ihop. Vi satt ofta och fikade på gården tillsammans. Hundarna och barnen lekte medan de vuxna drack kaffe. Ibland dök det upp en flaska vin eller två eller en enkel eftermiddagsöl som lätt växte till en spontan gårdsfest.

En tidig lördagsmorgon på min hundpromenad fick jag se Laszlo stå i restaurangfönstret och täcka för rutorna med ljusbrunt täckpapper och tejp. -God morgon Laszlo, ska du bygga om?  Undrade jag. -Gomorron Staffan, Njae kanske, svarade han kryptiskt och log. Han hälsade på hunden, -Hejsan Nicklas, här får du lite gott. Byrackan som han stack till en köttbit var en tik som hette Mikla och jag heter Stephan, men vi förstod vem han menade. Laszlo berättade att han skickat iväg frugan och barnen på semester några veckor.

Lördagskvällen blev en chips och tv-kväll. Jag satt och zappade mellan kanalerna när jag plötsligt hörde ett glädjevrål nere från Laszlos. -Va? Är det fotboll idag? Tänkte jag. Det lät nämligen precis som när hemmalaget gör mål och publiken jublar. Jag började genast leta efter matchen bland kanalerna på tv:n. Då jublades det igen där nere. En minut senare kommer ett nytt vrål. Det kan inte vara fotboll, det borde snart stå tio noll i så fall. –Han borde ju förresten ha stängt, han renoverar ju. Min nyfikenhet tar nu över och jag släcker tv:n och tassar ner för trapporna. När jag halvvägs nere för trappan möts av tonerna av en smäktande balkanballad inne från syltan, då är förvirringen total. Jag fattar noll. Jag går in genom köksingången som jag brukar och konstaterar att kocken är borta och ingen mat verkar serveras idag. Musiken är hög nu och jag hör sorlet av gästerna i lokalen. Jag gläntar försiktigt på dörren och kikar in. De vanliga stammisarna sitter vid sina bord som de brukar. Allt verkade helt normalt om det inte vore för att alla var uppklädda som till högtid. Vattenkammade och nyrakade sitter gubbarna där som ett gäng konfirmander. Allting känns mycket märkligt. Min hjärna får inte ihop sambandet mellan finkläderna, det stängda köket, musiken och det där jublet. Dessutom skulle han ju renovera? …Då får jag syn på henne! En kvinna står på en provisorisk liten scen, hon dansar till musiken. Kvinnan är hårt sminkad har långt gulblont hår med en brun mittbena. Hon har alldeles för lite kläder på sig och ler som om led av förstoppning. Plötsligt sliter hon av sig kjolen, snurrar den två varv i luften och släpper den med ett leende på golvet. Jubel! Den ena strumpan åker snabbt samma väg. Jubel igen! -Jaha, två noll till di blåe tänker jag och känner mig dum. Att jag inte fattat innan. Varje gång det rök en klädtrasa så steg jublet i loklaen, och det lät ungefär som när fotbollslaget gör mål inför en hemmapublik.

Laszlo passade på när frugan var ivägskickad. Han täckte igen fönsterna och restaurangen blev över en natt en ”privat tillställning”. Med ett par gamla strippor som jobbade skift och hundra spänn i dörren gjorde han succé bland sina stammisar och deras vänner. Ryktet om ungraren som återupplivat den gamla malmötraditionen från sextiotalet spred sig snabbt. Det blev fullt hus var kväll. Singelgubbarna i området tog fram bästa gabardinkostymen, vattenkammade de lilla hår de hade kvar och gick förhoppningsfulla på lokal. Och där satt de, precis som de tiggande hundarna vid grillen på gården, dreglande och väntande.

Laszlo lämnade till slut vår gård, och grannarna har nu skingrats för vinden. Barnen har blivit stora och hundarna är borta. Men lokalen där Laszlo höll hov finns kvar. Idag serverar man pizza och shawarma där under namnet Big Mamas. Angelas semesterveckor gick fort. Bara några timmar innan hon skulle komma hem igen revs pappen på rutorna ner, kocken kom tillbaka och allt blev som vanligt igen.  

Vi märkte aldrig att Angela någonsin fick veta vad som föregick när hon var på semester. Men jag tror hon visste, och jag tror att njöt av sin ferie. Det är väl det som kallas för kvinnlig list…

Stephan Skougaard

Bloggare Författare

PS. Bloggen har varit en fantastisk resa att göra med er. Det är med en tår i ögonvrån jag skriver dessa rader. Ni skall alla ha mitt varmaste tack för all respons jag fått – Utan er hade det aldrig blivit varken blogg eller bok.

Tack!

Annonser

 

Hattmannen & Piraten på Saturnus.

Vänner! Bokskrivandet är kul men jag har verkligen saknat er och responsen jag brukar få på fredagarna. Men nu är det äntligen dags igen. Jag vill passa på att meddela att jag idag har skrivit under kontraktet med förlaget. Boken släpps preliminärt den 28:e november.

På Stortorget låg där en gång två apotek. Lejonet och Fläkta örn. Lejonet finns kvar men låg från början på andra sidan torget. Fläkta örns logga bestod av en örn med utbredda vingar och två huvud vända i profil åt varsitt håll. En fläkt örn alltså. Örn-apoteket låg på Stortorget 8 där Biograf Spegeln ligger idag och hade startats 1893 av Anders Nilsson och Apotekare Fritz Borg. Förutom medikamenter så försåg de också många av skånes brännerier med essenser till deras snaps och likörer. Det gick lysande tills rusdrycksförordningen kom 1905. Då slog så gott som samtliga privata brännerier igen och essensförsäljningen sjönk drastiskt.

Man lade därför om kursen och började även att tillverka lemonader. Det gick bra och de små lokalerna bakom apoteket där man höll till blev så småningom för små. Apotekaren och hans kompis flyttade hela bölet till Grynbodgatan 1912. Där tog man över den gamla cigarrfabrikens lokaler. Både Nilsson och Borg dog några år senare och en Herr Arvid Liepe tog över.

Han fick fart på essenstillverkningen och flyttade 1937 fabriken till de nybyggda lokalerna på Lantmannagatan. En buteljgrön funkisbyggnad ritad av Stig H Johansson, icke att förväxla med travtränaren med samma namn.

De nya lokalerna vid hörnet av Ystadsgatan, eller Rosengårdsvägen som den delen av gatan hette då, låg i Sofielunds municipalsamhälle som först 1947 blev en del av Malmö. Området kallades för Svinaryssland. Dels för att Sibirien eller Ryssland var vanliga benämningar på något som låg långt bort. Dels för att det var många som hyste grisar i sina uthus. Helt enkelt för att det var lönsamt och för att de kunde. Åren gick och Saturnus utvecklade flera produkter. Bland annat den populära Cuba Colan på 50-talet.

Företaget ägs fortfarande av familjen Liepe. Dagens ägare Edward Liepes farfar Nils-Håkan Håkansson var bekant med Fritiof Nilsson Piraten. De skånska skrönornas Zlatan. Piraten var ofta och ”hälsade på” på fabriken. Förmodligen för att låna pengar och diskutera brännvin. Det kan inte ha varit lätt att vara fattig författare då i heller, och brännvin är ju ett kärt ämne för många.

Saturnus tillverkar sedan några år tillbaka Piratens Besk. En kryddad snaps dominerad av malört och en aning kummin bland annat. Perfekt till en bit branteviksill om ni frågar mig. Receptet på besken sägs vara Piratens eget, så det var kanske det de diskuterade på femtiotalet.

Min gode vän Bosse har berättat för mig hur man också kunde köpt billiga skalade apelsiner där. Det gjorde han ibland  som liten påg. Skalet användes i tillverkningen och själva frukten som blev över såldes billigt.

Själv har jag andra minnen från Saturnus. Ett av dem var från en söndagseftermiddag på höstkanten. Jag och min polare Bengt hade väl varit ute på något bus och var på väg hem. Vi kan ha varit i 7-8 års åldern så det bör ha varit kring 1970. Vädret var fint men det blåste rejält som det alltid gör i Malmö. Längs Lantmannagatan brukar det blåsa lite extra och det gjorde det även denna dag. Jag stod och kollade på två cyklister och funderade: Den ena kom från prippshållet och cyklade mot Nobeltorget. Den andra trampade i motsatt riktning med Amiralsgatan i ryggen. Men båda hade motvind. Vad är det som gör att det alltid är motvind när man cyklar här i stan? Och varför är det aldrig vindstilla?

Ett äldre par kom gående längs trottoaren alldeles vid Saturnus gröna byggnad. Fabriken hägnades in av ett staket på gott och väl två och en halv meter. Tanten kurade ihop sig mot blåsten och höll i scharlettknuten under hakan. Farbrorn vek upp kragen och skulle precis dra ner hatten när den blåste av. Huvudbonaden fick liv och virvlade upp luften, gjorde en snygg båge över staketet och rullade iväg längs marken för att slutligen lägga sig att dö intill fabriksväggen.  Gubbens min fick oss båda att brista ut i ett gapflabb. Han såg lite ut som Halvan och nu var han dessutom minst lika kul. -Ah pågar, kan ni göra mig en tjänst? Undrade mannen utan att verka bry sig om att vi skrattade åt honom. Han riktade sig till Bengt och undrade såklart om denne ville klättra över och hämta hatten. Men fick inte något riktigt bra svar av Bengt. Han var alltför upptagen med att försöka hålla sig för skratt -Jag kan göra det! Flikade jag in, som fått lära mig att respektera och vara snäll mot de äldre. Innan den barhuvade mannen hann svara var jag halvvägs över staketet. Jag hämtade hatten och överräckte den med ett Vassego. På tantens uppmaning plockade mannen då upp en välförtjänt 25-öring ur börsen. Han gav mig slanten och jag tog i hand, bockade och sa: Tack så mycket, för så gjorde man då.

Bengt kom senare med förslaget att vi skulle dela den där pengen eftersom det var honom de hade bett om hjälp. Men jag sa nej. Det var ju jag som hade klättrat. Nån rättvisa får det väl ändå vara.

Jag brukar alltid tänka på den där 25-öringen när jag går förbi den gamla fabriken. Staketet är utbytt mot ett nytt, lika högt men inte alls lika klättervänligt. Den gröna hörnan står tom sedan våren 2000 då man flyttade ut verksamheten till Bronsyxegatan. Planeten som satt på taket följde med flyttlasset och försvann. Undrar var den är förresten?

I dag ägs fastigheten av Briggen Fastigheter AB. Magnus Prochéus på Briggen säger att de planerar att bygga om fabriken till affärslokaler och bostäder. De hade tänkt sig cirka 40 hyresrätter. Vi får väl se hur det blir med det… Han lovar dock att den klassiska runda hörnan skall bevaras. Tack för det Magnus. Vill man besöka Fläkta Örn idag så får man bege sig ut till Bellevuegården. Där ligger i dag ett apotek med samma namn som det på Stortorget där allting började.

Trots att de små husen på Sofielund idag säljs för flera miljoner så räknas faktiskt stadsdelen som en av de fattigaste i Malmö. Men ingen har grisar hemma på Sofielund längre. Även om en del gifta kvinnor och vissa feminister påstår annat. Svinaryssarna fick elektricitet först 1917 och de var de sista som hade gaslampor och utedass i stan. De har alltid varit lite åsidosatta där ute på Sofielund.

Spriten som tillverkas på Saturnus ställer till mycket elände, det är sant. Men i sanningens namn så skänker den också en del glädje. När man ser dagens missbrukare så är det nästan så att man saknar en och annan gammeldags Fullegubbe. En av dem skulle en gång förklara skillnaden mellan narkotika och sprit för mig. Jag var då 13 år. -Knark, det blir man bara krokig och sne av. Nä, du förstår. Kröken – Det är det enda raka! Han söp ihjäl sig året efter. Glad midsommar!

Stephan