Arkiv för kategori ‘Uncategorized’

Edvards bil.

Vänner! Så blev det till slut en fredagshistoria i alla fall, och skönt är det. Vad det gäller boken kan jag meddela att den just nu är ute och reser. Den besöker Berlin för formgivning och Linköping för korrektur. Själv sitter jag kvar i Malmö och klurar på bildtexter och nya historier. Får väl passa på att gratulera Tomas Tranströmer till ett fint diplom och en hyfsad slant. Grattis Herr Tranströmer, det var på tiden.

I mitt ivriga letande efter annat, snubblade jag en gång över en liten papperslapp i ett gammalt familjealbum. Lappen var handskriven och berättade om en pappa och  hans bil på 30-talet. Det fanns dessutom en liten bild på bilen. Min nyfikenhet tvingade mig att ta reda på vad det var som beskrevs.

Alvar Werder som var med när det begav sig berättade för Skånska aftonbladet att han hade varit på dans på Arena när de första smällarna hördes. Klockan var ungefär tio på kvällen när dansgolvet plötsligt skakade av en serie explosioner i närheten. Dansgolvet tömdes och alla sprang ut.

Arena låg ungefär där Sydkraft har sina kontor på Regementsgatan idag.

Borta vid Malmöhus flammade himlen röd av eld, det var något som brann. Det small och exploderade och stora brinnande projektiler for genom luften. Folk från Arena samlades ner vid sjön i Slottsparken för att därifrån beskåda eländet. En ung man, inkallad i flottan fick för sig att det var ett sabotage mot Kockums de bevittnade – De byggde ju krigsbåtar där. Ryktet dog dock innan det fått ordentligt fäste bland åskådarna. En polis var på plats och försökte skingra massan. Han hade precis lyckats flytta på Alvar och hans vänner när en brinnande projektil slog ner i vattnet alldeles där de nyss hade stått.

Föremålet som hade slagit ner var resterna av en sprängd acetylengastub. Det var Aga Faxius som brann och det var lillördag den 15 augusti 1934.

Under cirka tre timmar exploderade 250 tuber en efter en och en del for iväg som raketer. Några av dem flög brinnande flera hundra meter. En slog ner farligt nära slottet, en annan damp ned vid Suellsbron. En sträcka på 800 meter. Idag kan man beskåda resterna av en gastub som de har sparat på brandstationen på Drottninggatan.

Gustav Dalén ( han med Agaspisen och fyrarna) arbetade på AB Gasackumulator, eller AGA som man sa. Där tog han patent på en ny metod att lagra gas på flaska. Så kallad Dissousgas. Malmöpågen Gunnar Faxe som kom från en framgångsrik företagarsläkt i stan fick höra talas om Daléns gasprojekt. De fick kontakt och slog sig samman 1906. Resultatet blev en ackumulatorfabrik vid Citadellskajen i Malmö. G.C. Faxe AB

I början användes gasen mest till belysning på de ställen som inte fått elekricitet än. Det var dyrt och affärerna gick inget vidare. Men så kom något snille på att man kunde svetsa med gas. Detta satte fart på affärerna. Faxe slog sig även ihop med Franska Air Liquid och tog över Happachs såpfabrik på Friisgatan 19. Där började man tillverka gas och 1918 tråcklade man ihop ackumulatorfabriken med Air Liquid. Aga Faxius var fött. För detta byggde man en ny fabrik vid Citadellkajen mitt emot Malmöhus slott.

På fabriken tillverkades Acetylengas. Det var här pappan som nämns i lappen i albumet arbetade som chaufför. Han fraktade gastuber som han levererade runt om i Sydsverige. I väntan på leverans förvarades tuberna han körde omkring med på ett lager i anslutning till fabriken.

Nu stod fabriken i ljusan låga. På olycksplatsen hade polisen fullt sjå med att hålla nyfikna borta från farligheterna. Extra besvärligt blev det med den berusade mannen som envisades så med att ta sig förbi avspärrningarna att han till slut blev arresterad. Han var kontorist på firman och ville tvunget in i eldsvådan. – Men va fan, jag bara måste in och hämta en grej där inne! Envisades han. -E du helt galen karr, du ser väl att det brinner som houndan? Polismannen höll mannen i armen när han förklarade situationen. Men han slet sig ur greppet och sprang mot den brinnande byggnaden. Polismannen kutade i fatt, och fällde mannen med en regelvidrig glidtackling. Båda låg i en hög i gruset och värmen från eldsvådan fick dem att svettas. Kontoristen gapar och skriker. -För helvete, jag hade 5000 kronor liggandes därinne!  Han blir belagd med handfängsel och förd till Davidshall. 5000 kronor var en ansenlig summa – motsvarar cirka 150 000 i dagens penningvärde. Självklart undrade man var han fått pengarna ifrån. Men mannen berättade aldrig vad det var för pengar som hade gått upp i rök framför näsan på honom.

Edvard som pappan på lappen hette hade en dotter. Hon minns sin fars historia och berättade för mig hur han tog sig till fabriken för att se till att lastbilen inte fått alltför allvarliga skador. -Han var alltid så rädd om sin bil. -Bara lacken har klarat sig så…

Pappan var en av de uppskattningsvis 50 000 nyfikna sydvästskåningar som kom för att titta på förödelsen. (-Jag har aldrig riktigt förstått det fenomen att andras elände alltid har väckt folks nyfikenhet.) Många ville komma så nära som möjligt och tog därför vägen över Hönsabron, där Båtajönsson hyrde ut sina små ekor. Hönsabron var en rödmålad pontonbro som låg en liten bit ifrån där Hovrättsbron ligger idag. Det blev sån trängsel på bron att den höll på att sjunka!  Paniken spred sig så sakta när vattnet steg och folk blev blöta om fötterna.

Det rådde fullkomligt kaos i området kring fabriken,  folk var rädda, bilar krockade och när det small som värst fick de nyfikna panik.

Släckningsarbetet som utfördes, gjordes under extremt farliga förhållanden. De värsta någonsin i landet faktiskt. Explosionsrisken var mer än överhängande när hjältarna från brandkåren gjorde sitt jobb. Hela Malmös brandförsvar jobbade hårt och i Limhamn stod kollegorna i full beredskap. Fabriken blev helt ödelagd men man förhindrade lyckligtvis större skador på brandmän och nyfikna. Vid tvåtiden hade man släckt elden. Fönster i hela området hade krossats av tryckvågorna. Elden syntes ända ner till Höllviken. Tack och lov blev det bara några få lätta köttsår orsakade av flygande splitter från explosionerna.

Det lilla som stod kvar av fabriken jämnades med marken och istället byggde man en ny ute på Västkustvägen. Det var härifrån man sålde de berömda Aga-spisarna. 1962 var det dags för en ny flytt, denna gången bar det av till Spillepengen. Man bytte senare namn till Alfax Ab och är idag helt ägt av Fransmännen.

Vad var det som satte fyr på fabriken? Man tror att det förbipasserande ångtåget från Västra station på något sätt skulle satt igång brasan. En olycka helt enkelt.

Men Edvard och hans bil då? Hur gick det med den? Hade lacken klarat sig? Jo den stackars Edvard lyckades ta sig ända fram till den plats där han hade parkerat bilen, alldeles intill förrådet. Lacken hade inte klarat sig. Inte resten av bilen heller.  I en hög av brända rester av lagerbyggnaden hittade han det som en gång varit en välputsad lastbil. En svart hög av bränt och förtvinat järn var allt som fanns kvar, men resterna av en ratt som stack upp avslöjade att högen en gång varit hans kära lastbil.

Stephan

Annonser

Vänner!

Det är med sorg ihjärtat jag tvingas skjuta upp veckans historia på grund av dödsfall. Jag räknar med att vi väntar en vecka.  Jag hoppas verkligen på förståelse och försöker igen den 7 oktober. Tankarna går till familjen.

Stephan

En planta till trädgårdsmästare.

Förlåt att jag avbryter så här mitt i semestern med en historia som berättats av andra förr, men nog tål den att berättas igen?

Den 26:e april 1819 vaknade varenda malmöbo av ett redigt oväsen. Det tutades i tutor och skramlades i järn. Hundar skällde och vagnar rasslade fram längs gatorna. Det gapades och skrek och folk sprang man ur huse. Från Gustav Adolfs torg kunde man se hur morgonhimmelen lystes upp av en eldsvåda åt möllevångshållet till. Världshuset Mon Bijou stod i ljusan låga. Så gott som varenda malmöbo rusade till, antingen för att hjälpa till med släckningsarbetet. eller bara för att glo. Men inte riktigt alla drog iväg. Inte Hans Henrik Malmborg. Trots att han tillhörde stadens brandbefäl så stannade han envist kvar i sin bostad på Generalsgatan. Malmborgs tvåvåningshus fanns där Baldakinen låg en gång. Inne på gården hade den anställda trädgårdsmästaren Löfberg sin lilla bostad. Även pigan Elna Olsdotter hade sin adress där. Runt gården stod ett högt plank men en låst järngrind ut mot gatan.

Malmborg med titeln Fortifikationskamrer, drev ett välmående bränneri och trädgårdsmästeri på tomten bakom gården. Men den drivne Malmborg nöjde sig inte med detta, han var dessutom procentare. Han lånade alltså ut pengar till behövande fattiglappar i stan till ockerränta. Skulderna drevs ofta in med hot om våld. Som indrivare lejde han stans busar och slagskämpar. Yttersta Domen var det namn han bar bland de arma malmöborna.

Som sagt Yttersta Domen drev en lönande handel och var fullt medveten om sitt rykte som snål och girig skitstövel. Det sades att han förvarade sin förmögenhet hemma och att han därför ogärna lämnade hemmet. Envist satt han kvar i sitt fönster och såg hur stan tömdes på folk. -Gode herr kamreren ska väl osse fara åsta och hjälpa till? Sporde Löfberg hoppfullt sin arbetsgivare och husbonde. -Nä min själ ska jag ej! Malmborg hade bestämt sig för att stanna hemma. Utanför därnere runt hörnan stod ett par skumma individer och lurpassade. De hade räknat med att brandbefälet skulle göra sin plikt och lämna huset. Men de fick besvikna och tomhänta lufsa därifrån.

Knappt två veckor senare smög pigan Elna ut från sin kammare och tassade försiktigt över gården. Klädd i nattsärk och med det långa håret i en knut i nacken smög hon. Det var natten till den 8:e maj när hon försiktigt öppnade grinden för att släppa in de två männen som stod och gömde sig mörkret. De hade svärtat ner ansiktena och såg i Elnas ögon riktigt hemska ut. -Jisses va ni e rälia i synen. Bägge två. -Va nu försiktiga pågar. Det var Arvid Ahlström, en 28 årig fd skrivare av en väl ansedd malmöfamilj. Och så var det Pitter Dansk. Arvid var trots sin fina familj en riktig lathund och slagskämpe, någonstans i ungdomen hade det gått snett. Pitter dansk var en båtkarl och sjåare från hamnen, också hann känd för sitt okristliga leverne. Det var förresten Arvid som tänt på Mon Bijou i syfte att locka ut Yttersta Domen ur sitt hem. För att kunna osedda komma åt hans påstådda förmögenhet. Nu var det plan B som gällde. De båda blev i mörkret insläppta av Pigan.

Trion smög in. Pigan som hållit sin del av avtalet och såg fram emot belöningen gick in till sitt, och de båda männen smög tysta in till Trädgårdsmästaren som satt uppe och väntade dem i det lilla huset inne på gården.. Allt gick enligt planerna.

Pitter Dansk och Ahlström smög upp för trappan till ovanvåningen där Malmborg låg och sov. Yttersta Domen över mannen med öknamnet blev inte nådig. Han blev överfallen av de båda busarna och svårt knivskuren. De band fast honom i sängen för att i lugn och ro leta efter pengar och värdesaker. Efter avslutat ärende tassar de som planerat ner till Löfberg igen.

Löfberg blundade och skrynklade ihop ansiktet när han gjorde sig beredd på smällen. Som de kommit överens om klippte dansken till trädgårdmästaren med ett vedträ. Det svartnade för ögonen på karlen, han vacklade till men stod pall. Blodet rann från skallen och ner på halsen. -Aj som fan! mumlade Löfberg och smetade ut blodet så mycket han kunde. För att inte karlen skulle förblöda lade Ahlgren ett linneförband om skallen på honom. För att  ytterligare få sig själv att framstå som ett offer lät trädgårdsmästaren sig bli bunden till händer och fötter. Nu låg han som ett paket, på bottenvåningen hos Malmborg och blödde nöjt.

Morgonen därpå börjar skådespelet. Elna springer ut på gatan och skriker om att Löfberg blivit överfallen. -Åh Koss i jisse namn de e blo överallt å husbonn e dö som en sill. Man hittar honom i sängen och han berättar hur han slagits med förrövarna innan de övermannade honom. Några mannar med Stadsfiskal Sven Johan Callman i spetsen går upp till Malmborgs gemak. Altt är en enda röra, det är blod övertallt och i sängen ligger en svårt misshandlad och bakbunden Malmborg. Han är sönderskuren i hela ansiktet och badar i blod. För att säkra sig om att Yttersta Domen aldrig slulle vittna hade de med en rakkniv lagt ett djupt snitt över halsen på procentaren, från öra till öra.

Nyheten sprider sig som en löpeld genom stan och folk barrikaderar sina hem och beväpnar sig i rädsla för rövarna. Stadsfiskal Callman samlar ihop ett gäng pålitliga bekanta, dessa ska bedriva spaning i stan. På varenda lönnkrog och utskänkningsställe snokas och tjuvlyssnas det.

Under tiden förhör Callman trädgårdsmästaren. Callman tycker nämligen inte att Löfbergs skador är så stora som Löfberg påstår. Trädgårdsmästaren är misstänkt, det är något som inte stämmer…

Den natten vaknar plötsligt Stadsfiskalen. Han reser sig käpprakt upp i sängen. Med ett finger i luften och klarvaken blick utbrister han. -Bandaget! Det va som houndan! Att ja ente tänkte på det! -De va maj en jävra planta ti trägårsmästare. -Men nu har jag han min sju! Callman hade kommit på vad det var som inte stämde. Nu skulle Löfberg få förklara hur han fått bandaget på skallen.. Hade rånarna först klippt till och bundit honom? För att sedan plåstra om honom innan de gick för att slå ihjäl Malmborg? Knappast! Eller hade han bandagerat sig själv med bakbundna händer? Också det föga troligt.

Löfberg anade förståss oråd och stack ifrån stan. Han hittades dock några dagar senare i Ringsjötrakten. Trädgårdsmästaren sattes på Malmöhus där man torterade fram hans berättelse ur kroppen på honom. Det visade sig att det var han själv som hade kommit på idén och ledde ligan. Nu berättade han för glatta livet allt polisen ville veta. Alla hans kumpaner blev förrådda.

Pigan Elna som hade öppnat grinden hämtades i hemmet. Ahlström som hade tänt eld på Mon Bijou och rånmördat Malmborg greps i Ystad på väg ut ur landet. Pitter Dansk eller som han egnetligen hette Elias Spårläder som hjälpt till åkte också snart fast. Hela kvartetten sattes på Malmöhus.

Hur gick det sen? Jo, Elna fick ett kännbart spöstraff och de tre andra blev dömda till döden. Pitter Dansk hann dock dö på Malmöhus innan avrättningen. De två andra avrättades den 15 Mars 1820 men avrättningen är ett kapitel för sig som jag lovar att återkomma till…

 

Hattmannen & Piraten på Saturnus.

Vänner! Bokskrivandet är kul men jag har verkligen saknat er och responsen jag brukar få på fredagarna. Men nu är det äntligen dags igen. Jag vill passa på att meddela att jag idag har skrivit under kontraktet med förlaget. Boken släpps preliminärt den 28:e november.

På Stortorget låg där en gång två apotek. Lejonet och Fläkta örn. Lejonet finns kvar men låg från början på andra sidan torget. Fläkta örns logga bestod av en örn med utbredda vingar och två huvud vända i profil åt varsitt håll. En fläkt örn alltså. Örn-apoteket låg på Stortorget 8 där Biograf Spegeln ligger idag och hade startats 1893 av Anders Nilsson och Apotekare Fritz Borg. Förutom medikamenter så försåg de också många av skånes brännerier med essenser till deras snaps och likörer. Det gick lysande tills rusdrycksförordningen kom 1905. Då slog så gott som samtliga privata brännerier igen och essensförsäljningen sjönk drastiskt.

Man lade därför om kursen och började även att tillverka lemonader. Det gick bra och de små lokalerna bakom apoteket där man höll till blev så småningom för små. Apotekaren och hans kompis flyttade hela bölet till Grynbodgatan 1912. Där tog man över den gamla cigarrfabrikens lokaler. Både Nilsson och Borg dog några år senare och en Herr Arvid Liepe tog över.

Han fick fart på essenstillverkningen och flyttade 1937 fabriken till de nybyggda lokalerna på Lantmannagatan. En buteljgrön funkisbyggnad ritad av Stig H Johansson, icke att förväxla med travtränaren med samma namn.

De nya lokalerna vid hörnet av Ystadsgatan, eller Rosengårdsvägen som den delen av gatan hette då, låg i Sofielunds municipalsamhälle som först 1947 blev en del av Malmö. Området kallades för Svinaryssland. Dels för att Sibirien eller Ryssland var vanliga benämningar på något som låg långt bort. Dels för att det var många som hyste grisar i sina uthus. Helt enkelt för att det var lönsamt och för att de kunde. Åren gick och Saturnus utvecklade flera produkter. Bland annat den populära Cuba Colan på 50-talet.

Företaget ägs fortfarande av familjen Liepe. Dagens ägare Edward Liepes farfar Nils-Håkan Håkansson var bekant med Fritiof Nilsson Piraten. De skånska skrönornas Zlatan. Piraten var ofta och ”hälsade på” på fabriken. Förmodligen för att låna pengar och diskutera brännvin. Det kan inte ha varit lätt att vara fattig författare då i heller, och brännvin är ju ett kärt ämne för många.

Saturnus tillverkar sedan några år tillbaka Piratens Besk. En kryddad snaps dominerad av malört och en aning kummin bland annat. Perfekt till en bit branteviksill om ni frågar mig. Receptet på besken sägs vara Piratens eget, så det var kanske det de diskuterade på femtiotalet.

Min gode vän Bosse har berättat för mig hur man också kunde köpt billiga skalade apelsiner där. Det gjorde han ibland  som liten påg. Skalet användes i tillverkningen och själva frukten som blev över såldes billigt.

Själv har jag andra minnen från Saturnus. Ett av dem var från en söndagseftermiddag på höstkanten. Jag och min polare Bengt hade väl varit ute på något bus och var på väg hem. Vi kan ha varit i 7-8 års åldern så det bör ha varit kring 1970. Vädret var fint men det blåste rejält som det alltid gör i Malmö. Längs Lantmannagatan brukar det blåsa lite extra och det gjorde det även denna dag. Jag stod och kollade på två cyklister och funderade: Den ena kom från prippshållet och cyklade mot Nobeltorget. Den andra trampade i motsatt riktning med Amiralsgatan i ryggen. Men båda hade motvind. Vad är det som gör att det alltid är motvind när man cyklar här i stan? Och varför är det aldrig vindstilla?

Ett äldre par kom gående längs trottoaren alldeles vid Saturnus gröna byggnad. Fabriken hägnades in av ett staket på gott och väl två och en halv meter. Tanten kurade ihop sig mot blåsten och höll i scharlettknuten under hakan. Farbrorn vek upp kragen och skulle precis dra ner hatten när den blåste av. Huvudbonaden fick liv och virvlade upp luften, gjorde en snygg båge över staketet och rullade iväg längs marken för att slutligen lägga sig att dö intill fabriksväggen.  Gubbens min fick oss båda att brista ut i ett gapflabb. Han såg lite ut som Halvan och nu var han dessutom minst lika kul. -Ah pågar, kan ni göra mig en tjänst? Undrade mannen utan att verka bry sig om att vi skrattade åt honom. Han riktade sig till Bengt och undrade såklart om denne ville klättra över och hämta hatten. Men fick inte något riktigt bra svar av Bengt. Han var alltför upptagen med att försöka hålla sig för skratt -Jag kan göra det! Flikade jag in, som fått lära mig att respektera och vara snäll mot de äldre. Innan den barhuvade mannen hann svara var jag halvvägs över staketet. Jag hämtade hatten och överräckte den med ett Vassego. På tantens uppmaning plockade mannen då upp en välförtjänt 25-öring ur börsen. Han gav mig slanten och jag tog i hand, bockade och sa: Tack så mycket, för så gjorde man då.

Bengt kom senare med förslaget att vi skulle dela den där pengen eftersom det var honom de hade bett om hjälp. Men jag sa nej. Det var ju jag som hade klättrat. Nån rättvisa får det väl ändå vara.

Jag brukar alltid tänka på den där 25-öringen när jag går förbi den gamla fabriken. Staketet är utbytt mot ett nytt, lika högt men inte alls lika klättervänligt. Den gröna hörnan står tom sedan våren 2000 då man flyttade ut verksamheten till Bronsyxegatan. Planeten som satt på taket följde med flyttlasset och försvann. Undrar var den är förresten?

I dag ägs fastigheten av Briggen Fastigheter AB. Magnus Prochéus på Briggen säger att de planerar att bygga om fabriken till affärslokaler och bostäder. De hade tänkt sig cirka 40 hyresrätter. Vi får väl se hur det blir med det… Han lovar dock att den klassiska runda hörnan skall bevaras. Tack för det Magnus. Vill man besöka Fläkta Örn idag så får man bege sig ut till Bellevuegården. Där ligger i dag ett apotek med samma namn som det på Stortorget där allting började.

Trots att de små husen på Sofielund idag säljs för flera miljoner så räknas faktiskt stadsdelen som en av de fattigaste i Malmö. Men ingen har grisar hemma på Sofielund längre. Även om en del gifta kvinnor och vissa feminister påstår annat. Svinaryssarna fick elektricitet först 1917 och de var de sista som hade gaslampor och utedass i stan. De har alltid varit lite åsidosatta där ute på Sofielund.

Spriten som tillverkas på Saturnus ställer till mycket elände, det är sant. Men i sanningens namn så skänker den också en del glädje. När man ser dagens missbrukare så är det nästan så att man saknar en och annan gammeldags Fullegubbe. En av dem skulle en gång förklara skillnaden mellan narkotika och sprit för mig. Jag var då 13 år. -Knark, det blir man bara krokig och sne av. Nä, du förstår. Kröken – Det är det enda raka! Han söp ihjäl sig året efter. Glad midsommar!

Stephan

En olycksalig smäll på käften.

Det var en gång ett korgbinderi. Det hade startats i mitten på 1800-talet av Gustaf Nilsson. Han var korgmakaren som en dag provade att sätta hjul på en av sina korgar, och vips så var Sveriges förmodligen första barnvagn född. Kring 1885 började han tillverka barnvagnar på allvar tills sonen Axel Wilhelm tog över 1891. A W Nilssons barnvagnsfabrik flyttade verksamheten frå Södra Förstadsgatan 32 till Möllevångsgatan. Vid hörnet av Parkgatan. Fabrikören var föga populär bland sina anställda och sommaren 1926 gick ett hundratal av dem ut i strejk. Nilsson såg sig då tvungen till att kalla in strejkbrytare. Motsättningarna mellan de strejkande arbetarna och strejkbrytarna blev hårda och våldsamma För säkerhets skull bodde därför de flesta strejkbrytare inne på fabriken.

Det är natten till den elfte November och en av de som trots omständigheterna vågat ge sig ut var Per Nilsson. En lång och muskulös ung man med hög bred bringa och tjocka kraftiga armar. Den smått nervöse strejkbrytaren går in på Möllevångsgatan. Han är på väg hem till fabriken och ser sig oroligt omkring. Precis här hade en vän fått ordentligt med stryk. Tio meter bakom honom på samma trottoar, dyker plötsligt Wilhelm Jönsson upp. Wilhelm var en av de strejkande från barnvagnsfabriken. Han går och puffar på sin pipa när han får syn på Per Nilsson. Han känner genast igen strejkbrytaren.

Wilhelm skyndar på och genskjuter strejkbrytaren strax innan fabriksportarna. Den undflyende mannen var bara några steg från fabriksporten när plötsligt någon plötslig spärrade hans väg. -God afton. Det svartnade för ögonen på den rädde strejkbrytaren och han drog direkt på med en vänster. En hederlig rejäl rallarsving av den gamla sorten, laddad ända från höften. Strejkaren stupar i ett gnistregn. Svingen har träffat rakt på piphuvudet och slagit in hela skaftet i munnen på honom. Utan att vända sig om slinker gärningsmannen in på fabriken och lämnar sitt offer liggande bakom sig. Kvar på trottoaren ligger korgmakare Wilhelm Jönsson och hostar blod.

Efter en liten stund är han dock på benen och tar sig hem för egen maskin. Det gör fruktansvärt ont i halsen och han hostar och spottar blod, men hem kommer han.

Tidigt på morgonen nästa dag vaknar han av att halsen värker svårt Det är kallt i den lilla lägenheten och han har feberfrossa, på skakiga ben reser han sig för att mata kakelugnen med lite koks. Då faller han. Mitt på golvet ligger den skadade och det forsar blod ur munnen på honom.

I sju dagar ligger han inlagd på Allmänna sjukhuset. Pipskaftet hade slagit upp ett djupt sår i halsen på korgmakaren, såret ville inte läka och hans tillstånd förvärrades. Han har hög feber och i långa perioder är han medvetslös. Men i någon av de stunder han faktiskt är vaken så berättar han för sin hustrun vad som hände, och att det var strejkbrytaren Per Nilsson som var skyldig till alltsammans. Detta gör hustrun blir både arg och upprörd och på den åttonde dagen blir hon änka efter Korgmakare Wilhelm Jönsson.

Den dödes hustru gör naturligtvis en polisanmälan och nyheten om den ihjälslagne arbetaren sprider sig som en löpeld i staden.

En vecka senare obducerades Wilhelm Jönsson och stadsläkaren konstaterade att Jönsson dog av en blodpropp i hjärnan och inte av slaget. Nils Persson släpptes genast ur häktet då man nu ansåg att brottet bara var misshandel. På måndagen skrev Arbetet på sin förstasida att Per Nilsson var på fri fot och endast hade ett bötesföreläggande att vänta. Rubriken var den tändande gnistan som fick krutdurken att explodera. Staden var beredd på det värsta och mobiliserade en hel liten armé av all tillgänglig polis.

Reaktionen kom i form av sjutusen uppretade arbetare. Man drabbade samman med polisen på möllevångstorget och de svarade direkt med att attackera till häst. Med sablar och batonger försökte man tygla folkmassan som svarade med sten och påkar. Kravallerna rasade om kvällarna i ett par dagar för att kulminera den 23:e november. Arbetet räknade till15000 man som demonstrerade. En del av dem tågade på kvällen upp längs Södra Förstadsgatan. Målet var A W Nilssons bostad i fyran. De hinner krossa alla fönster men lyckas inte ta sig in i bostaden innan polisen driver tillbaka dem ner längs Södra Förstadsgatan. Klockan är strax innan nio och gatan är skådeplats stenkastande demonstranter och attackerande polis. Tidpunkten visade sig vara mycket olycklig. Ut ur de mörka biosalongerna som ligger där, vällde publiken från flera biografer plötsligt ut i kaoset på gatan. Flera av dem ramlar i tumultet och blir nedtrampade.

Under tiden satt den fackliga centralorganisationen i möte med polismaktens representanter. De lyckades under kvällen träffa ett avtal om att trappa ner polisvåldet och demonstrationerna. Polisen tvingades dra sig tillbaka och förbundet uppmanade de sina att stanna hemma nästa dag. Det var samma dag som årets skånska senhöst slog till. Det blev kallare och dessutom spöregnade det. Kravallerna avtog och lugnet lade sig åter över Möllevången.

Hur gick det då för Nils och Wilhelm? Jo, Nils Persson som hade utdelat den olycksaliga snytingen fick hundra kronor i böter. Trots det så tystnade kravallerna. Men uppemot 10 000 arbetare följde Wilhelm Jönsson till hans sista vila på Östra Kyrkogården söndagen den 28:e november. I täten gick fackföreningsrörelsen med blåsorkestrar och 59 röda fanor i sorgeflor. Begravningen blev en viktig manifestation för arbetarbefolkningen i Malmö. Men konflikten var inte begraven för detta, nej strejken fortsatte. Först den siste Oktober1928 blåstes den av, och arbetarna kunde efter nästan två och ett halvt år återgå till sina arbeten.

Barnvagnsfabriken levde vidare och tillverkade bl a även tandläkarstolar och möbler. 1971 köptes industrin upp av Brio i Osby och fabriken revs efter det. Idag ligger där ett hyreshus och intill ett servicecenter för pensionärer. Det flesta i kvarteret har idag ingen aning om sitt kvarters historia. Men bland de gamlingar på servicecentret, som drabbats av kommunens äldrevård, sitter det kanske någon gammal korgmakarunge och minns vad som hände runt hörnet för 85 år sedan.

Stephan

 Vänner!

Bloggen har varit en fantastisk resa att göra tillsammans med er. Men nu är det dags att dra ner på farten. Hädanefter kommer jag att nöja mig med att leverera en historia i månaden.

Anledningen till detta är att Malmöhus ska bli bok! Kira förlag och jag har inlett ett samarbete idag och hoppas på ett släpp i november.

 Ett stort tack till er alla som gjort detta möjligt.

 Stephan

PS Nu på Fredag kommer veckans historia som vanligt. Sedan blir det en gång i månaden. Den sista fredagen i varje månad med start den 27:e Maj.

Den utländske gästen. (Kring Stortorget)

Hej vänner! Jag var länge tveksam till att skriva dagens historia. Den skiljer ju sig en del från det jag brukar ge er. Anledningarna till att jag gör det i alla fall är många. På mellanstadiet fick jag lära mig av magister Kaj, som var min, i övrigt utmärkta, lärare i historia, att vår kung Gustav Vasa var en folkets man. En ståtlig hjälte som i princip  bara reste runt och äventyrade i Dalarna. Ack så fel du hade Kaj.

Gustav Eriksson Vasa föddes 1496 i Vallentuna och dog 1560 i Stockholm. Så långt hade du rätt. Men snälla magistern, Gustav var aldrig vår kung och han var definitivt inte en kung av mitt folk. Vår kung hette Fredrik I vid den tiden. Vi är skåningar och har aldrig haft Gustav Vasa som despot. Jag minns hur du tragglade Vasa genom hela mellanstadiet, men nämnde du någonsin Fredrik I? Du lärde mig att Vasa gömde sig hos en snäll bondmora en gång. Men att han förmodligen slog ihjäl sin fru med en hammare det glömde du berätta. Vi fick läsa om hur han åkte runt på skidor i Dalarna. Men att han var på Stortorget i Malmö och gjorde bort sig, Det stod det inte en rad om i mina historieböcker. Ungarna i Malmö får fortfarande sätta upp skolpjäser med hjälten Vasa. Med bondmoror, dalkarlar och hela baletten. Därför Kaj, därför skriver jag dagens historia.

Stortorgets nordöstra hörn med rådhuset och residenset är en viktig del i Malmös historia. Men det hände grejer på andra sidan också. På hörntomten av Hamngatan – Stortorget har det legat hotell i mannaminne. Fricks Hotell låg här på 1800-talet tills det köptes av paret Anna och Fritz från Hanover. De båda byggde om fullständigt och gav det nya hotellet familjens släktnamn Kramer. Järnvägen och industrierna hade kommit till Malmö och drog folk till stan. Efterfrågan på logi växte och 1897 rev Kramer sitt gamla hotell för att bygga ett nytt. Dansken C F Rasmusen fick äran att rita huset och Sydsvenskan skrev: ”Dess bottenvåning innehåller på hörnet år Stortorget ett elegant café och för öfrigt handelsbutiker som i prydlighet och dyrbar utstyrsel täfla med hvad stora städer hafva att uppvisa” Fritz Kramer dog 1893 men änkan Anna och sonen Herman drev hotellet vidare till 1934. Hermans son Gösta tog dock över och körde på i fyra år till. Sedan sålde han hela rasket till en Direktör Yngve Smedberg. Det var under denne Smedbergs tid en förfriskad Karl Gerhard hoppade upp på restaurangflygeln och började spontandansa alltmedan han skrålade om den ”Ökända hästen från Troja”

Det sägs att det spökar i huset. Sedan Fru Anna Kramer dog 1921 går hon igen på hotellet. Man kan höra henne gå omkring på nätterna på tredje våningen och rycka i dörrarna. Hon bodde själv i hörnrummet på tredje våningen när hon levde. Gäster från just detta rum påstås ha kommit ner i pyjamas till receptionen och klagat över att det står en kvinna mitt i rummet och glor på dem. Rakt nedanför fönstret under detta hörnrum, ute på gatan låg den svenske kungen Gustav Vasa en gång på marken och gormade drygt 400 år tidigare. Hur han hamnade där ska jag nu berätta:

Gustav Eriksson Vasa var en sorglig figur. En halvfet man på 173 centimeter med ett långt smalt rödskäggigt ansikte med en bred låg panna. Han var så gott som tandlös förutom ett par ruttna tänder i överkäken. Tandraderna var så hårt angripna av karies att delar av käkbenet hade ruttnat bort. Detta gjorde hela ansiktet skevt. Som grädde på moset var han stelbent. Han måste dessutom ha plågats av en djävulusisk tandvärk, vilket sannolikt påverkade hans sinne. Så inte nog med han var beväpnad med ett sjuhelsikes humör, han var dessutom en ful fan.

Som kung var Gustav utomlands en enda gång i hela sitt liv. Han besökte Malmö i Danmark sensommaren 1524. Anledningen till besöket var det historikerna idag kallar Malmö recess. Recessen eller fredsmötet var tillfället när svenskarna och danskarna formellt avslutade Vasas befrielsekrig. Representanter från Hansan ledde mötet och fungerade som medlare. Man skulle helt enkelt komma överens om vem som skulle få vad i framtiden och under vilka regler man skulle styra sina länder för att behålla freden. Det gick väl sådär vågar jag påstå.

Vasa kom med sitt följe med hundra hästar och blev som utländsk gäst mycket väl mottagen. Han fick bo hos Myntmästare Kock i huset som står kvar vid Stortorget. Kung Fredrik I  som hade kommit över dagen innan från Köpenhamn inkvarterades tillsammans med en Herman Iserhel och resten av hansaföljet i Kungsgården som bredde ut sig där Malmöhus ligger idag. Förhandlingarna fördes i Helgeandsklostret som  låg på torget alldeles framför dagens Kramer.

Den förste september hade man äntligen kommit fram till en överenskommelse. Den svenske kungen hade förlorat bland annat Blekinge till danskarna. Detta var långt ifrån vad han hoppats på. Hansagubbarna,  Kung Fredrik I och Svensken samlades till sist i rådhuset som låg mellan Petri kyrkogård och Adelgatan alldeles norr om kyrktornet. Ungefär där gamla riksbankshuset eller ”Pittahuset” som det också kallas, står idag. (Kolla in fasaden om du undrar varför det kallas så) Där i rådhuset skrev de berörda och deras män under överenskommelsen. Recessen blev ett svenskt misslyckande.

Det var en besviken kung som gick över torget på kvällen den 1:e september 1524. Han var på ett jäkla humör och längtade hem till Sverige igen. Tyskarna hade svikit honom, danskarna var förargliga och de svarta stumparna i käften de plågade honom. Tandvärken var värre än någonsin. Att han sen kanske hade druckit lite för mycket av vinet det bjöds på, blev han ju inte gladare av. I detta tillstånd får han plötsligt syn på en figur han kände igen. Herman Iserhel. En bekant köpman från Lübeck, tillika representant för Hansan, en ev de smutsiga fredsmäklare som han ansåg lurat honom. -Hörrududu din skitstövel! Vrålade Gustav. -Var tusan tog mina gubbar på Gotland vägen? Han hade inte fått det manskap av Hansan som han tyckte sig behöva för att kunna inta Visby året innan. -Ni har lurat mig allihop ert fanstyg. Iserhel och hans vänner stannar till alldeles vid  hörnan av dagens Kramers hotell där Hamngatan börjar vid Stortorget. De får nu se den svenske kungen komma stapplande på sina stela ben från Kockska huset. Som en drucken skrek och viftade han med armarna. Hans följe hängde snällt på i hasorna när han skyndade sig mot den tyska fredsmäklaren som hade stannat till för att se vad det rörde sig om. -Bitte? Sa tysken och log.

Gustav måttar ett slag mot tysken. Men denne hoppar undan och knuffar till svensken som sätter sig på ändan. Han flyger ilsken som ett bi upp på fötter igen. -Du din skitstövel, jag ska filéa dig! vrålar den tandlöse och drar sin kniv! -E de jiddårr po gång? Undrar någon i den närproducerade hopen som samlats, ditlockade av utlänningens gormande på torget. Vasa vaggar fram och tillbaka med kniven stickandes i luften och gör utfall då och då. Tysken hoppar undvikande runt  och ser den knivhotande kungen i ögonen. -Mein gott, vad han är ful hann han precis tänka innan svenskens egna män hoppade på sin ledare. De drog ner den skrikande monarken på marken och avväpnade honom. Detta räddade förmodligen livet på tysken men det räddade också Vasa från ytterligare danska besvärligheter. Han spottade och fräste svordomar som en galning. Tysken tittade medlidsamt ner på honom och skakade på huvudet, vände ryggen till och gick därifrån. Den svenske kungen låg smutsig kvar på marken. Skammen var total.

Dagen efter lämnade han Malmö och Danmark, och det sägs att han tackade Gud för att han  kommit ut ur Danmark med livet i behåll och lovade dyrt och heligt att aldrig mer sätta sin fot här igen. Ett löfte vilket han till skåningarnas belåtenhet höll.

Varsågod Kaj. Så här hade våra skolpjäser om Vasa sett ut om jag fått bestämma. Bondmoror, hölass och dalkarlar säger nämligen inte malmöungarna så mycket. Men knivöverfall och fylleribravader i Danmark det begriper de sig på.

Stephan

Shit & Mitt-i-City

Hej igen. I dag är vi på Gustav, eller Torget som generationen före mig sade. Jag tänker inte dra torgets historia här idag. Det har så många andra gjort så bra före mig. Vi startar i stället det fantastiska malmöåret 1958. Då fick Scan bygglov till att bygga sin Parkrestaurang å Gustav Adolfs torg, under förutsättning att man inte påverkade trädbeståndet på torget. På platsen stod sedan tidigare ett antal träd kring Per-Albins värn på torget. Värnet, en armerad betonglåda med en meter tjocka väggar. Bunkern var ett av de värn i den sk Skånelinjen som byggdes 1939-41. Sveriges längsta försvarslinje.

I anslutning till denna bunker reste man kafébyggnaden. En 16 meter avlång ny låg byggnad i trä och stål med en fasad i glas och plast. Kafét sträckte sig i väst-ostlig riktning på sydöstra delen av torget. I östra delen fanns det en uteservering under ett genomskinligt tak av korrugerad plast. De fredade träden stod inuti och runtom bygget och stack upp genom plasttaket. I andra änden hade Scan både en vanlig kiosk och en korvkiosk. Utanför fick en röd Coca Cola-automat stå ifred hela sextiotalet. Allt fick genom allmänhetens förslag det fyndiga namnet Mitt-I-City.

 Här utanför på torget och kring dammen samlades stans alla mods och hippies på sextio och sjuttiotalet. Röken låg tät över torget på kvällarna och det finns de som påstår att om man minns något av detta så kan man inte ha varit med. En gång när jag var riktigt liten så gick jag förbi med vännen Bengt. Han sparkade till något på marken så som små pågar gör. Trätofflan flög av honom och gjorde en snygg båge i luften och landade med en duns på plasttaket ovanför uteserveringen.  Det blev till att gå hem med en toffla och hämta pappa som följde med tillbaka. Han snackade med personalen och med hjäp av en kvast, och med gästerna som munter publik, fiskade man ner tofflan igen och alla var nöjda. Speciellt jag som hade nöjet att påminna Bengt om hans fadäs i många år varenda gång vi gick förbi.

De statligt ägda Sara-bolagen tog snart över Mitt-I-City.  De  bygger senare om, och 1978 blir det hamburgerrestaurangen Clock. Statliga Clock var väl som de flesta andra  hamburgerställen. Men, inredningen gick i spårvagnstema. På väggarna satt gamla spårvagnsfönster och bildade ramar kring svartvita Malmöbilder. Inramade biljetter och tidtabeller dekorerade lokalen och kompletta stolpar med pling-knapp och allt gladde en nostalgiker som jag. Riktigt snyggt faktiskt.

Här inne på Clock stod en gång två unga malmöpågar i kön en tidig höstdag 1980. Vi kan kalla dem Kaya och Krim, för det gjorde de själva. De båda stod snällt och väntade på sin tur. Bakom dem i kön stod det två något äldre och nyss ilandstigna engelska sjömän. Sjömännen köade inte bara för burgarnas skull. Nej, de hade andra ärende också. -Psst! Do you have any shit? Viskade den ene sjömannen i örat på Kaya. -What? Svarade skåningen -You got some shit? To smoke? Nu förstod Kaya vad engelsmannen var ute efter. Han ville köpa hasch. ...-Ehh, No. Svarade han ärligt. Kön rörde sig framåt och Krim och Kaya fick sina Big Clock och gick och satte sig. Krim hade knappt fått av den lilla pappkragen från sin burgare förrän engelsmännen kom objudna och slog sig  ner vid samma bord. De var allmänt otrevliga och förklarade återigen att de ville köpa hasch. Under tiden de satt där och tuggade i sig sina hamburgare så fortsatte tjatet om narkotikan. Både Krim och Kaya blev förnärmade.  -Vad fan tror dom egentligen? Undrade Kaya. Plötsligt reser han sig upp. -Okey, you want to buy shit? -I fix! -Wait here!. Han lämnar restaurangen och går ut på torget. Krim följer efter. -Är du inte klok? Undrar han anklagande. -Var ska du få det ifrån. -Fan Kaya, det här är inte roligt.

De båda går förbi dammen med skulpturen Öresund och in på gamla begravningsplatsen. Där plockar Kaya upp en glasspinne från marken och ser nöjd ut. Han tömmer därefter en tändsticksask på dess innehåll och ser sig omkring, som om han letade efter något. Alldeles innanför staketet vid Fersens väg hittade han vad han sökte. Sittandes på huk och mycket försiktigt så lägger han med hjälp av glasspinnen en torr bit hundbajs i sin ask. -Vill dom köpa shit, så ska dom få det. Förklarar han skrattande och börjar gå tillbaka mot torget igen. Krim följer rädd efter. Vågar vi verkligen göra detta? De är ju så mycket större än oss, tänker han. Men Kaya har bestämt sig. -Ja e lide trött på dom. -Dom tjatade för fan hål i huet på mig om den där shitten, så nu ska dom få. Förresten behöver jag pengar.

Men, väl framme vid restaurangen tar förnuftet över och nu ångrar han sig och tvekar. Det verkar allt för farligt. Då är det plötsligt Krim som får hjärnsläpp. -Ge mig asken jag gör det, säger han och ser pillemarisk ut. Han får den lilla asken, stoppar den i fickan på kavajen från Myrorna och går in. De båda intet ont anande sjömännen sitter kvar på samma plats som förut och väntar på sitt shit.

Den nervöse Krim sätter sig bredvid den ene av engelsmännen, den minsta av dom för säkerhets skull. Han har aldrig gjort något sådant här förut och inne i hans förvirrade tonårshjärna pågick förhandlingarna för fullt: De är mycket större… Jag springer fort… De slår ihjäl oss…. .Tänk på pengarna… Efter cirka två sekunders noggranna överläggningar smyger han upp asken ur fickan och knackar diskret engelsmannen på låret under bordet med den. -Fifty crowns! Väser Krim, och det känns som på film. Han får sin femtiolapp och asken byter snabbt ägare under bordet. Krim och Kaya reser sig samtidigt och går, som om de vore kissnödiga, mot utgången. I dörren sneglar Krim bakåt över axeln och får se de båda sjömännen gå in på Clocks toaletter. I sitt inre kan han se hur de öppnar asken och sätter den till näsan. Med ett rungande skratt springer de båda vännerna nöjda och lättade ut över torget och upp på Södergatan där de försvinner i folkmängden.

Inne på Scania växlar de och delar pengarna broderligt. Tjugofem kronor var. Kvällen var räddad. Vad Kaya gjorde med sina pengar är det ingen som vet, men Krim han slösade som vanligt bort sina på ett par töser. De båda töserna och bajslangaren Krim satt i Kungsparken alldeles nere vid kanalen och kurtiserade hela kvällen, när det plötsligt dök upp två röksugna och mycket bittra engelska sjömän!

Nu kunde denna historia sluta i våldsamheter. Men dessa två engelska gentlemän var lyckligtvis av den fridfulla typen. Efter att ha tömt bedragarens fickor på de sista två och femtio som fanns kvar av femtiolappen, så nöjde de sig faktiskt bara med att kasta den livrädde ynglingen i kanalen. Han frös så han skakade när han kravlade sig upp ur det sura kanalvattnet och drog på sig en förkylning som varade ända fram till jul. Då han bodde tillfälligt ute på Rosengård, så var det en lång väg att gå för en dyblöt och mycket ångerfull och stinkande frusen ung man.

I början av åttiotalet låg det inte mindre än tre hamburgerrestauranger på Gustav Adolfs torg. McDonalds i gamla Bekå-huset och Burger King på hörnan vid Lilla Nygatan, och Clock på torget. Två konkurrenter på samma torg blev för mycket för Clock. Sara-bolagen avvecklade restaurangen och den gjordes om till kinarestaurang i slutet på 1982. Den nya kinesen byggde ut och byggde om. China Garden som det nu hette blev vad jag minns aldrig någon succé. I oktober 1995 rev man bygget och hela torget gjordes om. Jag minns att riva restaurangen gick lätt men man hade ett fasligt sjå med att knacka ner bunkern. Idag finns inga synliga spår av varken Mitt-I-City, Clock eller China Garden. Allt är borta. I stället har man byggt en nytt kinahak på andra sidan Gustav. Där får våra barn och barnbarn skapa sina egna minnen.

Stephan

Kaya som hastigt lämnade oss i Januari förra året. Den här storyn är till dig.

Foto: Saga Skougaard

 Gå him!

Glad påsk på er alla. Idag besöker vi en man som blev en legend utan att aldrig fatta det själv. Vi hittar honom på Davidshall. Området kring dagens Davidshallstorg har en lång historia. På 16 och 1700-talet odlade man kål här. År 1840 köpte Frans Henrik Kockum upp marken och anlade Kockums mekaniska verkstad. Därav gatunamnen i området. Den riktiga staden hade ännu inte riktigt nått över kanalen utan detta var Malmös absoluta ytterområde. Här öppnade också David Lenander värdshuset Davidshall 1862 som blev ett av Malmös största nöjesetablissemang vid den här tiden. Här gavs konserter och ordnades ballonguppstigningar, när det inte dansades förståss. Kockums flyttade ut till hamnen 1910. Men det var först 1924 man började bygga de hus som står kring torget i dag. Området etablerade sig som bostadsområde för en arbetande medelklass och tiden gick.

Alla goda ting är tre. Det var det också 1958 för malmöborna. Då hände det grejor minsann. Det var VM i fotboll. Malmö stadion invigdes och Västtyskland vann med 3-1 över Argentina som spelade i gula tröjor lånade av IFK Malmö. Sveriges modernaste varuhus invigdes på Södra Förstadssgatan vid Triangeln. Under det nybyggda domushuset, långt ner i underjorden hade man i all hemlighet byggt en stor central där stadens styre skulle bo och sitta i händelse av krig. Till sist så öppnade en halt 40-åring från Ungern samma år en restaurang som kom att bli en kulturinstitution på Davidshallsgatan .

Historierna kring ungraren är många. Vad som är sant eller inte är svårt att säga, men här kommer mina minnen av mannen: Han var född 1918 i Transylvanien och hans ena ben var det något galet med. Men med sin krycka så rörde han sig smidigt mellan borden på sin restaurang. Borden förresten, dessa bord är ett kapitel för sig. Tunga solida träbord i mörk tjock ek. Fläckar av tusentals fester, och en miljon brännmärken. En sliten yta pyntad med massor av skåror och repor. Och dessa sjöar av stearin som runnit ner från chiantiflaskorna som sedan länge hade tjänat som ljusstakar. Kring dessa vackra bord satt vi och umgicks till tonerna av Chardas. Vi satt där med våra hemmarullade cigaretter och Gösser och vägrade gå hem. Vi förstod aldrig då att syltan vi satt på skulle gå till historien som klassisk malmömark, och att de kvällar vi drack oss otörstiga på billigt öl och vin skulle bli legendariska.

Vi är på Davidhallsgatan 3 i Malmö, på Restaurang Hungaria eller Zoltans som det hette i folkmun. Den halte ungraren hade kommit till Malmö när Sovjet trampade in i Ungern 1956. Två år senare berikade han alltså staden med sin restaurang.

Alla sa Zoltans och det var få av mina vänner som visste vad restaurangen verkligen hette. Jag bad en gång en taxichaufför köra mig till Restaurang Hungaria. Det visste han inte var det var, men Zoltans kände han mycket väl till. Märk väl, detta var ändå på den tiden taxichaufförerna hittade i stan. Morsan som betalade resan såg förvånad ut när jag berättade vart jag skulle. -Va? Finns det stället ännu? Han är jag ju fortfarande skyldig en femma sen 68! Hon hade tydligen också hängt där och druckit vin på sin tid. Men nu var det åttiotal och min tid. Jag drack mest öl, även om det fanns vin också. Här hade alltså den trevlige ungraren serverat mat och dricka i generationer.

Men precis som hos Kinesen på Torpgatan  så bantades utbudet drastiskt i början på 80-talet. Det var ungefär samma klientel här, dvs vanliga malmöbor blandat med diverse kulturfolk och delar av proggrörelsen. Men till skillnad från Kinesen som körde sin nya stil helt öppet, så försökte Zoltan upprätthålla bilden av seriös restaurang, med låtsaspersonal och långa menyer som lovade betydligt mer än vad de höll.

Om allting var ett spel för galleriet eller om han verkligen ville ge sken av att haket var lite flottare än vad det var, det låter jag vara osagt. Men han hade dock en matsedel med ett femtontal rätter som man försökte beställa från. -Filld paprika, slout. -Ongersk biff, slout. -Soppa slout. -Haur baura gulasch, förklarade Zoltan på bruten skånska. Allting var alltid tillfälligt slut och det slutade alltid med att han föreslog gulasch. Man antog förslaget och beställde gulasch och Gösser eller möjligtvis en flaska Egri. –Pengar först! sa han uppfordrande och sträckte fram handen med ett leende. Mannen hade tydligen drabbats av alltför många springnotor eller mindes han min mor. Han tackade för betalningen och ropade teatraliskt ut i köket: -Tvåu gulasch! Varefter han kvickt linkade ut i köket och itog sig kockens roll och svarade sig själv högt med förställd röst. -Okajj, tvåu gulasch! Ut kom Zoltan igen och serverade stans bästa och kanske billigaste gulasch. Ibland skällde han även på en icke existerande diskare. Jag undrar om någon någonsin gick på tricket och trodde att han var annat än ensam i personalstyrkan.

På kvällarna när klockan närmade sig halvtvå-tiden var det stängningsdags. Detta meddelades med all önskvärd tydlighet av den halte ungraren. Han ställde sig mitt i lokalen och vrålade: –Gå him! Detta roade de glada gästerna som givetvis satt kvar för att få höra det igen -GÅ HIM! -Detta ingen Socialforvaltning! Förtydligade han på bruten skånska. Gästerna satt kvar. Detta att sitta kvar så länge som möjligt och ignorera den stackars ungrarens böner om hemgång, det blev en sport för oss. Vi satt så länge vi kunde och hans tokerier för att få oss att gå hem blev bara värre och värre.

Zoltan går bort till telefonen och verkar slå 90 000. Han låtsas ringa till polishuset som ligger runt hörnet. Högt och tydligt hör vi: -Hallå er det polisen? -Det er Zoltan. -Gäst inte vill gå him. -Ok ni komma? -Bra! Nu går han ner på huk och gömmer sig bakom disken och försöker låta som en siren: Tuutuut, tuutuut! Vi kiknar av skratt åt den stackaren, och sitter envist kvar.

En annan gång blåste han ut alla ljusen och släckte ljuset i lokalen. Han tog på sig sin ytterrock, gick ut och låste restaurangen från utsidan som om han gick hem för dagen. Där satt vi förvånade i en låst och beckmörk restaurang och undrade vad vi skulle göra. Stearinljusen tändes snart och efter en stund kom den halte tillbaka till förtvivlan rosenrasande och skrek. –Gå him! Detta ingen socialforvaltning! …Men vi satt kvar.

När glasen var tömda så var också föreställningen över och vi gick till slut. Då stod Zoltan glad i dörren och önskade oss välkomna tillbaka i morgon. -Tack for besoket å velkommen tibauka. Några av oss gick till Stippes och några gick hem och lade sig, och andra gick och lade sig utan att gå hem.

I vanlig ordning chockhöjde man hyrorna i fastigheten och sa upp kontraktet med Zoltan. Han försökte protestera genom att tapetsera rutorna ut mot gatan med arga lappar om malmöbyråkrati och konspirationer, men förgäves. Man murade igen dörren och satte dit ett fönster när huset renoverades och syltan gjordes om till lägenhet. Men tittar man noga idag kan man se var dörren satt. Där saknas nämligen ett källarfönster och mureriet med nytt tegel skvallrar om ombyggnad. 1984 serverades den sista gulaschen och gästerna gick äntligen him för sista gången.

Det är med skam i kroppen jag skriver att jag länge trodde att Zoltan var lite lindrigt begåvad och eljest. Men ack vad jag bedrog mig. Det var precis tvärtom. Efter att ha slagit igen på Davidshallsgatan flyttade han till Marieholm där han öppnade Hungaria Galleri och ägnade sig med stor framgång åt sin konst och att skriva böcker. Han skrev uppemot tjugo böcker, däribland ett antal diktsamlingar.

Den 23:e oktober 2003 ströks krögaren, skulptören, målaren och författaren Zoltan von Katay ur folkbokföringen i Sverige. Han var då skriven i Österrike.

Tack for besöket Zoltan å välkommen tillbaka

Stephan

 

 

 

 

 

Mordet på sheriffen.

Fredag igen, då går vi på krogen. Idag besöker vi Olgas i Pildammsparken. De flesta Malmöiter vet att det heter Olgas, i alla fall i folkmun. Men vem var Olga? Och vad hände i källaren den där sommarnatten?
Slår vi idag upp Pildammarna i historieböckerna, ja ni ungdomar kan ju googla det, så handlar de mesta om Baltiska Utställningen 1914. Så den lämnar jag därhän så länge, liksom att dammarna var Malmös vattenreservoar från slutet av 1600-talet till en bra bit in på 1800-talet. Istället hoppar vi till i början av förrförra sekelskiftet. Då låg där ett koloniområde  alldeles öster om dammarna vid nuvarande sjukhuset. På kullen med vattentornet från 1904 låg Malmö friluftsteater. Teaterdirektören hette Anders Hellqvist. Han skulle sedermera bli både Folkets park-chef  och Barnens dag-general i Malmö. Hellqvists lillasyster Olga som också var en begåvad skådespelerska och komiker hade givetvis en plats i ensemblen på friluftsteatern. Där roade även en ung påg från Mjölnargatan vid namn Edvard Persson  publiken. De båda medverkade senare tillsammans i flera filmer. Bl.a i Kalle på Spången där hon passande nog spelade Hortensia Kraft, spritkassörska på Spången
Två år efter Baltiska utställningen började man anlägga parken. Men ett världskrig ställde till det så den stod klar först 1920. Då öppnade Ida Haraldsson ett kafé i ett litet hus vid sidan om kullen. Här hängde skådespelarna mellan repetitionerna och när det var förställning så utspisades publiken här. Dessutom var seglarna på dammarna flitiga besökare. Jo, man seglade på dammarna då.
Teaterdirektörens lillasyster Olga Hellqvist var inte bara den största skånska komikern vid denna tiden, hon var dessutom en lysande kallskänka på Concordia. Med lite hjälp av sin bror så tog hon över Teaterkafét efter Ida 1930.
Olga drev kafét fram till december 1954, då hon dog. Malmöborna kallade redan då kafét för Olgas Kafé och fotsatte med det, även efter att det omvandlats till restaurang. Så fick det också heta officiellt. Åtminstone tills Fransmannen  och krögaren Bernard Vanel tog över. Då blev det Chez Olgas. Fransman som han var, gjorde han restaurangen till en krog för hela familjen.

Natten till måndagen, helgen efter midsommar 1976 stod Krögare Bernard Vanel nere i källaren på Chez Olga tillsammans med sin hovmästare och jobbade undan helgens sista arbetsuppgifter. De hade städat färdigt i köket och torkat av alla arbetsytor. De hade räknat kassan och summerat en bra helg. Vädret var ju fint och det hade varit gott om folk på terrassen. Resten av personalen hade fått gå hem för dagen. Nu var det bara ett par beställningar till som skulle gås igenom. Båda var trötta men väldigt nöjda. Plötsligt så stelnar männen till och tittar frågande på varandra. Någon rör sig uppe i den tomma restaurangen och är på väg ner för trappan. -Inte nu igen! viskar Vanel och gör sig beredd på strid.

Flera gånger tidigare hade det nämligen varit inbrott i restaurangen och Vanel hade vid några tillfällen lyckats övermanna tjuvarna och överlämna dessa till ordningsmakten. För detta hade Malmöpolisen utnämnt honom till Sheriff och gett honom en stjärna och en utmärkelse. Sherifftiteln fick han som det hette: För sin vilja och mod.
Nu stod han där igen beredd att gå i kamp och med både vilja och mod försvara sig och sin dagskassa. Stegen i trappan närmade sig kvickt. Både han och hovmästaren stod på helspänn. Plötsligt rusar två män in i källarlokalen. Den ene inkräktaren riktar en pistol mot den unge krögarsheriffen och skjuter!

Bernard Vanel blev 35år.

Jag hade precis börjat sommarjobba uppe i småland när jag nåddes av nyheten om mordet. -Tänk att någon hade skjutit ihjäl någon hemma i Malmö, på riktigt,  …med en riktig pistol! Funderingarna var många. Min verklighet blev som på TV och jag blev ständigt påmind av mina småländska kusiner att jag kom från Sveriges Chicago. Idag är skottlossning i Malmö tyvärr vardagsmat. Så för dagens unga kan det kanske vara svårt att förstå vilket intryck denna nyhet gjorde på en Malmöpåg på sitt fjortonde år, matad med Baretta och Kojak.

Mördarjakten som följde blev lång och utan önskat resultat. Vad var det man letade efter? Beväpnade simpla inbrottstjuvar? Eller en iskall hämnare? En av teorierna var att någon av de tjuvar som Vanel tidigare satt fast nu hade kommit tillbaka för att hämnas. En annan teori som gick längre var att det hela var ett rånmord och att hovmästaren som bevittnat mordet var den som låg bakom. Han satt t.o.m anhållen ett tag men släpptes igen så småningom.
Man sökte självfallet efter pistolen i Pildammarna, som i princip ligger utanför dörren av restaurangen. Ingen idag vet varför man inte hittade den då.
Men 1984 blev ett svårt och intressant år för dammarna. Av någon anledning som jag inte minns så blev vattnet mer eller mindre förgiftat. Det var något med mördaralger tror jag. Fisk och fåglar dog som flugor. I vilket fall som helst så bestämde man sig för att tömma den stora dammen på vatten, vilket man också gjorde. När den torrlagda dammen blottade sin lerbotten dök det upp en del märkliga saker. Förutom en förmögenhet i tomflaskor så hittade ett par pågar en skarp odetonerad granat. Men man fann också pistolen som förmodligen hade bragt Vanel om livet. Någon hade slängt vapnet i dammen alldeles utanför Olgas. Pistolen skickades till kriminaltekniska anstalten i Stockholm. Men, våra kära dammar hade i åtta år gjort ett gott arbete när det gällde att undanröja bevisen. Vapnet var alldeles för rostigt för att provskjutas och alla eventuella fingeravtryck var borta för länge sedan.

Idag ägs Olgas av Bloom in the park och drivs av Ivy Vidal. En duktig och ambitiös man. Restaurangen heter numera Bloom och har som sagt renoverats och bytt ägare några gånger genom åren. År 2007 gjorde man en totalrenovering och byggde om fullständigt. Allt det gamla revs ut och interiören är nu sparsmakad men exklusiv. Designad av formgivaren Jonas Lindvall. Men det yttre är sig likt fortfarande och Olga och Edvard ser man ibland på tv. Vanel lämnade en änka och en historia efter sig men mördaren och hans kumpan gick fria och brottet preskriberades 2001.

Stephan