Shit & Mitt-i-City

Hej igen. I dag är vi på Gustav, eller Torget som generationen före mig sade. Jag tänker inte dra torgets historia här idag. Det har så många andra gjort så bra före mig. Vi startar i stället det fantastiska malmöåret 1958. Då fick Scan bygglov till att bygga sin Parkrestaurang å Gustav Adolfs torg, under förutsättning att man inte påverkade trädbeståndet på torget. På platsen stod sedan tidigare ett antal träd kring Per-Albins värn på torget. Värnet, en armerad betonglåda med en meter tjocka väggar. Bunkern var ett av de värn i den sk Skånelinjen som byggdes 1939-41. Sveriges längsta försvarslinje.

I anslutning till denna bunker reste man kafébyggnaden. En 16 meter avlång ny låg byggnad i trä och stål med en fasad i glas och plast. Kafét sträckte sig i väst-ostlig riktning på sydöstra delen av torget. I östra delen fanns det en uteservering under ett genomskinligt tak av korrugerad plast. De fredade träden stod inuti och runtom bygget och stack upp genom plasttaket. I andra änden hade Scan både en vanlig kiosk och en korvkiosk. Utanför fick en röd Coca Cola-automat stå ifred hela sextiotalet. Allt fick genom allmänhetens förslag det fyndiga namnet Mitt-I-City.

 Här utanför på torget och kring dammen samlades stans alla mods och hippies på sextio och sjuttiotalet. Röken låg tät över torget på kvällarna och det finns de som påstår att om man minns något av detta så kan man inte ha varit med. En gång när jag var riktigt liten så gick jag förbi med vännen Bengt. Han sparkade till något på marken så som små pågar gör. Trätofflan flög av honom och gjorde en snygg båge i luften och landade med en duns på plasttaket ovanför uteserveringen.  Det blev till att gå hem med en toffla och hämta pappa som följde med tillbaka. Han snackade med personalen och med hjäp av en kvast, och med gästerna som munter publik, fiskade man ner tofflan igen och alla var nöjda. Speciellt jag som hade nöjet att påminna Bengt om hans fadäs i många år varenda gång vi gick förbi.

De statligt ägda Sara-bolagen tog snart över Mitt-I-City.  De  bygger senare om, och 1978 blir det hamburgerrestaurangen Clock. Statliga Clock var väl som de flesta andra  hamburgerställen. Men, inredningen gick i spårvagnstema. På väggarna satt gamla spårvagnsfönster och bildade ramar kring svartvita Malmöbilder. Inramade biljetter och tidtabeller dekorerade lokalen och kompletta stolpar med pling-knapp och allt gladde en nostalgiker som jag. Riktigt snyggt faktiskt.

Här inne på Clock stod en gång två unga malmöpågar i kön en tidig höstdag 1980. Vi kan kalla dem Kaya och Krim, för det gjorde de själva. De båda stod snällt och väntade på sin tur. Bakom dem i kön stod det två något äldre och nyss ilandstigna engelska sjömän. Sjömännen köade inte bara för burgarnas skull. Nej, de hade andra ärende också. -Psst! Do you have any shit? Viskade den ene sjömannen i örat på Kaya. -What? Svarade skåningen -You got some shit? To smoke? Nu förstod Kaya vad engelsmannen var ute efter. Han ville köpa hasch. ...-Ehh, No. Svarade han ärligt. Kön rörde sig framåt och Krim och Kaya fick sina Big Clock och gick och satte sig. Krim hade knappt fått av den lilla pappkragen från sin burgare förrän engelsmännen kom objudna och slog sig  ner vid samma bord. De var allmänt otrevliga och förklarade återigen att de ville köpa hasch. Under tiden de satt där och tuggade i sig sina hamburgare så fortsatte tjatet om narkotikan. Både Krim och Kaya blev förnärmade.  -Vad fan tror dom egentligen? Undrade Kaya. Plötsligt reser han sig upp. -Okey, you want to buy shit? -I fix! -Wait here!. Han lämnar restaurangen och går ut på torget. Krim följer efter. -Är du inte klok? Undrar han anklagande. -Var ska du få det ifrån. -Fan Kaya, det här är inte roligt.

De båda går förbi dammen med skulpturen Öresund och in på gamla begravningsplatsen. Där plockar Kaya upp en glasspinne från marken och ser nöjd ut. Han tömmer därefter en tändsticksask på dess innehåll och ser sig omkring, som om han letade efter något. Alldeles innanför staketet vid Fersens väg hittade han vad han sökte. Sittandes på huk och mycket försiktigt så lägger han med hjälp av glasspinnen en torr bit hundbajs i sin ask. -Vill dom köpa shit, så ska dom få det. Förklarar han skrattande och börjar gå tillbaka mot torget igen. Krim följer rädd efter. Vågar vi verkligen göra detta? De är ju så mycket större än oss, tänker han. Men Kaya har bestämt sig. -Ja e lide trött på dom. -Dom tjatade för fan hål i huet på mig om den där shitten, så nu ska dom få. Förresten behöver jag pengar.

Men, väl framme vid restaurangen tar förnuftet över och nu ångrar han sig och tvekar. Det verkar allt för farligt. Då är det plötsligt Krim som får hjärnsläpp. -Ge mig asken jag gör det, säger han och ser pillemarisk ut. Han får den lilla asken, stoppar den i fickan på kavajen från Myrorna och går in. De båda intet ont anande sjömännen sitter kvar på samma plats som förut och väntar på sitt shit.

Den nervöse Krim sätter sig bredvid den ene av engelsmännen, den minsta av dom för säkerhets skull. Han har aldrig gjort något sådant här förut och inne i hans förvirrade tonårshjärna pågick förhandlingarna för fullt: De är mycket större… Jag springer fort… De slår ihjäl oss…. .Tänk på pengarna… Efter cirka två sekunders noggranna överläggningar smyger han upp asken ur fickan och knackar diskret engelsmannen på låret under bordet med den. -Fifty crowns! Väser Krim, och det känns som på film. Han får sin femtiolapp och asken byter snabbt ägare under bordet. Krim och Kaya reser sig samtidigt och går, som om de vore kissnödiga, mot utgången. I dörren sneglar Krim bakåt över axeln och får se de båda sjömännen gå in på Clocks toaletter. I sitt inre kan han se hur de öppnar asken och sätter den till näsan. Med ett rungande skratt springer de båda vännerna nöjda och lättade ut över torget och upp på Södergatan där de försvinner i folkmängden.

Inne på Scania växlar de och delar pengarna broderligt. Tjugofem kronor var. Kvällen var räddad. Vad Kaya gjorde med sina pengar är det ingen som vet, men Krim han slösade som vanligt bort sina på ett par töser. De båda töserna och bajslangaren Krim satt i Kungsparken alldeles nere vid kanalen och kurtiserade hela kvällen, när det plötsligt dök upp två röksugna och mycket bittra engelska sjömän!

Nu kunde denna historia sluta i våldsamheter. Men dessa två engelska gentlemän var lyckligtvis av den fridfulla typen. Efter att ha tömt bedragarens fickor på de sista två och femtio som fanns kvar av femtiolappen, så nöjde de sig faktiskt bara med att kasta den livrädde ynglingen i kanalen. Han frös så han skakade när han kravlade sig upp ur det sura kanalvattnet och drog på sig en förkylning som varade ända fram till jul. Då han bodde tillfälligt ute på Rosengård, så var det en lång väg att gå för en dyblöt och mycket ångerfull och stinkande frusen ung man.

I början av åttiotalet låg det inte mindre än tre hamburgerrestauranger på Gustav Adolfs torg. McDonalds i gamla Bekå-huset och Burger King på hörnan vid Lilla Nygatan, och Clock på torget. Två konkurrenter på samma torg blev för mycket för Clock. Sara-bolagen avvecklade restaurangen och den gjordes om till kinarestaurang i slutet på 1982. Den nya kinesen byggde ut och byggde om. China Garden som det nu hette blev vad jag minns aldrig någon succé. I oktober 1995 rev man bygget och hela torget gjordes om. Jag minns att riva restaurangen gick lätt men man hade ett fasligt sjå med att knacka ner bunkern. Idag finns inga synliga spår av varken Mitt-I-City, Clock eller China Garden. Allt är borta. I stället har man byggt en nytt kinahak på andra sidan Gustav. Där får våra barn och barnbarn skapa sina egna minnen.

Stephan

Kaya som hastigt lämnade oss i Januari förra året. Den här storyn är till dig.

Annonser

Foto: Saga Skougaard

 Gå him!

Glad påsk på er alla. Idag besöker vi en man som blev en legend utan att aldrig fatta det själv. Vi hittar honom på Davidshall. Området kring dagens Davidshallstorg har en lång historia. På 16 och 1700-talet odlade man kål här. År 1840 köpte Frans Henrik Kockum upp marken och anlade Kockums mekaniska verkstad. Därav gatunamnen i området. Den riktiga staden hade ännu inte riktigt nått över kanalen utan detta var Malmös absoluta ytterområde. Här öppnade också David Lenander värdshuset Davidshall 1862 som blev ett av Malmös största nöjesetablissemang vid den här tiden. Här gavs konserter och ordnades ballonguppstigningar, när det inte dansades förståss. Kockums flyttade ut till hamnen 1910. Men det var först 1924 man började bygga de hus som står kring torget i dag. Området etablerade sig som bostadsområde för en arbetande medelklass och tiden gick.

Alla goda ting är tre. Det var det också 1958 för malmöborna. Då hände det grejor minsann. Det var VM i fotboll. Malmö stadion invigdes och Västtyskland vann med 3-1 över Argentina som spelade i gula tröjor lånade av IFK Malmö. Sveriges modernaste varuhus invigdes på Södra Förstadssgatan vid Triangeln. Under det nybyggda domushuset, långt ner i underjorden hade man i all hemlighet byggt en stor central där stadens styre skulle bo och sitta i händelse av krig. Till sist så öppnade en halt 40-åring från Ungern samma år en restaurang som kom att bli en kulturinstitution på Davidshallsgatan .

Historierna kring ungraren är många. Vad som är sant eller inte är svårt att säga, men här kommer mina minnen av mannen: Han var född 1918 i Transylvanien och hans ena ben var det något galet med. Men med sin krycka så rörde han sig smidigt mellan borden på sin restaurang. Borden förresten, dessa bord är ett kapitel för sig. Tunga solida träbord i mörk tjock ek. Fläckar av tusentals fester, och en miljon brännmärken. En sliten yta pyntad med massor av skåror och repor. Och dessa sjöar av stearin som runnit ner från chiantiflaskorna som sedan länge hade tjänat som ljusstakar. Kring dessa vackra bord satt vi och umgicks till tonerna av Chardas. Vi satt där med våra hemmarullade cigaretter och Gösser och vägrade gå hem. Vi förstod aldrig då att syltan vi satt på skulle gå till historien som klassisk malmömark, och att de kvällar vi drack oss otörstiga på billigt öl och vin skulle bli legendariska.

Vi är på Davidhallsgatan 3 i Malmö, på Restaurang Hungaria eller Zoltans som det hette i folkmun. Den halte ungraren hade kommit till Malmö när Sovjet trampade in i Ungern 1956. Två år senare berikade han alltså staden med sin restaurang.

Alla sa Zoltans och det var få av mina vänner som visste vad restaurangen verkligen hette. Jag bad en gång en taxichaufför köra mig till Restaurang Hungaria. Det visste han inte var det var, men Zoltans kände han mycket väl till. Märk väl, detta var ändå på den tiden taxichaufförerna hittade i stan. Morsan som betalade resan såg förvånad ut när jag berättade vart jag skulle. -Va? Finns det stället ännu? Han är jag ju fortfarande skyldig en femma sen 68! Hon hade tydligen också hängt där och druckit vin på sin tid. Men nu var det åttiotal och min tid. Jag drack mest öl, även om det fanns vin också. Här hade alltså den trevlige ungraren serverat mat och dricka i generationer.

Men precis som hos Kinesen på Torpgatan  så bantades utbudet drastiskt i början på 80-talet. Det var ungefär samma klientel här, dvs vanliga malmöbor blandat med diverse kulturfolk och delar av proggrörelsen. Men till skillnad från Kinesen som körde sin nya stil helt öppet, så försökte Zoltan upprätthålla bilden av seriös restaurang, med låtsaspersonal och långa menyer som lovade betydligt mer än vad de höll.

Om allting var ett spel för galleriet eller om han verkligen ville ge sken av att haket var lite flottare än vad det var, det låter jag vara osagt. Men han hade dock en matsedel med ett femtontal rätter som man försökte beställa från. -Filld paprika, slout. -Ongersk biff, slout. -Soppa slout. -Haur baura gulasch, förklarade Zoltan på bruten skånska. Allting var alltid tillfälligt slut och det slutade alltid med att han föreslog gulasch. Man antog förslaget och beställde gulasch och Gösser eller möjligtvis en flaska Egri. –Pengar först! sa han uppfordrande och sträckte fram handen med ett leende. Mannen hade tydligen drabbats av alltför många springnotor eller mindes han min mor. Han tackade för betalningen och ropade teatraliskt ut i köket: -Tvåu gulasch! Varefter han kvickt linkade ut i köket och itog sig kockens roll och svarade sig själv högt med förställd röst. -Okajj, tvåu gulasch! Ut kom Zoltan igen och serverade stans bästa och kanske billigaste gulasch. Ibland skällde han även på en icke existerande diskare. Jag undrar om någon någonsin gick på tricket och trodde att han var annat än ensam i personalstyrkan.

På kvällarna när klockan närmade sig halvtvå-tiden var det stängningsdags. Detta meddelades med all önskvärd tydlighet av den halte ungraren. Han ställde sig mitt i lokalen och vrålade: –Gå him! Detta roade de glada gästerna som givetvis satt kvar för att få höra det igen -GÅ HIM! -Detta ingen Socialforvaltning! Förtydligade han på bruten skånska. Gästerna satt kvar. Detta att sitta kvar så länge som möjligt och ignorera den stackars ungrarens böner om hemgång, det blev en sport för oss. Vi satt så länge vi kunde och hans tokerier för att få oss att gå hem blev bara värre och värre.

Zoltan går bort till telefonen och verkar slå 90 000. Han låtsas ringa till polishuset som ligger runt hörnet. Högt och tydligt hör vi: -Hallå er det polisen? -Det er Zoltan. -Gäst inte vill gå him. -Ok ni komma? -Bra! Nu går han ner på huk och gömmer sig bakom disken och försöker låta som en siren: Tuutuut, tuutuut! Vi kiknar av skratt åt den stackaren, och sitter envist kvar.

En annan gång blåste han ut alla ljusen och släckte ljuset i lokalen. Han tog på sig sin ytterrock, gick ut och låste restaurangen från utsidan som om han gick hem för dagen. Där satt vi förvånade i en låst och beckmörk restaurang och undrade vad vi skulle göra. Stearinljusen tändes snart och efter en stund kom den halte tillbaka till förtvivlan rosenrasande och skrek. –Gå him! Detta ingen socialforvaltning! …Men vi satt kvar.

När glasen var tömda så var också föreställningen över och vi gick till slut. Då stod Zoltan glad i dörren och önskade oss välkomna tillbaka i morgon. -Tack for besoket å velkommen tibauka. Några av oss gick till Stippes och några gick hem och lade sig, och andra gick och lade sig utan att gå hem.

I vanlig ordning chockhöjde man hyrorna i fastigheten och sa upp kontraktet med Zoltan. Han försökte protestera genom att tapetsera rutorna ut mot gatan med arga lappar om malmöbyråkrati och konspirationer, men förgäves. Man murade igen dörren och satte dit ett fönster när huset renoverades och syltan gjordes om till lägenhet. Men tittar man noga idag kan man se var dörren satt. Där saknas nämligen ett källarfönster och mureriet med nytt tegel skvallrar om ombyggnad. 1984 serverades den sista gulaschen och gästerna gick äntligen him för sista gången.

Det är med skam i kroppen jag skriver att jag länge trodde att Zoltan var lite lindrigt begåvad och eljest. Men ack vad jag bedrog mig. Det var precis tvärtom. Efter att ha slagit igen på Davidshallsgatan flyttade han till Marieholm där han öppnade Hungaria Galleri och ägnade sig med stor framgång åt sin konst och att skriva böcker. Han skrev uppemot tjugo böcker, däribland ett antal diktsamlingar.

Den 23:e oktober 2003 ströks krögaren, skulptören, målaren och författaren Zoltan von Katay ur folkbokföringen i Sverige. Han var då skriven i Österrike.

Tack for besöket Zoltan å välkommen tillbaka

Stephan

 

 

 

 

 

Mordet på sheriffen.

Fredag igen, då går vi på krogen. Idag besöker vi Olgas i Pildammsparken. De flesta Malmöiter vet att det heter Olgas, i alla fall i folkmun. Men vem var Olga? Och vad hände i källaren den där sommarnatten?
Slår vi idag upp Pildammarna i historieböckerna, ja ni ungdomar kan ju googla det, så handlar de mesta om Baltiska Utställningen 1914. Så den lämnar jag därhän så länge, liksom att dammarna var Malmös vattenreservoar från slutet av 1600-talet till en bra bit in på 1800-talet. Istället hoppar vi till i början av förrförra sekelskiftet. Då låg där ett koloniområde  alldeles öster om dammarna vid nuvarande sjukhuset. På kullen med vattentornet från 1904 låg Malmö friluftsteater. Teaterdirektören hette Anders Hellqvist. Han skulle sedermera bli både Folkets park-chef  och Barnens dag-general i Malmö. Hellqvists lillasyster Olga som också var en begåvad skådespelerska och komiker hade givetvis en plats i ensemblen på friluftsteatern. Där roade även en ung påg från Mjölnargatan vid namn Edvard Persson  publiken. De båda medverkade senare tillsammans i flera filmer. Bl.a i Kalle på Spången där hon passande nog spelade Hortensia Kraft, spritkassörska på Spången
Två år efter Baltiska utställningen började man anlägga parken. Men ett världskrig ställde till det så den stod klar först 1920. Då öppnade Ida Haraldsson ett kafé i ett litet hus vid sidan om kullen. Här hängde skådespelarna mellan repetitionerna och när det var förställning så utspisades publiken här. Dessutom var seglarna på dammarna flitiga besökare. Jo, man seglade på dammarna då.
Teaterdirektörens lillasyster Olga Hellqvist var inte bara den största skånska komikern vid denna tiden, hon var dessutom en lysande kallskänka på Concordia. Med lite hjälp av sin bror så tog hon över Teaterkafét efter Ida 1930.
Olga drev kafét fram till december 1954, då hon dog. Malmöborna kallade redan då kafét för Olgas Kafé och fotsatte med det, även efter att det omvandlats till restaurang. Så fick det också heta officiellt. Åtminstone tills Fransmannen  och krögaren Bernard Vanel tog över. Då blev det Chez Olgas. Fransman som han var, gjorde han restaurangen till en krog för hela familjen.

Natten till måndagen, helgen efter midsommar 1976 stod Krögare Bernard Vanel nere i källaren på Chez Olga tillsammans med sin hovmästare och jobbade undan helgens sista arbetsuppgifter. De hade städat färdigt i köket och torkat av alla arbetsytor. De hade räknat kassan och summerat en bra helg. Vädret var ju fint och det hade varit gott om folk på terrassen. Resten av personalen hade fått gå hem för dagen. Nu var det bara ett par beställningar till som skulle gås igenom. Båda var trötta men väldigt nöjda. Plötsligt så stelnar männen till och tittar frågande på varandra. Någon rör sig uppe i den tomma restaurangen och är på väg ner för trappan. -Inte nu igen! viskar Vanel och gör sig beredd på strid.

Flera gånger tidigare hade det nämligen varit inbrott i restaurangen och Vanel hade vid några tillfällen lyckats övermanna tjuvarna och överlämna dessa till ordningsmakten. För detta hade Malmöpolisen utnämnt honom till Sheriff och gett honom en stjärna och en utmärkelse. Sherifftiteln fick han som det hette: För sin vilja och mod.
Nu stod han där igen beredd att gå i kamp och med både vilja och mod försvara sig och sin dagskassa. Stegen i trappan närmade sig kvickt. Både han och hovmästaren stod på helspänn. Plötsligt rusar två män in i källarlokalen. Den ene inkräktaren riktar en pistol mot den unge krögarsheriffen och skjuter!

Bernard Vanel blev 35år.

Jag hade precis börjat sommarjobba uppe i småland när jag nåddes av nyheten om mordet. -Tänk att någon hade skjutit ihjäl någon hemma i Malmö, på riktigt,  …med en riktig pistol! Funderingarna var många. Min verklighet blev som på TV och jag blev ständigt påmind av mina småländska kusiner att jag kom från Sveriges Chicago. Idag är skottlossning i Malmö tyvärr vardagsmat. Så för dagens unga kan det kanske vara svårt att förstå vilket intryck denna nyhet gjorde på en Malmöpåg på sitt fjortonde år, matad med Baretta och Kojak.

Mördarjakten som följde blev lång och utan önskat resultat. Vad var det man letade efter? Beväpnade simpla inbrottstjuvar? Eller en iskall hämnare? En av teorierna var att någon av de tjuvar som Vanel tidigare satt fast nu hade kommit tillbaka för att hämnas. En annan teori som gick längre var att det hela var ett rånmord och att hovmästaren som bevittnat mordet var den som låg bakom. Han satt t.o.m anhållen ett tag men släpptes igen så småningom.
Man sökte självfallet efter pistolen i Pildammarna, som i princip ligger utanför dörren av restaurangen. Ingen idag vet varför man inte hittade den då.
Men 1984 blev ett svårt och intressant år för dammarna. Av någon anledning som jag inte minns så blev vattnet mer eller mindre förgiftat. Det var något med mördaralger tror jag. Fisk och fåglar dog som flugor. I vilket fall som helst så bestämde man sig för att tömma den stora dammen på vatten, vilket man också gjorde. När den torrlagda dammen blottade sin lerbotten dök det upp en del märkliga saker. Förutom en förmögenhet i tomflaskor så hittade ett par pågar en skarp odetonerad granat. Men man fann också pistolen som förmodligen hade bragt Vanel om livet. Någon hade slängt vapnet i dammen alldeles utanför Olgas. Pistolen skickades till kriminaltekniska anstalten i Stockholm. Men, våra kära dammar hade i åtta år gjort ett gott arbete när det gällde att undanröja bevisen. Vapnet var alldeles för rostigt för att provskjutas och alla eventuella fingeravtryck var borta för länge sedan.

Idag ägs Olgas av Bloom in the park och drivs av Ivy Vidal. En duktig och ambitiös man. Restaurangen heter numera Bloom och har som sagt renoverats och bytt ägare några gånger genom åren. År 2007 gjorde man en totalrenovering och byggde om fullständigt. Allt det gamla revs ut och interiören är nu sparsmakad men exklusiv. Designad av formgivaren Jonas Lindvall. Men det yttre är sig likt fortfarande och Olga och Edvard ser man ibland på tv. Vanel lämnade en änka och en historia efter sig men mördaren och hans kumpan gick fria och brottet preskriberades 2001.

Stephan

Kosmonauten på Solidar

Vänner! …Nä förresten, Kamrater!  På allmän, nåja nästan allmän begäran ska jag i dag berätta en liten episod om en vitt berest stor liten man ifrån Ryssland. Den 12.e April 1961, alltså nästan på dagen för femtio år sedan for den då tjugosjuårige ryske kosmonauten, den första människan i rymden, ett varv runt jorden. Resan tog 108 minuter och han blev rymdhjälte och idol i stora delen av världen. Så detta firar vi i dag med en fredagshistoria. Kolla gärna Galleriet här till vänster sen  Det har kommit några nya bilder sen  förra fredagen.

Men vi tar det från början: Slaktarmästare Lars Jönsson (han med påläggen) köpte i slutet av 1800-talet en egendom på Disponentgatan. Där drev han sitt slakteri och byggde sin bostad åt sig och hustrun Emma. Egendomen fick heta Emmydal efter hustrun. När hon blev änka 1908 så blev gården med slakteriet omöjligt att driva ensam för henne. Hon köpte därför en ny gård i Fosie strax söder om Malmö. Den nya gården, det ”Nya Emmydal”, kom att kallas Nydala. På den tiden var Fosie en del av Hindby och bestod mest av åkermark. 1931 blev Fosie en del av Malmö stad och staden köpte upp Nydala och granngården Helenetorp med dess marker 1956. Redan 1958 började man skissa på stadsplanen för området och i början av sextiotalet började man bebygga åkrarna med fyra och åtta-våningshus kring ett grönområde. Nydala liknar idag i mångt och mycket de flesta andra områden i sextiotalets miljonprogram. Med hyreshus, gräsmattor och ett torg i mitten. Nydalatorget anlades 1964 och som en av många andra rörelser kring torget så byggde Solidar sig en ny butik.

Ungefär samtidigt som man började bygga på Nydala så startade man i Sovjet  urvalsprocessen till det Sovjetiska rymdprogrammet. Man skulle för första gången skicka upp en man i rymden. Så det testades och gallrades bland kosmonautaspiranter tills man bara hade två kvar: Gagarin och Titov. En del ryssar hävdar än idag att Titov var bäste man för uppdraget, men det blev Gagarin som valdes till att bli den första människan i rymden. Gagarin ansågs vara mer snacksalig och Tv-mässig och till skillnad mot sin rival var han av arbetarklass. Dessutom var han snyggare! Han var helt enkelt bättre lämpad till att bli en del av propaganda-apparaten. Gagarin gjorde sin rymdresa och allt gick bra.

Efteråt fick kosmonauten göra en skryt-turné där han skulle berätta om de sovjetiska framstegen i rymden. Därför landade det i Mars 1964 ett SAS-plan på Bulltofta. Ombord fanns den Den Sovjetiske Kosmonauten Jurij Gagarin. En mottagningskommitté tog emot och lotsade kosmonauten runt i stan. Efter bla ha blivit utnämnd till hedersbrandman på brandstationen på Drottninggatan av Brandchef Sönnerberg så var det meningen att Gagarin skulle hedra det stora fina varuhuset Domus på triangeln med ett besök.. Men innan han lämnade brandstationen ville Sönnerberg som ett tecken på sin uppskattning överlämna en välkomstgåva. En hemmagjord liten rymdraket. Hur den frikostige Sönnerberg tänkte där förtäljer inte historien men man kan kanske utgå från att den stackaren hade en väldigt stram budget.

På Domus var mottagningskommittén i full gång med förberedelserna, när dagens första bombhot kom. En bomb skulle sprängas inne på varuhuset om kosmonauten så mycket som stack sin ryska näsa innanför dörrarna. Visst rådde det rymdfeber, men den ryska björnen skrämde fortfarande en del. Polisen och den Malmöitiska mottagningskommittén med Leon Salomonsson i spetsen tog hotet på fullaste allvar och de tvingades ställa in Domusbesöket.  Men man ville ju så gärna visa upp det svenska kooperativets finaste varuhus för ryssen så detta var ju förargligt. Man plockade fram Plan B: Solidar ute på det nybyggda Nydala skulle invigas samma dag. Leon ringde till butiken och varskodde dem. Gagarin och hans följe skulle komma till invigningen. Skulle det gå bra? Jodå, de skulle allt se till att kosmonauten skulle få ett mottagande värd en kung.

Till Nydalatorget kom Jurij Gagarin på eftermiddagen den 4:e mars 1964. De flesta som hade samlats på platsen förundrades genast av hans korthet. Trots en axelbred och vältränad lekamen gav han ett ganska ynkligt intryck. Visserligen bar han tjusig rysk mörkblå uniform, men med sina 157 cm i strumplästen imponerade han inte på Malmöborna. -Han ser ut som en liten fyrkant, var det någon som sa.

Jag träffade en dam ute på Nydala. Hon berättade för mig om mötet med Gagarin: Torget var helt annorlunda då, det fanns tre banker och massor av affärer. Leksaksaffär, blomsterhandel och urmakare och mycket annat. Gagarin? Jo han var inne på Solidar och där var så mycket folk, så mycket folk så man kom knappt in. Jag hade min lille Putte på armen, min son alltså, han e femtiett nu. När han Gagarin skulle ha en unge på armen, så valde han Putte. Av alla de ungar som var där så valde han honom. -De e bara för du har en rö kappa po daj, var det en avundsjuk kärring som sa. -Han tror väl att du e kommunist! Hon var väl förtröden förstår du…

Gagarin fick en rundvandring i butiken. Han ledsagades runt av Direktör Allan Nilsson som hade kommit hit ända från Solidarhuset på Spångatan. Ryssen fick skriva autografer och skaka hand med personalen som hade arrangerat mottagandet efter bästa förmåga. Barbro, en av kassörskorna sa till Sydsvenskan: -Han log, tog i hand och var väldigt trevlig, men jag blev faktiskt överraskad över hur liten han var. När någon bad honom beskriva rymden, funderade han ett ögonblick innan han svarade: -Svart. De bjöd den långväga gästen på te och rulltårta värda en kung. Men det som imponerade mest på den lille ryssen var kyldiskarna i butiken. Dessa mätte han genom att stega längden längs diskarna på butiksgolvet. Han stövlade runt där en stund och mumlade ryska räkneord med munnen full med rulltårta. Antalet stövlade steg, och därmed den uppskattade storleken måste senare ha gjort ännu större intryck på de där hemma. Han var ju som sagt inte så långbent. Med sig från Solidar fick han två kramdjur att ge till sina döttrar när han kom hem. Nu hade han två nallar och en hemmagjord leksaksraket. Sverige är fantastiskt.

Solidar blev så småningom Konsum som idag är Coop.

Senare på dagen blev besöket liksom mer som väntat. I kortege bar det av till Stortorget och residenset där självaste Landshövding Gösta Netzén med anhang tog emot. Stortorget var fullt med folk som hälsade rymdhjälten välkommen till Malmö. Själv vinkade han på ryskt manér tillbaka så gott han kunde.

Som avslutning på dagen ordnade Sällskapet Sverige-Sovjetunionen Kosmonautbal på Amiralen. Här fick Jurij dansa med några utvalda Malmötöser. Men likt askungen fick han lämna balen när det var som roligast. Bombhot nummer två kom. Dansen fick ett abrupt slut när musiken plötsligt tystnade och man utrymde lokalerna. Jurij tog sitt följe med sig och drog till synes oberörd till Hotell Arkaden där han köpte en macka innan han gick och lade sig.

Dagen efter lämnade han Malmö med tåg. Ett tiotal journalister vinkade av honom på centralen. Innan tåget rullade ut från perrongen. fick de höra från den leende rymdhjälten att -Malmö är en vacker och mycket intressant stad.  Själv kan jag bara konstatera att kamrat Gagarin hade fullständigt klart för sig.

Stephan

Ps Jurij Gagarin dog ironiskt nog i en flygolycka 1968. De svartvita bilderna har jag lånat av Sydsvenskan.

 

Rulltrappan & Sockerbagaren

Hej igen! Först vill jag bara säga till er som missat det: Klicka  gärna och kolla in galleriet här till vänster sen.

Veckans hus borde egentligen bli två historier, eller rent av tre. En historia om när Malmö började leka storstad på riktigt. Vi fick vårt första varuhus och man kunde åka stans första rulltrappa! Den andra historien handlar om sockerbagaren här bor i staden. Han försökte skapa ett klassiskt wienercafé med flärd lite utöver det vanliga. Det blev i stället ett av Malmös klassiska vattenhål för stans unga i början på 80-talet, åtminstone på lördagar. Den tredje historien skulle i så fall bli resan från Maritza och Lindex via Heart Break till Breeze Nattklubb och Lagerhaus idag. Vi är alltså på Södergatan 16.

Innan ”vårt” hus fanns, stod här två andra kåkar på tomten, men de har sin egen historia och den kanske vi återkommer till någon annan dag.

Tillbaka till Epa som varuhuset hette. Epa, som i Enhetsprisaktiebolaget, grundades av Josef Sachs och Herman Turitz. Den förste drev sedan tidigare NK i en stad ett par mil nordost om Södertälje. Örebro var först ut med att få ett Epa-varuhus 1930. Sen kom Västerås. I december 1932 tog Sachs och Turitz kontakt med Malmö Kommun och förklarade at man tänkte öppna ett modernt billighetsvaruhus även här. Man köpte tomten på Södergatan och lät riva de två husen som stod där. Arkitekt Helge Wiklund ritade ett nytt modernt hus helt anpassat för verksamheten. Ett femvåningshus med slät fasad och raka linjer. Med varuhuset och restaurang i de två nedersta våningarna och kontor i de övriga tre.

Klockan två på eftermiddagen den 24 Oktober 1934 slog Herr Turitz upp dörrarna för den väntande folkmassan utanför. Människohopen fyllde gatan så att inte ens ”Ittans-spårvagn” kom fram. Det blev en enorm rusning och en väldans kö, till rulltrappan! Den allra första som tillverkades i Sverige. Alla skulle prova denna attraktion. Men där fanns som sagt bara en, så man fick åka upp och gå ner. Det var länge ett nöje för Malmöungarna att åka rulltrappan på Epa. Ungarna åkte upp och gick ner om och om igen. En liten parvel vid namn Calle Widell var en av ungarna som busåkte. En annan som också var med när det begav sig är en av mina bekanta, han beskriver rulltrappan: -Inte som dagens smidiga, utan en med steg av trä, skakig, ryckig och högljudande. Men dock rulltrappa.

Men man lekte inte bara i rulltrappan, man handlade också. Varorna var många och priserna så låga att det stack i ögonen på en del andra handlare . Det gick så långt att några av konkurrenterna startade en kampanj med antisemitiska drag mot Epa. Sachs och Turitz var av judisk börd och det var trettiotal även i Malmö. Efter att riksdagen mottagit fem! motioner om en lag som förbjöd Epavaruhusen så tillsatte staten en utredning 1934 som skulle ta reda på om man kunde stoppa Epas affärsverksamhet . Det blev dock inget med det tack och lov. Malmöborna kunde fortsätta att handla som vanligt.

Handla och äta och fika. På andra våningen låg restaurangen. 1938 kunde en hungrig arbetare sleva i sig  kokt rimmad oxfilé med potatismos för 75 öre. Här kunde också de shoppande hemmafruarna slå sig ner och prata med varandra som bara sådana kan. Här käkade tjänstemännen i området sin lunch och här satt ungdomarna och hängde över en kyld läskedryck i timmar. Möblemanget var modernt i stål och rotting och fönsterborden hade fin utsikt över gatulivet på Södergatan. .

Men i Augusti 1975 tog det slut. Epa på Södergatan stängdes och en ny fika-era kunde börja.

På bottenvåningen öppnade Lindex och sålde kläder. Gick man genom klädbutiken kunde man ta den nya rulltrappan upp tilll Café Maritza. Precis som på Epa-tiden så fanns det bara en rulltrappa, och den gick uppåt. När man skulle ner igen fick man gå i den vanliga trappan i andra änden av lokalen. Hovkonditorn, sockerbagaren, kanotisten och skulptören Carl-Bertil Widell hade öppnat ett wienercafé här.  Han var utbildad skulptör och sockerbagare. Dessa två yrken kombinerade han ofta på sitt sätt och skapade fantastiska marsipanfigurer och skulpturer. Han är representerad som konstnär på flera ställen: bl.a på ett marsipanmuseum i Ungern. Utöver detta var han en också duktig kanotist. På Malmöhusvägen vid kanotklubben kan man sedan 2007 beskåda skulpturen Kanotisten som är ett av Calles alster. Han är som sagt en man med många strängar på sin lyra.

Den gamla Epa-baren blev Café Maritza, och som Calle sa: Lokalen med rulltrappan som jag åkt i som barn, kunde jag ju inte tacka nej till. Men rulltrappan var nu utbytt och caféinredningen förde tankarna till ett dekadent sekelskifte med en porlande inomhusfontän, runda cafébord och stolar i vitmålat gjutjärn och lågmäld pianomusik i högtalarna. Kakorna och konfektyren var av högsta kvalité Jag minns att sockerbitarna till teet man drack var inslagna två och två i små papperspaket som det stod Maritza på. Det hade jag aldrig sett förr. Hela stället skulle kännas lyxigt i mitt tycke om det inte vore för en sak: Ungdomsgänget som hängde här. Alldeles i början av 80-talet så skapades det bland många Malmöungdomar en slags tradition att samlas på Maritza på lördagseftermiddagarna. Då blandades här pudelfrisyrerna med collegetröjorna. Takanooveraller med skipantsen, och de urblekta pösjeansen med salomonryggsäckarna. Och till sist: Alla vi andra med hela flocken.

Här satt man och smuttade på en kopp te i timmar. Man gick igenom gårdagskvällens bravader på KB och planerade för lördagskvällens. På Maritza fikade man inte som man oftast gör, dvs två tre stycken kring ett bord. Nej här fikade man i flock. Alla satt i ett enda sällskap. Flocken tog form vid tolvtiden, växte och omformades under dagen. Det dök alltid upp nya vänners vänner som var bekant med någons kompis syrra. Hade man turen att få ”rätt” plats så hade man full koll vem som kom upp från rulltrappan. Det var viktigt, för Café Maritza var ett av stans bästa ställe om man var intresserad av töser, och det var man ju. Där stiftades många bekantskaper och i flocken byttes det friskt pojk och flick-vänner i snabb tonårstakt. Några av människorna jag mötte där träffar jag fortfarande ibland, och varje gång man nämner Maritza så kommer det ett -Åh vad kul vi hade. Det slår aldrig fel.

Succén med Södergatan som gågata gjorde att hyrorna steg till toknivåer. Att vi sen satt och tog plats med en fjuttig kopp te en hel dag hjälpte heller inte till. Maritza bar sig inte och Calle slog igen. Nya rörelser tog över men deras historia får någon annan skriva.

På 80-talet fick Calle Widell Malmö stads hedersbetygelse. Det är ett pris kommunstyrelsen ger till personer som ”Genom betydande och uppmärksammade insatser verkat till gagn för Malmö stad”. Det var ett gott val av styrelsen tycker jag, men jag undrar om det hade hänt utan den där turen i Sachs och Turitz rulltrappa?

Stephan

Galleri

Publicerat: 28 mars, 2011 i Uncategorized
 

 Galleri

Det dyker ibland upp bilder som borde vara med i historierna om husen. Problemet är att bilderna  ofta hamnar i mina händer efter att inlägget publicerats. Då är det många som missar bilden, och det är ju synd. Därför skapade jag detta Galleri. Här kommer jag att lägga ut bilder efter hand, så titta in i bland.  Alla bilderna är klickbara för större format och under varje stor bild finns en länk till respektive historia.

Stephan

 


 

Bytt e bytt!

Så var det fredag igen och dags för en ny historia, som denna gång faktiskt börjar i Köpenhamn. Där fanns det i mitten på 1800-talet en karamellfabrik, Galle & Jessen A/S. Fabriken hade startats med benägen hjälp av Hans Nissen. Galle & Jessen blev så småningom Tom´s choklad, men det är en annan historia. Nissen fick en son, Emil, som ärvde intresset för godis av sin far. Emil ville nämligen också bli konfektyrfabrikör, precis som farsan. Men se det gick inte, det satte pappa Hans stopp för. Han gillade inte konkurrensen. Så för att inte faren skulle bli gramse så köpte Emil en tomt på Bergsgatan i Malmös utkant på andra sidan sundet. Där satte han igång att bygga och 1888 kunde han öppna Malmö Choklad & Konfektfabrik AB. Chokelafabriken på Bergsgatan var född.  Många har mycket att berätta om detta hus, här kommer mitt lilla bidrag:

Det gick bra med chokladen. Redan vid sekelskiftet var man störst i stan, och man växte så det knakade. 1917 tog man över norra delen av kvarteret där Richters bryggeri hade sin verksamhet. Man utvidgade och byggde där Europas modernaste chokladfabrik. (I dag bryggs det åter öl i de lokalerna)

1926 satte man upp en stor kakaoartong av plåt, kartongen fick stå på en ställning uppe på taket, 28 meter över gatunivå. Ögonkakao var den stora produkten och en symbol för hela verksamheten. Kartongen var inte bara fin reklam utan också ett perfekt utsiktstorn.
Andra världskriget kom och Emils söner Gösta och Gunnar drev nu, sedan Emil gått bort 1929, fabriken. Man använde kartongen som luftbevakningstorn under kriget. Inuti fanns det plats för en observationspost som stod där uppe i sitt chokladpaket dygnet runt och spanade efter fiendeflyg. Han hade kontakt med luftskyddsledaren som satt i källaren. Fabriken hade sin egen brandkår med egen motorspruta och 48 av de anställda kvinnorna var husbrandvakter. Malmö hade en chokladfabrik väl värd att försvara.

Kartongen på taket var en del av marknadsföringen som på femtiotalet skulle moderniseras och göras enhetlig. Man utlyste därför en tävling 1955, där man sökte en ny design på de numera berömda ögonen. Det fanns flera olika varianter på ögonparet och nu ville man ha en enda. Idag skulle man kalla det för en tydlig grafisk profil. Formgivare Ole Eksell vann tävlingen med de stiliserade ögonen som vi i dag alla känner igen.
När Fazer köpte verksamheten 1975 så övertog man även varumärket Ögoncacao. Kartongen fick stå kvar på sin plats ända till 1981. Då kom Bengt.

 Bengt var ett loppmarknadsproffs som bodde på Hasselgatan. Han sågs alltid på stans loppisar för sisådär en 30 år sedan, som köpare eller säljare. Oftast båda. Han for omkring på en gammal  flakmoped och  köpte och sålde allt han kom över. Bengt var även en inbiten samlare. Han samlade på alla möjliga gamla prylar, bara dom hade några år på nacken. Jag träffade honom första gången i en rivningskåk på Lugnet. Jag var där och lekte, han var där och letade övergivna prylar. Vi blev bekanta och pratade mycket när vi råkades genom åren. Bengt var på intet sätt en fattig man, men han närde ett brinnande intresse för gamla saker. Han ägde en liten hyresfastighet på Sofielund som han bodde i. Där hade han också några hyresgäster som hyrde sin bostad till en billig peng i det gamla huset.

En dag kom Bengt körandes på Skolgatan. Man höll just då på att plocka ner den stora ögonkakao-paketet från sitt torn på fabriken. Det gnisslade och skrek när han tvärnitade den gamla puchen. –Skulle det kastas? Var i så fall? Kunde man köpa det? Hur mycket? Hur får jag hem åbäket? Frågorna haglade i Bengts huvud. Han var som ett barn på julafton. Bengt ställde ifrån sig moppen på trotoaren och gick in på bygget. Där fick han veta att paketen ingick i ett avtal man hade med en skrotfirma ute i Fosie. Allt skrot från renoveringen skulle dit. Men kan man inte göra ett litet undantag då? Bara med paketet?  Bengt räknade på skrotvärdet och bjöd 100 kronor utan att lyckas övertala byggbasen och hans gubbar. Han höjde till 200 utan resultat. Det var ju några envisa jäklar. Men ok, för 300 borde han få den, det är långt över skrotvärdet. Men nänä, det blev ingen affär och Bengt traskade surt ut till sin moppe igen.

Men nu får Bengt en snilleblixt, han kickar igång moppen och kör runt kvarteret och går in på systembolaget på Södra Förstadsgatan. Där ställer han sig i den långa fredagskön och håller tummarna. Tillbaka hos de envisa byggarna en halvtimme senare föreslår han en byteshandel istället. En flaska prima svensk sprit av märket Renat mot en gammal chokladkartong i plåt.
Nu är det så med folk i allmänhet och byggare en fredageftermiddag i synnerhet, att det finns en valuta som är mer värd en kronor och ören. -Bytt e bytt, sa Bengt när det skakades hand. Bengt fick sitt paket och de törstiga byggarna kunde hålla fredag med kask. Flaskan kostade en hundring. Dvs en tredjedel i kontanter av de bud som byggarna tidigare tackat nej till! Vissa bygger bättre än de räknar.

Den fem meter höga plåtboxen lades tvärs över flaket på moppen.  Bengt surrade fast den noga, så den skulle nog ligga kvar. Men den spärrade av halva körbanan. I en tut-konsert av irriterade fredagsbilister körde Bengt sitt kakaopaket i krypfart ända hem till Hasselgatan. Där fick den tjänstgöra som unik och rejält tilltagen redskapsbod på bakgården. Något år senare fick Bengt möjligheten att hyra en lada utanför stan, där han kunde samla sina saker. Då flyttade paketet dit, och där finns det mig veterligen kvar.
Fazer slog igen 1992 och man sålde fabriken till Malmö stad. Chokladdoften som brukade hänga över möllevången försvann liksom lemmeltåget av tanter vid grindarna, på väg till jobb om morgnarna.

I tjugo år stod Mazettihuset utan sitt kakaopaket. Men när det 2001 blev aktuellt med ett nytt paket på taket, då försökte Bengt sälja den gamla kartongen till kommunen, som dock tackade nej. Idag råder det full verksamhet under kartongen. Diverse kulturinstitutioner driver här sina verksamheter och det tillverkas faktiskt både öl och choklad i huset igen, om än i mindre skala. Så cirkeln är sluten. En fråga kvarstår: Det första paketet från 1921, vem har det på sin bakgård?

Stephan



 

 

Lachmanns bad

Vi är i de södra utkanterna av Malmö och står på en grusväg med blicken söderut och ett växande Lugnet i ryggen. Grusvägen förenar södra delen av stan med den östra. Framför oss har vi en av stans nymodigheter, Direktör Lauritz Lachmanns badhus. Grusvägen är Föreningsgatan och året är 1902. Bakom sitt eget bostadshus från 1882 har den gode direktören här låtit bygga ett badhus för att ge Malmöborna möjligheten att njuta av ett sötvattensvarmbad. Lachmanns bad- och ångtvättinrättning på Föreningsgatan 18 i norra delen av Kvarteret Örnen.

Lauritz anlitade domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlin för att rita badet. Wåhlin hade nyss avslutat arbetet med tingshuset på Kungsgatan och hade tidigare ritat bl.a Hippodromen. Badet och tvätten bestod av en fyra- nästan femvåningsbyggnad i vit puts och två dekorerade portaler ut mot Föreningsgatan. Lachmann vill skapa ett folkbad, ett bad för alla. Men det var såklart stört omöjligt att låta simpla arbetare bada tillsammans med finare folk. Det skulle aldrig gå för sig. En nästan-femvånings-byggnad blev därför lösningen. I gatunivå hade man badet för arbetarna, andraklassbadet. En trappa upp fanns förstaklassbadet för de medborgare som hade valt lite bättre föräldrar. På tredje och fjärde våningen drevs det tvättinrättng. Genom ett snillrikt rörsystem kunnde man utnyttja varmvatten och ånga till max i både tvätt och bad. Överst på nästan-våningen hade man slutligen ett eget litet vattentorn. In alles 19 meter högt.

Hit kom man alltså för att bada, inte för sitt nöjes skull, utan för att bli ren och för att behålla hälsan.
Man betalade 25 öre i inträde i luckan och fick passera vändkorset i entrén. I priset ingick handduk och tvättning å rygg medelst tvål och borste. Rena och nyskurade på ryggen kunde de på andra våningen även ägna sig åt friskvård. Här hade man förutom badet sk elektriskt bad, högfrekvensbehandling och styrketräning. Vid denna tiden hystes höga tankar om vad som kunde åstadkommas med den märkliga elektriciteten. Förutom att sprida ljus så kunde den säkert bota krämpor. Det elektriska badet var i princip ett värmeskåp, en trälåda med lucka. Man klev in i lådan, stängde luckan och stack ut huvudet genom ett hål i toppen. På insidan satt det massor av glödlampor monterade på innerväggarna. När alla lamporna hade tänts blev det rejält varmt i den lilla boxen och man svettades ut sina krämpor i den kombinerade solariet och bastun. Högfrekvensapparaten var en apparat med glaskolvar laddade med ström, dessa gav en serie el-stötar när de vidrörde huden. Man masserades med ett sprakande och gnistrande och kunde bli botad mot både gikt och flint. Jag har testat några gånger det är synnerligen smärtsamt. Men å andra sidan har jag varken fått flint eller gikt, så vem vet?
Vid denna tid fanns det en läkare och uppfinnare vid namn Gustaf Zander, denne var liksom Lachmann intresserad av friskvård. Zander uppfann den medicinskt mekaniska fysioterapin och konstruerade mekaniska styrketräningsmaskiner för sin terapi. Det sattes upp några maskiner på andra våningen och de två hade skapat Malmös första gym.

Laurits blev så småningom också bekant ned Axel Danielsson, tidningen Arbetets grundare. Han behövde en lokal till Kooperativa förbundet PAN.  Axel lyckades övertala direktören att hyra ut bottenvåningen i sin bostad till de socialistiska pioniärerna. Det ena gav det andra och Solidar kom så småningom att driva tvätteriet.

Årtionderna kom och gick. Badet byggdes om och ändrades några gånger. Men grundtanken var densamma hela tiden friskvård och bad för Malmöborna. Hit skickade skolorna sina klenaste och blekaste ungar för att de skulle få lite sol. Dom gick till Solfröken och fick ligga och grillas i lila kvartslampor. Nåt bad blev det inte, det var för kul. Men de nybelysta arbetarungarna blev pigga och redo för nya bus på malmös bakgårdar.

På sjuttiotalet avvecklades badet och blev en del av området som man lät förfalla på 60-70 talet för att motivera rivningarna. (Författarens slutsats)

Det stod tomt länge men utnyttjades ibland som både festlokal och galleri. Stadens punkare kallade huset ett tag för Ockupationshuset, men mycket till ockupation var det inte. Som en av tuppkammarna säger: ”Vi ockuperade det huset lite då o då..även om det var korta stunder och inte varje dag”  De korta stunderna var mest timmarna innan konserterna på Fredmans, då det skulle drickas Tirnave så man blev lite lagom punkig till kvällen.

1984 kom Studioteatern till badet och det blev nykter aktivitet i huset igen. Man hade rivit husen runt om i kvarteret 1980-81 men sparat badhuset och Lachmannska huset med portalerna ut mot gatan. Dessa var ju Q-märkta precis som Kinesen på Torpgatan. Teatern med Ronny Danielsson i spetsen gjorde huset och gården till sin scen och reste en läktare på gården och körde bl.a Tolvskillingsoperan med Lars Wäringer i rollen som Mackie en hel sommar. Grannarna som kunde se föreställningen från sina fönster, hängde i fönstrena och hade första parkett. Detta utnyttjades:
Vid trotoaren stod där en telefonkiosk. Det var ingen som förstod att den hörde till stycket förrän det ringde i den när Mackie skall hängas i slutet på föreställningen. I högtalarna på klingande malmöitiska: ”-Hallå! Detta är fru Svensson, jag bor på andra sidan gatan. Nu har ni hängt den stackarn kväll efter kväll hela sommaren, kan han inte slippa i kväll, för en gångs skull?”
Applåder, visslingar och jubel.

 

Foto:Arne Wirén

1988 började man bygga igen i Kvarteret Örnen. Sydsvenskan skriver ett par artiklar och intervjuar arkitekten Söderberg: -Utgångs-punkten för mig var att bevara så mycket som möjligt av det gamla. Men bara om det var vackert! Och särskilt vackra var husen mot Mjölnaregatan. Men i sann Malmöitisk anda rev man husen längs Mjölnaregatan. De gick inte att rädda. Dvs det blev dyrare än vad Skanska hade lust med. Men! Ulla Söderberg fick sin vilja igenom och fick rita några av de nya husen med hjälp av de gamla fasadritningarna. Alltid något. Tack för det Fru Söderberg.

Både badhuset, portalerna och Lachmanns bostad står kvar än idag, om än hårt renoverade. Baduset är i dag Brf Örnens gemensamhetslokaler och i bostadshuset utmed gatan bor där nu en vaccinationscentral. Utanför rusar tusentals bilar förbi på Föreningsgatan varje dag, och väldigt få tänker på att här bakom portalerna badade Malmöiterna enmansbastu, solade sig i lampor och tränade på gym för hundra år sedan. Så sådant är långt ifrån nytt, i alla fall i den här stan.

Stephan



Lufs och tornet

Vänner! Så var det fredag igen och dax för ett nytt hus. Att kalla veckans hus för hus är inte helt korrekt, men byggnad kan vi väl gå med på. Kärt torn har många namn men Södervärns vattentorn är det officiella.

I början av seklet skötte de två vattentornen vid Pildammarna och Backarna vattenförsörjningen i Malmö. Men när arbetarstadsdelarna växte kring sekelskiftet blev det litta väl torrt i rören. Man var tvungen att bygga ett nytt vattentorn. Stadsarkitekten Salomon Sörensen fick uppdraget att rita tornet. Det kostade drygt 300 tusen och stod klart 1916. Resultatet blev en av Malmös praktbyggnader. Stilen var påverkad av både jugend och nationalromantik, och kallades muskulös i samtida beskrivningar. Jag har hört andra kalla tornet för mycket, mycket annat.

Alldeles sidan om tornet fanns tills i fjol en plaskdamm med en gräsmatta. Här har traktens barn badat i årtionde. Det här var arbetarnas egen swimmingpool. Några kallade den för Söderhavet, men för de flesta var den bara Plaskedammen, vilket var ett bra och beskrivande namn. Vattnet gick upp till knäna och var pissljummet. På gräsmattan trängdes solande hemmamammor med bollspelande pågar. Kiosken på Nobelvägen försåg söderhavsgästerna med gottis och gräddbulleskum i strut, frys var en lyx som ännu inte hade nått den gröna lilla kiosken på hörnet, så glass var uteslutet.
Alla mina barn har badat här som små och själv låg jag också och plaskade här som liten. Beväpnad med lite saft och några mackor kunde man stanna hela dagen. Den stora klockan på Södervärnskolans vägg förkunnade tiden och visade när det var dags att gå hem.

Kring 1980-81 blev jag bekant med en man. Vi kan kalla honom för Lufs, för det gjorde han själv. Lufs var en märklig figur med märkliga idéer. Han såg ut som han hade rånat en UFF-låda och hade två flätor i det långa blonda skägget. Håret stod på ända och han skrattade jämnt. Lufs var väl en bit över tjugo när jag träffade honom första gången . Då hade han nyss varit på semester i Amsterdam. Han hade gått dit, stannat ett par dagar och gått hem igen, …det tog en sommar. I bland gick han omkring med en skylt och demonstrerade på stan. Hata data. Det hade han skrivit på sitt plakat som han gick omkring med. -Ah snälla, hata data, bad han snällt de förbipasserande malmöborna. Han var den sortens man som helt själv utgör en sort.
En kväll hade Lufs varit hemma hos vännen Richard som bodde med ett rivningskontrakt på Monbijougatan. Efter att ha druckit the och diskuterat Marx några timmar lämnade Lufs lägenheten. Klockan var närmare tolv när han tog kökstrappan ner, och gick ut över bakgården. En källardörr stod öppen och av ren nyfikenhet gick Lufs ner i källaren i det gamla huset. Där råkade han hitta lite begagnade målargrejor, bl.a en femliters målarburk med vit färg. Han stod väl där en stund och kollade på burken innan han bestämde sig. Han skulle sprida sitt budskap med hjälp av sitt fynd och alla skulle se det! Han tar burken, och en sån där pensel man slaskar på tapetklister med, med sig, och knallar bort mot Möllan, köper en korv i kiosken på torget och tar Sofielundsvägen ner till vattentornet vid Södervärn. Det glittrar av gatljusen i plaskdammen och det står en smal byggnadsställning rest mot tornet

Jag tror det var 1982*, ett par av plåtarna på koppartaket på vårt vattentorn hade börjat lossna. Risken var överhängande att de skulle falla ner. Man tillkallade därför en plåtfirma som reste en byggnadsställning för att nå taket och reparera skadorna. Den höga smala ställningen stod nu kvar efter att plåtslagarna var klara med sitt jobb. Det var mörkt och Lufs hade nästan 54 meter att klättra med sin burk.

Men han tog sig upp, ända upp till de nya kopparplåtarna. De var helt blanka och nya. -Ah de e synd, sa han till sig själv och klättrade ner en bit. Ner till den murade väggen. Här kunde han öppna burken, kasta ut locket som en frisbee i natten och sätta igång. Han arbetade länge och noga innan han klättrade ner igen.

Väl nere korsade han kvickt Spårvägsgatan och satte sig på trappan till Södervärnsskolan, rullade en cigg och beundrade sitt verk. Strax under koppartaket, på den röda tegelväggen, stod där nu med stora vita blockbokstäver: ”HATA DATA”.* Han satt nöjd och rökte en stund. Men när första morgonbussen rullade förbi, då reste Lufs på sig och gick hem.

Plaskedammen är idag borta men vattentornet står kvar och används faktiskt fortfarande och rymmer 2 300 kubikmeter vatten.
Man tvättade så småningom bort texten på väggen . Men på tornets södra sida, strax under de nyare takplåtarna i koppar, kan man än idag se ett ljusare område i teglet. En tvättad rektangel som ett spår av Lufs, mannen som hatade data.

Stephan

* Det har visat sig så här i efterhand att det var i April 1983 och att han faktiskt skrev ”Mörda bilar” också! Bild finns här.

Jag och Lufs ett år senare.

Foto: Thomas Sjöberg

 

 

Kjell och hans brallor

I ett gathörn på väster låg det en gång ett litet blått hus. På fasaden hängde det för inte alltför länge sen ett par brallor. Ett par jättelika jeans i storlek: JMXL. (Jäkla Massa X-tra Large). Nu känner de flesta Malmöiter över 50 igen sig.

Denna Fredag blir det modeblogg! Nä inte riktigt, men närmre än så här lär jag aldrig komma. Men några rader om Kjell och Engelbrektsboden, sunarnas, modsens och knegarnas leverantör av slitstarka billiga moderiktiga kläder, får det bli. Engelbrektsboden, en 114 kvadratmeter handelsbod i ett blått, åtminstone på 60-70 talet, tvåvåningshus på Väster. Här öppnade Einar Wesén butiken som började som en handelsbod för yrkeskläder och slutade som köpcentra och fastighetsbolag.

Men först backar vi lite i tiden. Till kvarteret Stjärnan på hörnet av Landbygatan och Engelbrektsgatan, här låg Göta Kaffe & Theförsäljning i början av förra seklet. En kaffebod där det såldes förutom kaffe och porslin, diverse charkuterier, kol, koks och ved. Lokalen togs över 1909 av cigarrhandlaren intill när Göta flyttade. Göta Kaffe kan man än i dag besöka på Amiralsgatan, där man fortfarande saluför porslin och mal kaffe i de gamla kvarnarna från Väster. Cigarrhandeln försvann och boden blev ledig. Rörelsen som kom att ta över det lilla blå huset blev på sin tid helt unik.

Den unge Einar hade som många andra duktiga affärsmän gått i den bästa handelshögskolan i landet, nämligen Möllevångstorget i Malmö. Här hade han som ung börjat nasa filtar till arbetarna i kvarteren runtomkring. En dag fick han nys om den gamla cigarr- och kaffeboden och slog till. 1926 öppnar han sin handelsbod och namnger den efter gatan. Engelbrektsboden. Butiken låg perfekt på Väster, mellan stans södra arbetarkvarter och hamnen med Kockums, tänkte Einar. -Här fanns det gott om gubbar som behövde paltor att jubba i. Einar gifter sig en septemberdag 1928, och under trettiotalet började han sälja yrkeskläder, i parti och minut. Affärerna gick lysande så efter ett tag så slog Einar på stort och startade Malmö Yrkeskläder och kunde nu titulera sig grosshandlare. Det gick några goda år och det kom barn. Till pappas stora glädje visar sonen Kjell tidigt intresse för affärer. Och nu börjar det roliga:

Det är femtiotal och Kjell har slutat skolan. Pappa har sålt inhemska jeans, eller som man sa nitbyxor eller blåbyxor, i några år, tänkta som arbetskläder. Men som sagt nu var det femtiotal och tiderna var nya. Ynglingarna blev ungdomsgäng. Schlagern byttes ut mot Rock n roll. Amerikanarna var hjältar och nitbyxorna kallades nu för Jeans. Det rådde importstopp på amerikanska jeans. Men den driftige Kjell lyckades hitta en belgisk fabrikör som sydde amerikanska jeans på licens. Kjell anade vad som komma skulle och ville därför ha ensamrätt på de belgiska brallorna. Leiba var märket. Belgarna funderade lite innan de kom med skambudet till ynglingen från Malmö : -Om du säljer 3000 par på ett år så ska du få som du vill.
Vad belgaren inte fattade var att den lille Kjell från Malmö redan hade sett att Kåbbojsarfilmerna, James Dean och Rock n Rollen hade börjat leta sig in i de malmöitiska ungdomarnas värld. Det blev precis den marknadsföring som Kjell behövde, och den kom exakt när den skulle. –Yes box ållrajt, sa Kjell och åkte hem,- Nu ska di där belgarna få se på fanken. I konkurrens med bl.a Algots, som också sålde blåbyxor vid denna tiden, skulle han alltså nå denna hiskeliga siffra. Tretusen par…

-Avvaddåddå?, tyckte Kjell och sprutade iväg 54 000 par över disken i den lilla boden på väster! Alltså 240 par om dan redan första året!

(Algots, förresten? Amerikanska Jeans hette saker som Lee, Wrangler osv. Det var tuffa amerikanska namn. Leiba var väl lite sisådär, men Algots! Hur kunde man kalla ett par jeans för Algots? Fast idag är det värre: Acne? De kan ju lika gärna heta pormask!)

I början av sextiotalet fanns det långt gångna planer på den så kallade Engelbrektsleden. Kommunen skulle bredda hela Engelbrektsgatan och bygga en helt ny genomfartsled genom det gamla väster. Man hann riva några hus innan protesterna blev för stora. Engelbrektsboden var ett av de första husen som rök. Här skulle det bli bussterminal. Av Genomfartsleden blev det intet. Tomten blev ett av Malmös åtskilliga bombhål. Det skulle dröja ända till 1989 innan man bebyggde tomten med en kontorsbyggnad.

Det började bli trångt i den lilla boden där Kjell sålde Lee för 27 kronor paret. 1964 går pappa Einar bort och Kjell byggde sig en ny stor butik några hundra meter därifrån. Samma år flyttade man in i Nya Engelbrektsboden på Gibraltargatan. Nu hade man skrotat den gamla köpmansdisken och infört nymodigheter som självbetjäning och nummerlappar

Alla klädde sig här. Hit fick man gå med morsan när barnbidraget kom, kläderna var både slitstarka och överkomliga. Jag minns mina första jeans härifrån. Första gången man drog på dom så kändes det som om dom var sydda av masoniteskivor. Detta var innan man kunde  köpa byxor som ser begagnade ut redan i affären. Syrran låg på golvet och åmade sig i fuktiga brallor, med en plattång försökte hon dra upp gylfen. Brallorna satt som om de var målade på kroppen. Modsen köpte sina koreadufflar här, som de sen klottrade ner med bandnamn och diverse budskap. Sunarna, det var de som i hobbexkatalogen kallades för motorburen ungdom. Dom ekiperade sig också hos Kjell, och försökte alla se ut som James Dean. Och så de vanliga knegarna som köpte kläder att arbeta i. -Alla hade ju jubb på den tiden.

1973 sålde Kjell rörelsen som flyttade ut till Fosie. Men det är en helt annan historia. Han sadlade om och startade 1999 fastighetsbolaget Myrko som idag driver E-center. Sunarna och modsen har gått i pension och jättebrallorna har plockats ner. Nu handlar Kjell med butiksfastigheter och går klädd i kostym. Men allt började med ett par Leiba i den lilla boden på väster.

Stephan