Kineshuset på Torpgatan

Foto: Arne Wirén

 

Two beels folty klonol!

Kineshuset på Torpgatan blir först ut på plan. Huset, ja hela kvarteret Morkullan, byggdes på 1890-talet. Kineshuset stod först som hus nummer två på höger sida, om man står med Föreningsgatan i ryggen.Hus nummer ett revs när man skulle bygga cykeltunneln under Föreningsgatan i början på 80-talet, Yngvessons undergång. Kineshuset revs helt i onödan några år senare. Rivningen genomfördes trots att hela kvarteret är Q-märkt, dvs kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Men det var nog inte den kulturhistoria jag tar upp som åsyftades. Byggnadsformen är den helt vanliga för arbetarbostäder från förra sekelskiftet. Inget speciellt med huset alltså, Ett ordinärt rött tegelhus i tre våningar. Det skulle vara ett helt vanlig bortglömd Malmökåk om det inte vore för Kinesen, som hade restaurangen i huset. Vad restaurangen hette på riktigt vet jag inte, jag har aldrig hört nåt annat namn än ”Kinesen”

Kinesen var inhyst i en lägenhet och drevs sedan slutet på sextiotalet av en kines vid namn Lo. Det gick många rykten kring denna Lo. Det sades tex att han var fd polis från Shanghai och någon påstod att han var en del av den danska kinesmaffian. Jag tror han bara var en vanlig Malmöpåg från Kina. Han pratade alltid bara engelska med sina gäster, –You pay now no later och We have no telephone, som det stod på skyltarna på väggen.
Själv åt jag där aldrig och har faktiskt inget minne av att sett någon käka där över huvud taget. Men så har enligt uppgift skett, man har i alla fall i början kunnat äta både friterad krabba och vårrullar där. Men det var innan min tid.

Som sagt, i början av 80-talet hade man ändrat lite på konceptet, då åts det inte så mycket där, men det dracks desto mer.

Kinesen öppnade när alla andra stängde.
”Restaurangen” var inhyst i en lägenhet, eller ett par ihopslagna kanske. Ytterdörren var alltid låst så man fick knacka på, då öppnade Lo dörren på glänt och synade en. Glodde man för mycket tillbaka så kunde han utbrista ” You, bad boy, make big eye to me” och dörren åkte igen med en smäll. Men för det mesta blev man godkänd och fick höra de numera, i vissa kretsar, bevingade orden: ”Two beels folty klonol!” Och för säkerhets skull höll han upp två fingrar framför nyllet på en. Kravet på att få komma in var alltså att man köpte två ljumma Pripps Blå för fyrtio spänn i dörren. Innanför dörren stod en stapel med ölflak, Pripps Blå på burk. Pripps Blå var den enda ölen som fanns. Men man kunde köpa vin också. Och det fanns minsann take-away-möjliigheter både på öl och vin. Efter stängningsdags så expedierades det genom fönstret, bara man hade jämna pengar. Det gick alltså utmärkt att köpa hem drickat till en spontan efterfest.

Inredningen var enkel och sliten. Det fanns ingen bestämd plats för bord och stolar utan det möblerades om efter behov under natten. Röda tapeter med ett blommönster och ett nikotinbrunt tak, alla rökte på denna tiden. Bra nätter var stället proppat med folk. Man satt överallt där det fanns plats. Förutom stolarna användes golvet, borden och fönsterkarmarna som sittplats. Ibland hade någon ett kassettband med sig, och fick det spelat på stereon. Det var Malmöungdomar, konstnärsfolk, teatermänniskor, knegare, studenter och delar av den malmöitiska kulturmaffian. Åldern var det inte så noga med, jag vet en tös som firade sin 18-årsdag där, då ordnade Lo fram en tårta! Ibland dök det upp nån kändis. Jag hamnade bredvid Lena Nyman en natt ,vi drack öl ihop tills solen gick upp.
Kinesen gick ibland runt och kollade att man inte satt och tog plats utan att konsumera. Han tog tag i ens burk och skakade den försiktigt för att se om man hade nån öl kvar. Var den tom så var det bara att köpa en ny eller bli utkastad. De kloka och fattiga Malmöungdomarna överlistade dock kinesen genom att fylla på tomburkarna med vatten inne på dass.

Kinesen var ett fantastiskt ställe och jag är glad att jag fick möjligheten att uppleva detta. Idag finns inga nattöppna kineser och idag får man inte ens one beel för forty klonol.

Stephan

 

Grävskopan sätter tänderna i Kinesen och avslutar ett kapitel i Malmös historia. Foto: Arne Wirén