Arkiv för kategori ‘80-talet’

Vänner!

Så har dagen då kommit. Med denna historia går bloggen i dvala. Det är dags för mig att gå vidare och göra något annat ett tag. Men! Man kan forfarande ta del av Malmös dolda historia i min bok: ”Malme som jag ser det” som släpps, som sig bör, den sista Fredagen i November. Dvs. Den 25:e nästa månad.

Boken kan beställas här …och här kan den ”gillas” på Facebook.

Beställ den och läs ett kapitel när andan faller på, så behövs inte bloggen på ett tag. 🙂  Men nu till dagens historia…

 

Hundra spänn i dörren.

Bergsgatan gick fyran i mitten. Längs gatan stod sekelskifteshusen sida vid sida. En aning högre och finare på norra delen och lite enklare på den södra delen av gatan. Vi är på den Norra. I nummer 13 – 15 för att vara exakt. Almbacken 3 byggdes 1906 i något som för en amatör liknar ljusgrå tegel. Då var gatstumpen utanför två år gammal och stenlagd med en gräsmatta i mitten. Man lade spårvagnsspår där och invigde sträckan året efter. Byggnaden som även bestod av Spångatan 30 låg på hörnet av Spångatan. Ett vacker fyravåningshus i Jugend. På hörnet låg där en cigarraffär. Strax sidan om hade Sydsvenskan sitt depeschkontor. Inne på gården stod utedassen på rad och tvättade gjorde man i brygghuset. Det fanns tjugoen lägenheter i huset och i tre av dem hade man lyxen att kunna lätta på trycket i vattenklosett. Resten fick använda dassen på gården. Samma år huset skulle fylla 87 år flyttade jag in. Då hade alla fått innetoaletter och cigarraffären hade blivit krog.

I nästan tio år bodde jag granne med den lilla krogen, som var ett bra och oputsat ställe. Jag hade lägenheten två våningar rakt ovanför och delade svale med restaurangköket. Syltan blev snabbt en av mina favoriter. Laszlo som krögaren hette, det heter han fortfarande förresten, var en man i fyrtioårsåldern, lite under medellängd och lite mer över medelvikt. Svarthårig som den sydeuropé han är och med ett par hundvalpsögon och en ständigt leende mun. En glad och trevlig man med ett stort hjärta. Han bröt på ungerska och rökte tyska Marlboro.

Restaurang Tokai var ett enkelt ställe med hyfsad mat, välhängd bardisk och kvastmålade vita pizzeriaväggar med diverse fynd från ungerska souvenirkiosker på väggarna. Inredning i krom och fejkad marmor och en bardisk med de obligatoriska spotlighten  över flaskorna. Här var Laszlo kung och stjärna. Till skillnad från hemma i sin lägenhet en trappa upp. Där regerade hustrun Angela. Ungraren var inte bara krögaren i det gamla huset. Lazlo och hans familj var också våra grannar och vänner. Han må ha varit resturangcef, men så fort han lämnade krogen var det hustrun som basade. Hon tog hand om hushållsarbetet och barnen och såg till att mannen inte hade det alltför kul med gästerna på jobbet.

Det rådde en ovanligt god grannsämja i kåken. Man passade varandras barn och hundar. Man lånade grejer av varandra men framförallt festade man ihop. Vi satt ofta och fikade på gården tillsammans. Hundarna och barnen lekte medan de vuxna drack kaffe. Ibland dök det upp en flaska vin eller två eller en enkel eftermiddagsöl som lätt växte till en spontan gårdsfest.

En tidig lördagsmorgon på min hundpromenad fick jag se Laszlo stå i restaurangfönstret och täcka för rutorna med ljusbrunt täckpapper och tejp. -God morgon Laszlo, ska du bygga om?  Undrade jag. -Gomorron Staffan, Njae kanske, svarade han kryptiskt och log. Han hälsade på hunden, -Hejsan Nicklas, här får du lite gott. Byrackan som han stack till en köttbit var en tik som hette Mikla och jag heter Stephan, men vi förstod vem han menade. Laszlo berättade att han skickat iväg frugan och barnen på semester några veckor.

Lördagskvällen blev en chips och tv-kväll. Jag satt och zappade mellan kanalerna när jag plötsligt hörde ett glädjevrål nere från Laszlos. -Va? Är det fotboll idag? Tänkte jag. Det lät nämligen precis som när hemmalaget gör mål och publiken jublar. Jag började genast leta efter matchen bland kanalerna på tv:n. Då jublades det igen där nere. En minut senare kommer ett nytt vrål. Det kan inte vara fotboll, det borde snart stå tio noll i så fall. –Han borde ju förresten ha stängt, han renoverar ju. Min nyfikenhet tar nu över och jag släcker tv:n och tassar ner för trapporna. När jag halvvägs nere för trappan möts av tonerna av en smäktande balkanballad inne från syltan, då är förvirringen total. Jag fattar noll. Jag går in genom köksingången som jag brukar och konstaterar att kocken är borta och ingen mat verkar serveras idag. Musiken är hög nu och jag hör sorlet av gästerna i lokalen. Jag gläntar försiktigt på dörren och kikar in. De vanliga stammisarna sitter vid sina bord som de brukar. Allt verkade helt normalt om det inte vore för att alla var uppklädda som till högtid. Vattenkammade och nyrakade sitter gubbarna där som ett gäng konfirmander. Allting känns mycket märkligt. Min hjärna får inte ihop sambandet mellan finkläderna, det stängda köket, musiken och det där jublet. Dessutom skulle han ju renovera? …Då får jag syn på henne! En kvinna står på en provisorisk liten scen, hon dansar till musiken. Kvinnan är hårt sminkad har långt gulblont hår med en brun mittbena. Hon har alldeles för lite kläder på sig och ler som om led av förstoppning. Plötsligt sliter hon av sig kjolen, snurrar den två varv i luften och släpper den med ett leende på golvet. Jubel! Den ena strumpan åker snabbt samma väg. Jubel igen! -Jaha, två noll till di blåe tänker jag och känner mig dum. Att jag inte fattat innan. Varje gång det rök en klädtrasa så steg jublet i loklaen, och det lät ungefär som när fotbollslaget gör mål inför en hemmapublik.

Laszlo passade på när frugan var ivägskickad. Han täckte igen fönsterna och restaurangen blev över en natt en ”privat tillställning”. Med ett par gamla strippor som jobbade skift och hundra spänn i dörren gjorde han succé bland sina stammisar och deras vänner. Ryktet om ungraren som återupplivat den gamla malmötraditionen från sextiotalet spred sig snabbt. Det blev fullt hus var kväll. Singelgubbarna i området tog fram bästa gabardinkostymen, vattenkammade de lilla hår de hade kvar och gick förhoppningsfulla på lokal. Och där satt de, precis som de tiggande hundarna vid grillen på gården, dreglande och väntande.

Laszlo lämnade till slut vår gård, och grannarna har nu skingrats för vinden. Barnen har blivit stora och hundarna är borta. Men lokalen där Laszlo höll hov finns kvar. Idag serverar man pizza och shawarma där under namnet Big Mamas. Angelas semesterveckor gick fort. Bara några timmar innan hon skulle komma hem igen revs pappen på rutorna ner, kocken kom tillbaka och allt blev som vanligt igen.  

Vi märkte aldrig att Angela någonsin fick veta vad som föregick när hon var på semester. Men jag tror hon visste, och jag tror att njöt av sin ferie. Det är väl det som kallas för kvinnlig list…

Stephan Skougaard

Bloggare Författare

PS. Bloggen har varit en fantastisk resa att göra med er. Det är med en tår i ögonvrån jag skriver dessa rader. Ni skall alla ha mitt varmaste tack för all respons jag fått – Utan er hade det aldrig blivit varken blogg eller bok.

Tack!

Annonser

Foto: Saga Skougaard

 Gå him!

Glad påsk på er alla. Idag besöker vi en man som blev en legend utan att aldrig fatta det själv. Vi hittar honom på Davidshall. Området kring dagens Davidshallstorg har en lång historia. På 16 och 1700-talet odlade man kål här. År 1840 köpte Frans Henrik Kockum upp marken och anlade Kockums mekaniska verkstad. Därav gatunamnen i området. Den riktiga staden hade ännu inte riktigt nått över kanalen utan detta var Malmös absoluta ytterområde. Här öppnade också David Lenander värdshuset Davidshall 1862 som blev ett av Malmös största nöjesetablissemang vid den här tiden. Här gavs konserter och ordnades ballonguppstigningar, när det inte dansades förståss. Kockums flyttade ut till hamnen 1910. Men det var först 1924 man började bygga de hus som står kring torget i dag. Området etablerade sig som bostadsområde för en arbetande medelklass och tiden gick.

Alla goda ting är tre. Det var det också 1958 för malmöborna. Då hände det grejor minsann. Det var VM i fotboll. Malmö stadion invigdes och Västtyskland vann med 3-1 över Argentina som spelade i gula tröjor lånade av IFK Malmö. Sveriges modernaste varuhus invigdes på Södra Förstadssgatan vid Triangeln. Under det nybyggda domushuset, långt ner i underjorden hade man i all hemlighet byggt en stor central där stadens styre skulle bo och sitta i händelse av krig. Till sist så öppnade en halt 40-åring från Ungern samma år en restaurang som kom att bli en kulturinstitution på Davidshallsgatan .

Historierna kring ungraren är många. Vad som är sant eller inte är svårt att säga, men här kommer mina minnen av mannen: Han var född 1918 i Transylvanien och hans ena ben var det något galet med. Men med sin krycka så rörde han sig smidigt mellan borden på sin restaurang. Borden förresten, dessa bord är ett kapitel för sig. Tunga solida träbord i mörk tjock ek. Fläckar av tusentals fester, och en miljon brännmärken. En sliten yta pyntad med massor av skåror och repor. Och dessa sjöar av stearin som runnit ner från chiantiflaskorna som sedan länge hade tjänat som ljusstakar. Kring dessa vackra bord satt vi och umgicks till tonerna av Chardas. Vi satt där med våra hemmarullade cigaretter och Gösser och vägrade gå hem. Vi förstod aldrig då att syltan vi satt på skulle gå till historien som klassisk malmömark, och att de kvällar vi drack oss otörstiga på billigt öl och vin skulle bli legendariska.

Vi är på Davidhallsgatan 3 i Malmö, på Restaurang Hungaria eller Zoltans som det hette i folkmun. Den halte ungraren hade kommit till Malmö när Sovjet trampade in i Ungern 1956. Två år senare berikade han alltså staden med sin restaurang.

Alla sa Zoltans och det var få av mina vänner som visste vad restaurangen verkligen hette. Jag bad en gång en taxichaufför köra mig till Restaurang Hungaria. Det visste han inte var det var, men Zoltans kände han mycket väl till. Märk väl, detta var ändå på den tiden taxichaufförerna hittade i stan. Morsan som betalade resan såg förvånad ut när jag berättade vart jag skulle. -Va? Finns det stället ännu? Han är jag ju fortfarande skyldig en femma sen 68! Hon hade tydligen också hängt där och druckit vin på sin tid. Men nu var det åttiotal och min tid. Jag drack mest öl, även om det fanns vin också. Här hade alltså den trevlige ungraren serverat mat och dricka i generationer.

Men precis som hos Kinesen på Torpgatan  så bantades utbudet drastiskt i början på 80-talet. Det var ungefär samma klientel här, dvs vanliga malmöbor blandat med diverse kulturfolk och delar av proggrörelsen. Men till skillnad från Kinesen som körde sin nya stil helt öppet, så försökte Zoltan upprätthålla bilden av seriös restaurang, med låtsaspersonal och långa menyer som lovade betydligt mer än vad de höll.

Om allting var ett spel för galleriet eller om han verkligen ville ge sken av att haket var lite flottare än vad det var, det låter jag vara osagt. Men han hade dock en matsedel med ett femtontal rätter som man försökte beställa från. -Filld paprika, slout. -Ongersk biff, slout. -Soppa slout. -Haur baura gulasch, förklarade Zoltan på bruten skånska. Allting var alltid tillfälligt slut och det slutade alltid med att han föreslog gulasch. Man antog förslaget och beställde gulasch och Gösser eller möjligtvis en flaska Egri. –Pengar först! sa han uppfordrande och sträckte fram handen med ett leende. Mannen hade tydligen drabbats av alltför många springnotor eller mindes han min mor. Han tackade för betalningen och ropade teatraliskt ut i köket: -Tvåu gulasch! Varefter han kvickt linkade ut i köket och itog sig kockens roll och svarade sig själv högt med förställd röst. -Okajj, tvåu gulasch! Ut kom Zoltan igen och serverade stans bästa och kanske billigaste gulasch. Ibland skällde han även på en icke existerande diskare. Jag undrar om någon någonsin gick på tricket och trodde att han var annat än ensam i personalstyrkan.

På kvällarna när klockan närmade sig halvtvå-tiden var det stängningsdags. Detta meddelades med all önskvärd tydlighet av den halte ungraren. Han ställde sig mitt i lokalen och vrålade: –Gå him! Detta roade de glada gästerna som givetvis satt kvar för att få höra det igen -GÅ HIM! -Detta ingen Socialforvaltning! Förtydligade han på bruten skånska. Gästerna satt kvar. Detta att sitta kvar så länge som möjligt och ignorera den stackars ungrarens böner om hemgång, det blev en sport för oss. Vi satt så länge vi kunde och hans tokerier för att få oss att gå hem blev bara värre och värre.

Zoltan går bort till telefonen och verkar slå 90 000. Han låtsas ringa till polishuset som ligger runt hörnet. Högt och tydligt hör vi: -Hallå er det polisen? -Det er Zoltan. -Gäst inte vill gå him. -Ok ni komma? -Bra! Nu går han ner på huk och gömmer sig bakom disken och försöker låta som en siren: Tuutuut, tuutuut! Vi kiknar av skratt åt den stackaren, och sitter envist kvar.

En annan gång blåste han ut alla ljusen och släckte ljuset i lokalen. Han tog på sig sin ytterrock, gick ut och låste restaurangen från utsidan som om han gick hem för dagen. Där satt vi förvånade i en låst och beckmörk restaurang och undrade vad vi skulle göra. Stearinljusen tändes snart och efter en stund kom den halte tillbaka till förtvivlan rosenrasande och skrek. –Gå him! Detta ingen socialforvaltning! …Men vi satt kvar.

När glasen var tömda så var också föreställningen över och vi gick till slut. Då stod Zoltan glad i dörren och önskade oss välkomna tillbaka i morgon. -Tack for besoket å velkommen tibauka. Några av oss gick till Stippes och några gick hem och lade sig, och andra gick och lade sig utan att gå hem.

I vanlig ordning chockhöjde man hyrorna i fastigheten och sa upp kontraktet med Zoltan. Han försökte protestera genom att tapetsera rutorna ut mot gatan med arga lappar om malmöbyråkrati och konspirationer, men förgäves. Man murade igen dörren och satte dit ett fönster när huset renoverades och syltan gjordes om till lägenhet. Men tittar man noga idag kan man se var dörren satt. Där saknas nämligen ett källarfönster och mureriet med nytt tegel skvallrar om ombyggnad. 1984 serverades den sista gulaschen och gästerna gick äntligen him för sista gången.

Det är med skam i kroppen jag skriver att jag länge trodde att Zoltan var lite lindrigt begåvad och eljest. Men ack vad jag bedrog mig. Det var precis tvärtom. Efter att ha slagit igen på Davidshallsgatan flyttade han till Marieholm där han öppnade Hungaria Galleri och ägnade sig med stor framgång åt sin konst och att skriva böcker. Han skrev uppemot tjugo böcker, däribland ett antal diktsamlingar.

Den 23:e oktober 2003 ströks krögaren, skulptören, målaren och författaren Zoltan von Katay ur folkbokföringen i Sverige. Han var då skriven i Österrike.

Tack for besöket Zoltan å välkommen tillbaka

Stephan

 

 

 

 

 

 

Rulltrappan & Sockerbagaren

Hej igen! Först vill jag bara säga till er som missat det: Klicka  gärna och kolla in galleriet här till vänster sen.

Veckans hus borde egentligen bli två historier, eller rent av tre. En historia om när Malmö började leka storstad på riktigt. Vi fick vårt första varuhus och man kunde åka stans första rulltrappa! Den andra historien handlar om sockerbagaren här bor i staden. Han försökte skapa ett klassiskt wienercafé med flärd lite utöver det vanliga. Det blev i stället ett av Malmös klassiska vattenhål för stans unga i början på 80-talet, åtminstone på lördagar. Den tredje historien skulle i så fall bli resan från Maritza och Lindex via Heart Break till Breeze Nattklubb och Lagerhaus idag. Vi är alltså på Södergatan 16.

Innan ”vårt” hus fanns, stod här två andra kåkar på tomten, men de har sin egen historia och den kanske vi återkommer till någon annan dag.

Tillbaka till Epa som varuhuset hette. Epa, som i Enhetsprisaktiebolaget, grundades av Josef Sachs och Herman Turitz. Den förste drev sedan tidigare NK i en stad ett par mil nordost om Södertälje. Örebro var först ut med att få ett Epa-varuhus 1930. Sen kom Västerås. I december 1932 tog Sachs och Turitz kontakt med Malmö Kommun och förklarade at man tänkte öppna ett modernt billighetsvaruhus även här. Man köpte tomten på Södergatan och lät riva de två husen som stod där. Arkitekt Helge Wiklund ritade ett nytt modernt hus helt anpassat för verksamheten. Ett femvåningshus med slät fasad och raka linjer. Med varuhuset och restaurang i de två nedersta våningarna och kontor i de övriga tre.

Klockan två på eftermiddagen den 24 Oktober 1934 slog Herr Turitz upp dörrarna för den väntande folkmassan utanför. Människohopen fyllde gatan så att inte ens ”Ittans-spårvagn” kom fram. Det blev en enorm rusning och en väldans kö, till rulltrappan! Den allra första som tillverkades i Sverige. Alla skulle prova denna attraktion. Men där fanns som sagt bara en, så man fick åka upp och gå ner. Det var länge ett nöje för Malmöungarna att åka rulltrappan på Epa. Ungarna åkte upp och gick ner om och om igen. En liten parvel vid namn Calle Widell var en av ungarna som busåkte. En annan som också var med när det begav sig är en av mina bekanta, han beskriver rulltrappan: -Inte som dagens smidiga, utan en med steg av trä, skakig, ryckig och högljudande. Men dock rulltrappa.

Men man lekte inte bara i rulltrappan, man handlade också. Varorna var många och priserna så låga att det stack i ögonen på en del andra handlare . Det gick så långt att några av konkurrenterna startade en kampanj med antisemitiska drag mot Epa. Sachs och Turitz var av judisk börd och det var trettiotal även i Malmö. Efter att riksdagen mottagit fem! motioner om en lag som förbjöd Epavaruhusen så tillsatte staten en utredning 1934 som skulle ta reda på om man kunde stoppa Epas affärsverksamhet . Det blev dock inget med det tack och lov. Malmöborna kunde fortsätta att handla som vanligt.

Handla och äta och fika. På andra våningen låg restaurangen. 1938 kunde en hungrig arbetare sleva i sig  kokt rimmad oxfilé med potatismos för 75 öre. Här kunde också de shoppande hemmafruarna slå sig ner och prata med varandra som bara sådana kan. Här käkade tjänstemännen i området sin lunch och här satt ungdomarna och hängde över en kyld läskedryck i timmar. Möblemanget var modernt i stål och rotting och fönsterborden hade fin utsikt över gatulivet på Södergatan. .

Men i Augusti 1975 tog det slut. Epa på Södergatan stängdes och en ny fika-era kunde börja.

På bottenvåningen öppnade Lindex och sålde kläder. Gick man genom klädbutiken kunde man ta den nya rulltrappan upp tilll Café Maritza. Precis som på Epa-tiden så fanns det bara en rulltrappa, och den gick uppåt. När man skulle ner igen fick man gå i den vanliga trappan i andra änden av lokalen. Hovkonditorn, sockerbagaren, kanotisten och skulptören Carl-Bertil Widell hade öppnat ett wienercafé här.  Han var utbildad skulptör och sockerbagare. Dessa två yrken kombinerade han ofta på sitt sätt och skapade fantastiska marsipanfigurer och skulpturer. Han är representerad som konstnär på flera ställen: bl.a på ett marsipanmuseum i Ungern. Utöver detta var han en också duktig kanotist. På Malmöhusvägen vid kanotklubben kan man sedan 2007 beskåda skulpturen Kanotisten som är ett av Calles alster. Han är som sagt en man med många strängar på sin lyra.

Den gamla Epa-baren blev Café Maritza, och som Calle sa: Lokalen med rulltrappan som jag åkt i som barn, kunde jag ju inte tacka nej till. Men rulltrappan var nu utbytt och caféinredningen förde tankarna till ett dekadent sekelskifte med en porlande inomhusfontän, runda cafébord och stolar i vitmålat gjutjärn och lågmäld pianomusik i högtalarna. Kakorna och konfektyren var av högsta kvalité Jag minns att sockerbitarna till teet man drack var inslagna två och två i små papperspaket som det stod Maritza på. Det hade jag aldrig sett förr. Hela stället skulle kännas lyxigt i mitt tycke om det inte vore för en sak: Ungdomsgänget som hängde här. Alldeles i början av 80-talet så skapades det bland många Malmöungdomar en slags tradition att samlas på Maritza på lördagseftermiddagarna. Då blandades här pudelfrisyrerna med collegetröjorna. Takanooveraller med skipantsen, och de urblekta pösjeansen med salomonryggsäckarna. Och till sist: Alla vi andra med hela flocken.

Här satt man och smuttade på en kopp te i timmar. Man gick igenom gårdagskvällens bravader på KB och planerade för lördagskvällens. På Maritza fikade man inte som man oftast gör, dvs två tre stycken kring ett bord. Nej här fikade man i flock. Alla satt i ett enda sällskap. Flocken tog form vid tolvtiden, växte och omformades under dagen. Det dök alltid upp nya vänners vänner som var bekant med någons kompis syrra. Hade man turen att få ”rätt” plats så hade man full koll vem som kom upp från rulltrappan. Det var viktigt, för Café Maritza var ett av stans bästa ställe om man var intresserad av töser, och det var man ju. Där stiftades många bekantskaper och i flocken byttes det friskt pojk och flick-vänner i snabb tonårstakt. Några av människorna jag mötte där träffar jag fortfarande ibland, och varje gång man nämner Maritza så kommer det ett -Åh vad kul vi hade. Det slår aldrig fel.

Succén med Södergatan som gågata gjorde att hyrorna steg till toknivåer. Att vi sen satt och tog plats med en fjuttig kopp te en hel dag hjälpte heller inte till. Maritza bar sig inte och Calle slog igen. Nya rörelser tog över men deras historia får någon annan skriva.

På 80-talet fick Calle Widell Malmö stads hedersbetygelse. Det är ett pris kommunstyrelsen ger till personer som ”Genom betydande och uppmärksammade insatser verkat till gagn för Malmö stad”. Det var ett gott val av styrelsen tycker jag, men jag undrar om det hade hänt utan den där turen i Sachs och Turitz rulltrappa?

Stephan


 

Bytt e bytt!

Så var det fredag igen och dags för en ny historia, som denna gång faktiskt börjar i Köpenhamn. Där fanns det i mitten på 1800-talet en karamellfabrik, Galle & Jessen A/S. Fabriken hade startats med benägen hjälp av Hans Nissen. Galle & Jessen blev så småningom Tom´s choklad, men det är en annan historia. Nissen fick en son, Emil, som ärvde intresset för godis av sin far. Emil ville nämligen också bli konfektyrfabrikör, precis som farsan. Men se det gick inte, det satte pappa Hans stopp för. Han gillade inte konkurrensen. Så för att inte faren skulle bli gramse så köpte Emil en tomt på Bergsgatan i Malmös utkant på andra sidan sundet. Där satte han igång att bygga och 1888 kunde han öppna Malmö Choklad & Konfektfabrik AB. Chokelafabriken på Bergsgatan var född.  Många har mycket att berätta om detta hus, här kommer mitt lilla bidrag:

Det gick bra med chokladen. Redan vid sekelskiftet var man störst i stan, och man växte så det knakade. 1917 tog man över norra delen av kvarteret där Richters bryggeri hade sin verksamhet. Man utvidgade och byggde där Europas modernaste chokladfabrik. (I dag bryggs det åter öl i de lokalerna)

1926 satte man upp en stor kakaoartong av plåt, kartongen fick stå på en ställning uppe på taket, 28 meter över gatunivå. Ögonkakao var den stora produkten och en symbol för hela verksamheten. Kartongen var inte bara fin reklam utan också ett perfekt utsiktstorn.
Andra världskriget kom och Emils söner Gösta och Gunnar drev nu, sedan Emil gått bort 1929, fabriken. Man använde kartongen som luftbevakningstorn under kriget. Inuti fanns det plats för en observationspost som stod där uppe i sitt chokladpaket dygnet runt och spanade efter fiendeflyg. Han hade kontakt med luftskyddsledaren som satt i källaren. Fabriken hade sin egen brandkår med egen motorspruta och 48 av de anställda kvinnorna var husbrandvakter. Malmö hade en chokladfabrik väl värd att försvara.

Kartongen på taket var en del av marknadsföringen som på femtiotalet skulle moderniseras och göras enhetlig. Man utlyste därför en tävling 1955, där man sökte en ny design på de numera berömda ögonen. Det fanns flera olika varianter på ögonparet och nu ville man ha en enda. Idag skulle man kalla det för en tydlig grafisk profil. Formgivare Ole Eksell vann tävlingen med de stiliserade ögonen som vi i dag alla känner igen.
När Fazer köpte verksamheten 1975 så övertog man även varumärket Ögoncacao. Kartongen fick stå kvar på sin plats ända till 1981. Då kom Bengt.

 Bengt var ett loppmarknadsproffs som bodde på Hasselgatan. Han sågs alltid på stans loppisar för sisådär en 30 år sedan, som köpare eller säljare. Oftast båda. Han for omkring på en gammal  flakmoped och  köpte och sålde allt han kom över. Bengt var även en inbiten samlare. Han samlade på alla möjliga gamla prylar, bara dom hade några år på nacken. Jag träffade honom första gången i en rivningskåk på Lugnet. Jag var där och lekte, han var där och letade övergivna prylar. Vi blev bekanta och pratade mycket när vi råkades genom åren. Bengt var på intet sätt en fattig man, men han närde ett brinnande intresse för gamla saker. Han ägde en liten hyresfastighet på Sofielund som han bodde i. Där hade han också några hyresgäster som hyrde sin bostad till en billig peng i det gamla huset.

En dag kom Bengt körandes på Skolgatan. Man höll just då på att plocka ner den stora ögonkakao-paketet från sitt torn på fabriken. Det gnisslade och skrek när han tvärnitade den gamla puchen. –Skulle det kastas? Var i så fall? Kunde man köpa det? Hur mycket? Hur får jag hem åbäket? Frågorna haglade i Bengts huvud. Han var som ett barn på julafton. Bengt ställde ifrån sig moppen på trotoaren och gick in på bygget. Där fick han veta att paketen ingick i ett avtal man hade med en skrotfirma ute i Fosie. Allt skrot från renoveringen skulle dit. Men kan man inte göra ett litet undantag då? Bara med paketet?  Bengt räknade på skrotvärdet och bjöd 100 kronor utan att lyckas övertala byggbasen och hans gubbar. Han höjde till 200 utan resultat. Det var ju några envisa jäklar. Men ok, för 300 borde han få den, det är långt över skrotvärdet. Men nänä, det blev ingen affär och Bengt traskade surt ut till sin moppe igen.

Men nu får Bengt en snilleblixt, han kickar igång moppen och kör runt kvarteret och går in på systembolaget på Södra Förstadsgatan. Där ställer han sig i den långa fredagskön och håller tummarna. Tillbaka hos de envisa byggarna en halvtimme senare föreslår han en byteshandel istället. En flaska prima svensk sprit av märket Renat mot en gammal chokladkartong i plåt.
Nu är det så med folk i allmänhet och byggare en fredageftermiddag i synnerhet, att det finns en valuta som är mer värd en kronor och ören. -Bytt e bytt, sa Bengt när det skakades hand. Bengt fick sitt paket och de törstiga byggarna kunde hålla fredag med kask. Flaskan kostade en hundring. Dvs en tredjedel i kontanter av de bud som byggarna tidigare tackat nej till! Vissa bygger bättre än de räknar.

Den fem meter höga plåtboxen lades tvärs över flaket på moppen.  Bengt surrade fast den noga, så den skulle nog ligga kvar. Men den spärrade av halva körbanan. I en tut-konsert av irriterade fredagsbilister körde Bengt sitt kakaopaket i krypfart ända hem till Hasselgatan. Där fick den tjänstgöra som unik och rejält tilltagen redskapsbod på bakgården. Något år senare fick Bengt möjligheten att hyra en lada utanför stan, där han kunde samla sina saker. Då flyttade paketet dit, och där finns det mig veterligen kvar.
Fazer slog igen 1992 och man sålde fabriken till Malmö stad. Chokladdoften som brukade hänga över möllevången försvann liksom lemmeltåget av tanter vid grindarna, på väg till jobb om morgnarna.

I tjugo år stod Mazettihuset utan sitt kakaopaket. Men när det 2001 blev aktuellt med ett nytt paket på taket, då försökte Bengt sälja den gamla kartongen till kommunen, som dock tackade nej. Idag råder det full verksamhet under kartongen. Diverse kulturinstitutioner driver här sina verksamheter och det tillverkas faktiskt både öl och choklad i huset igen, om än i mindre skala. Så cirkeln är sluten. En fråga kvarstår: Det första paketet från 1921, vem har det på sin bakgård?

Stephan



Foto: Arne Wirén

Foto: Arne Wirén

 

Two beels folty klonol!

Kineshuset på Torpgatan blir först ut på plan. Huset, ja hela kvarteret Morkullan, byggdes på 1890-talet. Kineshuset stod först som hus nummer två på höger sida, om man står med Föreningsgatan i ryggen.Hus nummer ett revs när man skulle bygga cykeltunneln under Föreningsgatan i början på 80-talet, Yngvessons undergång. Kineshuset revs helt i onödan några år senare. Rivningen genomfördes trots att hela kvarteret är Q-märkt, dvs kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Men det var nog inte den kulturhistoria jag tar upp som åsyftades. Byggnadsformen är den helt vanliga för arbetarbostäder från förra sekelskiftet. Inget speciellt med huset alltså, Ett ordinärt rött tegelhus i tre våningar. Det skulle vara ett helt vanlig bortglömd Malmökåk om det inte vore för Kinesen, som hade restaurangen i huset. Vad restaurangen hette på riktigt vet jag inte, jag har aldrig hört nåt annat namn än ”Kinesen”

Kinesen var inhyst i en lägenhet och drevs sedan slutet på sextiotalet av en kines vid namn Lo. Det gick många rykten kring denna Lo. Det sades tex att han var fd polis från Shanghai och någon påstod att han var en del av den danska kinesmaffian. Jag tror han bara var en vanlig Malmöpåg från Kina. Han pratade alltid bara engelska med sina gäster, –You pay now no later och We have no telephone, som det stod på skyltarna på väggen.
Själv åt jag där aldrig och har faktiskt inget minne av att sett någon käka där över huvud taget. Men så har enligt uppgift skett, man har i alla fall i början kunnat äta både friterad krabba och vårrullar där. Men det var innan min tid.

Som sagt, i början av 80-talet hade man ändrat lite på konceptet, då åts det inte så mycket där, men det dracks desto mer.

Kinesen öppnade när alla andra stängde.
”Restaurangen” var inhyst i en lägenhet, eller ett par ihopslagna kanske. Ytterdörren var alltid låst så man fick knacka på, då öppnade Lo dörren på glänt och synade en. Glodde man för mycket tillbaka så kunde han utbrista ” You, bad boy, make big eye to me” och dörren åkte igen med en smäll. Men för det mesta blev man godkänd och fick höra de numera, i vissa kretsar, bevingade orden: ”Two beels folty klonol!” Och för säkerhets skull höll han upp två fingrar framför nyllet på en. Kravet på att få komma in var alltså att man köpte två ljumma Pripps Blå för fyrtio spänn i dörren. Innanför dörren stod en stapel med ölflak, Pripps Blå på burk. Pripps Blå var den enda ölen som fanns. Men man kunde köpa vin också. Och det fanns minsann take-away-möjliigheter både på öl och vin. Efter stängningsdags så expedierades det genom fönstret, bara man hade jämna pengar. Det gick alltså utmärkt att köpa hem drickat till en spontan efterfest.

Inredningen var enkel och sliten. Det fanns ingen bestämd plats för bord och stolar utan det möblerades om efter behov under natten. Röda tapeter med ett blommönster och ett nikotinbrunt tak, alla rökte på denna tiden. Bra nätter var stället proppat med folk. Man satt överallt där det fanns plats. Förutom stolarna användes golvet, borden och fönsterkarmarna som sittplats. Ibland hade någon ett kassettband med sig, och fick det spelat på stereon. Det var Malmöungdomar, konstnärsfolk, teatermänniskor, knegare, studenter och delar av den malmöitiska kulturmaffian. Åldern var det inte så noga med, jag vet en tös som firade sin 18-årsdag där, då ordnade Lo fram en tårta! Ibland dök det upp nån kändis. Jag hamnade bredvid Lena Nyman en natt ,vi drack öl ihop tills solen gick upp.
Kinesen gick ibland runt och kollade att man inte satt och tog plats utan att konsumera. Han tog tag i ens burk och skakade den försiktigt för att se om man hade nån öl kvar. Var den tom så var det bara att köpa en ny eller bli utkastad. De kloka och fattiga Malmöungdomarna överlistade dock kinesen genom att fylla på tomburkarna med vatten inne på dass.

Kinesen var ett fantastiskt ställe och jag är glad att jag fick möjligheten att uppleva detta. Idag finns inga nattöppna kineser och idag får man inte ens one beel för forty klonol.

Stephan

 

Grävskopan sätter tänderna i Kinesen och avslutar ett kapitel i Malmös historia. Foto: Arne Wirén