Hundra spänn i dörren (Bergsgatan)

Publicerat: 28 oktober, 2011 i 60-talet, 80-talet, Bergsgatan, historia, Hungaria, hus, malmö, malmöhus, Möllevången, spångatan, sprit, strippa, striptease

Vänner!

Så har dagen då kommit. Med denna historia går bloggen i dvala. Det är dags för mig att gå vidare och göra något annat ett tag. Men! Man kan forfarande ta del av Malmös dolda historia i min bok: ”Malme som jag ser det” som släpps, som sig bör, den sista Fredagen i November. Dvs. Den 25:e nästa månad.

Boken kan beställas här …och här kan den ”gillas” på Facebook.

Beställ den och läs ett kapitel när andan faller på, så behövs inte bloggen på ett tag. 🙂  Men nu till dagens historia…

 

Hundra spänn i dörren.

Bergsgatan gick fyran i mitten. Längs gatan stod sekelskifteshusen sida vid sida. En aning högre och finare på norra delen och lite enklare på den södra delen av gatan. Vi är på den Norra. I nummer 13 – 15 för att vara exakt. Almbacken 3 byggdes 1906 i något som för en amatör liknar ljusgrå tegel. Då var gatstumpen utanför två år gammal och stenlagd med en gräsmatta i mitten. Man lade spårvagnsspår där och invigde sträckan året efter. Byggnaden som även bestod av Spångatan 30 låg på hörnet av Spångatan. Ett vacker fyravåningshus i Jugend. På hörnet låg där en cigarraffär. Strax sidan om hade Sydsvenskan sitt depeschkontor. Inne på gården stod utedassen på rad och tvättade gjorde man i brygghuset. Det fanns tjugoen lägenheter i huset och i tre av dem hade man lyxen att kunna lätta på trycket i vattenklosett. Resten fick använda dassen på gården. Samma år huset skulle fylla 87 år flyttade jag in. Då hade alla fått innetoaletter och cigarraffären hade blivit krog.

I nästan tio år bodde jag granne med den lilla krogen, som var ett bra och oputsat ställe. Jag hade lägenheten två våningar rakt ovanför och delade svale med restaurangköket. Syltan blev snabbt en av mina favoriter. Laszlo som krögaren hette, det heter han fortfarande förresten, var en man i fyrtioårsåldern, lite under medellängd och lite mer över medelvikt. Svarthårig som den sydeuropé han är och med ett par hundvalpsögon och en ständigt leende mun. En glad och trevlig man med ett stort hjärta. Han bröt på ungerska och rökte tyska Marlboro.

Restaurang Tokai var ett enkelt ställe med hyfsad mat, välhängd bardisk och kvastmålade vita pizzeriaväggar med diverse fynd från ungerska souvenirkiosker på väggarna. Inredning i krom och fejkad marmor och en bardisk med de obligatoriska spotlighten  över flaskorna. Här var Laszlo kung och stjärna. Till skillnad från hemma i sin lägenhet en trappa upp. Där regerade hustrun Angela. Ungraren var inte bara krögaren i det gamla huset. Lazlo och hans familj var också våra grannar och vänner. Han må ha varit resturangcef, men så fort han lämnade krogen var det hustrun som basade. Hon tog hand om hushållsarbetet och barnen och såg till att mannen inte hade det alltför kul med gästerna på jobbet.

Det rådde en ovanligt god grannsämja i kåken. Man passade varandras barn och hundar. Man lånade grejer av varandra men framförallt festade man ihop. Vi satt ofta och fikade på gården tillsammans. Hundarna och barnen lekte medan de vuxna drack kaffe. Ibland dök det upp en flaska vin eller två eller en enkel eftermiddagsöl som lätt växte till en spontan gårdsfest.

En tidig lördagsmorgon på min hundpromenad fick jag se Laszlo stå i restaurangfönstret och täcka för rutorna med ljusbrunt täckpapper och tejp. -God morgon Laszlo, ska du bygga om?  Undrade jag. -Gomorron Staffan, Njae kanske, svarade han kryptiskt och log. Han hälsade på hunden, -Hejsan Nicklas, här får du lite gott. Byrackan som han stack till en köttbit var en tik som hette Mikla och jag heter Stephan, men vi förstod vem han menade. Laszlo berättade att han skickat iväg frugan och barnen på semester några veckor.

Lördagskvällen blev en chips och tv-kväll. Jag satt och zappade mellan kanalerna när jag plötsligt hörde ett glädjevrål nere från Laszlos. -Va? Är det fotboll idag? Tänkte jag. Det lät nämligen precis som när hemmalaget gör mål och publiken jublar. Jag började genast leta efter matchen bland kanalerna på tv:n. Då jublades det igen där nere. En minut senare kommer ett nytt vrål. Det kan inte vara fotboll, det borde snart stå tio noll i så fall. –Han borde ju förresten ha stängt, han renoverar ju. Min nyfikenhet tar nu över och jag släcker tv:n och tassar ner för trapporna. När jag halvvägs nere för trappan möts av tonerna av en smäktande balkanballad inne från syltan, då är förvirringen total. Jag fattar noll. Jag går in genom köksingången som jag brukar och konstaterar att kocken är borta och ingen mat verkar serveras idag. Musiken är hög nu och jag hör sorlet av gästerna i lokalen. Jag gläntar försiktigt på dörren och kikar in. De vanliga stammisarna sitter vid sina bord som de brukar. Allt verkade helt normalt om det inte vore för att alla var uppklädda som till högtid. Vattenkammade och nyrakade sitter gubbarna där som ett gäng konfirmander. Allting känns mycket märkligt. Min hjärna får inte ihop sambandet mellan finkläderna, det stängda köket, musiken och det där jublet. Dessutom skulle han ju renovera? …Då får jag syn på henne! En kvinna står på en provisorisk liten scen, hon dansar till musiken. Kvinnan är hårt sminkad har långt gulblont hår med en brun mittbena. Hon har alldeles för lite kläder på sig och ler som om led av förstoppning. Plötsligt sliter hon av sig kjolen, snurrar den två varv i luften och släpper den med ett leende på golvet. Jubel! Den ena strumpan åker snabbt samma väg. Jubel igen! -Jaha, två noll till di blåe tänker jag och känner mig dum. Att jag inte fattat innan. Varje gång det rök en klädtrasa så steg jublet i loklaen, och det lät ungefär som när fotbollslaget gör mål inför en hemmapublik.

Laszlo passade på när frugan var ivägskickad. Han täckte igen fönsterna och restaurangen blev över en natt en ”privat tillställning”. Med ett par gamla strippor som jobbade skift och hundra spänn i dörren gjorde han succé bland sina stammisar och deras vänner. Ryktet om ungraren som återupplivat den gamla malmötraditionen från sextiotalet spred sig snabbt. Det blev fullt hus var kväll. Singelgubbarna i området tog fram bästa gabardinkostymen, vattenkammade de lilla hår de hade kvar och gick förhoppningsfulla på lokal. Och där satt de, precis som de tiggande hundarna vid grillen på gården, dreglande och väntande.

Laszlo lämnade till slut vår gård, och grannarna har nu skingrats för vinden. Barnen har blivit stora och hundarna är borta. Men lokalen där Laszlo höll hov finns kvar. Idag serverar man pizza och shawarma där under namnet Big Mamas. Angelas semesterveckor gick fort. Bara några timmar innan hon skulle komma hem igen revs pappen på rutorna ner, kocken kom tillbaka och allt blev som vanligt igen.  

Vi märkte aldrig att Angela någonsin fick veta vad som föregick när hon var på semester. Men jag tror hon visste, och jag tror att njöt av sin ferie. Det är väl det som kallas för kvinnlig list…

Stephan Skougaard

Bloggare Författare

PS. Bloggen har varit en fantastisk resa att göra med er. Det är med en tår i ögonvrån jag skriver dessa rader. Ni skall alla ha mitt varmaste tack för all respons jag fått – Utan er hade det aldrig blivit varken blogg eller bok.

Tack!

Annonser
kommentarer
  1. reteP skriver:

    Tack Staffan, nu har man haft en o annan fredag att se fram emot! Det tackar man för..

  2. Bibbi Kruuse skriver:

    Tack, käre vän!
    Ja du har verkligen gjort fredagen till något lite extra:)
    Ska med glädje köpa din bok som jag skrivit till dig om.
    Så vi ses!

  3. Öbbe skriver:

    Vely vely good wlitten!

    Boken är bokad och jag bockar och tackar.

    Öbbe

  4. Christel skriver:

    Tack för en trevlig blogg. Boken är beställd och jag ser fram emot att läsa den tillsammans med mina föräldrar, 87 och 84 år. De kommer säkert att uppskatta den ännu mer än jag.
    Christel

  5. Frida Fridh skriver:

    Tack, Stephan, än en gång!
    Att börga helgen med att läsa en välformulerad Malmö-berättelse från Dig det är hur bra som helst:-)
    Åh, vad jag kommer att sakna det!
    Good Luck med försäljningen!
    Kram
    Frida

  6. Marre Wirén skriver:

    Tack Stephan och lycka till.

  7. Roy Sandgren skriver:

    Hej, hoppas någon glad Malmötös eller påg kan ta över denna sida. Finns en del hjärnor kvar i denna stad med skånsk humor.

  8. M-L skriver:

    Som man säger ¨så kan det gå när inte haspen är på¨ hehe…. Lazlo o Angela flyttade till S Sandby efter detta…
    Ha det bäst
    Kram M-L

  9. Anonym skriver:

    Vad härligt att det kommer en hel bok, viktigt trots allt med känslan rent fysikst. Synd på bloggen medn det kom ju nåntin ganska fantastiskt ur den! En given julklapp!

  10. Lena skriver:

    Nu har jag beställt en bok till mig och en till syrran. Försökte ”gilla” på FB men sidan kunde inte hittas.

  11. Eva N skriver:

    Boken är beställd, men bloggen är speciell! Tack och god fortsättning Stephan!

  12. Anonym skriver:

    Tack Stephan, för de många fredagar du underhållit mig. Boken beställde jag förra fredagen, men den har inte kommit än. Gör inget, bara den kommer till nästa fredag. Då kan jag upprätthålla traditionen du skapat ytterligare ett antal veckor.

  13. Hamnarbetare skriver:

    Trevlig berättelse.Stripklubbarna på sextio och sjuttiotalet skulle vara värda ett blogginlägg.En ganska dold malmöhistoria.Var blev töserna av undrar jag ofta!

  14. Jonas skriver:

    Det var härliga tider på bergsgatan. Underbart att få läsa den här historian, det väcker många fina minnen. Laszlo var en stor tillgång i kvarteret. Restaurangfönstret vätte in mot gården, till stor glädje för såväl hundar som människor.

  15. så mycket som man inte haden en aaaning om… Tack för lektionerna

  16. Maclindhe skriver:

    Kommer att sakna din blogg, men ser fram emot boken istället! 🙂

  17. Anonym skriver:

    Tack för alla fina berättelser. Jag kommer att sakna din bogg och kommer absolut att köpa din bok om en liten sekund. Lycka till och du är alltid välkommen tillbaka 🙂
    Elizabeth

  18. V skriver:

    Det är härliga minnen man har från Bergsgatan.

    Alltifrån ”Jag-har-ingen-karl-dåren” som snällt nog upplyste kvarteren om detta varje förmiddag till äventyren på den gamla vinden (vilket ohotat var min barndoms roligaste lekplats), gårdsfesterna och det mångåriga mysteriet över vem som ristade in ”STEFAN” (ej Stephan) på träbordet på gården.

    Den anspråkslösa Gården hade någon mystisk förmåga att sätta igång fantasin på en liten påg. Ena stunden var man på Roland Garros, för att nästa kväll övernatta i ett tält mitt på gräsplätten. Då var Gården en plats där spöken härjade fritt såklart. Eller varför inte som den mest urbana lekplatsen istan. Som gångerna man tog vägen in i trappan genom att klättra längs ventilationstrumman upp till andra våningen.

    Det var nog ingen gård för trygghetsnarkomaner till föräldrar, eller så var det bara jag 🙂

    • malmohus skriver:

      Tack ska du ha ”V”. Trygghetsnarkoman till förälder hoppas jag att jag aldrig har varit – Inte ens så kallad Curlingförälder. Snarare lite Rugbyförälder i så fall. Du eller ”C” var länge misstänkta för det där stefan-ristandet 🙂

  19. Anonym skriver:

    Jag vill passa på att tacka för att du har förgyllt många stunder med din historia. Då jag bott i Malmö i många år (men inte nu längre) har jag läst dina texter med en känsla av ”hemlängtan”, detta trots att Malmö inte är den stad jag är född i.
    Jag ska absolut köpa din bok, och hoppas att du fortsätter i samma stil.
    Lycka till
    Micke

  20. Kerstin c- j skriver:

    Tack, för all trevlig läsning du gett. Lycka till!!!
    Kerstin

  21. Unn Carlsson skriver:

    Tack Stephan! Glory days på Bergsgatan! ( -Haha..jag hade sånär glömt ”Jag har ingen karl”-kvinnan ovanför Don Quijote som ”V” nämner i kommentaren ovan!)

  22. snyggeanders1959 skriver:

    Det är med en tår i ögat man läser att bloggen kommer att ha ett uppehåll. Tack för alla roliga stunder! Anders Gustafsson och Ulla Johansson.

  23. Chorizo skriver:

    Jag jobbade i de kvarteren en gång i tiden. På 70-talet. Vet inte riktigt hur det passar in tidsmässigt.
    Beställde boken men portot blev betydligt dyrare än själva boken när den skulle utrikes. Men låt gå. Konstig tid vi lever i, eller så är boken för billig… 🙂

  24. malmohus skriver:

    Tack för alla goda kommentarer. Boken levereras från förlaget så fort det bara går. Jag har tillsammans med mitt förlag försökt att göra den så billig som möjligt, för att så många som möjligt ska få möjlighet att läsa. Porto och fraktkostnader kan vi tyvär inte göra så mycket åt. Det är det andra som styr.

    Tack igen!

    Stephan

    • Anonym skriver:

      Hej! Stephan. Här är en till som hittat hit och så klart nu först när allt nu försvinner. Mycket kul läsning av alla som gjort sina inlägg. Själv har man nog varit i de flesta rivnings kåkar. Då man skolkade skolan tidigt 70tal. Hoppas att du tar tag i bloggen igen då boken nu är klar. Här finns ju mycket att hämta från alla Malmöbor. Kan ju bli en bok till kanske med hjälp av dom 🙂 Har även jobbat ihopa med dig i en gammal byggnad. Allan Nilssons Distributionstjänt Östergatan/Norra Vallgatan MVH Anders

  25. martinlundholm skriver:

    Så synd att bloggen läggs ner ju när man hittat hit. Nåja, jag har några äldre inlägg som jag inte har läst, och så kan jag ju köpa boken. Men bok är inte riktigt samma sak. Färskpressade historier på nätet är lättare att läsa från jobbet under en minipaus.

  26. Ronny skriver:

    Hej
    Precis när jag upptäckt bloggen läggs den ner. Precis en sådan här blogg behövs för eftertid och framtid. Har beställt boken, hoppas den ger mycket. Någon med samma intresse som Du måste det finnas här i Malmö, som kan ta över bloggen. Håll i gång brasan nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s