Arkiv för mars, 2011

 

Rulltrappan & Sockerbagaren

Hej igen! Först vill jag bara säga till er som missat det: Klicka  gärna och kolla in galleriet här till vänster sen.

Veckans hus borde egentligen bli två historier, eller rent av tre. En historia om när Malmö började leka storstad på riktigt. Vi fick vårt första varuhus och man kunde åka stans första rulltrappa! Den andra historien handlar om sockerbagaren här bor i staden. Han försökte skapa ett klassiskt wienercafé med flärd lite utöver det vanliga. Det blev i stället ett av Malmös klassiska vattenhål för stans unga i början på 80-talet, åtminstone på lördagar. Den tredje historien skulle i så fall bli resan från Maritza och Lindex via Heart Break till Breeze Nattklubb och Lagerhaus idag. Vi är alltså på Södergatan 16.

Innan ”vårt” hus fanns, stod här två andra kåkar på tomten, men de har sin egen historia och den kanske vi återkommer till någon annan dag.

Tillbaka till Epa som varuhuset hette. Epa, som i Enhetsprisaktiebolaget, grundades av Josef Sachs och Herman Turitz. Den förste drev sedan tidigare NK i en stad ett par mil nordost om Södertälje. Örebro var först ut med att få ett Epa-varuhus 1930. Sen kom Västerås. I december 1932 tog Sachs och Turitz kontakt med Malmö Kommun och förklarade at man tänkte öppna ett modernt billighetsvaruhus även här. Man köpte tomten på Södergatan och lät riva de två husen som stod där. Arkitekt Helge Wiklund ritade ett nytt modernt hus helt anpassat för verksamheten. Ett femvåningshus med slät fasad och raka linjer. Med varuhuset och restaurang i de två nedersta våningarna och kontor i de övriga tre.

Klockan två på eftermiddagen den 24 Oktober 1934 slog Herr Turitz upp dörrarna för den väntande folkmassan utanför. Människohopen fyllde gatan så att inte ens ”Ittans-spårvagn” kom fram. Det blev en enorm rusning och en väldans kö, till rulltrappan! Den allra första som tillverkades i Sverige. Alla skulle prova denna attraktion. Men där fanns som sagt bara en, så man fick åka upp och gå ner. Det var länge ett nöje för Malmöungarna att åka rulltrappan på Epa. Ungarna åkte upp och gick ner om och om igen. En liten parvel vid namn Calle Widell var en av ungarna som busåkte. En annan som också var med när det begav sig är en av mina bekanta, han beskriver rulltrappan: -Inte som dagens smidiga, utan en med steg av trä, skakig, ryckig och högljudande. Men dock rulltrappa.

Men man lekte inte bara i rulltrappan, man handlade också. Varorna var många och priserna så låga att det stack i ögonen på en del andra handlare . Det gick så långt att några av konkurrenterna startade en kampanj med antisemitiska drag mot Epa. Sachs och Turitz var av judisk börd och det var trettiotal även i Malmö. Efter att riksdagen mottagit fem! motioner om en lag som förbjöd Epavaruhusen så tillsatte staten en utredning 1934 som skulle ta reda på om man kunde stoppa Epas affärsverksamhet . Det blev dock inget med det tack och lov. Malmöborna kunde fortsätta att handla som vanligt.

Handla och äta och fika. På andra våningen låg restaurangen. 1938 kunde en hungrig arbetare sleva i sig  kokt rimmad oxfilé med potatismos för 75 öre. Här kunde också de shoppande hemmafruarna slå sig ner och prata med varandra som bara sådana kan. Här käkade tjänstemännen i området sin lunch och här satt ungdomarna och hängde över en kyld läskedryck i timmar. Möblemanget var modernt i stål och rotting och fönsterborden hade fin utsikt över gatulivet på Södergatan. .

Men i Augusti 1975 tog det slut. Epa på Södergatan stängdes och en ny fika-era kunde börja.

På bottenvåningen öppnade Lindex och sålde kläder. Gick man genom klädbutiken kunde man ta den nya rulltrappan upp tilll Café Maritza. Precis som på Epa-tiden så fanns det bara en rulltrappa, och den gick uppåt. När man skulle ner igen fick man gå i den vanliga trappan i andra änden av lokalen. Hovkonditorn, sockerbagaren, kanotisten och skulptören Carl-Bertil Widell hade öppnat ett wienercafé här.  Han var utbildad skulptör och sockerbagare. Dessa två yrken kombinerade han ofta på sitt sätt och skapade fantastiska marsipanfigurer och skulpturer. Han är representerad som konstnär på flera ställen: bl.a på ett marsipanmuseum i Ungern. Utöver detta var han en också duktig kanotist. På Malmöhusvägen vid kanotklubben kan man sedan 2007 beskåda skulpturen Kanotisten som är ett av Calles alster. Han är som sagt en man med många strängar på sin lyra.

Den gamla Epa-baren blev Café Maritza, och som Calle sa: Lokalen med rulltrappan som jag åkt i som barn, kunde jag ju inte tacka nej till. Men rulltrappan var nu utbytt och caféinredningen förde tankarna till ett dekadent sekelskifte med en porlande inomhusfontän, runda cafébord och stolar i vitmålat gjutjärn och lågmäld pianomusik i högtalarna. Kakorna och konfektyren var av högsta kvalité Jag minns att sockerbitarna till teet man drack var inslagna två och två i små papperspaket som det stod Maritza på. Det hade jag aldrig sett förr. Hela stället skulle kännas lyxigt i mitt tycke om det inte vore för en sak: Ungdomsgänget som hängde här. Alldeles i början av 80-talet så skapades det bland många Malmöungdomar en slags tradition att samlas på Maritza på lördagseftermiddagarna. Då blandades här pudelfrisyrerna med collegetröjorna. Takanooveraller med skipantsen, och de urblekta pösjeansen med salomonryggsäckarna. Och till sist: Alla vi andra med hela flocken.

Här satt man och smuttade på en kopp te i timmar. Man gick igenom gårdagskvällens bravader på KB och planerade för lördagskvällens. På Maritza fikade man inte som man oftast gör, dvs två tre stycken kring ett bord. Nej här fikade man i flock. Alla satt i ett enda sällskap. Flocken tog form vid tolvtiden, växte och omformades under dagen. Det dök alltid upp nya vänners vänner som var bekant med någons kompis syrra. Hade man turen att få ”rätt” plats så hade man full koll vem som kom upp från rulltrappan. Det var viktigt, för Café Maritza var ett av stans bästa ställe om man var intresserad av töser, och det var man ju. Där stiftades många bekantskaper och i flocken byttes det friskt pojk och flick-vänner i snabb tonårstakt. Några av människorna jag mötte där träffar jag fortfarande ibland, och varje gång man nämner Maritza så kommer det ett -Åh vad kul vi hade. Det slår aldrig fel.

Succén med Södergatan som gågata gjorde att hyrorna steg till toknivåer. Att vi sen satt och tog plats med en fjuttig kopp te en hel dag hjälpte heller inte till. Maritza bar sig inte och Calle slog igen. Nya rörelser tog över men deras historia får någon annan skriva.

På 80-talet fick Calle Widell Malmö stads hedersbetygelse. Det är ett pris kommunstyrelsen ger till personer som ”Genom betydande och uppmärksammade insatser verkat till gagn för Malmö stad”. Det var ett gott val av styrelsen tycker jag, men jag undrar om det hade hänt utan den där turen i Sachs och Turitz rulltrappa?

Stephan

Annonser

Galleri

Publicerat: 28 mars, 2011 i Uncategorized
 

 Galleri

Det dyker ibland upp bilder som borde vara med i historierna om husen. Problemet är att bilderna  ofta hamnar i mina händer efter att inlägget publicerats. Då är det många som missar bilden, och det är ju synd. Därför skapade jag detta Galleri. Här kommer jag att lägga ut bilder efter hand, så titta in i bland.  Alla bilderna är klickbara för större format och under varje stor bild finns en länk till respektive historia.

Stephan

 


 

Bytt e bytt!

Så var det fredag igen och dags för en ny historia, som denna gång faktiskt börjar i Köpenhamn. Där fanns det i mitten på 1800-talet en karamellfabrik, Galle & Jessen A/S. Fabriken hade startats med benägen hjälp av Hans Nissen. Galle & Jessen blev så småningom Tom´s choklad, men det är en annan historia. Nissen fick en son, Emil, som ärvde intresset för godis av sin far. Emil ville nämligen också bli konfektyrfabrikör, precis som farsan. Men se det gick inte, det satte pappa Hans stopp för. Han gillade inte konkurrensen. Så för att inte faren skulle bli gramse så köpte Emil en tomt på Bergsgatan i Malmös utkant på andra sidan sundet. Där satte han igång att bygga och 1888 kunde han öppna Malmö Choklad & Konfektfabrik AB. Chokelafabriken på Bergsgatan var född.  Många har mycket att berätta om detta hus, här kommer mitt lilla bidrag:

Det gick bra med chokladen. Redan vid sekelskiftet var man störst i stan, och man växte så det knakade. 1917 tog man över norra delen av kvarteret där Richters bryggeri hade sin verksamhet. Man utvidgade och byggde där Europas modernaste chokladfabrik. (I dag bryggs det åter öl i de lokalerna)

1926 satte man upp en stor kakaoartong av plåt, kartongen fick stå på en ställning uppe på taket, 28 meter över gatunivå. Ögonkakao var den stora produkten och en symbol för hela verksamheten. Kartongen var inte bara fin reklam utan också ett perfekt utsiktstorn.
Andra världskriget kom och Emils söner Gösta och Gunnar drev nu, sedan Emil gått bort 1929, fabriken. Man använde kartongen som luftbevakningstorn under kriget. Inuti fanns det plats för en observationspost som stod där uppe i sitt chokladpaket dygnet runt och spanade efter fiendeflyg. Han hade kontakt med luftskyddsledaren som satt i källaren. Fabriken hade sin egen brandkår med egen motorspruta och 48 av de anställda kvinnorna var husbrandvakter. Malmö hade en chokladfabrik väl värd att försvara.

Kartongen på taket var en del av marknadsföringen som på femtiotalet skulle moderniseras och göras enhetlig. Man utlyste därför en tävling 1955, där man sökte en ny design på de numera berömda ögonen. Det fanns flera olika varianter på ögonparet och nu ville man ha en enda. Idag skulle man kalla det för en tydlig grafisk profil. Formgivare Ole Eksell vann tävlingen med de stiliserade ögonen som vi i dag alla känner igen.
När Fazer köpte verksamheten 1975 så övertog man även varumärket Ögoncacao. Kartongen fick stå kvar på sin plats ända till 1981. Då kom Bengt.

 Bengt var ett loppmarknadsproffs som bodde på Hasselgatan. Han sågs alltid på stans loppisar för sisådär en 30 år sedan, som köpare eller säljare. Oftast båda. Han for omkring på en gammal  flakmoped och  köpte och sålde allt han kom över. Bengt var även en inbiten samlare. Han samlade på alla möjliga gamla prylar, bara dom hade några år på nacken. Jag träffade honom första gången i en rivningskåk på Lugnet. Jag var där och lekte, han var där och letade övergivna prylar. Vi blev bekanta och pratade mycket när vi råkades genom åren. Bengt var på intet sätt en fattig man, men han närde ett brinnande intresse för gamla saker. Han ägde en liten hyresfastighet på Sofielund som han bodde i. Där hade han också några hyresgäster som hyrde sin bostad till en billig peng i det gamla huset.

En dag kom Bengt körandes på Skolgatan. Man höll just då på att plocka ner den stora ögonkakao-paketet från sitt torn på fabriken. Det gnisslade och skrek när han tvärnitade den gamla puchen. –Skulle det kastas? Var i så fall? Kunde man köpa det? Hur mycket? Hur får jag hem åbäket? Frågorna haglade i Bengts huvud. Han var som ett barn på julafton. Bengt ställde ifrån sig moppen på trotoaren och gick in på bygget. Där fick han veta att paketen ingick i ett avtal man hade med en skrotfirma ute i Fosie. Allt skrot från renoveringen skulle dit. Men kan man inte göra ett litet undantag då? Bara med paketet?  Bengt räknade på skrotvärdet och bjöd 100 kronor utan att lyckas övertala byggbasen och hans gubbar. Han höjde till 200 utan resultat. Det var ju några envisa jäklar. Men ok, för 300 borde han få den, det är långt över skrotvärdet. Men nänä, det blev ingen affär och Bengt traskade surt ut till sin moppe igen.

Men nu får Bengt en snilleblixt, han kickar igång moppen och kör runt kvarteret och går in på systembolaget på Södra Förstadsgatan. Där ställer han sig i den långa fredagskön och håller tummarna. Tillbaka hos de envisa byggarna en halvtimme senare föreslår han en byteshandel istället. En flaska prima svensk sprit av märket Renat mot en gammal chokladkartong i plåt.
Nu är det så med folk i allmänhet och byggare en fredageftermiddag i synnerhet, att det finns en valuta som är mer värd en kronor och ören. -Bytt e bytt, sa Bengt när det skakades hand. Bengt fick sitt paket och de törstiga byggarna kunde hålla fredag med kask. Flaskan kostade en hundring. Dvs en tredjedel i kontanter av de bud som byggarna tidigare tackat nej till! Vissa bygger bättre än de räknar.

Den fem meter höga plåtboxen lades tvärs över flaket på moppen.  Bengt surrade fast den noga, så den skulle nog ligga kvar. Men den spärrade av halva körbanan. I en tut-konsert av irriterade fredagsbilister körde Bengt sitt kakaopaket i krypfart ända hem till Hasselgatan. Där fick den tjänstgöra som unik och rejält tilltagen redskapsbod på bakgården. Något år senare fick Bengt möjligheten att hyra en lada utanför stan, där han kunde samla sina saker. Då flyttade paketet dit, och där finns det mig veterligen kvar.
Fazer slog igen 1992 och man sålde fabriken till Malmö stad. Chokladdoften som brukade hänga över möllevången försvann liksom lemmeltåget av tanter vid grindarna, på väg till jobb om morgnarna.

I tjugo år stod Mazettihuset utan sitt kakaopaket. Men när det 2001 blev aktuellt med ett nytt paket på taket, då försökte Bengt sälja den gamla kartongen till kommunen, som dock tackade nej. Idag råder det full verksamhet under kartongen. Diverse kulturinstitutioner driver här sina verksamheter och det tillverkas faktiskt både öl och choklad i huset igen, om än i mindre skala. Så cirkeln är sluten. En fråga kvarstår: Det första paketet från 1921, vem har det på sin bakgård?

Stephan



 

 

Lachmanns bad

Vi är i de södra utkanterna av Malmö och står på en grusväg med blicken söderut och ett växande Lugnet i ryggen. Grusvägen förenar södra delen av stan med den östra. Framför oss har vi en av stans nymodigheter, Direktör Lauritz Lachmanns badhus. Grusvägen är Föreningsgatan och året är 1902. Bakom sitt eget bostadshus från 1882 har den gode direktören här låtit bygga ett badhus för att ge Malmöborna möjligheten att njuta av ett sötvattensvarmbad. Lachmanns bad- och ångtvättinrättning på Föreningsgatan 18 i norra delen av Kvarteret Örnen.

Lauritz anlitade domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlin för att rita badet. Wåhlin hade nyss avslutat arbetet med tingshuset på Kungsgatan och hade tidigare ritat bl.a Hippodromen. Badet och tvätten bestod av en fyra- nästan femvåningsbyggnad i vit puts och två dekorerade portaler ut mot Föreningsgatan. Lachmann vill skapa ett folkbad, ett bad för alla. Men det var såklart stört omöjligt att låta simpla arbetare bada tillsammans med finare folk. Det skulle aldrig gå för sig. En nästan-femvånings-byggnad blev därför lösningen. I gatunivå hade man badet för arbetarna, andraklassbadet. En trappa upp fanns förstaklassbadet för de medborgare som hade valt lite bättre föräldrar. På tredje och fjärde våningen drevs det tvättinrättng. Genom ett snillrikt rörsystem kunnde man utnyttja varmvatten och ånga till max i både tvätt och bad. Överst på nästan-våningen hade man slutligen ett eget litet vattentorn. In alles 19 meter högt.

Hit kom man alltså för att bada, inte för sitt nöjes skull, utan för att bli ren och för att behålla hälsan.
Man betalade 25 öre i inträde i luckan och fick passera vändkorset i entrén. I priset ingick handduk och tvättning å rygg medelst tvål och borste. Rena och nyskurade på ryggen kunde de på andra våningen även ägna sig åt friskvård. Här hade man förutom badet sk elektriskt bad, högfrekvensbehandling och styrketräning. Vid denna tiden hystes höga tankar om vad som kunde åstadkommas med den märkliga elektriciteten. Förutom att sprida ljus så kunde den säkert bota krämpor. Det elektriska badet var i princip ett värmeskåp, en trälåda med lucka. Man klev in i lådan, stängde luckan och stack ut huvudet genom ett hål i toppen. På insidan satt det massor av glödlampor monterade på innerväggarna. När alla lamporna hade tänts blev det rejält varmt i den lilla boxen och man svettades ut sina krämpor i den kombinerade solariet och bastun. Högfrekvensapparaten var en apparat med glaskolvar laddade med ström, dessa gav en serie el-stötar när de vidrörde huden. Man masserades med ett sprakande och gnistrande och kunde bli botad mot både gikt och flint. Jag har testat några gånger det är synnerligen smärtsamt. Men å andra sidan har jag varken fått flint eller gikt, så vem vet?
Vid denna tid fanns det en läkare och uppfinnare vid namn Gustaf Zander, denne var liksom Lachmann intresserad av friskvård. Zander uppfann den medicinskt mekaniska fysioterapin och konstruerade mekaniska styrketräningsmaskiner för sin terapi. Det sattes upp några maskiner på andra våningen och de två hade skapat Malmös första gym.

Laurits blev så småningom också bekant ned Axel Danielsson, tidningen Arbetets grundare. Han behövde en lokal till Kooperativa förbundet PAN.  Axel lyckades övertala direktören att hyra ut bottenvåningen i sin bostad till de socialistiska pioniärerna. Det ena gav det andra och Solidar kom så småningom att driva tvätteriet.

Årtionderna kom och gick. Badet byggdes om och ändrades några gånger. Men grundtanken var densamma hela tiden friskvård och bad för Malmöborna. Hit skickade skolorna sina klenaste och blekaste ungar för att de skulle få lite sol. Dom gick till Solfröken och fick ligga och grillas i lila kvartslampor. Nåt bad blev det inte, det var för kul. Men de nybelysta arbetarungarna blev pigga och redo för nya bus på malmös bakgårdar.

På sjuttiotalet avvecklades badet och blev en del av området som man lät förfalla på 60-70 talet för att motivera rivningarna. (Författarens slutsats)

Det stod tomt länge men utnyttjades ibland som både festlokal och galleri. Stadens punkare kallade huset ett tag för Ockupationshuset, men mycket till ockupation var det inte. Som en av tuppkammarna säger: ”Vi ockuperade det huset lite då o då..även om det var korta stunder och inte varje dag”  De korta stunderna var mest timmarna innan konserterna på Fredmans, då det skulle drickas Tirnave så man blev lite lagom punkig till kvällen.

1984 kom Studioteatern till badet och det blev nykter aktivitet i huset igen. Man hade rivit husen runt om i kvarteret 1980-81 men sparat badhuset och Lachmannska huset med portalerna ut mot gatan. Dessa var ju Q-märkta precis som Kinesen på Torpgatan. Teatern med Ronny Danielsson i spetsen gjorde huset och gården till sin scen och reste en läktare på gården och körde bl.a Tolvskillingsoperan med Lars Wäringer i rollen som Mackie en hel sommar. Grannarna som kunde se föreställningen från sina fönster, hängde i fönstrena och hade första parkett. Detta utnyttjades:
Vid trotoaren stod där en telefonkiosk. Det var ingen som förstod att den hörde till stycket förrän det ringde i den när Mackie skall hängas i slutet på föreställningen. I högtalarna på klingande malmöitiska: ”-Hallå! Detta är fru Svensson, jag bor på andra sidan gatan. Nu har ni hängt den stackarn kväll efter kväll hela sommaren, kan han inte slippa i kväll, för en gångs skull?”
Applåder, visslingar och jubel.

 

Foto:Arne Wirén

1988 började man bygga igen i Kvarteret Örnen. Sydsvenskan skriver ett par artiklar och intervjuar arkitekten Söderberg: -Utgångs-punkten för mig var att bevara så mycket som möjligt av det gamla. Men bara om det var vackert! Och särskilt vackra var husen mot Mjölnaregatan. Men i sann Malmöitisk anda rev man husen längs Mjölnaregatan. De gick inte att rädda. Dvs det blev dyrare än vad Skanska hade lust med. Men! Ulla Söderberg fick sin vilja igenom och fick rita några av de nya husen med hjälp av de gamla fasadritningarna. Alltid något. Tack för det Fru Söderberg.

Både badhuset, portalerna och Lachmanns bostad står kvar än idag, om än hårt renoverade. Baduset är i dag Brf Örnens gemensamhetslokaler och i bostadshuset utmed gatan bor där nu en vaccinationscentral. Utanför rusar tusentals bilar förbi på Föreningsgatan varje dag, och väldigt få tänker på att här bakom portalerna badade Malmöiterna enmansbastu, solade sig i lampor och tränade på gym för hundra år sedan. Så sådant är långt ifrån nytt, i alla fall i den här stan.

Stephan



Lufs och tornet

Vänner! Så var det fredag igen och dax för ett nytt hus. Att kalla veckans hus för hus är inte helt korrekt, men byggnad kan vi väl gå med på. Kärt torn har många namn men Södervärns vattentorn är det officiella.

I början av seklet skötte de två vattentornen vid Pildammarna och Backarna vattenförsörjningen i Malmö. Men när arbetarstadsdelarna växte kring sekelskiftet blev det litta väl torrt i rören. Man var tvungen att bygga ett nytt vattentorn. Stadsarkitekten Salomon Sörensen fick uppdraget att rita tornet. Det kostade drygt 300 tusen och stod klart 1916. Resultatet blev en av Malmös praktbyggnader. Stilen var påverkad av både jugend och nationalromantik, och kallades muskulös i samtida beskrivningar. Jag har hört andra kalla tornet för mycket, mycket annat.

Alldeles sidan om tornet fanns tills i fjol en plaskdamm med en gräsmatta. Här har traktens barn badat i årtionde. Det här var arbetarnas egen swimmingpool. Några kallade den för Söderhavet, men för de flesta var den bara Plaskedammen, vilket var ett bra och beskrivande namn. Vattnet gick upp till knäna och var pissljummet. På gräsmattan trängdes solande hemmamammor med bollspelande pågar. Kiosken på Nobelvägen försåg söderhavsgästerna med gottis och gräddbulleskum i strut, frys var en lyx som ännu inte hade nått den gröna lilla kiosken på hörnet, så glass var uteslutet.
Alla mina barn har badat här som små och själv låg jag också och plaskade här som liten. Beväpnad med lite saft och några mackor kunde man stanna hela dagen. Den stora klockan på Södervärnskolans vägg förkunnade tiden och visade när det var dags att gå hem.

Kring 1980-81 blev jag bekant med en man. Vi kan kalla honom för Lufs, för det gjorde han själv. Lufs var en märklig figur med märkliga idéer. Han såg ut som han hade rånat en UFF-låda och hade två flätor i det långa blonda skägget. Håret stod på ända och han skrattade jämnt. Lufs var väl en bit över tjugo när jag träffade honom första gången . Då hade han nyss varit på semester i Amsterdam. Han hade gått dit, stannat ett par dagar och gått hem igen, …det tog en sommar. I bland gick han omkring med en skylt och demonstrerade på stan. Hata data. Det hade han skrivit på sitt plakat som han gick omkring med. -Ah snälla, hata data, bad han snällt de förbipasserande malmöborna. Han var den sortens man som helt själv utgör en sort.
En kväll hade Lufs varit hemma hos vännen Richard som bodde med ett rivningskontrakt på Monbijougatan. Efter att ha druckit the och diskuterat Marx några timmar lämnade Lufs lägenheten. Klockan var närmare tolv när han tog kökstrappan ner, och gick ut över bakgården. En källardörr stod öppen och av ren nyfikenhet gick Lufs ner i källaren i det gamla huset. Där råkade han hitta lite begagnade målargrejor, bl.a en femliters målarburk med vit färg. Han stod väl där en stund och kollade på burken innan han bestämde sig. Han skulle sprida sitt budskap med hjälp av sitt fynd och alla skulle se det! Han tar burken, och en sån där pensel man slaskar på tapetklister med, med sig, och knallar bort mot Möllan, köper en korv i kiosken på torget och tar Sofielundsvägen ner till vattentornet vid Södervärn. Det glittrar av gatljusen i plaskdammen och det står en smal byggnadsställning rest mot tornet

Jag tror det var 1982*, ett par av plåtarna på koppartaket på vårt vattentorn hade börjat lossna. Risken var överhängande att de skulle falla ner. Man tillkallade därför en plåtfirma som reste en byggnadsställning för att nå taket och reparera skadorna. Den höga smala ställningen stod nu kvar efter att plåtslagarna var klara med sitt jobb. Det var mörkt och Lufs hade nästan 54 meter att klättra med sin burk.

Men han tog sig upp, ända upp till de nya kopparplåtarna. De var helt blanka och nya. -Ah de e synd, sa han till sig själv och klättrade ner en bit. Ner till den murade väggen. Här kunde han öppna burken, kasta ut locket som en frisbee i natten och sätta igång. Han arbetade länge och noga innan han klättrade ner igen.

Väl nere korsade han kvickt Spårvägsgatan och satte sig på trappan till Södervärnsskolan, rullade en cigg och beundrade sitt verk. Strax under koppartaket, på den röda tegelväggen, stod där nu med stora vita blockbokstäver: ”HATA DATA”.* Han satt nöjd och rökte en stund. Men när första morgonbussen rullade förbi, då reste Lufs på sig och gick hem.

Plaskedammen är idag borta men vattentornet står kvar och används faktiskt fortfarande och rymmer 2 300 kubikmeter vatten.
Man tvättade så småningom bort texten på väggen . Men på tornets södra sida, strax under de nyare takplåtarna i koppar, kan man än idag se ett ljusare område i teglet. En tvättad rektangel som ett spår av Lufs, mannen som hatade data.

Stephan

* Det har visat sig så här i efterhand att det var i April 1983 och att han faktiskt skrev ”Mörda bilar” också! Bild finns här.

Jag och Lufs ett år senare.

Foto: Thomas Sjöberg

 

 

Kjell och hans brallor

I ett gathörn på väster låg det en gång ett litet blått hus. På fasaden hängde det för inte alltför länge sen ett par brallor. Ett par jättelika jeans i storlek: JMXL. (Jäkla Massa X-tra Large). Nu känner de flesta Malmöiter över 50 igen sig.

Denna Fredag blir det modeblogg! Nä inte riktigt, men närmre än så här lär jag aldrig komma. Men några rader om Kjell och Engelbrektsboden, sunarnas, modsens och knegarnas leverantör av slitstarka billiga moderiktiga kläder, får det bli. Engelbrektsboden, en 114 kvadratmeter handelsbod i ett blått, åtminstone på 60-70 talet, tvåvåningshus på Väster. Här öppnade Einar Wesén butiken som började som en handelsbod för yrkeskläder och slutade som köpcentra och fastighetsbolag.

Men först backar vi lite i tiden. Till kvarteret Stjärnan på hörnet av Landbygatan och Engelbrektsgatan, här låg Göta Kaffe & Theförsäljning i början av förra seklet. En kaffebod där det såldes förutom kaffe och porslin, diverse charkuterier, kol, koks och ved. Lokalen togs över 1909 av cigarrhandlaren intill när Göta flyttade. Göta Kaffe kan man än i dag besöka på Amiralsgatan, där man fortfarande saluför porslin och mal kaffe i de gamla kvarnarna från Väster. Cigarrhandeln försvann och boden blev ledig. Rörelsen som kom att ta över det lilla blå huset blev på sin tid helt unik.

Den unge Einar hade som många andra duktiga affärsmän gått i den bästa handelshögskolan i landet, nämligen Möllevångstorget i Malmö. Här hade han som ung börjat nasa filtar till arbetarna i kvarteren runtomkring. En dag fick han nys om den gamla cigarr- och kaffeboden och slog till. 1926 öppnar han sin handelsbod och namnger den efter gatan. Engelbrektsboden. Butiken låg perfekt på Väster, mellan stans södra arbetarkvarter och hamnen med Kockums, tänkte Einar. -Här fanns det gott om gubbar som behövde paltor att jubba i. Einar gifter sig en septemberdag 1928, och under trettiotalet började han sälja yrkeskläder, i parti och minut. Affärerna gick lysande så efter ett tag så slog Einar på stort och startade Malmö Yrkeskläder och kunde nu titulera sig grosshandlare. Det gick några goda år och det kom barn. Till pappas stora glädje visar sonen Kjell tidigt intresse för affärer. Och nu börjar det roliga:

Det är femtiotal och Kjell har slutat skolan. Pappa har sålt inhemska jeans, eller som man sa nitbyxor eller blåbyxor, i några år, tänkta som arbetskläder. Men som sagt nu var det femtiotal och tiderna var nya. Ynglingarna blev ungdomsgäng. Schlagern byttes ut mot Rock n roll. Amerikanarna var hjältar och nitbyxorna kallades nu för Jeans. Det rådde importstopp på amerikanska jeans. Men den driftige Kjell lyckades hitta en belgisk fabrikör som sydde amerikanska jeans på licens. Kjell anade vad som komma skulle och ville därför ha ensamrätt på de belgiska brallorna. Leiba var märket. Belgarna funderade lite innan de kom med skambudet till ynglingen från Malmö : -Om du säljer 3000 par på ett år så ska du få som du vill.
Vad belgaren inte fattade var att den lille Kjell från Malmö redan hade sett att Kåbbojsarfilmerna, James Dean och Rock n Rollen hade börjat leta sig in i de malmöitiska ungdomarnas värld. Det blev precis den marknadsföring som Kjell behövde, och den kom exakt när den skulle. –Yes box ållrajt, sa Kjell och åkte hem,- Nu ska di där belgarna få se på fanken. I konkurrens med bl.a Algots, som också sålde blåbyxor vid denna tiden, skulle han alltså nå denna hiskeliga siffra. Tretusen par…

-Avvaddåddå?, tyckte Kjell och sprutade iväg 54 000 par över disken i den lilla boden på väster! Alltså 240 par om dan redan första året!

(Algots, förresten? Amerikanska Jeans hette saker som Lee, Wrangler osv. Det var tuffa amerikanska namn. Leiba var väl lite sisådär, men Algots! Hur kunde man kalla ett par jeans för Algots? Fast idag är det värre: Acne? De kan ju lika gärna heta pormask!)

I början av sextiotalet fanns det långt gångna planer på den så kallade Engelbrektsleden. Kommunen skulle bredda hela Engelbrektsgatan och bygga en helt ny genomfartsled genom det gamla väster. Man hann riva några hus innan protesterna blev för stora. Engelbrektsboden var ett av de första husen som rök. Här skulle det bli bussterminal. Av Genomfartsleden blev det intet. Tomten blev ett av Malmös åtskilliga bombhål. Det skulle dröja ända till 1989 innan man bebyggde tomten med en kontorsbyggnad.

Det började bli trångt i den lilla boden där Kjell sålde Lee för 27 kronor paret. 1964 går pappa Einar bort och Kjell byggde sig en ny stor butik några hundra meter därifrån. Samma år flyttade man in i Nya Engelbrektsboden på Gibraltargatan. Nu hade man skrotat den gamla köpmansdisken och infört nymodigheter som självbetjäning och nummerlappar

Alla klädde sig här. Hit fick man gå med morsan när barnbidraget kom, kläderna var både slitstarka och överkomliga. Jag minns mina första jeans härifrån. Första gången man drog på dom så kändes det som om dom var sydda av masoniteskivor. Detta var innan man kunde  köpa byxor som ser begagnade ut redan i affären. Syrran låg på golvet och åmade sig i fuktiga brallor, med en plattång försökte hon dra upp gylfen. Brallorna satt som om de var målade på kroppen. Modsen köpte sina koreadufflar här, som de sen klottrade ner med bandnamn och diverse budskap. Sunarna, det var de som i hobbexkatalogen kallades för motorburen ungdom. Dom ekiperade sig också hos Kjell, och försökte alla se ut som James Dean. Och så de vanliga knegarna som köpte kläder att arbeta i. -Alla hade ju jubb på den tiden.

1973 sålde Kjell rörelsen som flyttade ut till Fosie. Men det är en helt annan historia. Han sadlade om och startade 1999 fastighetsbolaget Myrko som idag driver E-center. Sunarna och modsen har gått i pension och jättebrallorna har plockats ner. Nu handlar Kjell med butiksfastigheter och går klädd i kostym. Men allt började med ett par Leiba i den lilla boden på väster.

Stephan