Bytt e bytt! (Chokladfabriken på Bergsgatan)

Publicerat: 25 mars, 2011 i 80-talet, Ögonkakao, Bergsgatan, chokladfabrik, historia, hus, malmö, Mazetti, Möllevången


 

Bytt e bytt!

Så var det fredag igen och dags för en ny historia, som denna gång faktiskt börjar i Köpenhamn. Där fanns det i mitten på 1800-talet en karamellfabrik, Galle & Jessen A/S. Fabriken hade startats med benägen hjälp av Hans Nissen. Galle & Jessen blev så småningom Tom´s choklad, men det är en annan historia. Nissen fick en son, Emil, som ärvde intresset för godis av sin far. Emil ville nämligen också bli konfektyrfabrikör, precis som farsan. Men se det gick inte, det satte pappa Hans stopp för. Han gillade inte konkurrensen. Så för att inte faren skulle bli gramse så köpte Emil en tomt på Bergsgatan i Malmös utkant på andra sidan sundet. Där satte han igång att bygga och 1888 kunde han öppna Malmö Choklad & Konfektfabrik AB. Chokelafabriken på Bergsgatan var född.  Många har mycket att berätta om detta hus, här kommer mitt lilla bidrag:

Det gick bra med chokladen. Redan vid sekelskiftet var man störst i stan, och man växte så det knakade. 1917 tog man över norra delen av kvarteret där Richters bryggeri hade sin verksamhet. Man utvidgade och byggde där Europas modernaste chokladfabrik. (I dag bryggs det åter öl i de lokalerna)

1926 satte man upp en stor kakaoartong av plåt, kartongen fick stå på en ställning uppe på taket, 28 meter över gatunivå. Ögonkakao var den stora produkten och en symbol för hela verksamheten. Kartongen var inte bara fin reklam utan också ett perfekt utsiktstorn.
Andra världskriget kom och Emils söner Gösta och Gunnar drev nu, sedan Emil gått bort 1929, fabriken. Man använde kartongen som luftbevakningstorn under kriget. Inuti fanns det plats för en observationspost som stod där uppe i sitt chokladpaket dygnet runt och spanade efter fiendeflyg. Han hade kontakt med luftskyddsledaren som satt i källaren. Fabriken hade sin egen brandkår med egen motorspruta och 48 av de anställda kvinnorna var husbrandvakter. Malmö hade en chokladfabrik väl värd att försvara.

Kartongen på taket var en del av marknadsföringen som på femtiotalet skulle moderniseras och göras enhetlig. Man utlyste därför en tävling 1955, där man sökte en ny design på de numera berömda ögonen. Det fanns flera olika varianter på ögonparet och nu ville man ha en enda. Idag skulle man kalla det för en tydlig grafisk profil. Formgivare Ole Eksell vann tävlingen med de stiliserade ögonen som vi i dag alla känner igen.
När Fazer köpte verksamheten 1975 så övertog man även varumärket Ögoncacao. Kartongen fick stå kvar på sin plats ända till 1981. Då kom Bengt.

 Bengt var ett loppmarknadsproffs som bodde på Hasselgatan. Han sågs alltid på stans loppisar för sisådär en 30 år sedan, som köpare eller säljare. Oftast båda. Han for omkring på en gammal  flakmoped och  köpte och sålde allt han kom över. Bengt var även en inbiten samlare. Han samlade på alla möjliga gamla prylar, bara dom hade några år på nacken. Jag träffade honom första gången i en rivningskåk på Lugnet. Jag var där och lekte, han var där och letade övergivna prylar. Vi blev bekanta och pratade mycket när vi råkades genom åren. Bengt var på intet sätt en fattig man, men han närde ett brinnande intresse för gamla saker. Han ägde en liten hyresfastighet på Sofielund som han bodde i. Där hade han också några hyresgäster som hyrde sin bostad till en billig peng i det gamla huset.

En dag kom Bengt körandes på Skolgatan. Man höll just då på att plocka ner den stora ögonkakao-paketet från sitt torn på fabriken. Det gnisslade och skrek när han tvärnitade den gamla puchen. –Skulle det kastas? Var i så fall? Kunde man köpa det? Hur mycket? Hur får jag hem åbäket? Frågorna haglade i Bengts huvud. Han var som ett barn på julafton. Bengt ställde ifrån sig moppen på trotoaren och gick in på bygget. Där fick han veta att paketen ingick i ett avtal man hade med en skrotfirma ute i Fosie. Allt skrot från renoveringen skulle dit. Men kan man inte göra ett litet undantag då? Bara med paketet?  Bengt räknade på skrotvärdet och bjöd 100 kronor utan att lyckas övertala byggbasen och hans gubbar. Han höjde till 200 utan resultat. Det var ju några envisa jäklar. Men ok, för 300 borde han få den, det är långt över skrotvärdet. Men nänä, det blev ingen affär och Bengt traskade surt ut till sin moppe igen.

Men nu får Bengt en snilleblixt, han kickar igång moppen och kör runt kvarteret och går in på systembolaget på Södra Förstadsgatan. Där ställer han sig i den långa fredagskön och håller tummarna. Tillbaka hos de envisa byggarna en halvtimme senare föreslår han en byteshandel istället. En flaska prima svensk sprit av märket Renat mot en gammal chokladkartong i plåt.
Nu är det så med folk i allmänhet och byggare en fredageftermiddag i synnerhet, att det finns en valuta som är mer värd en kronor och ören. -Bytt e bytt, sa Bengt när det skakades hand. Bengt fick sitt paket och de törstiga byggarna kunde hålla fredag med kask. Flaskan kostade en hundring. Dvs en tredjedel i kontanter av de bud som byggarna tidigare tackat nej till! Vissa bygger bättre än de räknar.

Den fem meter höga plåtboxen lades tvärs över flaket på moppen.  Bengt surrade fast den noga, så den skulle nog ligga kvar. Men den spärrade av halva körbanan. I en tut-konsert av irriterade fredagsbilister körde Bengt sitt kakaopaket i krypfart ända hem till Hasselgatan. Där fick den tjänstgöra som unik och rejält tilltagen redskapsbod på bakgården. Något år senare fick Bengt möjligheten att hyra en lada utanför stan, där han kunde samla sina saker. Då flyttade paketet dit, och där finns det mig veterligen kvar.
Fazer slog igen 1992 och man sålde fabriken till Malmö stad. Chokladdoften som brukade hänga över möllevången försvann liksom lemmeltåget av tanter vid grindarna, på väg till jobb om morgnarna.

I tjugo år stod Mazettihuset utan sitt kakaopaket. Men när det 2001 blev aktuellt med ett nytt paket på taket, då försökte Bengt sälja den gamla kartongen till kommunen, som dock tackade nej. Idag råder det full verksamhet under kartongen. Diverse kulturinstitutioner driver här sina verksamheter och det tillverkas faktiskt både öl och choklad i huset igen, om än i mindre skala. Så cirkeln är sluten. En fråga kvarstår: Det första paketet från 1921, vem har det på sin bakgård?

Stephan


Annonser
kommentarer
  1. Gert-Ove skriver:

    Mycket intressant läsning, det jag gärna också skulle vilja veta är hur namnet Mazetti kom in i bilden. Hoppas på en fortsättning.

    • malmohus skriver:

      Nu är min italienska inte den bästa men Mazetti betyder ungefär ”litet knippe”. Efter att Hans Nissen hade varit på studiebesök i Italien så gav han namnet åt fabriken och syftade på de lilla knippet av varor man tillverkade. Senare blev det som mest ca 6000 okika varor. I början kallades firman fär Kullachoklad. För innan ögonparet kom så hade man en dalkulla på förpackningarna. Även om man ändrade namnet redan på 20-talet, så var det först på 40 talet det blev det Mazetti i folkmun. Chokladen har alltså inget med efternamnet Mazetti att göra från början.

      Stephan

  2. Öbbe skriver:

    Klart att nazisvinen inte vågade ge sig på oss med ett sådant vakttorn 😉

  3. Janet skriver:

    Underbar historia! Har ingen bakgård annars hade jag kanske kunnat ha det, gillar samla pga affektionsvärde! Min bästis mor jubbade på Mazetti, åh härliga tid! Köpte pappersposse varannan fredag, full m godis o chokela för 15spänn! Kommer ihåg när hon berätta att Fazer köpt, orolig tid! Största oron, hur uttalas det?! Fattsårr eller Fejsår! 😉
    kraumar

    • malmohus skriver:

      Tack. Bra fråga ang. Fazer. Jag vågat inte påstå att jag har rätt, men jag säger Fattsårr. Nån anna vet kanske bättre?

      Stephan

    • Kerstin N skriver:

      Jag jobbade på Mazztti mellan 1957-1964 Har både packat Bronsol hälsan för halsen ,och Prick om ni kommer ihåg dom.

  4. Arne skriver:

    Bengt är en intressant människa, som jag mött både i loppis- och musiksammanhang.

  5. Micke skriver:

    Ja, vem har inte sprungit på Bengt… undrar fall han har klippt sig?

  6. rolf k skriver:

    Så underbart vacker historia :))

  7. Marre Wirén skriver:

    Som vanligt intressant och trevlig läsning. Tack Stephan!
    Funderar över namnet ÖGONcacao. Hur gick snacket innan man bestämde sig för det? Det vill jag gärna veta. Någon som vet?

    • malmohus skriver:

      Tack Marre. Man upptäckte att det fanns handlare som lade sekunda kakao i Mazettis burkar. Så för att hindra fusket plomberade man burkarna med ett sigill. Man hade då en slogan: Se med Edra egna ögon att Ni får Mazettis ögonkakao. Man började kalla Mazettis kakao för ögomkakao, och på den vägen är det.

      Stephan

  8. Ulrika skriver:

    Kul och intressant läsning, Stephan!
    Själv jobbade jag några månader på Fazer under hösten 1987 på kvällskiftet. Min syster, Maria, jobbade där i många år – först på golvet (dagskiftet) och senare som tidsskriverska. Hon skadade sin ena hand svårt i maskinen som emballerade Dumleklubborna och efter det kom det upp skydd som omöjliggjorde att fler kunde skada sig på samma sätt. Marias hand läkte så småningom, men det krävde lång tid och många operationer.

    • malmohus skriver:

      Tack Ulrika, Tro mig, jag vet vad Maria gick igenom. Själv har jag en hand med nästan exakt samma historia. Men jag satte den i tryckpressen på Skånskan.

  9. Karin Vickov skriver:

    Minns någon tävlingen om ”Ögonen” ? Det var programledaren Pekka Langer som via radion värvade ungar till ”Mazetti-stafetti ”. Man skulle förmå folk att deltaga i tävlingen genom att rita ett ögonpar och skriva sitt namn och adress på en lista. Listorna förvarades i en papp-stafettpinne. Det var operation dörrknackning som gällde och malmöborna ritade ögon som aldrig förr. Jag minns inte vilket årtal detta jippo var men jag var en av de ungar som sprang omkring med en Mazetti-stafetti-pinne trappa upp och trappa ner….

  10. Tina R skriver:

    Lika roligt och intressant, som vanligt, Stephan!!

  11. Oscar Elfving skriver:

    Superintressant blogg! Alltid velat veta mer om gamla malmöhus!

  12. JenJen skriver:

    Min pappa bodde granne med fabriken, vi vaknade till chokladdoft när vi bodde över hos honom varannan helg, snacka om lördagsgodis både i luft och mage! Själv pryade jag där en vecka i 8.an. Fick handla i personalbutiken, en ICA-kasse Dumlekubbor för 10 spänn, vi hade godis hemma i ett halvår. Och så Bengt… Eller Beee-eengt som vi kallade honom, flitig gäst i vårat hem, spelade lite fiol med min morfar då och då. Undrar, lever Bengt idag? Tack ingen för en härlig artikel! Detta borde bli bok! Årets julklapp!

  13. Bibbi Kruuse skriver:

    Du är väl en stjärna, Stephan!
    Jo det var ingen fråga utan ett påstående:)
    Underbart att få veta nya saker om vår älskade chokelaufabrik. Det jag eventuellt hört men glömt som dalkullan och utkikstornet blev som nytt i mitt huvud. Tack Stephan, återigen för den trevliga idén och drt fullständigt lysande och fyndiga namnet Malmöhus (Malmö Hus) hälsningar Bibbi

  14. Christina skriver:

    Kan fortfarande känna chokladdoften i näsan, som svävade över området 1966, när jag som
    nygift flyttade in på Sofielundsvägen 6. Omodernt var det och dass på vinden.
    En 3vlig berättele, som tar mig på en nostalgisk färd.
    Stephan you rock!!!

  15. Anne-Lie Kronohage skriver:

    Tänk att ögonen gjorde sin dubbla verkan under krigsåren, där hade vi en räv bakom örat! Tror vi hade handel för en del år sen , träffade honom och hans mor ikörandes en skåpbuss. Mycket intressant! tänk om man hade kunnat samla Mazzettis doft på en burk och sälja den idag!! Tack för stimulerande läsning!!

  16. anette skriver:

    Haha, härligt att läsa Stephan!
    Minns mannen på Hasselgatan, jag hade fått en lägenhet där och när jag tog med mej min kära mor dit för översyn….då ville hon inte jag skulle flytta längre, tänk att jag missade denna kakaokartong!
    Tack för återkommande fredagsläsning!

    Hälsar
    Anette

  17. Hans Alexanderson skriver:

    Tack Stephan! Ja, vad är skrot? Chokela är i alla fall chokela.

  18. Eva skriver:

    Det bästa var nästan när de gjorde de där minchokladen. De var runda och inslagna i folie. Halva stan luktade av mintchoklad.

  19. Håkan Fritz skriver:

    Växte upp 1948-55 i huset mitt emot Mazetti på Möllevångsgatan. Min bäste kompis föräldrar hade Conditori Finess. Det var i lokalen där det idag ligger en närbutik, och som tidigare Teater Terrier huserade i. Gubbarna som jobbade nere i källaren svettades väldeliga på sommaren, ventilation eller AC var väl inget man prioriterade då. Vi satt ibland vid de gallerförsedda öppna fönstren i gatunivå, och tittade på dem och deras spännande maskiner. ”Grabbar, kan ni sticka och köpa en limmonad” sa dom ibland, och vi for tvärs över gatan till Finess och handlade kall limmonad. För detta fick vi ofta en JÄTTEBIT blockchoklad, som man behandlade (smälte och rörde om, har jag för mig) i denna källare. Svårt att motivera till middagen när Far kom himm, varför man inte orkade äta…

  20. Anders Hansson skriver:

    Har travat förbi Bengts port på Hasselgatan ganska många gånger de senaste månaderna och har insett att det är nu väldigt många år sen jag träffade honom senast. Finns det verkligen ingen som sett honom i modern tid?!?
    (Det han berättat för mig om Sofielund på sent 60-tal hade verkligen platsat i din blogg, Stephan!)

  21. Johan skriver:

    Jag växte upp ett antal år på Möllan och visst minns man doften av ”sjukkelau”
    Mossan jobbade på mazetti och jag gick faktiskt på dagis i bottenplan. Jag minns inte så mycket men 2 saker minns jag. Dels att dom hade en vakt i in/utsläppet och att där fanns en röd lampa som tändes slumpvis när dom anställda gick hem och då var det en koll om man hade något godis i väskan eller så. Sedan minns jag att mossan 1 dag i veckan hade med sig nåt gott hem från jobbet.

  22. GUNSAN skriver:

    TACK FÖR EN TREVLIG LÄSNING CHOKELAFABRIKEN. FATSSOR ÄR UTTALET NUMERA. JAG JOBBADE PÅ MAZETTI, BÖRJADE 1975 MED ATT PACKA ”BUBBLOR” BLANDADE PRALINER I EN LITEN FYRKANTIG BURK. SEDAN BÖRJADE JAG JOBBA NATT MED DUMLEKLUBBOR. NÄR DET VAR SLUT KOM JAG NER TILL MINTCHOKLADEN, FÖRPACKNING DÄR OCKSÅ..MAN SÅG ATT MÖSSEN VARIT OCH BITIT I CHOKLADEN,, SOM DISKRET PLOCKADES BORT=)
    DET FANNS ETT STÄLLE PÅ MAZETTI,I KÄLLAREN, DÄR MAN PAKETERADE ETT MARSIPANCHOKLAD SOM HETTE ”CHARLOTT” VÄLDIGT GOTT! MEN MAN LÅTSADES ATT DEN HÄR MASKINEN, KALLAD SHLÖJDERN, INTE FANNS. DEN HÄRSTAMMADE NOG FRÅN SLUTET AV ”ARTONHUNDRAFRÖSIHJÄL”FICK VI BESÖK PÅ FABRIKEN PLOCKADES SKYLTEN BORT, SOM HÄNVISADE TILL SHLÖJDERN, FÖR MAN VILLE INTE VISA ELÄNDET. LARMET DÄRNERE VAR FRUKTANSVÄRT!
    MEN NOG SAKNAR MAN MAZETTI OCH DOFTEN AV CHOKLAD PÅ BERGSGATAN.

  23. eva skriver:

    Härlig läsning, är uppvuxen på Möllan på 50-60 talet, glömmer aldrig dofterna av gottis…

  24. Dan Svensson skriver:

    Hej Stephan! skriver igen för att ta vara på chansen att kanske få veta lite mer. Jag bodde på spångatan 5 från det jag föddes till jag var 10 år. På granngården nr 7 bodde i det inre gårdshuset en man som man nog kan kalla ett original. Han samlade på klockor och som barn upplevde jag honom som smutsig och man visste inte riktigt om han var ”farlig”. Min kamrat Kennet bodde i våningen ovanför honom och vid ett tillfälle var vi inne och kikade i hans lägenhet. Det var inte rent och fullt av klockor, kanske dragspel men också andra föremål. Det verkade inte vara någon ordning alls. Jag tror att han hade ett öknamn – ”Svarta gubben” eller något sådant. Han bidrog ibland till en fin stämning då han tog ut en stol och satte sig på gården och spelade lite på ett dragspel. Skulle vara kul att få veta lite mer om detta original, som alla tog för givet och ingen kommenterade så mycket. Mvh Dan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s